perolarssextiotal

Jag har en liten anonym LP-back med diverse. Längst in står den och skäms en smula tycks det. Liksom jag för att jag behandlar den så illa och sällan hämtar något ur den. Men, som du märkt av de senaste inläggen så pågår det städning och till och med dessa styvbarn till 12-tummare ska dammas av. Och visst finns det en del spelbart här, trots att det mesta rör sig om o-uppskattade gåvor från omusikaliska givare eller rea- eller impulsköp. En hel del jazz och ursprunglig och lite mer svårtillgänglig blues. Men som sagt en hel del lyssningsbart trots all och backen ska fram ett snäpp i förrådet nu. Här några smakprov:

Jimmie Witherspoon hörde jag av en slump någonstans och hans bluesiga röst fastnade och flera år därefter hittade jag en LP med honom på Waidele i Arkaden, Göteborg. Det var ”Jimmie Witherspoon at the Monterey jazz festival” Albumet är från 1959 och denna platta var hans återkomst efter det att hans tidigare still som ”shout singer” blivit omodern. Här har han en mer slipad och modern stil som lite närmat sig cool jazz och New Orleans. Lättillgänglig och lättlyssnad är min bedömning av denna klassiker.

https://www.youtube.com/watch?v=TCzt-S_Mc1U

Och plötsligt blev det lost and found! En definitivt felsorterad LP dyker upp. Chet Baker är nämligen min favoritmusiker i jazzens värld. Ett medvetet köp av en kompis som skippat jazzen efter popens inträde på scenen, men för mig var det ingen tvekan att betala några kronor för albumet ”My Funny Valentine”, för övrigt hans debutalbum från 1954. I detta sammanhang finns det väl anledning för mig att be om ursäkt för dessa mina utflykter från det tidsramar Per och jag lagt fast för bloggen, men det handlar om musik som jag kom i kontakt med och upplevde under sextiotalet. Titellåten är en av de vackraste låtar (skriven så tidigt som 1937 för en musikal) jag hört och Chets tolkning är den bästa! Här hör vi riktig cool jazz med det vemod som tycktes vara Chets följeslagare på den av heroin törnbeströdda väg som var hans liv. Vackert, vad mer kan man säga? Här från en inspelning från 1959.

https://www.youtube.com/watch?v=8SGAcP7Zh6U

Och så en samlingsplatta med minst sagt blandat gods. Samlingsplattor, som Per just har en liten serie om i bloggen, var ju ofta den fattiges skiv-val. Antingen plattor med samlingar av en artist eller grupp eller, som i detta fall, smakprov från olika artister. De förra kallades ofta ”Best of” vilken inte sällan var en sanning med modifikation, medan den andra kategorin ofta hade en titel med ”super” eller ”sixties” någonting. I detta fall rörde det sig om ”25 years of rock´n´roll 1964” med ett mycket blandat utbud. Intressantas var nog Goldie and the Gingerbreads och deras version av ”Can´t you hear my heartbeat?”. Tjejgrupper var inte så vanliga och särskilt inte det som bestod av vita flickor, men Goldie och hennes pepparkakor hade en stadig karriär och var på tour med storheter som Animals, Rolling Stones och Beatles (!). Det finns anledning att återkomma till denna lite bortglömda grupp och jag ska göra det redan i mitt nästa inlägg. Visst är det hur mycket sextiotal som helst över deras version i såväl sång som framträdande? Och visst är det E, A och B som kompgitarristen så flitigt nöter..?

https://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4

Så, på återhörande, Goldie.

Lars

Jahapp, då har man gjort en ny sorteringsrunda i skivbackarna, denna gång bland singlarna. Och visst dök där upp ett bortglömt guldkorn igen och jag menar verkligen bortglömt i alla avseenden. Jag har verkligen ingen aning om hur den har hamnat i min samling, något som är riktigt märkligt eftersom jag nästan med samtliga objekt kan påminna mig hur och när jag kom över det. Det är en singel med en grupp som hette The Gants, ett sydstatsband som emellertid inte på något sätt låter som ett sådant. Snarare låter det som något som sköljts upp på stranden i samband med den brittiska invasionen och med en smula Byrds i klangen.

Jag har alltid hållit Pretty Things version av Diddelys dänga ”Roadrunner” som den bästa, men nu, efter ett antal omlyssningar, har jag låtit Gants putta ner de söta sakerna från denna förstaplats. Den är deras debutsingel och har ett rejält tryck och mycket snygga gitarrer som får ligga långt fram. När du lyssnar så förstår du kanske min kommentar om Byrds ovan för visst känns klangbilden igen? Tungt och bra och hittills bästa versionen och med de så viktiga basgångarna only to die for. Döm själv men dra på ljudet ordentligt annars kommer den inte till sin rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=6H-8ULnKCWs

Jag måste tillstå att jag inte vetat ett smack om gruppen men efter lite efterforskningar kom jag fram till att de, likt så många andra grupper, båda hade tidigare namn och alltfler utbyten av medlemmar medan tiden gick. Den ursprungliga sättningen bestod av Sid Herring, Johnny Freeman, Vince Montgomery och Don Woods. De flesta av dem läste antingen på high school eller college och trots en lovande start på karriären, bland annat som förband till Animals, ville de inte släppa skolambitionerna och det var ett av skälen till att de inte blev större än de blev. Vägspringaren var också den enda låt som nådde topp hundra i USA. Men baksidan på den framgångsrika singeln är också intressant inte minst man får ett kvitto på att Sid (som skrivit låten) var en stor beundrare av Beatles. För visst hör man tidiga Beatles-klanger? Och lite ”Trains and boats and planes” i introt?

https://www.youtube.com/watch?v=bp5aGfqI7Us 

Deras sista singel blev också skriven av Sid med samma mjuka anslag som en Beatles-ballad. Det sägs att Sid ansträngde sig för att låta som John Lennon men jag tycker nog han ligger närmare Peter Noone i Hermans (också utseendemässigt). Låten heter ”Another chance” vilket låter som något som gruppen nog förtjänat. Den hade onekligen potential och man kan undra hur långt de hade kunnat gå. I vart fall tekniskt skickliga och väl producerade. Här kommer en andra chans med en tilltalande Mersey-sound.

 https://www.youtube.com/watch?v=X_D2UT_SPXs

Som sydstatspop, de kom från Mississippi, så är de väl inte så karaktäristiska, men de förtjänar verkligen bättre än att bli bortglömda i en skivback.

Lars