perolarssextiotal

Magiskt är väl vårt musikaliska sextiotal. Och magiken dyker upp där man kanske inte alltid där man hade väntat sig, nämligen bland alla topplåtar. Ibland hittar man magiken i de mindre kända låtarna, men som gör ett riktigt avtryck i själen. Naturligtvis har också jag sådana, men det vore kul att höra vad som rörde vid dig i det gyllene musikdecenniet. Kommentera gärna. Så här kommer några av mina som inspiration.

Låten som ligger mitt hjärta nära är Sorrow, ursprungligen inspelad av McCoys så det är väl en cover, men en så bra sådan. Merseybeats, kända från bland annat Cavern, senare förvandlad till en duo med Tony Crane och Billy Kinsley gjorde den fantastiska tolkningen av ett brutet tonårshjärta. Fyra på Englandslistan, men mer credd fick man väl när Beatles citerade och tolkade i slutet av It´s all too much. ”Something tells me your the devils daugther” är väl en textrad som står sig.

https://www.youtube.com/watch?v=BCMJPG_svTc

Och självklart – den låt som gav inspiration och titel till detta inlägg – Do you believe in magic. Skriven av gruppen och skars ut som en singel från deras debutalbum från 1965. Gruppen höll ganska länge för att vara en sextiotalsgrupp och hade, bland annat, hyllade framträdanden på Woodstock. Ingen var högre än John Sebastian vid detta tillfälle sas det lite spydigt. Hur det nu än var med den saken så kom hans autoharp att ge gruppen sitt säregna och spännande sound, likt Georges sithar till Beatles.

https://www.youtube.com/watch?v=b8qZ4qzDICg

Lite försummad i min bok, men en ballad av John som inte riktigt fåt den plats i spellistorna den förtjänar. I slutet av sextiotalet jobbade jag som piccolo/nattportier på det högprofilerade Hotell Marstrand, i just Marstrand. Där jobbade skolungdomar på somrarna och där fick jag uppleva många saker, som att jag – mot alla regler – fick öppna baren klockan sju på morgonen för att en av Broströmsrederiernas höjdare ville avnjuta soluppgången med ett glas rödvin. Han ankom stiligt till ön med färjan som fraktade hans Rolls Royce de femhundra meterna upp till hotellet från färjeläget. Den försummade låten jag pekar på knockade mig helt. Ja,ja det var en söt blondin inblandad också, men låten – låten! John skrev, välsigne honom.

https://www.youtube.com/watch?v=i2UoC4vX6pA

Ibland vet man vare sig in eller ut. Vilken version är den bästa? Åsna mellan hötappar. Man får lita till magkänslan eller snarare hjärtat. Jag hörde nog Arethas version först och den gav mig förstås knottror. Hennes tyngd och tonträff gav den här låten vad som behövdes – pure magic! Och sedan fick jag höra Diannes version. Mjukare men med samma tonträff och lite mer – om uttrycket tillåts – magic. Det får bli hennes version på min personliga magiska lista.

https://www.youtube.com/watch?v=dERmrf48qe4

Lars

Allt var inte frid och fröjd. Inte bara på det personliga planet när Beatles uppbrott närmade sig. I intervjuer har George avslöjat vilka låtval han inte tyckte om, men som han fick finna sig i att de blev skivor. En av dem var Maxwells silver hammer från Abbey Road albumet. Han var inte ensam om det, de övriga Beatlarna var minst sagt skeptiska till att spela in den, till och med Ringo som vanligen höll en låg profil när det kom till låtval. John var så irriterad att han inte ville medverka på inspelningen. George tyckte denna ”fruiti” låt borde ha lämnat plats för All things must pass eller My sweet lord. Jag håller med honom till hälften. Melodin är lysande men texten är, minst sagt, korkad. Men Paul drev, som så ofta, igenom sin vilja och den blev förstås en hit. Så tänk bort texten och njut av inblicken från repetitionen.

https://www.youtube.com/watch?v=pDisgHqZLuE

En annan låt som inte fann nåd inför Georges och de andra Beatlarna var Obladi Oblada som var en låt av Paul. Jag kan inte annat än instämma med George eftersom jag tycker den är riktigt töntig för att vara en John/Paul-låt. Pauls böjelse för barnboksramsor och trams slog ibland över vilket väl bevisas av denna komposition. Paul såg emellertid dess kommersiella värde och ville ge ut den som en singel, men samtliga tre övriga motsatte sig det. Men Paul fick väl ändå sista ordet i den konflikten när Marmalade gjorde den till en superhit. Ursprungligen var den skriven av Paul som ett försök i reggae-genren men John popifierade den med lyckat resultat. För Marmalade alltså.

https://www.youtube.com/watch?v=JOc7HcIXoTw

En låt som jag inte delar Georges kritik mot är Do you want to know a secret. Låten skrevs av John och jag tycker den så tidig som den än var ändå öppnade upp mot Johns mer självutlämnande låtar. Den visar också att John inte var främmande för ballader även om Paul nog var den mer talangfulle i denna gren. Georges invändning var att ingen hjälpte honom med inspelningen. I flera intervjuer har han kritiserat främst John som inte gav honom ledning om hur den skulle framföras, trots att han fick den för att stärka hans självförtroende gentemot John/Pauls säkra stämmor. I min bok håller den trots det fortfarande både i komposition och framförande.

https://www.youtube.com/watch?v=yvBm4CtJRYM

Ytterligare en låt som George inte gillade var, märkligt nog, en egen komposition, Don´t bother me. Han fick ju ständigt kriga för att få in sin egen musik i katalogen och här lyckades han, trots allt. Trots det var han inte nöjd med resultatet. Hans kommentar var att när han väl spelat in den så ville han bara glömma den. Lite förstår jag honom eftersom han förstås vid denna tidiga punkt i sin karriär som låtskrivare inte var så slipad. Låten är visserligen medryckande, men tycks inte landa i vare sig pop- eller rock-genren. Den ger lite intryck av att vara en smula ofullbordad. Men han skulle ju komma tillbaka med rena mästerverk.

https://www.youtube.com/watch?v=z02oTI__0Mo

Lars    

Det var ett tag sedan bloggen återkopplade till Englandslistan för 60 år sedan.  När jag nu kollar boken med listor från New Musical Express nästan tappar jag andan när listan från 2 november 1963 kommer upp.

Att Liverpoolband tar de två högsta platserna förvånar inte. Ettan är ännu en klassiker. Sjungen i många, många år på Anfields Road läktare när Liverpool FC spelar men det är så här den ska låta!

(350) You'll Never Walk Alone (Mono) (2002 Remaster) - YouTube

På andra plats She loves you som faktiskt fick ligga kvar där bakom Gerry & The Pacemakers i tre veckor innan den klättrade högst upp. Vi har ofta Beatles i bloggen så jag lämnar den låten här, även om det är en av kvartettens 2-3 bästa.

Bloggen går istället söderut till en kvintett på tredje plats som tidigare låg etta på listan. Brian Poole & The Tremeloes testades för Decca Records samma dag som Beatles och blev den grupp bolaget valde att satsa på. Ett av historiens oftast omtalade misstag men Deccas val var inte värdelöst. Efter ett försök med Twist and Shout blev det en topplacering för uppföljaren innan den för 60 år sedan föll till tredje plats på NMEs lista.

(350) Brian Poole & The Tremeloes - Do You Love Me - YouTube

Shirley Bassey på plats fyra är den enda låten på topp-tio som faller utanför det popmusikkriterium som vi ungdomar höll hårt på när det begav sig och bloggen gärna vill vara lojal emot. Femman däremot, Roy Orbison, var en annan sak! Länken går till framförandet av låten på Black and White Night den 30 september 1987. Roy kunde in i det sista!

(350) Roy Orbison - "Blue Bayou" from Black and White Night - YouTube

Favoritgruppen Searchers – Liverpool igen! - vore nästan kriminellt att missa även om deras andra hit, här på 6e plats, inte tillhör mina favoriter.

(350) The Searchers - Sugar And Spice (1963) - YouTube

Producenten Phil Spector firade triumfer med sitt unika, läckra sound. På platserna 7 och 8 finns två av hans bästa låtar. Naturligtvis tjejgrupper. Först Crystals.

(350) The Crystals - Then He Kissed Me - New Stereo Remix - YouTube

Och så ”VINNAREN ÄR…..” Nej, ursäkta, den bästa låten någonsin, alla kategorier enligt undertecknads högst personliga men auktoritativa utnämning, hade plats 8 på NMEs lista för 60 år sedan. Undrar hur många gånger bloggen länkat till den. Varenda gång motiverat. En gång till här.

(350) The Ronettes - Be My Baby (Music Video) - YouTube

OK, vi som skriver här har sagt oss att fem länkar räcker i ett inlägg men jag måste strunta i det denna gång. Plats 9 har också en sådan där låt som inte kräver en kommentar. Den inspelning som slog i England var inte densamma som originalet så här utgåvan på Pye.

(350) Chuck Berry - Memphis Tennessee (Pye International). - YouTube

Brittiska Adam Faith på tionde plats är ju OCKSÅ en jättebra låt. Att det blev hans sista topp-10-hit känns lite konstigt men så var ju konkurrensen, milt uttryckt,enorm!

(350) The First Time - YouTube

Kan bara anta, i alla fall  hoppas på, att du som klickat på länkarna haft åtminstone hälften så roligt som jag!

Per

”Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år”

Nåja, en sanning med modifikation. Per och jag hänger oss sällan till ren nostalgi, även om det oundvikligen dyker upp stråk av det när vi stöter ihop med låtar som betydde mycket på den tiden och fortfarande gör det. Men om detta ska jag inte skriva utan jag har en spaning på temat. Det verkar som kompositörer redan då insåg att det skulle bli en låt på den tiden eller att nostalgin levde redan då. Låt mig ge några exempel.

Det kanske mest självklara exemplet är väl Pauls magnum opus som han påstår sig att skrivit i sömnen. Något mer nostalgiladdat än denna låt kan man väl knappast tänka sig. Redan titeln Yesterday pekar ju rakt in i nostalgidjungeln. Vi har hört den förut många gångare och den ligger väl snubblande nära sönderspelad, om något sådant ens är möjligt. Här kommer den, men att få lite sälta i det nära sockersöta så låter jag George Harrison och Bob Dylan tolka den. Inte så illa va?

https://www.youtube.com/watch?v=oJYYxhjYEMw

Nästa låt är lika självklar där röst och text smälter ihop på ett makalöst sätt. Mary tillhör dessutom mina favoriter. Hennes klara röst och har så tydligt framträdande som signalerar sextiotal ger mycket lite mer att önska. Man skulle kunna tro att den är en McCartney låt och han var verkligen aktiv i ett få Mary att spela in den, men så var inte fallet. Gene Raskin fick kredit för att skriva texten till den ryska folkmelodi det den i verkligheten är. Nostalgi fanns så tidigt som 1953 då den dök upp i en film.

https://www.youtube.com/watch?v=JnxTT7XXMPA

Beatles exilerade också i nostalgi redan på sextiotalet. Jag behöver väl bara nämna Penny Lane/Strawberry fields  för att du ska förstå vad jag menar. Men jag väljer ändå en annan låt som är huvudsakligen skriven av John. Det är en ballad som är så vacker och med en text som kan göra ”en grown man cry” för att travestera Rolling stones. Den har ett djup som konkurrerar starkt med ovan nämnda låtar. Värmen och den mjuka melodin talar för sig själv, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Jag pratade med en god vän på telefon om mitt blivande inlägg och hon godkände mina val, men ville göra ett tillägg. Hon menade att nostalgi är inte bara att titta bakåt utan också framåt. Hon menade att det som skrevs under det gyllene decenniet då och då var framåtsyftande i den meningen att de skrevs låtar som hade ett innehåll som syftade till att lyssna till på ålderns höst. Jag tyckte Eva-Karins var så smart att jag inte hade invändningar. Här kommer hennes val. Lyssna texten så hör du.

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Lars

60-talet såg många bra kvinnor ta plats framför mikrofonen. Lars skrev om några i inlägget för tre veckor sedan. Han skrev inte om Dusty Springfield. Med sin soulröst och några tunga schlagerhits var hon i mina öron den bästa sångerskan efter Aretha Franklin. Ofta omnämnd som den främsta vita soulsångerska vi någonsin haft. ”She was easily the best female vocalist Britain has ever produced, and unlikely to be bettered”, avslutar the Encyclopedia av Popular Music sin presentation.

Dusty föddes som Mary O’Brien 1939. 1960 bildade hon folkmusiktrion Springfields där brorsan Tom ingick. Gruppen fick hits både i England och USA men upplöstes 1962 då Dusty ville arbeta solo. Tom komponerade sedan hits för The Seekers.

Dusty fick redan 1963 en hit, fjärde plats på listan för ’I Only Want to Be With You’.

(335) "I Only Want to Be with You" Dusty Springfield - YouTube

Det var den första av 10 topp-tio-hits hon skulle pricka in i hemlandet. Den kom 12a i USA strax innan Beatles slog igenom där. Dusty kom att få 4 topp-tio-hits i USA.

Hon blev alltmer intresserad av soul, vilket påverkade hennes sångstil och låturval. Hon ledde TV-program i vilka hon bland annat introducerade Tamla-Motownartister för den engelska publiken. Hennes egen musik påverkades. Den här kom 8a i England 1965.

(335) DUSTY SPRINGFIELD - IN THE MIDDLE OF NOWHERE - YouTube

Men flera av hennes hits hade en klar schlager/pop-profil. Hennes mest kända låt toppade listan 1966.

(335) You Don't Have To Say You Love Me - YouTube

Hösten 1968 kom hennes största artistiska triumf med LP:n Dusty in Memphis, inspelad just där med rutinerade amerikaner. Skivan sålde dåligt då men räknas numera bland historiens främsta. Så även låten ’Son of a Preacher Man’ som den alltid musikaliskt träffsäkre Quinton Tarantini hade med i filmen Pulp Fiction.

(335) Dusty Springfield - Son of a Preacher Man (Official Audio) - YouTube

Sedan följde ett 70-tal utan hits. Hon flyttade till USA och gick ut 1975 med att hon var lesbisk. Vi fick vänta till 1987 som gav en oväntad comeback när hon samarbetade med Pet Shop Boys som med hennes hjälp fick en rejäl hit på båda sidor Atlanten. Här en 80-talsvideo. Det dröjer till sticket innan Dusty dyker upp

(335) Pet Shop Boys - What Have I Done To Deserve This (Official Video) [HD REMASTERED] - YouTube

Pet Shop Boys producerade ett par låtar till för Dusty som kom topp-20 i England. Men sedan var listframgångarna över.

1994 konstaterades att hon hade bröstcancer, en sjukdom som tog hennes liv 1999, Hon dog den 2 mars, samma dag som hon skulle ha emottagit Order of British Empire ur drottningens hand.  

1964 förvisades hon från Sydafrika för att hon sjungit inför en rasblandad publik. Detta och hennes senare engagemang för djurs rättigheter har förstärkt hennes eftermäle. Men framförallt handlar det om att hon var den fantastiska sångerska hon var.

Per

Återigen en trevlig och intressant lyssnarcirkel i regi av Senioruniversitetet och under ledning av den kunnige polaren Per Davidsson, tillika hälften av perolars. Temat denna gång var när popvågen sköljde över Sverige i form av svenska popband.  Och här dök de förstås upp, de stora banden.

Först ut var, av självklara skäl, förstås Tages. Jag hade förmånen att växa upp i Göteborg och som den popnörd jag var redan då kom jag förstås i kontakt med Tages medlemmar. Faktiskt redan när de var Tages skifflegrupp. Man kan försiktigtvis säga att de då inte var några lysande instrumentalister, men förvånansvärt snabbt blev de duktiga. Alla vi som har en gammal dammig Fender stående förstår inte hur snabbt de utvecklades.  Per tog fram ett par representativa låtar ur deras katalog, men missade min favorit, som enligt myten skrevs på väg till inspelningsstudion och döptes efter ett, på den tiden, känt piptobaksmärke. Här är min favorit en smula felbenämnd av finsk tv.

https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg

Om vi var en smula oense rörande Tages bästa så var vi istället rörande ense när vi kom till Shanes. Norrlands stolthet skördade många framgångar men denna låt hade en tyngd som få andra nådde upp till, möjligen skåningarna Namelosers.  Annars är det inte snack om saken, en av de tyngsta poplåtarna ur det svenska skafferiet. Skitbra!

https://www.youtube.com/watch?v=nQQ45oOBBhc

Mascots är förstås självskrivna under detta tema. Kanske de mest finslipade musiker som kom in på pop-scenen med sin bakgrund i Adolf Fredriks musikskola. Betraktades väl lite som ett ”intellektuellt” band, ungefär som Manfred Mann i UK. Betraktades också som ett r&b-band, medan jag tycker att de närmaste var gladpop. Och skickliga på det var de definitivt. Hör bara.

https://www.youtube.com/watch?v=JGOuBgMeSvo

Ola & Janglers fick en liten undanskymd plats i Pers presentation. Vi fick förstås höra Alex is the man, men hade jag fått välja hade det deras kompositör Clas af Geijerstams alldeles bästa. En låt som i en annan kontext kunnat så internationellt. Någonstans i närheten av och lite bättre än Herman och hans Hermits. En pärla. Låter lite tung i gumpen i början, men det är som det ska.

https://www.youtube.com/watch?v=1KqqQbF3ibA    

Lars

Att det saknas damer i vår blogg har sin naturliga förklaring. Det fanns många fler manliga artister och grupper under det gyllene decenniet. Men, men det finns anledning att uppmärksamma de som fanns och som så ofta överglänste sina manliga kollegor. Så det gör jag nu med en hyllning till mina favoriter som jag ännu inte tröttnat på.

Priscilla White som hon hette växte upp i Liverpool och kom nära den musikstilen som växte fram där. På många ställen på nätet stod att hon upptäcktes när hon stod i garderoben på The Cavern vilket är fel, hon jobbade på en annan klubb, The Green Door. Hon blev kompis med John Lennon som i sin tur tipsade Brian Epstein om henne och hon blev hans enda kvinnliga artist. Hennes hitlista känner du säkert till, men denna har du kanske inte hört. Hennes första singel, skriven av John och Paul. Många tycker, liksom jag, att hennes röst är en smula kall, men hon har en tonträff som få. Eller? 

https://www.youtube.com/watch?v=KNYPHz8pYs0

Petula är kanske min favorit. Det behöver väl inte sägas något om Downtown som ju har blivit en ikonisk låt och som gav henne fen flygande start på hitlistor runt hela världen från England till Japan och Indien. Tony Hatch, kompositören, var lika överraskad som Petula när den musikaliska tsunamin svepte över världen. Den blev hennes första av 15 top hits i England, men eftersom du hört den så ofta så lägger jag ut min absoluta favorit. Här tog Hatch hjälp av Jackie Trent och blev i min värld hennes mästerverk. Hennes mjuka stämma passar alldeles utmärkt till både text och musik. Dessutom är den pedagogisk.

https://www.youtube.com/watch?v=phEoyHZElgE

Ännu en dam som dragit fördel av vänskapen med Beatlarna, närmast då Paul producerade hennes största hit. Som tack för hjälpen tog hon över förstaplatsen på Billboard-listan och höll Hey Jude borta från den. 1 500 000 sålda exemplar bara i US talar för sig själv. Hennes karriär startade emellertid som folksångerska med musik från Wales där hon var född och uppvuxen. 1969 kom hennes första album, huvudsakligen med covers, men Paul var där igen och skrev hennes nästa stora hit som jag presenterar här.

https://www.youtube.com/watch?v=0euTSZVkJGQ

Nej, nej, nej, nej! Jag kan inte slutföra detta inlägg utan att ta med min frästa kvinnliga artist från sextiotalet. Doris. Inte bara en fantastisk artist utan bara en så stilig dam. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den skivaffär som hon jobbade i bara för att titta på henne. Jag var inte ensam, kan jag tillägga. En jättesöt tjej som dessutom spelade bas. Hur cool kan man bli. Sorgligt bortgången men aldrig glömd. Här hennes juvel i kronan.

https://www.youtube.com/watch?v=zmQtHwf0V08

Lars

Jag har varit på lyssnarcirkel. Ja, alltså inte en studiecirkel utan snarare en diggarciskel genom Senioruniversitetet och Per som är ledare och guide. När vi ses har Per förberett ett tema rörande en artist, grupp eller genre från sextiotalet. Per ger oss den historiska bakgrunden och episoder från den tid eller artist som behandlas och sedan lyssnar vi på urvald musik och diskuterar. Lika trevligt som det låter kan jag försäkra.

Höstens första träff behandlade ”The Killer”, Jerry Lee Lewis, och Pers guidning, lyssnandet och pratet höll hög och spännande nivå. I förra veckans inlägg av Per får de en liten sammanfattning av ämnet och så kommer Per att fortsätta varannan vecka så du kan få en liten smygkik alldeles gratis och franco.

Jag ska inte gå in närmare på Jerry Lee eftersom du kan läsa mer utförligt i förra inlägget utan jag ska snudda lite vid The Million Dollar Quartet i vilken Jerry var med tillsammans med Elvis, Carl Perkins och Johnny Cash. Det blir som vanligt lite personliga reflektioner snarare än biografier. Hoppas du gillar det.

Jag tycker att alla fyra representerade lite olika musikstilar även om deras bakgrunder inte var särskilt olika. De växte upp i en blandning av psalmer, blues, hillbilly, country och folk och ur den blandningen fick de fram sina egna stilar som jag tycker inte var särskilt lika.

Carl Perkins representerar i min en utveckling av rockabillyn med ett stänk av country. Sättningen var sparsam och låtarna minimalistiska men med det tryck som det fanns i rockabillyn. Carl skrev en del musik själv där Blue Suede Shoes väl sticker ut som den mest minnesvärda. Hans alster togs senare över av inte minst Elvis som fick tydligare hits än Carl själv. Här exemplet.

https://www.youtube.com/watch?v=Bm5HKlQ6nGM

Om Carl tog omvägen över rockabillyn så menar jag att Elvis genade till rocken. Också hans tidigaste material var förädlat till en tyngre tonart med ett lite fetare sound och mer influerat av bluesartister som exempelvis Big Mama Thornton. Elvis var ju inte mycket till låtskrivare och inte mycket till gitarrist heller i ärlighetens namn, men viken pipa. Han visade baklyktorna i det avseendet till sina generationskamrater. Redan 1956 tog han sig en av Big Mamas hits och gjorde den till sin.

https://www.youtube.com/watch?v=aNYWl13IWhY

I vilken genre ska vi då sortera in Johnny Cash. Jag vet inte vad du tycker, men i min värld är han rakt igenom country. Musiken, framtoningen och rösten pekar alla mot en böjelse för country. Här kommer ett litet exempel på en sådan sång även om den är lite satt på speed på ett smakfullt sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=1Osyw6Svv8U

Vad gäller Jerry Lee så hänvisar jag till Pers inlägg, men vi måste väl ha med en låt som bidrog till att han kom att kallas ”The killer”. Egentligen hade han väl bara tre pop-hits men ett otal placeringar på countrylistor. Så – The Killer!

https://www.youtube.com/watch?v=Fw7SBF-35Es&t=48s

Lars

Så är det dags igen. För sjunde gången kör jag i höst sex cirklar med rockmusiklyssnande på Uppsala Senioruniversitet. Liksom tidigare skriver jag här på bloggen om den artist eller epok det är fråga om på kommande onsdags träff.

Denna gång börjar vi med Jerry Lee Lewis som med sitt vilda, unika pianospel var en av den tidigare rockens starkaste personligheter. När han gick bort förra året var han den siste av de första stora i rockhistorien. Lars skrev en hylling den 11 november som ni hittar till höger. 

Född 1935 växte han upp i en strikt kristen miljö i Lousiana. Uppväxten var mycket fattig så föräldrar fick ta ett lån på huset för att skaffa ett piano.  Han gick i en kristen skola men när han spelade en booggie-version av en kristen låt blev han relegerad.  Första sekulära framträdandet var med ett countryband 1949. 1956 åkte han till Memphis och sökte upp Sun records. Sam Phillips gillade det han hörde och snart var första singeln släppt.

(296) Jerry Lee Lewis - Crazy Arms - YouTube

Lewis hade egentligen inte hade mer än två låtar som räknas till klassikerna, ’Whole Lotta Shakin Goin On’ 1957 och ’Great Balls of Fire’ året därpå. Mer behövdes inte för hade man sett honom live eller på TV kunde man inte glömma Jerry Lee Lewis.

 https://www.youtube.com/watch?v=Fw7SBF-35Es

 https://www.youtube.com/watch?v=F569_t2jCio

Hans liv hade också en hel del rock´n´ roll över sig. Han var gift sju sånger. Några skilsmässor var besvärliga. 1958 blev det stor skandal sedan man funnit ut att han hade gift sig med en 13-årig dotter till sin kusin. Formellt sett helt lagligt men redan på den tiden förekom mediamoraliska drev. Han blev då svartlistad av radiostationer över hela USA. Några fler rockhits blev det inte.

Hans skakiga liv fortsatte med att han förlorade två söner i bilolycka resp drunkningsolycka. Han sköt av misstag sin basist i bröstet - han överlevde - och hans fjärde och femte fru dog båda under lite mystiska omständigheter.

Men Jerry fortsatte att turnera flitigt. Förutom att musiken var glödande Rock ´n´Roll hade Jerry en intensiv show, han sparkade undan stolen och spela stående och hoppade upp på pianot! Klart att han  drog ned jubel överallt.

1964 gjorde han en spelning i Hamburg som blivit legendarisk och fortfarande omtalas som en av de bästa live-skivorna någonsin. Kompband var engelska Nashville Teens som verkligen fick stå på tå för att hänga med i Svängarna.

(296) High School Confidential (Live At The Star-Club, Hamburg, Germany/1964) - YouTube

1968 övergick han till countrymusik och hade 17 låtar på countrylistans topp 10 åren 1968-77. Fyra ettor,  fler än de flesta klarat av. Den sista kom 1972 och var ju en gammal rocklåt

(296) Jerry Lee Lewis - Chantilly Lace - YouTube  

Sedan var det inte fråga om hitlåtar. Det räckte gott att han stod på en scen emellanåt. Besöken på denna sida Atlanten var inte så många, sista gångerna i Sverige var år 2008. 2007 års LP hade den passande titeln Last Man Standning. Sjsta LPn med nytt material kom 2014. Där medverkade bland andra Keith Richards, Robbie Robertson och Neil Young. 79-åringen kunde fortfarande:

(296) Little Queenie - YouTube

Den 28 oktober 2022 var det alltså slut. Men han lever vidare i sin musik länge än. Artisterna må leva det tidsbegränsade jordeliv vi alla gör men som vi vet:  Rock ´n´Roll will never die!

Per

Öronmask. Är uttrycket bekant? I vart fall rör det sig om den situation där man, ofta oförberett, får en låt i skallen som inte släpper taget utan som mal och mal. Jag är ett permanent offer för denna åkomma, ofta sitter den envisa masken där redan när jag vaknar och då får jag bära med mig den hela dagen, ibland längre, till affären, tandläkaren eller vad det nu kan vara. Denna åkomma är så ofta återkommande för mig, möjligen beroende av att jag ofta lyssnar på en hemsnickrad Spotify-lista eller P4+ (en radiokanal som jag rekommenderar å det varmaste även om det medför vissa risker) när jag jobbar. När öronmasken gör sig särskilt påträngande gör jag en liten notering i min kalender och här kommer ett urval.

Idag stod jag i kön på ICA och hörde mig vagt nynna till denna låt. Inte så vagt när jag såg mina grannar i kön betraktade mig med en blandning av överseende med den farbror som definitivt antingen var lite berusad eller på väg in i senilitetens mörker. Jag har inget som helst aning om var jag plockat upp masken med den satt som gjuten på trumhinnan. Och låten var bra. Tycks vara år sedan jag hörde den men till min förvåning kunde jag varenda textrad. Såhär lät den.

https://www.youtube.com/watch?v=YvFMH3QWQcw

Ett av mina fritidsintressen är att kappsegla med goda vänner. Inte ens denna ibland krävande sysselsättning, ja det kan vara krävande, gjorde mig immun. Jag minns särskilt ett tillfälle som inte rörde sig om en kappsegling utan en segling till ett SM. Den seglingen gick från Ekoln, en mälarvik för den fåkunnige, till halvvägs upp på Västkusten. Tog fjorton dagar i övervägande fint väder, men när vi skulle runda Sandhammaren blåste det upp. Sandhammaren är lömsk och gott om vrak ligger det runt den kuststräckan. Det var ingen fara men det var lite som att tygla båten som ett ystert sto i en dusch. Så medan min uppmärksamhet var fokuserad på mina uppgifter så trots blåst och balansövningar så smög sig denna oväntade och för tillfälligt olämpliga (ja det var full fart kan jag säga i båten) fridfulla mask in. En riktigt mild ballad och en av Donovans bästa.

https://www.youtube.com/watch?v=GU35oCHGhJ0

Ett tredje tillfälle som räckte en hel semestervecka som jag tillbringade i mitten på sextiotalet tillsammans med en flickvän som jag var väldigt förtjust i. Vi var verkligen nykära och njöt av Amalfikusten och hade hur trevligt som helst. Italien har ju en del att erbjuda i form av fantastisk mat, goda vinner och – som nämnts i detta fall – trevligt umgängen. Lyckan var fullbordad dom där dagarna. Då är det klart att det dyker upp en öronmask! Och inte något romantisk pojke/flicka-tema som borde vara lämpligt. Icke! Låten som slog till redan de första dagarna handlar istället om en ung man som dricker för att lindra effekterna av att hans flickvän lämnat honom. Illavarslande tyckte jag då. Se upp med denna mask! Den är en av de lömskaste och hemsöker mig fortfarande då och då.

https://www.youtube.com/watch?v=QUj6J4toF38

En sista varning. Se upp med den sista som kan följa dig längre än du önskar:

https://www.youtube.com/watch?v=zkLn_Rg2Vvs

Hoppas jag inte smittat dig.

Lars

Jag avslutade mitt inlägg för två veckor sedan med att jag skulle fundera på ett inlägg om Georges bästa kompositörsbidrag till Beatles produktion. Att det skulle bli ett inlägg var egentligen inte mycket att fundera över. Som jag tidigare skrivit var Beatles en så tight sammanhållen kvartett att individuellt plocka fram två av dom blir lite fel även om Paul och John var så enastående som de var. Så här  kommer även Ringo med på slutet.

Georges början som kompositör på Beatles plattor var så liten att det knappt var en början. Don´t Bother me på LPn With the Beatles var egentligen en bagatell både jämfört med andra låtar på plattan och med vad George senare skulle åstadkomma. Två låtar på LPn Help! var bättre men inget att här uppmärksamma.

Men nu hade John och Paul förstått att deras sologitarrist kunde skriva och George fick med 1 – 3 låtar på varje kommande album. På Rubber Soul en låt som Hollies gav ut som singel. Ok, inte Hollies största hit men visst är låten bra!

(291) If I Needed Someone (Remastered 2009) - YouTube

Därifrån gick det snabbt uppåt för den yngste beatlen. Tre låtar på Revolver där Love you Too snyggt framhävde Georges starka intresse för Indisk musik och mystik. Att Beatles så säkert kunde finna andra musikaliska arenor och integrera dem i sin musik är bara ett av många exempel på gruppens storhet och George bidrag var viktigt. På Stg Pepper-plattan blev det ännu bättre. Paul lär ha sagt att George gjorde LPns bästa låt. Den har så många bra och varierande låtar att det är svårt att plocka ut en som bäst men aldrig har kombinationen Indien-Liverpool känts så perfekt.

(291) Within You Without You (Remastered 2009) - YouTube

På vita dubbeln hade George fyra låtar. Den här blev omskriven därför att Eric Clapton släpptes in i studion och lade ett elegant solo. Beatles hade inte jobbat med extra musiker men kom ju snart att låta Billy Preston spela viktig keyboards på flera låtar. När Beatles 1995-96 släppte Anthology-serien fick vi en officiell utgåva av en inspelning som förekommit på bootlegs, While my Guitar Gently Weeps med George ensam och en extra vers. Visst är den läcker!

(291) While My Guitar Gently Weeps (Anthology 3 Version) - YouTube  

Avslutningen av min mini-serie om George Harrisons bästa bara måste sluta med de två låtar som lyfter LPn Abbey Road till himmelska höjder. Den första är gruppens mest coverinspelade efter Yesterday. Den andra skulle ha varit med på Voyager-satelliten som skickades upp 1977 med meddelanden från jorden till yttre rymden men av någon anledning nobbade skivbolaget. Man undrar vilka royaltyförluster det tänkte på!

(291) The Beatles - Something (2019 Mix / Audio) - YouTube

(291) Here Comes The Sun (2019 Mix) - YouTube

Som sagt, Beatles var en kvartett och även Ringo bidrog med kompositioner även om de bara blev två egna. Octopus´s Garden kanske inte räknas till mästerverken men Beatles har gjort flera låtar jag värderar som sämre. Go Ringo!

(291) Octopus's Garden (Remastered 2009) - YouTube

Per

Per och jag tycks vara inne i en återkommande Beatles-period. Efter Pers utmärkta inlägg om John så fortsätter jag att botanisera i de böcker av Paul som jag tidigare presenterat. Det blir inte så mycket kronologi utan böckerna är, som jag nämnt, går på bokstavsordning av låtarna. Så här kommer några till med Pauls intressanta kommentarer.

Både John och Paul var duktiga på att nappa på roliga eller intressanta kommentarer som de stötte på och förvalta dem musikaliskt. Exempel är förstås A day in life och Ringos putslustiga kommentar som födde en titel – A hard days night. Paul blev av med sitt körkort på grund av ett antal fortkörningar och var hänvisad till taxi innan han fick råd med egen chaufför. Som den sociale person Paul var och är så ledde det till och från till samtal med taxichaufförerna. På väg till Johns hus – via taxi – så frågade han chaffisen sällskapligt vad denne hade haft för sig den senaste tiden och fick svaret: ”Oh, I´ve been working eigth days a week”. Han rusade glädjestrålande in till John och ropade att han hade en titel så nu var det bara att skriva låten.

De festade rejält medan musikarbetet fortsatte och Paul var orolig för att de inte skulle komma ihåg något av kompositörsmödorna dagen efter, men det fungerade. Efter tjugo minuters presentation för George, George och Ringo så kunde alla låten. Ett mästerverk tack vare en taxichaffis som nog aldrig credd för sitt bidrag.

https://www.youtube.com/watch?v=kle2xHhRHg4

Och efter E kommer som bekant F. Deras besök hos Maharishi i Indien var en omprövningens tid för Beatles. Det var väl lite olika hur imponerade de var av gurun. Ringo med fru stod ut i tio dagar medan Paul och Jane stannade fem veckor och John med fru ytterligare några veckor. Jag har alltid varit en smula tveksam till det musikaliska arv vistelsen gav men, återigen, det var en brytningstid.

Paul, som varit på ett antal Tarot-läggningar, fick ofta kortet narren, men som i dessa sammanhang tolkas som nyfikenhet och glädje. Så när han beskriv gurun som en Fool on the hill, så misstolkades det av många som en drift med honom, men Paul såg det mer som en hyllning. Paul tyckte att folk inte insåg ironin i texten.

Hur som haver med den saken. I min bok är den inte ett mästerverk men såhär låter den:

https://www.youtube.com/watch?v=rtnAI1hgNyI

Nästa låt på F är For no one. Denna extremt vackra balladpärla har en lite undanskymd plats och katalogen och jag förstår inte varför. Uppbrottet från Jane dyker här upp som bakgrund till pärlan. Ibland tycker jag att Beatlarna, särskilt George, hade lite problem med att få ihop musik och text som matchade varandra men här är det en gyllene kombination. Jag tror alla som varit med om ett uppbrott och vem har inte varit med om det känner igen den bitterljuva känslan så väl formulerad i textraden ”And in her eyes you see nothing”. Uppbrottet från Jane kom strax före Paul mötte sitt livs kärlek, Linda. Ett vackrare avsked från Jane kan jag inte tänka mig än denna ballad.

https://www.youtube.com/watch?v=HuphFPEqJqw

Lars

Allra först en URSÄKT för min miss att publicera detta inlägg förra fredagen. Jag tror det aldrig har hänt under bloggen drygt 14 år att vi missat ett veckoinlägg. Trist men nu hände det. Jag beklagar verkligen.

För tre veckor sedan utlovade jag ett inlägg om några favoritlåtar med John Lennon. När det gäller John – till skillnad från Paul som jag skrev om då – har han ju gjort en eller två låtar efter tiden med Beatles som konkurrerar med hans bästa med gruppen.

Men vi håller oss till Beatles-John. Som jag skrev förra gången var han nog den som bäst med sina låtar uttryckte det som var speciellt med Beatles. När det gäller gruppens första hits samarbetade de två i tunga klassiker som She Loves You och I Want to Hold Your Hand men sedan kom de att arbeta allt mer självständigt. 1965 kom ett par av kvartettens allra bästa och som hade Johns signatur.

(267) The Beatles - Ticket To Ride - YouTube 

(267) The Beatles - Help! - YouTube

Bägge dessa låtar förtjänar närgångna analyser som jag hoppar över här. De kom 1965 när den brittiska popmusiken var i snabb utveckling men stod kvalitétsmässigt klart över konkurrenterna.

John gjorde, liksom Paul, flera underbara ballader. Jag föll direkt för If I Fell när den kom med Hard Days Night. Ännu bättre är baksidan till Ticket to Ride. Har gruppens stämsång varit vassare?

(267) Yes It Is (Remastered 2009) - YouTube

Så har vi Johns alla sköna bidrag till Beatles psykedeliska utveckling, kanske det som mer än något annat befäste gruppens position som 60-talsmusikens verkliga mästare. Att snacka om Johns bästa och hoppa över Strawberry Fields Forever vore ett rejält majestätsbrott. Med Penny Lane blev det historiens bästa singel. Även videon fortfar att vara ett samtidsdokument av klass.

(267) The Beatles - Strawberry Fields Forever - YouTube    

Med ett självpåhittat tak om fem länkar per blogginlägg måste jag hoppa över Johns ”dylanlåtar” som Norwegian Wood, ett annat bra exempel på hans bidrag till Beatles musikaliska bredd. Länkradens avslutning måste bara bli inledningslåten till LPn Abbey Road, Beatles sista STORA stund. Här bidrog inte John med så många låtar, men vilka låtar! Notera här Ringos suveräna spel. Pauls basspel illustrerar också hur underbart samspelt gruppen var in i slutet. Bara John kunde skriva en sådan här låt och bara Beatles kunde spela den så bra.

(267) Come Together (Remastered 2009) - YouTube  

Ett inlägg med Georges bästa? Ska fundera på saken!                                                                                                                                                                                                                                          Per

…utan istället en födelsedagshyllning. Till vem? Sir Mick Jagger förstås som häromdagen passerade 80-årsgränsen. Snyggt jobbat.

Du, kära läsare, får förlåta mig att jag – igen – blir en smula personlig. Jag har alltid tänkt mig Beatles som The Soundtrack of My Life, men Stones och sir Mick var nog det i lika hög grad. Så vi får flytta oss tillbaka långt, långt tillbaka i tiden. Efter att ha lyssnat till min storasysters plattor med Frank Sinatra så slog förstås det tidiga sextiotalets musik som en bomb i mitt musikaliska universum. Mitt halvvuxna jag tillbringade jag först Majornas läroverk för pojkar och sedermera på Majornas gymnasium i Göteborg, mitt lika älskade Alma Mater och hemstad. När Stones bildades var jag fjorton år och var förstås ett lätt byte för deras fräcka r/b och framtoning. Jag hade lyssnat en del på Jimmy Witherspoon men detta var blues på speed. Min först EP innehöll denna Sinatradödare. En tidig singel.

https://www.youtube.com/watch?v=0UWd4CZSvnc

Senare, under min gymnasietid träffade jag min första stora kärlek, B. Klasskamrat och hon blev min följeslagerska ända till vi tog studenten. Jag vet inte om det är nostalgi eller om det är så att just den låten är riktigt högklassig. Den fick inte särskilt bra kritik, men who the fuck gave a shit! Jag tycker att den är Rolling Stones så mycket och Mick är i tidernas form. Aggressiv men samtidigt cool. Den, låten alltså, smyger sig liksom på en med lugna partier innan refrängen dundrar in. Bill är Coolare än någonsin och Brian spelar fortfarande sologitarr. Rak, enkel och ändå så smart.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

Och sedan var det C. En annan klasskamrat som hade en mer sofistikerad musiksmak än jag (Beatles) och min bästis P. (Shadows) som på det fik som låg tvärsöver skolan där vi samlades lunchraster för att fika röka och göra läxor introducerade mig tlll en mer otillgänglig musik, som Elmore James. Tack C! Det var också hennes lärdomar som fick mig att, om inte lämna gladpopen, ändå fick mig att hitta mer djup i musiken. Med det följde också ett intresse för den mer komplexa musik som Stones och Mick levererade. Det tog sin tid innan jag riktigt greppade denna låt, både text- och musikmässigt. Men nu sitter den, efter alla dessa år, som gjuten eller hur? Här är den live så det är väl ok men skivan är taskigt mixad där både trummor och bas dränks i skränet från gitarrerna. Bortsett förstås från Bills eleganta avrundning.

https://www.youtube.com/watch?v=FoNSFFhyEi8

Nå, det hela handlar ju egentligen om Mick. Men dom är ju oskiljaktiga. Man kan spela vilken låt som helst med stenarna, men det är alltid Mick som dominerar. Både med sin röst och sin personlighet. 80 år! Stiligt! Som sista låt får vi se på ett par som ser Mick i denna låt för första gången. Och mer Mick än Mick kan det inte bli. Koreografin är lysande. Fräck och sexig och hans röst är bättre än någonsin. Använd nu din split vision och titta både på Mick och henne när hon följer hans rörelser. Hennes leende när han vickar på rumpan är ett så gott som något ett kvitto på hans status som sexsymbol.

https://www.youtube.com/watch?v=6A-aYRS3v4E

Återigen grattis sir Mick. U give us all hope!

Och förlåt mig om jag tråkat ut dig med gamla minnen. Det ska inte hända igen. Kanske.

Lars

I förra inlägget på bloggen reflekterar Lars över några låtar av Paul McCartney. Att vi två är stora Beatlesfans vet alla som bara lite har följt vår blogg. Jag kan här bara inte låta bli att göra min egen uppföljning av Lars inlägg.

Men först: När jag får frågan: ”Vem var bäst i Beatles – John eller Paul” svarar jag att det finns tre svar.

1.      Frågan är fel ställd. De 4 i Beatles var alla så viktiga att det är bara dumt att plocka fram individer och ställa dom emot varandra..

2.      Ser vi Beatles som kulturellt fenomen är det inget snack om att John bäst företrädde allt som Beatles stod för. Ungdomlighet, optimism, lite fräckhet med mera.  

3.      Musikaliskt är de båda jämbördiga. John stod för det speciella med Beatles. De flesta tidiga hitsen och det psykedeliska som gjorde gruppen intressant och ledande (nästan) in i slutet. Men Paul breddade paletten med låtar som visade att Beatles var insatt i musikhistorien och visade en bredd i sin musik som ingen konkurrent kunde matcha. Kanske kan man säga att där John gjorde gruppen intressant gjorde Paul Beatles STORA.

Jag vill demonstrera Pauls bredd med några av mina favoriter ur Pauls produktion. Han gjorde flera snygga ballader som han ofta framförde själv. Den allra bästa finns på bästa LPn

(252) The Beatles - Here, There and Everywhere - YouTube

Den andra änden av Pauls musikspektra har några rykande rockande. Paul fick till en riktigt bra sak på baksidan till Help. Här i live-version.

(252) The Beatles - I'm Down (Ed Sullivan Show 1965) Color/Colour - YouTube

Jag ska inte länka till Yesterday som ju var ett suveränt bevis för gruppens förmåga att se utanför de då gällande rockströmmarna. Som komposition är Elenor Rigby intressantare och George Martins stråkarr svårslaget. Här får ni texten som Paul inte skrev. Beatleslitteraturen har försökt reda ut vem som bidrog med vilka ord i ett som var ett grupparbete.

(252) The Beatles - Eleanor Rigby (Lyrics) - YouTube 

En annan spännande sida av Pauls bidrag är hans förmåga att oblygt landa i en Musik Hall-tradition som bara kan finnas i England. Låtar som Good Day Sunshine, Martha my Dear och Maxwells Silver Hammer (bara en sån titel!). På Sgt Pepper finns min favorit bland dessa. En låt Paul skrev när han var 16 och spelade in samma år som hans pappa fyllde 64.

(252) When I'm Sixty Four (Remastered 2009) - YouTube

Nej, jag har inte gjort någon ”Paul-lista” där nummer 1 är strået vassare än tvåan. Det finns många välförtjänta kandidater till förstaplatsen. Men för några år sedan satte jag ihop en preliminär Beatles-bästa-lista och även om den förtjänar väldigt mycket mer eftertanke för att kunna spridas skäms jag inte att avslöja att den här Paul-låten kom etta. Hur man än ser på den är det en perfekt poplåt i alla delar. Jag brukar nämna den som den tredje bästa låten överhuvudtaget (efter Be My Baby och God Only Knows)

(252) The Beatles - Penny Lane - YouTube 

Vi som skriver här skäms verkligen inte över att så ofta skriva texter om Beatles. Ju mer åren går blir gruppens förstaplats i musikhistorien bara tydligare. Håll i er, om två veckor skriver jag om fem John-favoriter!

                                                                                                                                                                 Per

Ja, du vet hur det är. Vilken är bästa låten och så vidare. Just nu är jag inne i en Beatlesperiod för vilken gång i ordningen vet jag inte, men i huvudet börjar jag lista bästa – för tillfället – bästa låtarna. Intressant för mig men knappast för dig som säkert har en egen lista, så därför tänkte jag ta hjälp av Paul och hans två tegelstenarna Texterna:Ett självporträtt. Vad tyckte han om mina val? Så vi går direkt på.

En låt som jag alltid hållit högt är In my life. Den första tillbakablickande texten av John. Så genial att alla kan känna igen sig i den. Det var, för en gångs skull, i efterhand tvist om vem som hade bidragit mest till den. John hade verkligen skrivit texten och Paul hävdade att han gjort musiken. De blev aldrig ense om den saken, men intressant nog, när jag tittade i Pauls tegelstenar så fanns den inte med. Ett senkommet erkännande?

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Can´t buy me love har jag alltid tyckt stå tillbaka för She loves you. Samma genre - rivig poprock. Låten är en rak bluestolva med ett par inslängda mollackord a la Beatles. Skrevs i Paris under en av deras mest produktiva perioder. De hade fått cash för sina insatser och spenderade rikligt i paris och Florida. Låten var ursprungligen skriven som ett soundtrack till A hard days night men som singel gjorde den succé både i UK och USA. Och undra på det!

https://www.youtube.com/watch?v=srwxJUXPHvE

Jag erkänner villigt att Drive my car hade jag problem med. Det tog sin tid för mig att ta in den. Missförstå mig inte, historian är lite kul men jag tyckte att ackordsföljderna inte hade samma följsamhet och energi som annat av deras material. Jag tyckte helt enkelt att den hackade melodiskt och kändes lite ”konstruerad”. Men så är det det där charmiga ”Beep, beep yeah”. Om jag tyckte den var knepig ackordsmässigt så döm om min förvåning när jag försökte plocka ut ackorden och insåg att hela versen består av bara två ackord. What? Så typiskt det luriga kompositörsparet. D7 och G7 är svaret på den outtalade frågan.

https://www.youtube.com/watch?v=kfSQkZuIx84

Droger var inte en främmande substans för Paul, även om han, i det längsta, avstod från LSD, men blev övertalad av John och George att testa. Hål var en grej för Paul. När han skulle skriva en ny låt var det som, enligt hans egna utsago, som att fylla ett hål. Han är minst sparsmakad vad gäller kommentarer till denna melodiösa och vackra låt, men han återkommer hela tiden till droger och avvisar kategoriskt att det skulle röra sig om heroin eller LSD. Han skriver själv att när låten kom till var det Marijuana som var hans cup of tea.

Oavsett vilket så är det en fantastisk låt. Paul var också nöjd med den.

https://www.youtube.com/watch?v=ebNX4Dz1U6c

Jag ska återkomma i till mitt och Pauls snack.

Lars