Allt var inte rock.
Pers senaste inlägg om rockikonerna i CCR var på pricken. Gruppen som gjorde den sydstatssmakande rocken till en väldsangelägenhet förtjänade verkligen Pers välformulerade inlägg. Men allt var inte rockrökare och det blir vad jag kontrar med. Vad sägs om en tripp till balladernas underbara värld? En genre som innehåller flera undergenrer. Så här kommer några smakprov.
Mersey-soundet producerade ett antal vackra ballader, inte sällan med vemod som tema. Den första ballad som klubbade mig ordentligt var Gerry Marsdens Ferry cross the Mersey. Låten var ursprungligen film-musik och nådde 1964-65 stora framgångar på bägge sidor av atlanten och tog sig också in på Tio I Topp. Det jag tycker är så fantastiskt med låten är att text och musik stämmer så väl överens. Den vemodiga kärleken till hemstaden fångas i både text och musik. Kanske bidrog det till att jag kom att älska den kanske också var att den så väl fångade mina egna känslor för min hemstad, Göteborg. En balladernas ballad.
https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA
Det talas mycket om British Invasion, men det fanns förstås också en export som gick andra vägen. Walker Brothers (som inte alls var bröder) från USA fick ordentlig fart på sin karriär först när de på allvar siktade in sig på den brittiska marknaden. Om Gerry and The Pacemakers höll sig till den minimalistiska rocksättning så var Walker Brothers inte främmande för att dra in stora orkestrar i kompet. Power-ballader var deras grej och det var inte bara kompet som var mäktigt utan också de starka röstresurserna Scott disponerade över. Hör själv.
https://www.youtube.com/watch?v=tTljMHlyA1o
En som inte heller fruktade orkester och framför allt inte stråkar var Dusty Springfield. Hon rörde sig hemtamt mellan olika genrer, men mest framgångsrik var hon i power-balladernas trakter. 1966 fick hon sin största framgång med You don´t have to say you love me som blev hennes första listetta i UK och som också gick bra i USA. Hennes röst påminner en smula om Cilla Blacks, men var mycket varmare än Cillas mer kliniska koloratur. Dusty hade flera stora singelhits under sextiotalet, men hennes material, med något undantag, under sjuttio- och åttiotalen floppade kommersiellt. Här demonstrerar hon sina röstresurser i en ursprungligen italiensk låt.
https://www.youtube.com/watch?v=QR4vE9xL3yk
Soul- och bluestraditionen är också rik på ballader. Rolling Stones, Världens Största Rockband, förknippas väl mest med till hårdrocken gränsande alster, men kunde också, när det begav sig, producera själfulla och melodiösa låtar. Och det finns faktiskt många att välja på när man vill få med exempel på denna typ av sånger. Jag behöver väl bara nämna Time is on my side, As tears go by och Ruby Tuesday. Men jag har valt en låt av Willie Dixon och först tolkad på skiva av Hovlin´ Wolf. Är det soul? Är det blues? Inte vet jag och jag bryr mig egentligen inte. I vart fall är den en av stenarnas vackraste ballader. Och Brian Jones munspel och slide på skivan visade att han stod på sin höjdpunkt, rent musikaliskt.
https://www.youtube.com/watch?v=j-nT_joqmeM
Lars
Dags för riktig Rock´n´Roll! (Creedence)
Tredje träffen i Senioruniversitetet lyssnarserie om rockhistoria behandlar Creedence Clearwater Revivial. De kom från El Cerrito i norra Kalifornien men hade inte musikaliskt något att skaffa med västkustscenen. I en tid som dominerades av flummig och experimentell musik sökte de sig till rockens ursprung och försökte framgångsrikt att låta som om de kom från Louisiana.
Gruppens klare ledare var kompositören/ förstegitarristen/sångaren John Fogerty. Kvartetten kompletterades av Johns äldre bror Tom på kompgitarr, Stu Cook på bas och Doug Clifford på trummor. Bandets styrka låg i Johns klassiska rock 'n´roll-röst, hans kompositioner och gitarrspel, som i sina riff och solon visade att han lyssnat på tidigare gitarrhjältar.
Gruppen "dominated top forty radio for two years without disappointing the anticommercial element of the rock audience", skrev ett rocklexikon. Åren 1969–70 levererade gruppen hela fem utmärkta LP-skivor. Men det var som ett singel-hit-band vi främst minns dom. Här är det lätt att lägga in länkar. Vi börjar med den första hiten, gruppens största klassiker
(1128) Creedence Clearwater Revival - Proud Mary - YouTube
Många har spelat in den. Bästa versionen är nog Ike & Tina Turners. Den följdes av Bad Moon Rising, den andra av hela fem tvåor på USA-listan. Nej, etta blev dom aldrig.
(1128) Creedence Clearwater Revival: Bad Moon Rising - YouTube
De andra tvåorna var Green River, Travelin Band och Looking Out My Back Door som 1970 låg etta på Tio-i-topp i tio veckor, vilket är programmets rekord.
Inlägget bör ha fem länkar och jag väljer egna favoriter ur gruppens klassiska rockhantverk på högsta nivå. Down On The Corner kom trea i USA.
(1128) Creedence Clearwater Revival - Down On The Corner - YouTube
Nästa länk var en baksida. Rätt då den inte har det typiska hitstuket men en kalaslåt, Who´ll Stop the rain
(1128) Creedence Clearwater Revival - Who'll Stop The Rain - YouTube
Att gruppen inte använde droger, och att alla var gifta med familjer innebar inte att de tillhörde president Nixons ’silent majority’. Tvärtom skrev Fogerty skarpa antikrigstexter i låtar som ’Fortunate Son’ och ’Run Through the Jungle’.Snart kom dock inre slitningar. Tom lämnade gruppen i januari 1971, trött på lillbrorsans dominans. Tom dog 1990 i aids. John hade vägrat följa hans önskan att de en sista gång skulle spela tillsammans. De andra fortsatte som trio. Diskussionerna inför vad som skulle bli sista LP:n 1972 är fortfarande outredda. Johns version är att de andra ville ha varsin tredjedel av låtarna på plattan. Stu och Doug hävdar tvärtom att det var Johns krav att de skulle bidra. Nu blev det så och plattan är riktigt dålig.
Ska jag avsluta länkraden blir det den låt jag gillar allra bäst bland hitsen, Up Around the Bend´. Från LPn Cosmos Factory 1970, gruppens bästa. Så HÄR ska en rockgitarr låta! Länken ger också chans att se det intressanta LP-omslaget. Kandidat till fulaste någonsin, eller hur?
(1128) Creedence Clearwater Revival - Up Around The Bend - YouTube
John Fogerty inledde en solokarriär som fortfarande pågår. Den 5 juni kommer han till Uppsala. Skivutsläppen har varit fåtaliga men med några pärlor i hans kända stil, som Rocking All Over The World som var en passande inledning på Live Aid-festivalen 1985, då spelad av det slitstarka brittiska boogierockbandet Status Quo. Samma år toppade John LP-listan i USA med starka Centerfield.
Stu Cook och Doug Clifford spelar sedan 1995 i gruppen Creedence Clearwater Revisited som, enligt Doug, gör Creedences låtar bättre än John. De hade en konsert inlagd i Moskva den 15 mars som jag vill tro blev inställd. KOLLA TURNESIDA 12/3 VAR DEN PÅ. John Fogerty stämde gruppen 1997 för att förbjuda dem att använda namnet, men förlorade.
När CCR 1993 valdes in i Rock ´n´Roll Hall of Fame vägrade John de andra vara med honom på scenen utan valde andra musiker att kompa honom i Creedence låtar. Bruce Springsteen höll introduktionstalet och sa:
“In the late ´60s and early ´70s, they weren´t the hippiest band in the world, just the best”.
Per
What is it good for!?
Krig och sånger – går de ihop? Jag vet inte, men många sånger har kommit att förknippas med vissa krig. Per och jag sysslar sällan med händelser utanför vårt ämnesområde, men här går jag en smula över gränsen, vilket jag inte tycks vara ensam om. Så, några sånger som definierat våra krig.
En egentligen alldeles oskyldig Music Hall – dänga kom att bli första världskrigets tema. Låten skrevs före krigsutbrottet, närmare bestämt 1912 men spelades in vid krigsutbrottet. Kompositörer var Jack Judge och Harry Williams och den första inspelningen var med John McCormack, en irländsk tenor. WW I skulle bli det krig som skulle ända alla krig när man slutligen insåg vilka fasor som det fört med sig. Så blev det som bekant inte, men att låten blev en favorit bland marscherande soldater är inte svårt att förstå även om texten egentligen handlar om en irländska arbetare i England som längtade hem. Vi lyssnar väl till originalet.
https://www.youtube.com/watch?v=XVM-tFAdADg
Under WW 2 producerades en mängd låtar med syfte att höja moralen hos såväl de stridande förbanden som hos hemmafronten. En del var käcka som Boogie Woogie Bugle Boy och andra vädjade mer till sentimentaliteten som Marlene Dietrichs Lili Marlene. Marlene var ju tyska, men hon reste runt bland de amerikanska förbanden och underhöll till hennes hemlands förskräckelse. Hennes avståndstagande från nazismen hindra inte att hon också blev populär bland de tyska soldaterna. Men ska jag välja en låt som får representera tiden så får det bli Vera Lynns We´ll meet again. Blandningen av hopp och vemod måste ha tolkat mången soldats och mången hemmavarandes känslor. Och rent musikaliskt håller den än, särskilt på nyårsafton.
https://www.youtube.com/watch?v=HsM_VmN6ytk
Vietnamkriget, det första TV-sända kriget, som det brukar kallas, genererade också en hel mängd musik som kom att förknippas med kriget, kanske inte alltid med avsikt. Här var det filmer som spelade en roll som kopplade krigets brutalitet till sextio- och sjuttiotalets popmusik. Jag behöver väl bara nämna Good Mornin´ Vietnam och Apocalypse Now så du vet vad jag menar. Musiken i sig var alltså inte direkt kopplat till krigets hemskheter men kom ändå att förknippas med dem. Och så alla protestsånger förstås. Ett otal, så det var svårt att välja, men denna tycker jag för egen del speglar inställningen till kriget från den växande protest- och ungdomsrörelsen. Give me a F!
https://www.youtube.com/watch?v=eRl6-bHlz-4
Vad ska man då säga om tillståndet i världen idag? Jo, lyssna på Edwin Starr. Jag skulle kunna nämna namn på vissa som borde lyssna särskilt noga, mena jag vill inte bli övertydlig.
https://www.youtube.com/watch?v=01-2pNCZiNk
Peace and love! Säger jag och Ringo.
Lars
Rockmusik på djupaste allvar - The Doors
The Doors var en udda företeelse på västkustscenen. När Grateful Dead och Jefferson Airplane omfattade hippiedygderna fred och kärlek, så speglade The Doors vuxnas hopplöshet och sociala och politiska otillfredsställelse. Deras mörka texter och allvaret i showerna var unika.
Gruppens frontfigur och helt ledande personlighet var sångaren Jim Morrison. Bakom honom Ray Manzarek på orgel, Robbie Krieger på gitarr och John Densmore på trummor. Basist ingick inte i sättningen. På scenen klarade Manzarek av det med vänsterhanden.
Jim Morrison har beskrivits som självdestruktiv och kompromisslös men samtidigt en sökare. Han blev tidigt en fanatisk bokläsare som läste de mörka diktarna, de som aldrig kompromissade. Genom hela livet hade han klara relationsproblem med sina föräldrar men var också svår mot andra. Som artist vägrade han att kompromissa med sin konst. I sitt sista uttalande för pressen – innan han åkte till Paris där han avled i juli 1971 - sa han: ”För mig var det inte en show, dessa så kallade framträdanden. Det var en liv-eller-död-sak, ett försök att kommunicera, att involvera människor i min privata tankevärld.”
Gruppen bildades 1965 och var husband på klubben Whiskey-a-go-go i sex månader innan de fick skivkontrakt. Där var de förband till många grupper. En av dessa var irländska Them med vilka Doors en gång gjorde ett jättejam med låten ’Gloria’.
The Doors övertygade starkt med första LP:n 1967 som kom tvåa på albumlistan. Det var mest eget material men också ett par tolkningar av Brecht. Inledningslåten var deras första singel, Break on Through (to the other side). Här ovan kan du kolla in omslaget till första LPn. Allvarliga killar!
Break on Through (To the Other Side) - YouTube
Den slog inte men det gjorde nästa. Light my Fire är definitivt en av rockhistoriens klassiker. Tre veckor etta på USA-listan. Här i den längre LP-versionen med snygga solon.
The Doors - Light My Fire - YouTube
De följande LP-skivorna Strange Days och Waiting for the Sun kom trea resp. etta (4 veckor) på listan och visade upp en musikalisk bredd som egentligen bara Beatles kunde matcha bland de samtida. ’Hello, I Love You’ blev 1968 gruppens andra listetta.
Den fjärde LP:n, The Soft Parade som kom 1969, innehöll stråkar och var inte bra. Men året därpå var gruppen återigen i toppform på LP:n Morrison Hotel. Vad sägs om andra sidans öppnare, Land ho!
Det var främst genom konserterna som grunden till legenden The Doors lades. Jim Morrison läste långa dikter från scenen och visade något som beskrivits som "inspirerad exhibitionism". Med tiden blev Jim Morrisons ego och alkoholkonsumtion allt större. Han anklagades i mars 1969 för att ha blottat sig på en konsert i Miami. Uppståndelsen gjorde det svårt för bandet att få spelningar. Rättegången började först i september året därpå. En månad senare dömdes Morrision till sex månaders fängelse, inte för att han visat ”den”, vilket inte kunde bevisas, utan för olämpligt uppträdande. Jim överklagade och släpptes mot borgen. Processen tog hårt på Jim och bandet samtidigt som Jims missbruk fortsatte.
Hösten 1970 samlade dock bandet ihop sig och på bara 10 dagar spelade de in sista LP:n, L:A Woman. Ett tajt album med en klar bluesgrund. Men därefter blev det bara två konserter i december. Love Her Madley borde blivit en hit.
Jim åkte till Paris för att lugna ner sig och koncentrera sig på att skriva dikter. Jim återvände inte. Han dog i ett badkar den 3 juli 1971. Hans död är, signifikant nog, omgiven av mystik. Dödsattesten skrev att hjärtat gav upp men han blev aldrig obducerad. Hustrun Pamela dog av en överdos tre år senare utan att ha sagt något som kunde bringa ljus över tragedin. Jim Morrisons enkla grav i Paris var i många år en kultplats.
De andra tre fortsatte som trio och gav ut två LP som naturligtvis inte alls fungerade utan Jim. När Manzarek och Krieger 2005 ville uppträda under gruppnamnet sade Densmore ifrån och vann den rättstvist som uppstod.
1980 sålde the Doors mer plattor än något annat år. Det var året då en omtalad biografi över gruppen, No One Here Gets Out Alive, kom ut. Boken toppade den amerikanska försäljningslistan. Samma år användes Doorslåten ’The End’ i den legendariska Vietnamkrigsfilmen Apocalypse Now!.
Gruppens påverkan på senare tiders musik och texter är stor. Inte minst den så kallade gothrocken med namn som Joy Division i slutet av 70-talet bar starka ekon av the Doors texter, hårda musik och svarta kläder. I ett sextiotal som dominerades av ungdomlig optimism stod The Doors för ett allvar som rocken, ja populärmusiken i stort, inte tidigare hade upplevt.
Per
