Coverbandet The Beatles
I inledningen av deras karriär gjorde Beatles, liksom så många andra grupper, många covers. Det är inte så märkligt att deras val av låtar gjordes bland dem som deras dåvarande musikhjältar levererade. I detta blogginlägg ska jag ta upp originalen till några av deras covers och ge min alldeles personliga uppfattning om de lyckades ”göra några av dem till sina egna” genom att i sina tolkningar tillföra något nytt eller utveckla låten. En del av deras covers hamnade inte på skiva men jag berör bara de som gjorde det för att ge dig lämpliga referenser för en jämförelse. Så här kommer en provkarta:
Att Buddy Holly var en av deras idoler från allra första början har de aldrig stuckit under stol med och de var de förstås inte ensamma om. På det så underskattade albumet ”Beatles for sale” finns deras hyllning till Buddy. Här tycker jag inte att de tillför särskilt mycket utom de lite snärtigare gitarrerna i inledningen. Jag tror att de i övrigt la sig så nära originalet av respekt för Buddy.
https://www.youtube.com/watch?v=bibSBoOAMRA
På samma album hittar vi en tolkning av en annan som var en inspiration till så många brittiska grupper, Chuck Berry. Chucken hade en hit med den redan 1957 och hade sedan länge funnits på Beatles liverepertoar. Chuckens original hade ett ganska framträdande piano medan ett sådant, vid denna tidpunkt, saknades hos Beatles. De drog dessutom upp tempot en smula och Johns röst speglar den coola texten minst lika bra som originalet. En lyckad cover, väl förvaltad och utvecklad. De tog låten från femtiotalet och in i sextiotalet.
https://www.youtube.com/watch?v=0XSaKQlBZuE
Från deras första album hämtar vi ”Twist and shout” ursprungligen inspelad av Topnotes och – mer känt – av Isley Brothers. Här tar dom ut svängarna lite mer och förvandlar den coolt lunkande och Do Wop-inspirerade originalet och gör den till en moderna rocklåt. I min värld en av de mer lyckade covers de gjorde i den meningen att de satte sin egen prägel på den och gjorde den till sin egen.
https://www.youtube.com/watch?v=cTaqn8_gMR0
”Help” hade bara två covers. De var nu så självsäkra att de litade till sin egen förmåga som kompositörer. Men nu skulle Ringo få sjunga men John och Paul hade misslyckats med en låt som de kallade ”If you´ve got troubles” men misslyckats. Om med kompositionen eller med Ringos sångröst framgår inte. Så de hittade en gammal Buck Owens-låt från 63 som passade Ringos röstomfång. De fick jobba en del med den i studion eftersom de inte spelat den live. Också här en lyckad cover.
Det sista exemplet blir också från ”Beatles for sale”. Här handlar det om ett original från 62- (en b-sida faktiskt) av Dr Feelgod and the interns som heter ”Mr Moonlight”. Originalversionen som går i något slags behagligt Do-Wop och calypsotempo är riktigt behaglig att höra medan Beatles version kanske är den sämsta låt de spelat in. John är skrikig och ironisk och tydligt oinspirerad medan Pauls orgel är, för att uttrycka mig försiktigt, inte i nivå med hans musikaliska förmåga i övrigt. Det enda som är lite kul med inspelningen är att det som påstås, nämligen att Ringo spelar afrikanska trummor är fel. Rytminstrumentet är en, möjligen två, tomma resväskor.
https://www.youtube.com/watch?v=GpBEBV1wkq4
https://www.youtube.com/watch?v=ZGVCQTRBCiY
Mitt nästa inlägg ska handla om de låtar jag skulle velat höra som covers med Beatles men som aldrig gjordes. Du kanske har något tips?
Lars
Äntligen finns Dom i CD-hyllan!
Precis som du läsare har jag mina drömmar om skivor som borde finnas men som av någon anledning inte skivbolaget insett att de ska producera. På den önskelistan har länge stått en komplett utgåva med Thems produktion med Van Morrison. De gav bara ut två LP och några suveräna singlar. Det borde inte vara svårt att samla rubbet i en liten CD-utgåva, har jag tänkt. I samlingen finns dubbel-LPn ”Them featuring Van Morrison Lead singer” med 24 låtar i snyggt brunt omslag, men det är ju inte rubbet.
Så, plötsligt, kom den i slutet av förra året: en trippel-CD som ger precis det jag vill ha och mer därtill. Under den adekvata titeln ”The Complete Them 1964-1967” presenteras 67 spår. De två första skivorna ger närapå allt av det utgivna med ett kronologiskt upplägg. CD 3 har ytterligare 24 inspelningar varav det mesta är tidigare outgivet.
Det snyggt gjorda, uppvikbara, omslaget ger Vans egen berättelse om bandet. Vi får t ex veta hur de kom på namnet. Van och hans kompis och pianisten Eric Wrixon såg en annons i en engelsk tidning om Shorty och Them som spelade hemma i Belfast. De kände också till en sci-fi-film från 1954 som hette Them så saken var klar.
Texten ger bilden av ett band vars sättning egentligen inte var riktigt hållfast förrän vid andra och sista LPn. De får spelningar i Belfast, blir snabbt uppskattade och kända och plötsligt är de i London. Van beskriver det som att det var hans band, hans kompmusiker. Det är svårt att invända emot det. Få band i historien har så dominerats av sin sångare.
Den första LPn och de klassiska singlarna Baby, Please Don´t Go och Here Comes the Night spelades in med studiemusiker, en av dem var Jimmy Page. Dom måste vi ju så klart lyssna på här
https://www.youtube.com/watch?v=fymacb7GYDg
https://www.youtube.com/watch?v=Iz7l77IScQM
Den andra länken har livebilder, inte så bra synkade med skivan, men lite kul ändå, tycker jag!
Uppföljaren till Here Comes the Night floppade helt. Visst hade den obegripligt mycket eko och kanske var inte melodin så tydlig men hemma i mitt tonårsrum kämpade jag ut ackorden på en låt som förblivit en favorit för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=mCda-3Ji9RQ
Them släppte sin första LP i juni 1965. Bara tio låtar men inledningsspåret var urvasst. Att Mystic Eyes floppade som singel var kanske givet med ett så utdraget intro men fortsätt lyssna och du hör munspel, sångröst och gitarr i bästa form. Detta kallar jag ös!
https://www.youtube.com/watch?v=1Bo3IwYZlkw
När andra LPn, Them Again kom i början av 1966 hade bandet börjat spela i USA och varit förband till självaste Doors som ännu väntade på genombrottet. Berömd är jamsessionen när de båda Morrison hjälptes åt i en maratonversion av den låt som först var singelbaksida men som kommit att bli Thems mest kända
https://www.youtube.com/watch?v=Q9X-cgihXqQ
Nu är plats för lite uppriktighet: Trippel-CDn innehåller överraskande mycket som inte alls var särskilt bra. Andra LPn känns tunn. När Them gör covers av klassiker som Something you Got, I Put a Spell on you, I Got a Woman och Hello Josephine blir det nästan amatörmässigt trots Van Morrisons obestridliga talang. Han lämnade gruppen för att han ville ut ur kontraktet och köra solo. Korrekt beslut, utan tvekan
Vi får alltså rubbet. CD3 börjar med fyra outgivna, tidiga demos inspelade in Belfast. Sedan blandas sex spår från BBC med alternativa studieinspelningar av kända låtar. BBCs inspelningar är alltid intressanta men de alternativa tagningarna är för lika originalen för att bli riktigt intressanta. Men det är inte fel att få Here Comes the Night och Gloria ytterligare tre gånger!
Tack vare den här utgåvan har ännu en viktig del av sextiotalets musikhistoria fått sin rättvisande presentation. Det är bara att tacka, bocka och njuta. OK, vi får några inspelningar som är förglömliga men bara de klassiker jag länkat till här räcker långt.
.
Per
Plommons
Killar, killar och åter killar. Så är det här på bloggen och så var det på popscenen på sextiotalet. Men det fanns förstås undantag också här i Sverige. Artister som Doris och Eleanor Bodel och grupper som Mac Les Seurs och Angeliques. Och förstås – Plommons. Plommons var kanske den främsta gruppen men – av någon anledning – så seglade de under min radar på sextiotalet, kanske beroende av mitt Göteborgsperspektiv och det faktum att de inte nådde Tio i topp. Först på senare år har jag på allvar förstått deras storhet. Kanske inte i första hand för deras tekniska skicklighet utan för den frejdighet och pionjäranda som präglar deras musik. Nu har jag kommit över en bok som beskriver gruppens historia ur en av grundarna och förgrundsgestalterna, Eva Plommon Soelberg. Boken sönderfaller i två delar, dels den om plommons och dels en som Boa Larsson skrivit om progg och MNW:s tillkomst. Här ska jag stanna vid att kommenterad Plommon-delen.
Eva skriver fragmentariskt om än kronologiskt om tiden och det märks att hon har haft god hjälp av sin dagbok vilket gör att stort som smått blandas på ett otroligt charmigt sätt och som så väl stämmer överens med mina egna minnesbilder från tiden. Huvudstoryn är förstås Plommons historia men boken innehåller mängder av anekdoter och tidsmarkör som gång på gång väcker igenkänning. Klädsel, förhållandet till föräldrarna och kompisgänget, jakten på killar (eller tjejer), de första försöken med alkohol, allt finns där. Många leenden följer läsningen, det kan jag garantera.
Plommons startade som en bluff. Två av medlemmarna var på väg med varsin gitarr för att gemensamt träna litegrann när de mötte en lokal journalist på gatan som frågade om det var ett band. En fråga som de både lögnaktigt och övertygande besvarade med ett ”ja” i förhoppningen att komma i tidningen. Det gjorde de också och därefter kom erbjudanden om att spela på ungdomsgårdar så det blev bråttom med att skaffa medlemmar, instrument och att lära sig spela.
Fortsättningen är en makalös framgångssaga som närmast gick av sig själv. De tycks inte ha drivits av någon större ambition att utvecklas som musiker utan av att ”ha kul”. Tre låtar i repertoaren och tre ackord i varje låt räckte långt på den tiden om man kombinerade detta med fyra söta flickor och ett självförtroende större än Jupiter. Jag ska inte i detalj redogöra för karriären, men de utvecklades förstås både musikaliskt och tekniskt mer genom spelningar än repetitioner. Höjdpunkter var spelningar som förband till The Who och Tv-framträdanden och folkparksturnéer. Beskrivningen av utvecklingen skulle kunnat bli enahanda om det inte var för Evas skarpa blick för samtiden och flitiga noteringar av detta i dagboken. Det blir därmed sammantaget en mycket roande historia om ett av Sveriges stora popband och en återblick på den tid som var. Det finns därför goda skäl för mig att rekommendera boken som du själv, om du vill, kan skaffa genom att skicka 150,- till Eva Plommon Soelberg, Lundagårdsvägen 54, 163 51 Spånga. Tilläggas ska att man fortfarande kan höra Plommons spela.
Jag bad Eva Plommon själv föreslå ett par låtar till detta blogginlägg och den första blev ”Last train to Liverpool” eftersom den skrevs av en av gruppmedlemmarna, Måddan. Den andra hon föreslog var ”Dancing in the street” för att låten är bra med ordentligt drag i. Så här kommer dom:
https://www.youtube.com/watch?v=MqXQ0H3Qzs4
https://www.youtube.com/watch?v=lM7zLkfiM8k
Gör som Plommons – keep rockin´!
Lars
Ännu en lista över de bästa LP-skivorna
Vi som växte upp med Tio-i-topp, Englandslistan och USA-listan i radio har ju ofta fortsatt att vara förtjusta i listor som ju är en viktig del av rock- och popkulturen.
Februarinumret av den fina tidningen Uncut presenterar en lista över de 200 bästa LP-skivorna. När jag såg att 8 av de 10 främsta släpptes åren 1965 – 68 blev tidningen ett självklart köp och detta blogginlägg givet.
Faktum är att jag i mina rockhistorieföredrag brukar presentera 60-talet som låtarnas årtionde medan 70-talet var albumens. Jag har definitivt inte något emot att ändra mig på den punkten. Den här listan är alltså gjord år 2015, 50 år – ett halvt sekel! – efter 60-talet, så man måste utgå från att en stor majoritet av de skribenter som röstat fram listan inte var tonåringar på sextiotalet. De lärde sig älska popmusik när Beatles etc redan blivit historia. De har fått lära sig 60-talsmusiken så att säga i efterhand på samma sätt som jag senare i livet kommit in i musiken före 1961.
Ändå gör de en lista där de sju första är från 65 – 68. Här är dom
1. Pet Sounds
2. Revolver
3. Astral Weeks
4. The Velvet Underground & Nico
5. The Beatles (vita albumet)
6. Forever Changes
7. Blonde on Blonde
Först på 8e plats kommer The Smiths som alltsedan deras korta storhetstid på 80-talet varit brittiska journalisters gunstlingar. På tal om mediafavoriter är det rent sensationellt att Radioheads OK Computer här återfinns på 93e plats. Den – tämligen kassa enligt min mening – plattan brukar annars toppa varje lista som görs i England.
Vi har alltså en lista som det är MYCKET lätt att känna sympati för. Även om jag tidigare gjort min egen lista här på bloggen som avviker en del. Läs min lista i arkivet april 2014 med varje platta presenterad i tidigare inlägg.
Intressant är att Pet Sound och Revolver toppar. Dessa två har legat högt på så gott som varenda lista jag sett och det är ganska många under 30 år. Revolver toppade även min. Att det är Beatles bästa tycks det råda förbluffande stor enighet om.
Ingen kan heller ifrågasätta Pet Sounds. Notabelt är att Smile inte alls är med på listan. Även här nickar jag bifall, den blev ofta rejält överskattad när den kom häromåret. Astral Weeks, Velvet Underground och Forever Changes är inga favoriter, men detta var ju inte min lista, alltså.
På nionde plats ligger Highway 61 Revisited och på 39e Bringing it all Back Home, de tre skivor jag behandlade i inlägget för två veckor sedan. Bob har också Blood on the Tracks på plats 18. Tre bland de 18 bästa är tungt.
Men naturligtvis är Beatles värst med inte bara platserna 2 och 5 utan även 15 (Rubber), 21 (Stg Pepper som borde kommit högre), 24 (Abbey Road) och 149 (Hard Day´s Night).
Stones får nöja sig med platserna 16 (Exile), 27 (Sticky Fingers), 28 (Let it Bleed) och 116 (Beggars Banquet.som borde kommit högre). Min listtvåa Tommy får nöja sig med plats 179. Kanske ändå mer konstigt är att historiens bästa Live-plata, Live at Leeds är så lågt som 133.
Vi hittar plattor från ”vårt” decennium som jag aldrig kan minnas funnits med på en liknande lista. Jag tänker på Kinks Village green som är 37a. Byrds Notorious ligger 62a. Den är inte en av deras bättre men min favorit Younger than Yesterday har plats 78. Incredible String bands Hangmans Beautiful Daughter är också med, låt vara på plats 98.
Från de senaste 25 åren har 200-listan bara 31 plattor. Betänkt då att de skribenter som fixat listan varit verksamma under denna tid. Ändå går de längre tillbaka för mer än 8 tiondelar av listan över världens bästa LP genom tiderna. Här ska jag göra 70-talet lite rättvisa: 86 av de 200 skivorna kommer därifrån. 47 släpptes under 60-talet men tog alltså de främsta platserna.
Jag hoppas att du som läser förstått inläggets huvudbudskap: Den musik vi skriver om och hyllar i denna spalt inser också allt fler av de yngre skribenterna – åtminstone i England – är den bästa!
Per
