perolarssextiotal

Ibland kan man fundera över om det aktuella ämnet passar i en blogg om sextiotalsmusik. Om The Band är inte det första man tänker på att de hör hemma i sextiotalet. Är för övrigt inte så säker på att man associerar dom till sjuttiotalet heller. Faktum är att ytterst få av rockens namn har skapat en musik som känns så genuint tidlöst. Den hör inte liksom inte hemma i en tidsepok överhuvudtaget.

Det är lite svårare att skriva om the Band än om de flesta andra. Jag tror det beror på att dom ger ett så genuint seriöst intryck. Medan nästan all annan pop och rockmusik har mer eller mindre av glimt i ögonvrån så smågarvar man inte åt the Band. Det är som om dom säger någonting dödsviktigt samtidigt som deras texter inte handlar om politiska slogans och musiken inte känns tung.

Så gott som alla texter om gruppen tar upp att musiken låter mer amerikansk än det mesta, trots att fyra av de fem var kanadensare. Vad detta egentligen betyder är svårt att beskriva i ord men jag tror att vi som lyssnar mycket på rockmusik fattar. Vi känner. Beatles är britter. Jefferson Airplane är jänkare. The Band ännu mer. Ganska enkelt, eller hur?

De fem medlemmarna hade var sin personlighet som tillsammans skapade ett kollektiv som samtidigt framstod som lite rufsigt som sammanhållet. Helheten var helt beroende av de olika delarna och den var unik. Kan någon nämna en enda grupp som var "ungefär som The Band"?

Så redan när Richard Manuel tog sitt liv 1983 var bandet i praktiken slut. Utan hans soulfyllda stämma kunde gruppen aldrig nå toppen igen. 1998 gick även Rick Danko, en annan profilerad röst, ur tiden

Ändå finns anledning att uppmärksamma att Levon Helm avlidit. I det så uppenbart kollektivt fungerande bandet var trummorna vare sig mer eller mindre viktiga än något annat instrument, men det är hans röst man minns.

The Bands första låt som hördes var The Weight. I den var det första man lade märket till sångrösten. Lite gäll, lite hes, genomträngande. Framförallt ANGELÄGEN. Vid det laget hade man hört Bob Dylan så mycket att man slutat tycka att han var det viktigaste som funnits. Nu kom något med kraften hos den första Dylan.

Den rösten var Levon Helms. Mer än av något annat skäl vill jag därför hylla honom nu när han lämnat det jordiska. Men kanske ännu mer för att han var en av de fem profilerna som gjorde The Band till den unika, underbara grupp de var.

Rest in peace.

http://www.youtube.com/watch?v=2Vou51-755I&feature=related


Per

P2 är radions kanal för klassisk musik och program på andra språk än svenska. Förmiddagar och kvällar är det klassiskt med en liten gnutta inslag av jazz. Och med klassikt menar jag klassikt i den traditionella tolkningen. Eftermiddagarna är det nyheter och information på främmande språk. Möjligen kan man därmed gissa att det är två olika lyssnarkategorier som söker sig till P2.

Men vilka är det då som lyssnar? Ja, det kan man ju bara gissa men en sak är säker – många är det inte! Enligt radionytt.se rör det sig om mellan en och två procent som söker sig till denna kanal, en procentsats som i andra undersökningar skulle falla inom den bekanta felmarginalen. Därmed får det väl betraktas som osäkert om någon över huvud taget lyssnar på denna ökenkanal.

Denna iakttagelse får kopplas till vetskapen om att SR idag torde sitta på en veritabel skatt av inspelningar av popkonserter från sextiotalet. Många av de popgrupper som besökte Sverige under det gyllene musikdecenniet fick göra framträdanden i radion och här finner man en målgrupp som verkligen skulle älska att få ta del av detta material som man idag bara i enstaka fall hittar på nätet och då bara i you tube-kvalitet. Tänk dig att P2 avsatte en veckotimme för att sända några prov på denna musikskatt av "klassik" musik, om man använder begreppet i en vidare och mer korrekt betydelse. Låt mig ta ett exempel:

 

Sextiotalspop har överlevt många decennier och tillhör numera vårt kulturarv, vare sig man vill eller ej. Av oss som upplevde sextiotalet är det många som har blivit denna musik trogna samtidigt som nya generationer fans hela tiden tillkommer. När Per och jag går på konserter med de band som fortfarande turnerar fascineras vi alltid av den – ur ålderssynpunkt – allsidigt sammansatta publiken. Ungdomar i barnbarnsåldern sjunger glatt med och är lika textsäkra som oss som tränat längre.

Och i de dammiga gömmorna finns inte bara musiken utan säkert mängder av annat intressant material. Som detta:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9HMIe_dJI&feature=related

 

Varför har man då inte uppmärksammat denna möjlighet att ge nytt liv åt och nya lyssnargrupper till P2? Jag vet förstås inte det men kan bara gissa att i den lyssnarlösa men finkulturella kanals ledning dominerar "kulturkoftorna" som inte tycker att denna musik är "fin" nog för lyssnarna. Men hallå – NI HAR JU INGA LYSSNARE!

Och egentligen gäller det TV också!

 

 

Låt oss bygga en enhetsfront, kamrater.

Lars

http://www.youtube.com/watch?v=1pF2Y3iYrVA

Vad vi behöver är en folkrörelse med parollen "Minst en timme sextiotalspop i veckan i P2"!http://www.youtube.com/watch?v=6FAfv8Eq-38

Jag har sedan många år en grundregel när det gäller åsikter om kultur: I grunden kan man ju inte tala om "rätt" eller "fel" när det gäller smak, som ju bara kan vara personlig. Men OM man nu vill snacka så - om inte annat är det ganska kul, ofta! - så hävdar jag att den som tycker om något, han/hon har rätt medan den som ogillar har fel.

Enkelt, eller hur? För det är ju så att en roman, film, teaterföreställning eller en poplåt är något som konstnären skapat för att det ska uppskattas. Det må vara kortsiktig tillfredställelse som ofta är avsikten med en schlagerlåt eller en djupare känsla av tillfredställelse som en film av Tati, för att nu bara rycka fram ett exempel. Den är inte skapad för att ogillas! Alltså är det upp till oss andra att begripa sig på verket.

Men visst är det ganska kul att emellanåt bara få häva ut sitt ogillande över en kass låt, falsksång eller ett töntigt gitarrsolo! Att läsa andras ogillande är inte lika kul men nu bara måste jag få ägna några rader åt det.

Köpte för en tid sedan en sån där praktisk liten ask med fem original-LP som CD för en rimlig penning: The Monkees. En oförglömlig kvartett som vi såg i många TV-program, flamsiga saker som var ett försök att efterlikna Beatlesfilmen Hard Days Night. Ska medge att jag inte sett programmen sedan dess men minnet säger mig att det var inte mycket att hurra för som underhållning.

Även musiken var, ärligt talat, med undantag för de flesta singlarna och ett och annat LP-spår inte heller mycket att hänga i julgranen. Kan någon förklara för mig att gruppen ofta beskrivs så berömmande? Ta t ex nätlexikonet All Music Guide: "The Monkees were talented singers, musicians, and songwriters who made a handful of the finest pop singles of their day (as well as a few first-rate albums)".

Jag säger bara: Jösses! och tar mig för pannan.

Monkees var den första grupp vi tonåringar fick veta hade studiomusiker istället för att spela själva, vilket så klart sänkte ryktet. Som sångare framstod Micke Dolenz som närmast ett skämt bredvid samtida som Eric Burdon eller Roger Daltrey och då var han ju klart bättre än kollegan Dave Jones.

Att idag, 2012, gå igenom fem LP med Monkees, blir en obekväm resa med ibland oemotståndliga hits som I´m a Believer, överraskande bra låtar man inte kom ihåg att gruppen också spelat in men frustrerande mycket som är fullständigt ointressant. Ta bara versionen av Hollies Yes I will som de, typiskt, döpte om till I´ll be true to you. Den.......nej, jag skriver inte mer för att undvika fula elakheter.

De två första skivorna hade USAs bästa studiomusiker vilket hörs. Synd bara att materialet inte var bättre. Att andra LPn fortfarande är en av de 20 mest sålda i USA får en att tjippa efter luft. Sedan blev kritiken mot att de inte spelade själva för stark och de tog över. Resultatet blev inte katastrofalt men sämre.

Sista LPn i asken, The Birds, the Bees and the Monkees från 1968, är en lång uppvisning i bleka låtar. De som inte är direkt dåliga är i vart fall lätt att glömma. Hiten Daydream Believer är ett undantag men så är det enda låten på skivan som gruppen inte producerade själva.

Jag tror att de journalister som skriver positivt om gruppen helt enkelt är för unga för att förstå vilket musikaliskt paradis vi levde i på 60-talet. Vi hade Beatles, Stones.. ja, ni vet. Och då passade inte Monkees in, helt enkelt. Men om någon kan förklara varför så många journalister i dag och under åren skriver om gruppen så positivt, gör det gärna i bloggens kommentarsbox. Jag vill ju ha "rätt" och uppskatta även the Monkees!

Per

Ibland återupptäcker man artister från sextiotalet som man glömt bort hur bra de var. Ovanligare är att man så att säga nyupptäcker någon. Men det har jag gjort – Alan Price.

Alan är väl mest känd för sin tid som organist i The Animals som han emellertid lämnade efter bara en kort tid eftersom han var flyrädd. Istället bildade han Alan Price set och hade en hel del framgångar också i detta sammanhang. Inte minst är väl hans jazzinfluerade tolkning av "I put a spell on you" känd.

http://www.youtube.com/watch?v=0yxZ1F093Us

Den största framgången var väl ändå "The house that Jack built" (inte att förväxlas med Aretha Franklins låt med samma namn. Här kommer hans röst, ibland till förvillelse, likhet den av Georgie Fame fram. Bägge deras röster är fantastiska tycker jag och de har också samarbetat många gånger över åren. "The house that Jack built" vårdar också väl den vaudevilletradition som då och då dyker upp i brittisk sextiotalspop. Läs The Kinks till exempel.

http://www.youtube.com/watch?v=k-DZ4D_zU-E

Innan jag går vidare så måste jag slänga in en låt till som visar att Alan Price set inte heller duckade för Reggae, eller om det är ska.

http://www.youtube.com/watch?v=dTJKpV0JJwY

Den låt som jag nyss hörde och som snabbt fick mig att sätta mig vid datorn för att beställa en hel del plattor med Alan var den jag strax spelar. Jag har säkert hört den förut ett antal gånger men det var just nu vid den senaste och slumpmässiga lyssningen som jag noterade låtens och - framför allt – Alan´s kvaliteter. Här knyter han direkt an till brittisk vaudeville med en lika lekfull text som melodi. Starkt besläktad med de "lustiga visor" som var så populära i brittisk music hall. Och så denna makalösa röst. Fast makalös är fel för om man inte visste att det var Alan så skulle man lätt kunna ta det för en Georgie Fame-platta.

Så njut av Alans röst när han besjunger en dejt med en … björn?

http://www.youtube.com/watch?v=HOMXXlbj07k

 Glad påsk!

Lars