Hon var ju bara så OTROLIGT bra!
Ni ser bilden och känner. Det är något speciellt över hennes utstrålning. Hon ser på ett sätt alldeles vanlig ut men har något som ingen annan har. Bakom munnen och ögonen finns en energi som måste ut.
Hörde en underbar samling med Janis Joplin nyss. Och blev alldeles häpen. Det var ett tag jag hade lyssnat på henne. Jag blev alldeles tagen av den makalösa energin och utstrålningen som hon hade i sin sång.
Men också svår att fånga på något sätt. Du kan inte direkt jämföra Janis Joplin med någon annan. Hon hade otroliga intensiteten, den självförbrännande inlevelsen i sina framträdanden. Men hon kunde aldrig bli ett föredöme och på det sättet ”viktig” för historien eftersom hennes unika stil berodde på att hon var så unik som hon var och därför ingen annan kunde härma.
När jag lyssnar på hennes musik inser jag genast att orden i denna text blir tunna, minst sagt andefattiga om jag skulle försöka beskriva upplevelsen. Alltså kör vi lite länkar så ni får erinra er en storhet som jag anar det var alldeles för länge sedan även du hörde.
https://www.youtube.com/watch?v=iJb7cBfrxbo
Som sagt, orden blir små så därför blir det inte så många mer här. Janis Joplins liv och karriär är väl beskriven och min ambition är inte att försöka göra det här. Jag ville bara med detta inlägg tala om att jag blev knäckt och – när jag reste mig – lycklig att få uppleva den känslan när Janis Joplin musik helt erövrade mig.
En låt till, den här har bl a Billy Stewart och Zombies gjort men vad är deras inspelningar mot Janis.
https://www.youtube.com/watch?v=w-WxWv5RgEc
Vi avrundar veckans inlägg med en riktig klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=eDIaDS9HhMw
Med tre låtar sätter vi stopp. Det blev ett kort inlägg men ibland är ju musik sådan att det inte behövs ord. Har du lyssnat på noga på länkarna har också du fått en härligt stund. Det vet jag.
Per
Rule Brittania, Brittania rule the radio waves!
Popmusikens utveckling efter femtiotalsrocken och schlagern kan beskrivas på olika sätt. För egen del väljer jag den geografiska och jag ska titta lite på sextiotalspopens utveckling i GB, USA och Sverige. Formatet gör betraktelsen förstås schematisk, snarast skissartad.
I GB kom musiken att utvecklas på ett alldeles eget särpräglade sätt. Inte överallt, långt därifrån. Många popband nöjde sig med att spela covers på amerikansk musik eller skriva egen i den traditionen, som Rolling Stones och Who. Den tydligast egenutvecklade popmusiken i GB var den som hade en lokal förankring eller som tog in den lokala musiktraditionen i sin musik.
Den lokalt förankrade musiken kom tydligast till uttryck i Liverpool med dess Merseybeat. Frågan om Beatles verkligen var ”Mersey” lämnar jag därhän även om jag själv inte tycker det är självklart att placera dem i den kategorin. Beatles musik gick inte ens från början att kategorisera på något annat sätt än just Beatles musik. Den anknytning de hade till Liverpool dök upp i deras musik långt senare och då snarast i ett nostalgiskt perspektiv och lät såhär.
https://www.youtube.com/watch?v=KhM1yFCpFPQ
För mig är Mersey med sin lite vemodiga ton snarast Gerry and the Pacemakers och The Searchers. Särskilt förvaltar Gerry Marsden med sin särpräglade röst den traditionen och om det finns en enda låt som ÄR Mersey så är det väl denna:
https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA
Se där Beatles och Mersey som verkligen var karaktäristiskt Brittiska. Men det fanns fler. Den tredje linjen har jag berört i tidigare blogginlägg och de är de grupper som tog traditionen från Music hall och skiffle och kan väl närmast beskrivas som det brittiska svaret på den amerikanska folkrocken. The Kinks och Donovan är de tydligaste uttrycken i denna tradition även om jag nog också vill peta in Freddie och hans drömmare i denna kategori. De senare förresten väldigt underskattade, mest beroende av den lite töntiga koreografin (lite Shadows på speed). Men utpräglad brittiskt är det, och etta på Billboardlistan -65.
https://www.youtube.com/watch?v=q8zCEkI7mdU
Donovan blev orättvist betraktad som en Dylan-klon. Visserligen lånade han inspiration från Bobban, men den kom tydligast till uttryck i accessoarerna (kepsen och ställningen till munspelet) men musiken var hans alldeles egna och hade sina rötter i Engelsk sagotradition. Barnkammarrim och Det susar i säven ligger i botten av mycket av hans musik som här (men lyssna också på musikerna som medverkar – det är mycket av det som skulle bli Led Zeppelin!).
https://www.youtube.com/watch?v=dHV8Wzldlck
Återigen - bloggformatet är inte lämpat för annat än en skissartad beskrivning av vad som utvecklades i Brittisk musik efter de amerikanska importerna. Så ovanstående får duga. Nästa inlägg ska handla om amerikansk pop post – Beatles.
På återseende då
Lars
Mer filosoferande kring en kul fråga (fortsättning på förra inlägget)
Hoppsan! Förra veckan kastade Lars en handske som jag naturligtvis plockar upp. Jag är ju en rockhistoriker som gärna håller föredrag om det. Dessutom blev jag nästan direkt apostroferad av min kollega.
Lars funderar över begreppet sextiotalspop, det vi använder i vår presentation i bloggens överkant ovan. Hans inlägg går dock snart över en rockhistorisk utblick med fokus på femtiotalet. Låt oss hoppas att Lars fortsätter i nästa inlägg där han slutade.
Som Lars säger är ämnet något som passar väl för snack en kväll med goda drycker. Så här i skrift ser det genast lite mer genomtänkt ut än så, men inget fel i det. Ämnet är hur som helst något man kan diskutera hur länge som helst.
Lars kommer in på själva historien från 1955. Till den behöver jag inte tillägga något. Vi har den tuffare musiken som kom med genombrottet de första åren och sedan den snällare popen som blev en slags reaktion, schlock. Jag brukar tänka på två låtar som tydligt symboliserar detta. Först rockmusikens själva genombrottslåt. Tänk på de enkla i den (melodin, rytmen) och det ungdomliga (dansant tempo, texten) och vi förstår att de alltfler ungdomarna hade fått sin egen musik.
https://www.youtube.com/watch?v=Ud_JZcC0tHI
Men två år senare lät det alltså så här. Notera dock att tempot är nästa lika högt och saxofonen brölar på, så lite fanns det kvar av det rockiga när den unge Paul Anka trånar efter sin drömtjej.
https://www.youtube.com/watch?v=wPw5WiABUOA
Den period som nu följde fram till 1963 och Beatles var långe hånad av rockhistoriker. Men här kom många underbara låtar, dessa klassiker bara måste med här
https://www.youtube.com/watch?v=cbxxkwBQk_o
https://www.youtube.com/watch?v=2g_FD_sYazk
Inte rockmusik, nej kanske inte, men popmusik med känsla och glöd. Odödliga, underbara låtar.
I avvaktan på Lars fortsättning går jag inte längre i historien i detta inlägg. Men några ord om Lars inledande fundering: vad är sextiotalspop, egentligen?
Mitt svar är tyvärr tråkigt banalt: Försöker vi hitta en viss musikstil som motsvarar namnet går vi bet. Skulle någon med pistol tvinga mig att exemplifiera begreppet tror jag att jag svarar Hollies. Eller Searchers. Eller något annat band som dyker upp först i skallen just då.
Då Lars och jag inte har bestämt oss för vårt ”officiella” svar (måtte vi aldrig göra det!) tror jag att vi kallar det sextiotalspop helt enkelt för att all ungdomsmusik kallades pop då. Att läsa äldre tidningar och se att Rolling Stones spelade ”pop” får en idag att dra på munnen. Har inte sett det nyligen men nog skrev de även om Cream och Who att det var ”popmusik”. Det var helt enkelt tidens begrepp för den musik som spelades på Tio-i-topp och som vi unga gillade.
Lars o jag har bestämt att denna blogg fokuserar på perioden 1954 – 1972. Bakom det ligger inte några djupare analyser, vi bara liksom känner att det var ungdomsmusiken från den tiden vi vill skriva om. 18 år av sextiotalspop som vi bloggat om i snart sex år. Du får kalla det vad du vill. Bra musik är det och det är roligt att skriva om den!
Per
