Ståltrådspop!
Nej, bilden ljuger inte, detta är INTE en artikel om The Shadows, ett av mina främsta favoritband som jag skrivit om några gånger här på bloggen (se t ex ”Jag älskar” november 2009, första inlägget om gruppen). Så här betraktat i historiens ljus är det ingen tvekan om att Hank Marvins kvartett är det band som hållit bäst. Deras låtar, vassa framföranden och, kanske framförallt, busläckra sound hade en originalitet som håller än.
Men de hade konkurrenter. Tyvärr verkar det som om minnet av våra svenska stoltheter the Spotnicks orättvist har bleknat med tiden. Det gäller också amerikanerna The Ventures som, faktiskt, var minst lika populära i Japan som the Beatles. Åtminstone vad det har påståtts.
Nu kan vi väl glömma Japanerna här men bra musik är bra musik och när jag lyssnat igenom ännu en upplaga av den otroliga serien ”Eight classic albums” var det bara att applådera. Det är gruppens åtta första LP från åren 1960 – 62 som här fått uppfräschat ljud. . (Här ska också parentetiskt nämnas att samtidigt snurrade motsvarande utgåva med Duene Eddy i CDspelaren. Det blir inte ett blogginlägg).
Walk don´t Run är titelspåret på den första av de åtta LPskivorna. Gruppen största klassiker som ni naturligtvis minns men som det säkert var längesedan ni hörde. Här kommer den.
https://www.youtube.com/watch?v=WW21rcHiVU0
Sologitarristen Nokie Edwards hade inte ett lika varierat sound som Hank Marvin men det känns minst lika klassiskt. Min minnesbild av sextiotalets många amatörgrupper i Sverige – nåja, mest Umeå om jag ska vara mer ärlig – är att sologitarren lät betydligt närmare Ventures än Shadows.
Men nu är inte det ett skäl att lyssna på tidiga Ventures. Viktigare är att dom hade lika mycket klös i alla instrumenten som engelsmännen. Melodierna var ofta hämtade från schlagerns värld men gruppen rockade. Här tre exempel. Två tuffare grejer och så en lite mjukare, trevlig låt:
https://www.youtube.com/watch?v=3QaLVFLBkvc
https://www.youtube.com/watch?v=tdoy4Gd8CLo
https://www.youtube.com/watch?v=_VzbCGYW95c
Dessa var från de skivor jag nu lyssnat på. Bara tre av 104 låtar! Vi vet ju att det sedan dess kommit en uppsjö med LP från Ventures. De lyckades utveckla sitt gitarrsound så att det blev betydligt fetare och mer intressant. Man kan nog påstå att de då ljudmässigt väl konkurrerade med the Shadows. Hur den här pärlan till låt från 1964 inte kunda komma högre än 35a på USAllistan kommer jag aldrig att förstå.
https://www.youtube.com/watch?v=ByJ0jU27rMA
2008 blev gruppen invald i Rock´n´roll hall of Fame. Att The Shadows inte blivit det säger bara något om amerikanarnas chauvinism så det lämnar vi här.
I sommar turnerar den fortfarande aktiva gruppen i Japan. Bob Wilson, som hållit i kompgitarren sedan starten 1958 hänger fortfarande med. Rock on!
Per
Bästa Mersey-låt utanför Beatles katalog.
I min värld representerar Hollies I´m Alive det allra bästa med sextiotalspopen överhuvudtaget. Men den här gången är vi puritaner, Merseybeatmusik kom vara från Liverpool, därmed basta! Manchesterband göre sig inte besvär, den här gången.
Och då struntar jag i att försöka beskriva ”bäst” i en slags ”objektiv” beskrivning. Hjärtat och känslorna tar över och då finns det bara en låt som från sin egen höjd tittar lugnt o stilla ned på alla andra:
https://www.youtube.com/watch?v=lt65acOHdtI
Att Searchers var tidiga favoriter skrev jag om för över fem år sedan när bloggen var ny (Se arkivet ”Därför älskar jag Searchers” februari 2010). Needles & Pins och Don´t Throw your love away toppade Englandslistan våren 1964 och vi såg kvartetten i svensk TV,
Ljuvliga stämmor och ett mysigt, lite murrigt sound med snygg vibrato på gitarrerna. Mjukt och varligt. Det där ursnygga gitarrintrot. Stämsången. Ja, hela låten är ju bara så underbar.
Someday we´re gonna love again var singeln efter Don´t Throw your love away. Den kom vara 11a i England och testades inte ens på Tio-i-topp. Men det är den bästa Merseybeatlåen utanför Beatles.
Per
Jag är glad, Per, att du valde Searchers (som nog var mitt andrahandsval) men det gav mig möjlighet att ripostera med min absoluta favoritgrupp och den låt som för mig förkroppsligar själen i Mersey. Den har Mersey-beat framträder egentligen i två former, den lättsamma poplåten och den mjuka, lite vemodiga balladen. Vad den här representerar är förstås självklart. Gerry and the Pacemakers var skickliga på bägge delarna även om deras lättsamma låtar kanske spelas oftare.
Denna filmmelodi landade på Tio i topp ett av toppåren nämligen -65. Att den dessutom handlar om färjan som korsar floden som gett namn åt musikstilen är förstås pricken över i. Förutom att staden är värd för mitt brittiska favoritlag – Liverpool. Vi som är Liverpool-fans vandrar aldrig ensamma…
https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA
Lars
The Beatles på ett annorlunda sätt
Jag är medlem i en grupp på FB som heter Vi som gillar 50- och 60-talsmusik. En förnämlig grupp som jag starkt rekommenderar till den musikaliskt mogne. För en tid tog sig en av medlemmarna sig för att lägga upp en rad covers på Beatles musik. Jag måste genast säga – som säkert må håller med om – att det är extremt svårt att göra bra covers på dem. De var så genomproducerade att det är svårt att tillföra något berikande och varje försök jämförs omedelbart med originalet och förlorar med 100 mot 0. Min inställning till Beatles-covers är, som framgår, ambivalent. Men ändå scrollade jag inte förbi varje inlägg utan lyssnade in några stycken. Och letade lite själv. I mångt och mycket fick jag min tveksamma inställning bekräftad, men är efter att ha lyssnat på sisådär 50 låtar lite mer nyanserad. Det mesta tål inte jämförelse med originalet, men några enstaka lyckas ge tolkningen en egen prägel och lyckas göra låten till ”sin” i någon mening. Jag tänkte ge några exempel på både det förstnämnda och den sistnämnda.
Min första låt är ett riktigt praktfiasko. David Bowie hade jag ändå hoppats på som tolkare av en av Beatles vackraste låtar. Istället för att närma sig den respektfullt och lägga till lite Bowie-feeling så skriker han nästan sönder den med ett kallt eko utan att lägga till något eget. En inte så liten besvikelse i min värld. Hand upp den som inte håller med.
https://www.youtube.com/watch?v=cgvTDCiX6Vw
Mycket bättre lyckas Booker T & MG:s med sitt djärva grepp att göra om kända Lady madonna till en instrumentallåt med ett guppande sound som nästan för tankarna till en mjuk Doo Wop. Orgeln lägger en mjuk melodisk matta på vilken både solo- och kompgitarr skuttar och hoppar lekfullt. Det tog ett tag men den är rätt cool.
https://www.youtube.com/watch?v=6iIWOgWnAws
Brothers Four trycker oss ner i diket igen. Men låten förtjänas att lyssnas till eftersom den så väl demonstrerar hur skicklig Paul är med att balansera på slak lina mellan mjuk och känslosam ballad och pekoral. Här hör man hur oerhört lätt det är att trampa fel med Pauls softare ballader. Han blev ytterst sällan smörig och inställsam. Men här har vi ett exempel på hur illa det kan gå.
https://www.youtube.com/watch?v=lAeHMacoKJ4
Bättre lyckas då James Brown. Hans självsäkra sätt att ta sig an Georges pärla och förvandla den till svart soul gör att man inte tvingas in i omedelbara jämförelser med originalet. Han snor låten och gör den till sin egen. Så ska det nog göras. Här kan jag tillägga att ”Yesterday” är den låt som det finns flest covers på av Beatles musik, men ”Something” är god tvåa.
https://www.youtube.com/watch?v=4u0OwmlNfF4
Ett annat sätt att ta sig an den odödliga musiken är att lämna covern för pastischen. Vem kan inte annat än älska de billiga tricksens frejdiga och av hårdrock influerade tolkning av ”Sgt Pepper”? Här växlar man upp låten en växel och gör nästan en George Martin genom att öka takten och få en ny och aggressivare ton och tendens. Efteråt följer ”A day in life” som inte alls ges samma personlighet men är en skicklig cover om man menar nära originalet. Åtminstone ganska. Och det är beröm med en så svår låt.
https://www.youtube.com/watch?v=jzb6OEFB3Fw&list=PLB0xGdhVdMlYMNxuPhPNKdZ1HFwr3U_rz
Slutligen en tolkning som man kanske kan gissa George skulle ha gillat. Paul borde väl veta? Han tar respektfullt det varma och mjuka i låten och leker fram samma känsla fast på ett lite mer distanserat och lustfyllt sätt och får god hjälp i detta av en annan vän till George som lirar sologitarr som om George återuppstått. Han var ju också ”spökspelare” åt George då och då. Både lättsam och smärtsamt att höra från Concert for George.
https://www.youtube.com/watch?v=S7_MsY2IJz4
Slutligen vill jag lyfta fram pastischen. The Rutles skapades som en typ av tecknad serie baserad på Beatles musik. Filmen om dem var väl en smula rolig och präglades av en humor inte så långt ifrån Monty Pythons. Det var kanske också välförtjänt att den fick framgång och de har i vissa grupper nått ren kultstatus. Dock inte hos mig. Beatles medlemmar hade var och en så särpräglade karaktärer som de för showens skull drog in absurdum att de nära nog blev pastischer på sig själva. Rutles blir som att göra en tecknad skruvad serie på en annan tecknad och skruvad serie. Dessutom var originalen roligare än kopiorna. Men ändå:
https://www.youtube.com/watch?v=amiBTezWKqQ
Lars
Han var den förste
Bill Haley. Namnet är bekant för den här bloggens läsare. Men för senare generationers lyssnare är han nog inte så känd. Kanske inte något att fasas över, egentligen. Det är tidens naturliga gång att artister som inte var så där särskilt bra försvinner ur minnena.
Men Bill Haley var en gång först med någonting för sin tid sensationellt. Vi ska inte tillåta att mannen som på ett sätt stod för rockens genombrott glöms bort. Nej, nej och åter NEJ!
Det var den 9 juli 1955 som den här låten klättrade upp till förstaplatsen på Billboardlistan i USA för att stanna där i 8 veckor.
https://www.youtube.com/watch?v=ZgdufzXvjqw
Resten är, som vi vet, historia. Och inte precis vilken historia som helst. Kollega Lars har i några inlägg på bloggen skissat lite på vad historien handlade om till och med det sextiotal som vi fokuserar på i denna blogg. Historiens fortsättning ska vi inte tala om här, men mycket musik handlar det om. Bra musik!
Att Bill Haley var först har ifrågasatts. 2004 var det många som ville fira rockens 50årsdag med hänvisning till att Elvis gjorde sina första singlar 1954. En tidning vinklade med att just Rock Around the Clock spelades in det året.
Här är inte platsen för seminariediskussioner. Rockens själva genombrott markeras bäst av listplaceringar, enligt min uppfattning. När en helt ny typ av musik toppar USAlistan i två månader, då har vi ett genombrott. Rock Around the Clock hade spelats i filmen Vänd dom inte ryggen en av de ungdomsfilmer som var populära då. Den handlar om en upprorisk klass som läraren har det jobbigt med.
Detta inlägg ska inte gå närmare in på det historiska som hände utan handla om William John Clifton Haley. Han föddes 1925 och var alltså 30 år när genombrottet kom, lite väl gammal för en ungdomsidol, tyckte många. Andra får uttala sig om hans utseende – ni har ju bilden ovan – men att Elvis inte bara sjöng avsevärt vassare utan också såg bättre ut, kan nog ingen motsäga. Så när Elvis slog igenom med kraft våren 1956 hade Haley inget att kontra med.
Bill Haleys hitkarriär blev därför kort. Han kom precis in på topp-10 med ytterligare två låtar och sedan i botten av topp-20 med ytterligare två. Men efter 1956 var det roliga slut. I England gick det bättre med 6 topp-tioplaceringar. Rock Around the Clock hade även där toppat listan 1955. Det sägs att det stod 4 000 på flygplatsen och välkomnade honom till en turné i England men det var bara 4 som stod och vinkade honom adjö när han for tillbaka.
Han fick alltså se konkurrenter som Buddy Holly, Little Richard och de andra tidiga hjältarna passera sig i popularitetsligan men kämpade på fram till sin död 1981 och hade samma kompband, the Comets, med sig hela resan.
![7 Classic Albums - Bill Haley]({"http://ecx.images-amazon.com/images/I/81gD1g3cYHL._SX425_.jpg":[425,382],"http://ecx.images-amazon.com/images/I/81gD1g3cYHL._SX466_.jpg":[466,419],"http://ecx.images-amazon.com/images/I/81gD1g3cYHL._SX355_.jpg":[355,319],"http://ecx.images-amazon.com/images/I/81gD1g3cYHL._SX450_.jpg":[450,404],"http://ecx.images-amazon.com/images/I/81gD1g3cYHL._SX522_.jpg":[522,469]})
Att jag väljer att uppmärksamma Haley här har en enkel förklaring: Den oemotståndliga serien ”Classic albums” kom nämligen häromåret ut med 7 LP och ett antal singlar med Bill Haley samlade på 4 CD.
Den som tror att inlägget härifrån blir en oreserverad hyllning till utgåvan blir överraskad. Stundtals är det faktisk så dåligt att man häpnar. 1959 hade skivbolaget det märkliga omdömet att ge ut en LP med 12 instrumentallåtar med gruppen. Skumpiga saxofonversioner av gamla standards går att lyssna på i någon minut, inte i en halvtimme. Även andra LP-skivor hade instrumentalnummer. Några spår sjungs inte av Haley utan av andra vilket man ju inte heller vill ha.
Men de flesta låtar har det där riviga gunget som gjorde den första rock ´n´ rollen så populär och framgångsrik. Det är helt omöjligt att sitta still till musiken! Den har en inbyggd livsglädje i rytmen som starkt bidrog till rockmusikens massiva genombrott. De fyra CDskivorna domineras av denna glädje och då är det rätt att vara positiv i denna spalt.
Och, OK, visst sjöng andra bättre men SÅ himla illa sjöng faktiskt inte Bill Haley. Han må ha haft en röst som kändes lite gammal men han hade en rockig frasering som bidrog starkt till många låtar blev så mysigt positivt sköna som dom var.
Självklart måste du få lite smakprov på länkar. Här ett par låtar från LPn Stageshow (1956) som du säkert inte hört. Håll till godo!
https://www.youtube.com/watch?v=J1_UfhAN0aY
https://www.youtube.com/watch?v=U7kCM7bsEl8
Per
Lite mer om svensk sextiotalspop
Lite är det kvar från mitt förra blogginlägg i ämnet. Vi tar det nu.
Avläggarna till den brittiska popen var många. De viktigaste nämnde jag i förra inlägget, men av de som följde förtjänar några att nämnas: Faboulous Four med Lalla Hansson i spetsen följde upp den mjuka balladpopen med sin största hit, ”Puff the magic dragon”. The Hounds med Janne Önnerud blev falsettsångens mästare och hängde länge på Tio i topp med ”The Lion sleeps tonight”. (Lenne and the) Lee Kings kommer för alltid att vara hågkomna för ”L.O.D” och ”Slam Creepers” introducerade Björn Skifs, Sveriges kanske bästa bluesröst. Om Tages var den självklara svenska Beatles så var konkurrensen om att vara mest Rolling Stones hårdare. Shakers gjorde anspråk på titeln men den ruffiga Malmö-gruppen Namelosers var tekniskt skickligare men hade ändå ett lika tufft sound och vinner i min bok den tävlingen (Gonks förbigår jag med självklar tystnad):
https://www.youtube.com/watch?v=1EiWru_y9cE
Så många var de, men knappast nyskapande. Men det var poptjejerna jag tänkt nämna. Inte Schlagerdamerna utan de unga tjejerna med attityd i spåren av Dusty, Cilla, Lulu, Mary och grupper som Shirelles, Supremes och Crystals. Men det var tunnare med tjejer och tjejgrupper. Könsrollerna från 40- och 50-tal var säkert ett skäl till detta. Desto gladare var och är vi för de som bröt den vallen. Nursery Rhymes sa sig ha Beatles och Stones som idoler men lät ganska tunna i förhållande till sina idoler. Eleanor Bodel hade betydligt mer attityd och gjorde sig odödlig med sin version av ”One way ticket”. Den klarast lysande stjärnan var förstås Doris som dök upp i fler konstellationer. Men det var som soloartist och med Plums som hon satte tydligast spår. Symptomatiskt är att när jag skriver detta så har jag svårt att komma ihåg fler tjejgrupper. Det säger något om hur det var. När inte ens jag… (detta är en medveten provokation). Men jag ska titta närmare på tjejpopen och återkomma.
https://www.youtube.com/watch?v=fUDtXGdYSHk
Tages då? Och Spotnicks? De klarast lysande stjärnorna på den svenska sextiotalspophimlen. Jo, såhär:
Tages var det mest nyskapande och, i vart fall instrumentellt, det tekniskt skickligaste. Svagheten låg i att sångaren inte matchade Töpels och Lagerbergs spel och Lagerberg var dessutom bandets bäste sångare. Tages skrev själva och de gjorde det så bra att de hade förtjänat en internationell karriär, men dåligt management och en svag sångare satte P för denna möjlighet. De traskade troget i The Beatles fotspår och följde dem från den lättsamma popen över konceptalbumen till det psykedeliskt anstrukna Pepper-albumet. Men om Beatles hade sina musikaliska höjdpunkter i slutet av sin karriär så orkade Tages (och det är förståeligt) inte följa dem till dessa höjder. Tages styrka låg istället i den musik de skapade i början av sin karriär. ”Sleep little girl” och framför allt ”Miss McBaren” kunde mäta sig med vad många brittiska band åstadkom vid samma tid.
https://www.youtube.com/watch?v=0lKH_kftzx4
Och så Spotnicks. Mer inspirerade av Ventures än Shadows så kom de ändå mer att jämföras med de senare. Och rent tekniskt låg Spotnicks inte efter men det är ändå lätt att höra om det är Shadows eller Spotnicks som spelar. Spotnicks musik är kyligare och mer distanserad än The Shadows och skillnaden stavas Bruce Welch, kompgitarrist hos skuggorna. Hank höjs regelmässigt och välförtjänt till skyarna men det var Bruce som starkt bidrog med den värme och nyansrikedom som skiljer Shadows från alla andra instrumentala grupper.
Spotnicks blev också Sveriges ojämförligast mest internationellt framgångsrika grupp och ”Big in Japan” är snarast en underdrift. I Sverige fanns inte en enda instrumentalgrupp som tål att nämnas i samma mening som Spotnicks. Den här låten var väl deras ”Apache”. I kampen om mest utlevande scen-show var konkurrensen med Shadows desto hårdare…
https://www.youtube.com/watch?v=nq2jeWr0y9U
Lars
