perolarssextiotal

Foto: Lise-lott Wesslund

Att Elvis Presley stod för något extraordinärt vet alla som läser denna blogg. Han kommer att höras så länge människan har öron. På många ställen ordnas evenemang där kungens musik spelas. I Uppsala finns fanklubben Elvis forever - bra hemsida - och här finns Kent Wennman. Artist men kanske ännu mer kulturentreprenör som ser till att det i staden finns bra musikkvällar och annat.

Jag hade först tänkt fokusera denna text på Sven Hedlund. När den en gång så makalöst populäre Hep Stars-sångaren sjunger i Uppsala, där vi som gör denna blogg hör hemma, är det ju inte fel att uppmärksamma det i denna spalt. Nu var inte Hep Stars sextiotalets bästa svenska band men dom var det mest populära. Inte minst Svenne satte fler flickhjärtan i brand när det begav sig än kollegorna Ola Håkansson, Lennart Grahn osv.

Men bilden ovanför visar en lokal hjälte, en hjälte från nu och från Uppsala. Onsdagen den 17 augusti kunde nämligen tack vare Kent Wennman ett par tusen avnjuta en härlig Elviskväll i Stadsträdgården. Sven Hedlund var bara en av flera gästartister som fick sjunga fem låtar i ett digert, väl varierat och genomfört program.

På gästlistan stod också Göran Engman, en i Uppsala sedan flera år etablerad skådis och sångare, nya stjärnskottet Ida Wiklund och Afro Choir. Till det Wennmans egen Rockabilly trio som körde den äldsta Elvis-repertoaren som mellanspel.

Kent har en encyklopedisk kunskap om Elvis. Han vet precis vilken låt som ligger på vilken skiva och gör ett program som snyggt tänjer gränserna för vad vi uppfattar som Elvis musik. Således fick vi höra Twiddle dee (svensk version: Siw Malmkvist!) som Elvis gjorde live i början av karriären och Wille Nelsons Blue eyes crying in the rain som var den allra sista låten som Elvis någonsin sjöng innan han dog. Del Shannons Runaway kunde uppfattas som fel i sammanhanget men inte, den har Elvis med på en live-LP. Jag - som själv gärna håller föredrag om bl a Elvis - gillar verkligen att Kent i sina mellansnack bjuder på relevanta fakta ur sin kunskapsdatabank. 

Självklart fick vi höra många klassiska nummer. Göran Engmans förmåga att hantera Elvis sena balladperiod demonstrerades tydligt i An American trilogy och Sven Hedlund visade att hans röst fortfarande har kraft i Always on my mind.

Musikerna måste också harangeras. En basist som lade ut grunden stadigt som ett urberg och en trummis som kunde showa rejält och ändå drev på musiken hela tiden. Steel guitar hör inte till de instrument men hör varje dag. Här fick vi ett solo i In The Ghetto som gav världsklasskänsla. Och så Ulf Holmberg, gitarristen som ofta förekommer på Uppsalas scener och är så skickligt att man blir bara matt av att höra honom - så där bra får man nästan inte vara!

När showen hade varat nästan tre timmar samlades alla på scenen och publiken bidrog till ett mäktig version av Can´t help falling in love. Då hade vi fått en bred blandning av låtar i Elvis olika stilar och en härlig kväll tack vare Kent Wennman och hans suveräna musiker.

Man bugar o tackar och vet med förväntan att Kent kommer igen nästa år. Då firar hans Elvis-show 10 år och jag är där!

Per

När man pratar Beatles med likasinnade snubblar man då och då över frågan om Beatles bästa album. Inte sällan handlar diskussionen då om Sgt Pepper eller Revolver. På goda grunder. När man pratar sämsta album förvånar det mig en smula att så många tycker att det är Beatles for sale. Den LP:n har blivit strykpojke och man har till och med som argument för denna ståndpunkt hänvisat till omslaget där medlemmarna sägs se trötta och oinspirerade ut. Må så vara, men jag tycker det är en underskattad skiva även om den är en smula ojämn (är väl flera av deras album) och innehåller ett par rejäla bottennapp (finns också på andra album). Men också riktiga höjdare. Såhär låter den.

1.      No reply http://www.youtube.com/watch?v=QOOf-kmdBYc

Mycket handklappning och akustiska gitarrer på denna låt. Jag gillar den vemodiga undertonen som matchar texten utmärkt. John, för det är en Lennon-komposition, kunde verkligen skriva melodiöst också. John dubblerar sig själv i sången, som trots att den ligger långt fram i ljudbilden, är återhållen för att passa Bossa-nova-stuket i melodin.

2.      I´m a loser http://www.youtube.com/watch?v=KynpC1e9I9E&feature=fvst

Det sägs ofta om den här låten att den är ett resultat av Johns intresse för Dylans musik. Men jag ser inget självklart samband. Snarare ett tidigt försök i den mer självutlämnande stil som han la sig till med senare. Kanske märks en nypa country som krydda i soppan?

3.      Baby´s in black http://www.youtube.com/watch?v=jo1pqR6L8HA

Jag bara älskar den här lilla anspråkslösa pärlan som John och Paul tydligen - för ovanlighetens skull - skrev helt tillsammans på ett hotellrum under det flitiga turnerande som föregick ”Beatles for sale”. Minimalistisk vemodig ballad som med marginal klarar sig från sentimentalitetsträsket.

4.      Rock and roll music http://www.youtube.com/watch?v=kE75h1pe7Js

Cover på en av Chuckens mest spelade. Energisk och bra, men tillför inget nytt i min värld.

5.      I´ll follow the sun http://www.youtube.com/watch?v=yOAaaI2lf18

Det sägs att Paul skrev den här låten redan 1960 I Hamburg som kontrast till den vrålande rock som annars var gruppens lott. Återigen visar han prov på sin fantastiska talang att med små medel skapa en melodiös ballad som lutar mot moll. Och denna gång med ett litet steg från den banalitet i text som ibland lurade på honom. Fantastisk låt.

6.      Mr Moonlight  http://www.youtube.com/watch?v=6STQwYCY2MA

Jag tror det var Peter från Umeå som nominerade denna låt som Beatles sämsta inspelning. `Nuff said.

7.      Medley Kansas city. Hey,hey,hey http://www.youtube.com/watch?v=89lRZFbq7lU

Inget att skriva hem om heller…

8.      Eight days a week http://www.youtube.com/watch?v=Vs5qsk0pc6Y

Paul skrev låten trots att John sjunger. För tiden typiska Beatles-klanger (jämför t.ex. I feel fine). Får det här gungande medryckande tempot tack vare Paul´s alltmer förfinade ”vandrande bas”. Smart och rockig. Svår att värja sig mot.

9.      Words of love  http://www.youtube.com/watch?v=tx9ExvtLZ7M

Beatles I Buddy Holly-land. Snygg bagatell med George på rockabilly-humör. Sägs att George och John gjorde den live, men här är det väl John och Paul. Ringo klappar på en resväska (!). Skulle varit spännande att hört dem prova på lite fler Holly-låtar än de som de tog sig an.

10.   Honey don´t  http://www.youtube.com/watch?v=1jCdD8pSODU

Låten var B-sida på Perkins Blue suede shoes. Saknar Perkins snärt och Ringa är eh… bättre på trummor och resväska än sång. För att uttrycka sig milt.

11.   Every little thing http://www.youtube.com/watch?v=RWe543eWAR8

När man lyssnar igenom plattan så kan denna låt gå en förbi, men en koncentrerad lyssning ger dej återigen en lite pärla. I all enkelhet. Väldigt mycket tidiga Beatles. Men vem skrev låten? Låter onekligen John i text och stämning men i intervjuer har han givit den till Paul. Paul har knappt nämnt låten.

12.   I don´t want to spoil the party http://www.youtube.com/watch?v=rdBiKHpen0Y

Trevlig bagatell med stick a la Carl Perkins. Balanserad stämsång med George med. Jag tycker George är underskattad som sångare, särskilt när de sjunger tillsammans. Blir lite som en extra dimension. Förstår du hur jag menar?

13.   Everybody´s trying to be my baby http://www.youtube.com/watch?v=9cvUsvp9oB8

Carl Perkins igen. Beatles hade ont om egna låtar, därav dessa covers. Men det jag skrev ovan bevisas väl av Georges sång här. Ganska likt originalet men jag tycker att han får in lite Chuck Berry-twist i solot. Inte det starkaste numret men en rak foot-tapper.

Så – om Beatles for sale inte är den sämsta LP:n, vilken är det då? Jag får fundera.

Lars

"Här är den sköna sommar" sjunger Taube till en av sina allra bästa melodier. Tänkte vi hinna ta en duell till med sommartema innan hösten är här. Att det regnar rejält ute när dessa rader skrivs kan vi helt strunta i. För det är inte vädret som den här texten handlar om:

The sun ain´t gonna shine anymore
The moon ain´t gonna rise in the sky
The tears are always clouding your eyes
when you´re without her

Ajajaj. Livet kan ha sina rejäla downs ibland. Så ljuvligt är det inte då när motgången liksom sveps in i den mest ljuva musik man kan tänka sig. Walker Brothers. Scotts varma, tunga röst. En produktion nästan mer Spectorsk är många av mästarens egna verk. En låt som trots att den var så mycket mer gripande är de andra ändå på något sätt passade in i en samtid med ungdomlig glädje.

Årstiden spelar ingen roll, ja egentligen inte så mycket humöret för stunden heller. Det är en av de allra bästa låtar som gjorts. Någonsin.

Kolla in Youtube-klippet nedan. En video gjord med den underbara amatörism som var så vanlig på den tiden. Scott försöker i alla fall agera. Mot slutet kommer John Maus, stämsångaren in. Han avled i våras. Frid över hans minne.

http://www.youtube.com/watch?v=K9wV7QWyXf8&feature=related

Per

Rivieras hann bara med en hit. Det var 1964, strax innan the British invasion sköljde över USA. En klassisk surflåt som ursprungligen lanserades på skiva 1961 av Joe Jones. Rivieras, som var från från Indiana, en delstat som verkligen inte förknippas med surf, existerade mellan 1962 och 1965. De gjorde inte så mycket väsen av sig förutom denna oförglömliga hit. Följaktligen gjorde de bara ett besök på Tio I Topp i mars -64 med just California sun.  

Ska man säga något om låten förutom att den är en riktigt vass surf-låt helt i klass med till exempel Jan & Dean´s bästa, så har sångaren, Marty Fortson, ett ruggigt tryck i rösten.

Rivieras släppte två album och ytterligare några singlar men utan att nå några framgångar. Militärtjänstgöringar (US Marine corps) och annat ställde också till det och gruppen upplöstes nån gång på sommaren -65 efter det att Marty bytt gitarren och micken mot en M 16.

Och somrig och solig är låten så det förslår. Mycket mer positiv än Pers, eller hur? Det finns många videos med låten på youtube, inte minst med sådana som den de som intresserar sig för baddräktsmode för damer. Men jag håller mig till den mer politisk korrekta varianten…

http://www.youtube.com/watch?v=Yy57Xdk9u0o

Jag har ju en böjelse för originalen så jag bjuder på Joe´s version också så får du välja.

http://www.youtube.com/watch?v=zndrl9JF5bs

Lars

PS Kunde ha tagit "Here comes th sun", men den spelar i en egen division...DS

Andy Warhols liv gick verksamhetsmässigt i en cirkel. Han inledde sin karriär som reklamare i New York på femtiotalet och han slutade sin karriär på åttiotalet som reklamare. Så kan det gå, för att citera min favoritförfattare Kurt Vonnegut.

Andy Warhol har alltid fascinerat mig. Främst som skapare av popkonsten men också som människa. Han måste ha varit väldigt sammansatt. Karismatisk som få undvek han så ofta han kunde att vara en social medelpunkt (i vart fall före skotten 1968). Mycket disciplinerad samtidigt som han lät medhjälpare göra ”hans” konstverk och döpte därför sin ateljé till ”The Factory”. Myntade begreppet ”superstar” och sa samtidigt att alla människor hade en superstar inom sig. Elitist som tog det vardagligaste objekt och sa att det var konst. Och det blev konst.

Warhol började alltså rent kommersiellt som tecknare och designer och blev som sådan mycket framgångsrik innan han gick vidare för att bli det han alltid velat bli – en Riktig Konstnär. Och framgången lät inte vänta på sig där heller när hans målningar av soppburkar och screen-trycken av Marilyn Monroe, Elvis och Mao Ze Dong vände upp och ner på konstvärlden tills han tröttnade på detta och bestämde sig för att göra musik och blev mentor för Velvet underground där hans banan på omslaget till ”Velvet underground and Nico” blev världsberömt (han gjorde för övrigt också omslaget till ”Sticky fingers”). Han var producent för plattan och skapade samtidigt en ljusshow med stroboskop och discokula (sic) som man kan säga var ett frö till de kommande stora shower som ”alla” stora band sedan lade sig till med. Men nytt och banbrytande på Warhols tid. Och apropå Nico som blev utskälld för att inte ”kunna sjunga” så ska jag återkomma i bloggen och bevisa motsatsen. Hon har en spännande röst som ligger någonstans mellan Francoise Hardy´s och Patti Smith`s.

Parallellt med musiken ägnade han sig åt film – en annan passion. Känd är hans åtta timmar lång film av en sovande man (Sleep från 1963). Han gjorde också ett antal av vad han kallade ”screen test”. Han satte någon framför en kamera med ett starkt ljus i ögonen och lämnade personen ensam med filmkamerans svarta öga. Han ville se vad som kom fram om den filmade under de minuter kameran registrerade dennes ansiktsuttryck. Många satt där och gjorde ”screen tests”. Mick Jagger och Salvador Dali, till exempel. Och här sitter ju Bog Dylan:

 http://www.youtube.com/watch?v=M--oHOn4a0U

Warhol var fascinerad av stjärnor och döden. Stjärnor i bemärkelsen superstars. Men hade inget behov av att få uppmärksamhet av dem. Han nöjde sig med att iaktta. Åtminstone fram till 1968. Då sköt Valerie Solanas honom. Den 3 juni.

Solanas var en hang-around på The Factory och är väl för eftervärlden mest känd för sitt manifest och sin enmansförening som bägge hete SCUM – Society for cutting up men. När hon skjutit Warhol så lämnade hon sin pistol till en polis på gatan och sa ”I shot Andy Warhol” som senare också blev titeln på den självklara film som Warhol gjorde om attentatet. Men händelsen förändrade honom. När han tillfrisknat någorlunda (sviterna blev han aldrig fri) så blev han ett partyhöns, något som han tidigare aldrig nedlåtit sig till. Han hängde på kändistillställningar och var helt fokuserad enbart på att tjäna pengar. Han gjorde reklam igen, men nu sålde han sitt trade-mark och sig själv till annonsörer och promotade det mesta han fick betalt för. Kanske var det hela ett nytt konstprojekt, eller…

 1987 dog han under en rutinoperation av gallan. Den 22 februari.

Men konstvärlden blev aldrig densamma och ett sextiotal utan Andy Warhol? Otänkbart!

Det tyckte Bowie också:

http://www.youtube.com/watch?v=n_bO7tRJRs0

Lars