perolarssextiotal

Poptexter från sextiotalet bärs inte alltid – för att använda ett understatement - av ett underliggande mystiskt/filosofiskt tema. Boy meets girl and problems occur är snarare den fond mot vilken historien utspelas. Men det finns undantag där man tvingas fantisera om de figurer som dyker upp i textraderna. Ofta utmanande alltid spännande.

 

Smokies publik har fångat problemet precis:

 

https://www.youtube.com/watch?v=zw08Py5nz1w

 

Här några exempel.

 

Eleanor Rigby och father McKenzie (ursprungligen McCartney) har väl bägge två blivit utsatta för både grundliga undersökningar och rena spekulationer. Stod hennes namn på en gravsten som Paul, medvetet eller omedvetet, tagit till sig och fanns det någon verklig förebild till McKenzie? Om man lyssnar till intervjuer med Paul över tid så blir man inte självklart klar över dessa frågor. Men som fantasieggande figurer ligger de i täten.

 

https://www.youtube.com/watch?v=HuS5NuXRb5Y  

 

Dylan. Jag säger bara Dylan. Var kom hans figurer ifrån? För oss som läste Pelle Svanslös som barn har ju i vuxen ålder fått oss förklarat vilka de olika katterna hade som förbild i verkliga livet. Men Dylan, jag säger bara Dylan. Hans figurer är som hämtade från en pipdröm och med kännedom om hans böjelse för att förklara sina texter kommer vi för alltid att få sväva i okunskap om de har någon motsvarighet i verkliga livet. Jag plockar ur en låt, bara som ett exempel. Vem är The Joker och vem är tjuven? Nätet är fyllt av spekulationer och Dylan tiger. Förstås. Men det är spännande, eller hur?

 

https://www.youtube.com/watch?v=bT7Hj-ea0VE

 

Det finns en text (som väl nästan ingen känner till) till Shadows låt Quartermasters stores. Jag har varit kvartermästare på en infanteribataljon. Vi hade inga affärer. Om det ens handlar om en kvartermästare? Men om den gör det så har den väldigt få likheter med min tjänst. I texten handlar det om ormar och möss som ogenerat springer omkring. Det förekom icke under min tid! Vem var kvartermästaren? Och varför var han så ansvarslös? Frågan blir mindre aktuell i Shadows textlösa version. Men ändå! Och då har jag inte ens nämnt Man of mystery.

 

https://www.youtube.com/watch?v=sbOEgigo5SY

 

Mycket att bry sin stackars hjärna med.

 

Lars

 

  

 

 

Den 29 maj 1971

Det är faktiskt ett halvår sedan jag presenterade låtar från Englandslistan för 50 år sedan. Inte så konstigt med ett långt uppehåll för när 60-talet övergick till 70-tal blev singlarna allt sämre. LP-skivan tog helt över det intressanta och på hitlistorna förekom allt mindre rockinfluerad musik. Men när jag tittade på New Musical Express´ lista från 29 maj 1971 ser jag ändå några verkliga gobitar som jag inte vill undanhålla dig som läser.

 

Listan toppas av Dawns Knock Three Times som inte är mycket för världen. Tvåan R Dean Taylor är någon inte bara jag har glömt. Men på plats tre finns en mustig sak från ett band ni tidigare läst om här och kommer att göra det många gånger till. Det är verkligen säkert

 

(618) the rolling stones brown sugar - YouTube

 

En låt som håller så länge det finns öron som kan lyssna. Den röda tungan lanserades som kännetecken när stenarna skapade ett eget skivbolag och har blivit en del av gruppens varumärke. Läste någonstans att det var en grekisk gudinna som inspirerade.

 

Jag struntar i att nämna de många låtar och artister på listan som – säkerligen helt rättvist – fallit i glömska. Vi hoppar till plats sju och stöter på en gammal vän.

 

(618) Ringo Starr: It Don't Come Easy (Starr, 1971) - YouTube

 

När Beatles skingrades var trummisen den siste vi trodde om en solokarriär som skulle märkas. Men två ettor i USA blev det, dock inte denna som kom fyra. Notera att det är en egen komposition. Man behöver inte vara Beatlesnörd för att tycka den vara riktigt OK.

 

Nu till låten som fick mig att skriva detta inlägg. Delfonics tillhör inte pophistoriens mest kända. En vokaltrio från Philadelphia som jag upptäckte i en biosalong för drygt 20 år sedan när den här låten spelades i Tarantinos film Jackie Brown. Luta dig nu lugnt bakåt i mysstolen, kära läsare!

 

(618) The Delfonics - Didn't I (Blow Your Mind This Time) - 1970 - YouTube

 

Trion finns kvar och leds fortfarande av William Hart som skrev gruppens hits. Många och stora hits var det inte. Men bra!

 

När vi är inne på skön soulmusik är det lätt att fortsätta och avsluta med Temptations. De gav oss några av 60-talets skönaste låtar som Get Ready och My Girl. De fortsatte sin hitparad in i 70-talet med mer komplicerade låtar som ibland hade en politisk udd. Eftersom den svenska radion inte längre sände USA-listan så var vi många som inte riktigt hängde med. För 50 år sedan klättrade de in på topp 20 i England med

 

(618) The Temptations - Just My Imagination (Running Away with Me) HD - YouTube

 

Tänk så hur pophistorien ändrade sig efter det att Stg Pepper visade framtidens väg. Samma vecka toppade Stones LP-listan med sin bästa 33a, Sticky Fingers. Topp-10 hade Simon & Garfunkel, Leonard Cohen, CSNY och Paul McCartney. Längre ned fanns Jethro Tull, Jimi Hendrix, Yes, Led Zeppelin och George Harrison.  En helt annan lista som ändå inte förringar klassen i de låtar ni hört här.

Per

 

Vi har - äntligen efter ett drygt år paus - haft ett redaktionsmöte. Uppsala bjöd på fin sol förra veckan så en utomhusöl var oundviklig

 

- Dylan fyller 80 år den 24e, sa Per. 

- Och bloggen fyller 12 i maj, sa Lars.

 

Fortsatt dialog och snart fanns idén där: Vi kollar saker Bob Dylan gjort under vårmånaden maj. Sagt och gjort, här kommer tre viktiga händelser från maj månad i den store Bobs långa och mäktiga karriär. Låt oss fira dubbelt! Per inleder.

 

I maj 1964 släpptes Dylans andra LP, The Freewheelin´ Bob Dylan. Den första var i huvudsak en samling äldre låtar. Här kom den första med enbart egna.  Den öppnar med Blowing in the Wind. Redan här visade texten Nobelprisklass. Sid 2 börjar med Don´t Think Twice It´s Alright. Två tunga klassiker på samma skiva, egentligen ofattbart men en bedrift Bob skulle upprepa många gånger.

 

Skivan har den fina kärlekslåten Girl From the North Country men det är de politiska texterna som gjorde de starkaste intrycken. Vi väljer två av Bobs starkaste texter. Den första är ett, milt sagt, argsint påhopp på militärindustrin.

 

https://www.youtube.com/watch?v=JEmI_FT4YHU

 

I den andra länken från Freewheeling tecknar Dylan en, minst sagt, dyster framtidsbild av världen efter, eller under, nästa krig.

 

https://www.youtube.com/watch?v=T5al0HmR4to

 

Mitt, Lars, val föll på Blonde on Blonde, ett annat av Dylans mästerverk, av en del bedömts som det allra främsta. Till och från är jag beredd att hålla med. Albumet kom i juni men slutfördes i maj -66 så det får duga som anknytning. Om Per tar avstamp i Dylans politiska sida så faller mina två val på den personliga sidan (så personlig han nu blir) hos honom. Kort och kärnfull är denna märkliga, men underbara, kärleksballad. Det är raka puckar i refrängen och inget känslomässigt snömos. I want you - mer rakt på sak kan de knappast bli. Verserna är fyllda av någa av hans märkliga figurer som tycks sakna all anknytning till refrängen och som snarare för tankarna till andra svårtolkade låtar som Subterranean Homesick Blues eller All Along The Watchtower. 

 

https://www.youtube.com/watch?v=-iIS6ZZ9RVA

 

Dubbel-albumet bjuder på det mesta vad gäller olika musikstilar. Ruffig rock som i Rainy Day Women #12 & 35, meditativ blues som i Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again och Dylanfärgad folkrock som i Just Like A Woman. Men vi får inte glömma att Dylan fortfarande var nyförälskad i ren rock och r&b. Raka tolvor tvekade han inte inför. Sällan spelad är denna som är ett av hans guldkorn i denna senare genre. Man hör nästan hur kul han har.

 

https://www.youtube.com/watch?v=lOCYQtrm19s

 

 

Så en tredje händelse som för oss är självklar här. Den 17 maj 1966 gör Bob och hans band - som vi snart skulle lära känna som the Band, den konsert som förblir hans mest omtalade och legendariska. Det var i Manchester Free Hall, fast snart skulle konserten få en piratutgåva betitlat "Royal Albert Hall". Sommaren innan hade Dylan chockerat publiken på Newport folk festival med att spela några låtar med rockkomp. Under sin europaturné våren därefter var det samma upplägg med en första del akustisk och sedan en elektrisk avslutning. 

 

Det som gör just denna spelning så legendarisk är den korta dialog som förekommer konsertens sista låt. Hela konserten gavs ut officiellt 1998 som del 4 i Bobs Bootleg-serie och avslutar Martin Scorseses finns dokumentär No Direction Home. Kolla länken och njut av musikens kraft!

 

https://www.youtube.com/watch?v=znrlLDG0ynU

På återhörande nästa vecka (Och alla kommande veckor!)

Per o Lars!

 

 

Idag diskuteras gangster-rap mycket och dess ofta våldsförhärligande och kvinnoföraktande texter, men hur var det egentligen på sextiotalet?

 

Det slår mig allt som oftast att de som tillhör min generation har upplevt en hel mängd förändringar och förskjutningar i tillvaron. Det gäller inte minst språk och attityder. Jag behöver väl bara nämna Pippis pappa och Tintin, eller hur? Inte så sällan blir jag påmind om detta när jag hör texterna i den musik från sextiotalet som vi älskar. Hade man över huvud taget kunnat skriva några av dessa idag. Och fått dem publicerade? Tja, vad tror du?  

 

Marcie Blane svarar i en text från -62 vad hon har för ambitioner i livet, nu när hon inte är ett barn längre. Det enda hon önskar sig är att bli Bobbys girl. Alltså, utbildning, karriär eller personlig utveckling? Prfft! Nope, bara bli Bobbys flickvän. Inte mycket till role model för dagens unga kvinnor. Och som om detta inte var nog så lovar hon inte bara att vara trogen utan också tacksam. Till detta sitter hon hemma var kväll och väntar på att han ska ringa!? Nja, den texten passar nog illa i dagens kontext. 

 

”And if I was Bobby's girl
If I was Bobby's girl
What a faithful, thankful girl I'd be
Each night I sit at home
Hoping that he will phone”

 

https://www.youtube.com/watch?v=N0oAGzFW8sw

 

Crystals tolkar Goffin/Kings (Spector var förstås också inblandad) låt med dessa egenartade textrader. Om ryktet talar sant så kom låten till när det blev känt för paret att deras barnvakt, Little Eva, blev misshandlad av sin pojkvän. Det konfronterade henne och frågade varför hon inte bara stack och fick då svar som gav underlag för denna märkliga text. WTF?

 

”He hit me
And it felt like a kiss.
He hit me
And I knew he loved me.”

 

https://www.youtube.com/watch?v=f20Oz9Yr_So

 

Till och med Beatles! Johns ironiska (?) text ter sig vid en bokstavlig tolkning och i skenet av mäns våld mot kvinnor och hederskulturer obehaglig. Han kom också att, under inflytande av Yokos feminism, att ta avstånd från tidigare texter, säkerligen också denna. Och jag måste säga att det är en text som väcker frågetecken. Fler frågetecken rör det hafsiga solospelet. Jag har svårt att tro att George verkligen släppte ifrån sig det. Är det John möjligen som spelar? 

 

”I'd rather see you dead, little girl
Than to be with another man
You better keep your head, little girl
Or you won't know where I am”

 

https://www.youtube.com/watch?v=yzHXtxcIkg4

 

Lars