perolarssextiotal

Det hela började med ett par svala pilsner en varm försommardag på Katalin. Vi, Per o jag, hade träffats genom uppdrag som radiopratare i Radio Uppland på temat sextiotalsmusik. Detta hade sedan utvecklats till samarbete som Dj:s på pubar och sextiotalsevenemang av olika slag. Vi trivdes bra med detta och med varandra, vilket ledde fram till idén som föddes den där soliga försommareftermiddagen på Katalin år 2009.

En blogg!

Och så blev det. Ett slags musikaliskt distansschack i den offentlighet en blogg ger. Mest för vårt eget höga nöjes skull, men desto roligare om några andra tycker vår blogg är läsvärd.

Formen var öppen och det har väl visat sig under det år som gått (otroligt – redan ett år!) att vi har närmat oss ämnet på olika sätt beroende av humör och dagsform. Ibland lite akademiskt, ibland lite mer privat. Vi är varandras trognaste läsare och jag ser alltid fram mot Pers inlägg. Och numera också mot de initierade och engagerade kommentarer som då och då dyker upp. Tack för dom!  

Så nu blir det ett år till. Minst. I vart fall så länge vi tycker det är kul. Och än så länge så är det verkligen kul. Eller hur, Per?

Nu tänder vi ett ljus i tårtan.

http://www.youtube.com/watch?v=us3dQ0nnlHY

Rock on!

Lars

Det finns tid som går och tid som står stilla. Sedan Lars o jag satt på
Katalins uteservering och Lars lanserade bloggidén har det gått ett år.
2009 har blivit 2010.

Men sextiotalet bara finns där! Oavsett årstid eller siffror i kalendern i
den pågående så kallade verkligheten så finns där 10 gyllene år för ett
sakta växande tag sedan, 10 år som levererade underbar musik som fler än vi
två kan njuta av så länge vi lever. Länge.

Det är roligt att i dessa spalter dela med sig av minnen, glädjeämnen och
åsikter om en tid och en musik som vi älskade redan då och som sitter kvar
i en slags hedersplats i hjärtat. Visst har det kommit mycket bra sedan
dess. För min del har jag ägnat mycket energi de senaste åren åt att komma
in i både jazz och opera. Den allra senaste tiden har det blivit mer av
världsmusik. Många spännande upplevelser.

Men så kommer den där speciella längtan. En känsla någonstans från ens
inre att nu bara måste Searchers spelas i skivspelaren. Eller något annat
namn, det finns ju en del att välja på! Och så hör man den där skivan som
man hört förr och man bara minns och njuter.

Tack för alla kommentarer, kära läsare. Ni kommer att få mer att
kommentera för Lars o jag fortsätter. Tipsa oss gärna om bloggar o annat ni
gissar att vi skulle gilla. För bland allt fina med sextiotalet ska noteras
att det finns mycket kvar även för oss två att lära.

Vi ses i spalten!

Per

 

 

I går nåddes vi av beskedet att en av svensktoppens klassiska artister gått ur tiden. Anna-Lena Löfgren var en av de där tjejerna som vi tonårsgrabbar inte pratade med varandra om. Att man, liksom i smyg, lyssnade på svensktoppen, kanske inte alla söndagar men många, det talade man inte om. Nej, Beatles, Stones och de andra banden var samtalsämnena kompisar emellan.

Tufft skulle det ju vara. Men utan att man då hade ord för det så någonstans i ens undermedvetna fanns en dragning till de rara tjejröster som sjöng enkla, direkta melodier med svensk text.

Anna-Lena Löfgren hade en klar, enkel stämma. Den hade en slags vardaglighet som gjorde den kanske inte så minnesvärd men alltid lockande och trevlig att höra. Hennes legendariska bidrag till vår musikskatt förblir Lyckliga gatan från 1967. En låt med löjligt enkla ackordvändningar men en melodi som är det bästa beviset som finns på devisen "det enkla är det svåra". Melodin är ju totalt underbar.

Lyssnar nu på min samlings-LP med Anna-Lena. 14 låtar är bara ett urval av hennes många hits. Regniga natt var genombrottet 1962. Var det du är en fint lågmält sak i valstakt med text av Cornelis Vreeswijk. Från 1964. Plötsligt förstår jag att jag lyssnat alldeles för lite på Anna-Lena Löfgren.

Låtar som Var det du görs inte nuförtiden. Den sortens låtar gjorde Anna-Lena Löfgren. Låtar som äger en outslitlighet som gör de njutbara i evighet.

Vi kan bara minnas hennes insats med taktsamhet och ömt vårda våra skivor med hennes musik.

Per

 

 

 

När popmusiken först svepte omkull mig så funderade jag verkligen inte särskilt mycket på varifrån den kom. Det kändes verkligen som om att ”in the beginning there was The Searchers” (eller vilka det nu var). Det föll mig inte in något annat än att om de inte skrev själva så var det väl i alla fall originalkompositioner för dessa. Det tog ett par år innan bluesen och gospeln upptäcktes. Och att det fanns tidigare inspelningar med vanligen svarta artister. Det fanns alltså en musikalisk tid före Elvis! Jag håller fortfarande på att bekanta mig med denna och lyssnar allt oftare på genuin blues nuförtiden. Gärna southern och gärna Memphis Slim. Och förstås John Lee Hooker.

Kvalitén på mycket av det som spelades in av unga vita musiker i UK och USA visade sig i att musiken höll för den ”popifiering” som detta medförde. Men när man hörde tidigare inspelningar så fick musiken en ny dimension. Några av mina favoritlåtar visade sig vara just sådan (skall man kalla det översättningar från blues till pop) musik. Se här några exempel och jämför själv.

På min julklappsskiva ”With the Beatles” blev snart sista spåret på första sidan favoriten. Skivan är fortfarande tydligt mest nött på det spåret. Och det är väl inte att undra på?

http://www.youtube.com/watch?v=-pvt2YK88MI

Men senare av en slump kom jag i kontakt med en tidigare inspelning som verkligen gav en nästan helt ny upplevelse. Från 1961. Med The Casinyets (dom hette faktiskt så när låten spelades in, det var först senare dom bytte till Marvelettes). Originalet! Och svängde det om Beatles så gungade det här………

http://www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk

En annan och ännu tidigare favorit var Elvis Hound dog som till vanvettes gräns nöttes på plastiga grammofoner på Lövskogsgatan i Göteborg. Gång på gång. Och den håller än, visst gör den det.

http://www.youtube.com/watch?v=X5JALwwaASg&feature=fvst

Men lyssna på Big Mama Thornton så förstår du hur den var skriven för att egentligen låta. Riktigt förbannad. Pissed off! Och med legenden Buddy Guy!

http://www.youtube.com/watch?v=5XUAg1_A7IE

Slutligen blev Animals tidiga favoriter för mig. Det var mest Eric Burdons fantastiska röst och deras lite bluesiga framtoning. Om Stones var r&b så var Animals mer blues. Tycker jag. Och Manfred Mann jazz. Ursäkta, detta blev ett stickspår……..

Eric Burdon alltså. Per o jag såg honom här i Uppsala för något år sedan. Lite rundare och mycket äldre än när jag såg honom senast i Göteborg 2 maj 1965. Men rösten höll. Fantastiskt. Eller hur, Per? Boom, boom, med Animals var i min värld en av deras bästa. Eller vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=AEESmHXUUjM

Fast visst bleknar den något när man hör upphovsmannen själv? Den store, oförliknelige John Lee Hooker. Mannen som skapade talking blues

http://www.youtube.com/watch?v=hn_PF4L470w

Jag säger bara ”How, how, how”!

Lars

 

Mitt förra inlägg i denna serie - om Hollies - inleddes med en betraktelse över kärleksobjektens kredibilitet idag. När det gäller the Byrds råder det ingen tvekan: gruppen framstår sedan länge som ett tungt namn i rockens historia. Deras intryck är djupt och hållbart.

De drabbade mitt hjärta intensivt när Mr Tambourine Man kom sommaren 1965 (för övrigt den första låt att toppa listorna samtidigt i USA och England). Redan de första tonerna på den 12-strängande rickenbackergitarren klingade extra skönt. (Riffet är för övrigt taget från Bach, den läsare som kan berätta från vilket stycke får en stjärna).

Men utöver gitarren fanns den läckra stämsången som hade drag av amerikansk folkmusik. Medlemmarna hade skolning i folkmusik som fanns före rocken. De sjöng Dylan-låtar och lade en brygga mellan rocken och folkmusiken. De inspirerade Dylan själv att börja spela elgitarr.

Gruppens laguppställning var sällsynt imponerande: I centrum sångaren/ledaren Jim McQuinn. Sedan David Crosby som senare skulle bilda Crosby, Stills & Nash. Basisten Chris Hillman skulle även han göra en egen karriär liksom Gene Clark, mannen som bara spelade tamburine. Gene visade redan på första LPn (mitt livs sjätte) att han var en bra kompositör och låtar som I feel a whole lot better kompletterade Byrds folkrock med Beatlespop.

Alla dessa sjöng bra men det var McGuinns stämma som satte den vokala profilen. En röst inte så väldigt långt från Dylans, faktiskt.

Hösten 1965 kom nästa USA-etta med Turn! Turn! Turn!. Fortfarande min största favorit med gruppen. Man KÄNNER när man hör rösterna att här sjunger killar som vill framföra något. Lyssna bara på inlevelsen i textraden "A time for peace I swear it´s not to late". Här ett live-klipp från tiden det bagav sig:

http://www.youtube.com/watch?v=EKHstR6ndus

Utöver dessa två låtar hade gruppen svårt att få till listhits men de fortsatte att ligga i utvecklingens front. The Byrds var från Kalifornien. När den psykedeliska musiken började komma fram hängde de på och gjorde 1966 den underbara Eight Miles High, nu hade McQuinn lånat riffet från John Coltrane (låten heter India om ni undrar). Flummiga instrumentalpartier avlöstes av den magiska stämsången.

Deras fjärde LP, Younger than Yesterday, finansierades av mitt livs första tipsvinst (en av fortfarande få för övrigt). En underbar LP som innehåller läckra rocklåtar som Have you seen her face, flera countryinfluerade låtar av Hillman och Dylans My Back Pages. David Crosby bidrog starkt till att göra Byrds ett hippieband med underbara, småknäppa låtar som t ex Everybody´s been burned, ett mästerverk som också är med på LPn.

Snart var det dags för ännu ett stilbyte och när Gram Parsons blev medlem 1968 tog de nästa stora steget med LPn Sweethearts of the Rodeo som banade väg för 70-talets countryrock. Kontakten med den tidigare musiken hölls genom att en Dylan-låt var singel, You ain´t going nowwhere. Av de ursprungliga gänget var då McGuinn ensam kvar. Snart lämnade Parsons också. Han kom ju att få en minst sagt notabel solokarriär. 

De sista åren fram till upplösningen 1973 gjorde gruppen inte så spännande musik även om en och annan fin låt levererades.

Medlemmarnas efterföljande karriärer har bidragit till kultstatusen. Roger McGuinn har släppt flera bra solo-LP och medverkat i TV-program om rockens historia som en sympatisk pedagog. David Crosby har fortsatt att vara den evige hippien. Två levertransplantationer är väl något av en merit i sig. Kanske. Chris Hillman spelade med Parsons i Flying Burrito Brothers och Gene Clark gjorde ett par starka soloplattor.

Kopplingen till Bob Dylan har naturligtvis också bidragit till The Byrds eviga status. De gjorde 12 av Bobs låtar i egna versioner.

Men min kärlek handlar mer om det djupa intrycket som gruppens otroliga SOUND gjorde, såväl första gången jag hörde det, som alla gånger därefter inklusive just nu. Den 12-strängad Rickenbackern hade kanske 60-talets allra mest profilerade klang (varsågod att säga att jag har fel!) och stämsången hade den där folkmusikkänslan som gav musiken ett mjukt allvar som gjorde intryck. Rösterna var personliga men hade något allmängiltigt över sig, så här ska en folkrocksångare låta, helt enkelt.

Många grupper har ärats med en CD-box. Med The Byrds har det kommit två, båda med ambitionen att täcka upp den fantastiska skivkarriären. Om några år kommer en tredje, känner jag på mig. Katalogen är outslitlig.

Från och till har sk indieband dykt upp vars påverkan från the Byrds varit mer eller mindre tydlig. Tidigare REM till exempel. Men inget har kunnat efterlikna the Byrds. Det är så klart omöjligt. The Byrds var ett original vars like vi aldrig kommer att möta.

Per

Den som reser har något att berätta sägs det. Vi hade nyss en långhelg i Budapest, min fru och jag. Låt mig genast säga att Budapest är en fantastiskt trevlig stad. Ett strålande sommarväder bjöds och på den lättpromenerade platta Pest-sidan fanns ett stort utbud av god mat och dryck till, minst sagt, skäliga priser. Det fanns gott om sevärdheter av alla slag, från de berömda Gellert-baden till House of terror, det hus där såväl Gestapo som den egna hemliga polisen hade sitt huvudkvarter. Den stora slottsborgen på den kuperade Buda-sidan vakade över staden och Donau, som mäktigt och makligt skiljer stadens två delar.

Ungrarna var utomordentligt trevliga och hjälpsamma, men de ungrare som enligt guide-boken skulle tala god engelska träffade vi inte.

Nåja, detta skulle ju inte bli någon reseskildring, så till saken!

Jag tittar gärna en stund på TV i främmande länder även om jag inte alltid förstår språket. Så också denna gång. Ungrarna tycks ha en böjelse för någon slag radio-TV om du förstår vad jag menar. Några kanaler tycktes bara – från morgon till kväll – sända levande bilder på gubbar (jodå) som pratade. Oupphörligen på både in- och utandning. Säkert kloka och intressanta saker, jag menar inte att vara respektlös, men det blev för den med bristande språkkunskaper väldigt tydligt att man inte utnyttjade hela TV-mediets potential om jag säger så. Jag hoppades ibland på nyhetsprogrammen, men det var likadant där. Fem sekunder grekiska demonstranter som kastade sten och därefter tio minuter gubbe som pratade.

Det fanns emellertid andra kanaler. Musikkanaler. Som från morgon till kväll visade gubbar (jodå) som sjöng. Czardas heter det väl? I min ungdom hette det ungersk zigenarmusik. Nu heter det väl något annat och mer politiskt korrekt. Och det är verkligen ingen dålig musik även om den i min smak är något för SMÄKTANDE. Men som alternativ till gubbar som pratar är gubbar som SMÄKTAR inte helt fel.

Det var vid en sådan smäktande kvällsstund efter en lång dags promenerande som inslaget kom! Jag höjde ljudet och lutade mig närmare och fick se och höra en musikalisk cross-over mellan ungersk folkmusik och sextiotalspop som tog mig med storm. Min första reaktion var att skratta, men – jag tvekar inte att säga det – sedan kom hänförelsen.

Alltså - sångaren som sprätter som en kåt tupp på amfetamin räcker långt, men kören! Inlevelsen, rytmen, koreografin (koreografin!) och de falsettflörtande rösterna gav begreppet tunggung en helt ny innebörd. Vi talar om runt ett ton gungande och sjungande medelålders damer i folkdräkt. Magnifikt! Jagger kunde bara fantisera om en sådan kör.

Jag kunde bara hoppas på att klippet skulle finnas på tuben så jag kunde dela med mig av upplevelsen. Och det fanns där!

Så nu kan också du låta dig hänföras av Z´Zi Labor (möjligen Tonk and the Honkeys?) och de sjungande, gungande och charmiga damerna. Och trumpetarna i röd sparkdräkt är en ren bonus.

Detta är förbanne mig bra.

 http://www.youtube.com/watch?v=8HM3w1cC_ZQ   

Lars