Den 29 mars 1969
För femtio år sedan, jo exakt, publicerade New Musical en topplista över den veckans bäst sålda singlar i England. Jag har ju presenterat sådana listor förr och tänkte att nu är vi förbi 45-ornas gyllene tid. Men, hoppsan!, listan toppas ju av en riktig pärla!
https://www.youtube.com/watch?v=YUzTr2P0AJo
Marvin Gaye, hjälte, onekligen. I Heard it Through the Grapewine är onekligen en klassiker. Det är inte första gången jag skriver här att vi inte varit så bra på soulmusik i denna spalt. Men det finns ju annat att skriva om som vi också tycker att vi vill skriva mer om. Killen på andraplats vill jag dock minnas att vi skrivit om (även om det är svårt att minnas tio års inlägg!).
https://www.youtube.com/watch?v=UYx1qhnaaQ0
Peter Sarstedts Where do You Go To My Lovely är en sådan där låt som låter lika underbar varje gång man hör den. Enkel ackordföljd, vilket kanske är förklaringen. Men vi har också den mjuka, snälla rösten. Förförisk.
Dean Martin på tredje plats hör inte hemma i denna blogg men Cilla Black är ännu ett namn vi gärna skriver om. Suraround Yourself With Sorrow är inte hennes allra bästa men fjärdeplatsen var välförtjänt ändå.
https://www.youtube.com/watch?v=QsCUhL623oE
Oj, så underbart gammelmodiga de där höftvridningarna känns idag! Man trodde att en sådan video inte kunde spelas in så sent som 1969 men så var det tydligen.
Nja, resten av listan är tyvärr en illustration till att singlarnas goda år var över. Engelbert Humperdink på femte plats var ju årtiondets hatobjekt nummer ett. För mig lite fortfarande. Hollies, Bee Gees och Sandie Shaw fanns på topp-10 med låtar som inte kan räknas till deras bättre. Men Joe South på plats 10 tror jag att vi inte skrivit om på Bloggen. Hög tid att reparera skadan med hans genombrott Games People Play.
https://www.youtube.com/watch?v=5znh58WITU8
Så långt från topp-10. Strax under hittar jag två låtar som nästan kan kallas klassiker. Ingen av dom kom upp på topp-10, idag lite svårt att förstå. Detta var året efter att Elvis gjort scen-comeback med sitt fantastiska TV-program. Han avslutade där med den tunga balladen If I Can Dream. The King på topp!
https://www.youtube.com/watch?v=0q3PpEX4sNk
13e plats 29 mars 1969. Jag avslutar genomgången med låten därunder. Tamla-Motown kan man aldrig höra för mycket av. Temptations var den bästa gruppen därifrån i mina öron och Get Ready en klassisk rökare. Kolla in dansstegen här!
https://www.youtube.com/watch?v=-_mR0ITvxCc
Som sagt, sextiotalet såg bättre listor med sex härliga låtar är alltid sex härliga låtar!
Per
En doldis som du har hört tusentals gånger har gått ur tiden.
Tja, alla läsare kanske inte är bekanta med namnet Hal Blaine och det är inte att undra på. Studiomusiker når sällan idol-status utanför musikerkretsen.
Denne doldis har nu gått ur tiden men har lämnat ett musikaliskt arv av nästan gigantiska proportioner. Han har spelat trummor på uppskattningsvis 35 000 inspelningar varav 6 000 singlar. Den USA-födde Hal började tidigt som jazztrummis innan han gick över till rock&roll och hans tidigaste framträdanden var på strippklubbar i Chicago för att därefter turnera med band som bland andra Count Basie och Patti Page innan han blev studiomusiker. Hans storhetstid varade ända fram till åttiotalet men därefter tog elektronik och teknik över mycket jobb.
Det som är det mest intressanta med Blaine, förutom hans tekniska skicklighet (han lärde sig spela trummor av en adept till Gene Krupa) och stora produktivitet är hans mångsidighet och det är denna jag hoppas kunna belysa något i detta inlägg. Och det är inga struntlåtar han har spelat på! Så håll till godo med Hal för nu blir det en kavalkad:
Jazz och rock nämnde jag, men Hal var inte heller rädd för att ställa upp för en sentimental crooner. Trummorna är nästan, men bara nästan, gömda bakom den bas som fungerar som takthållare. Skickligt.
https://www.youtube.com/watch?v=h5h_EW4odWw
Sina tidigaste erfarenheter gjorde han tillsammans med Phil Spector och kom att bli en regelbunden bidragare till ljudväggen. Och självklart finns han med på en av de största låtarna från den eran. Här spelar hans trummor, till skillnad från föregående låt, en mer framträdande och rent av dominerande roll.
https://www.youtube.com/watch?v=ZV5tgZlTEkQ
Nästa klipp med Hal kommer från en inspelning med Paul Revere & The Raiders. John D. Loudermilk skrev redan på femtiotalet och den spelades först in av Marvin Rainwater som, passande nog, var kvarts-Cherokee. Dom Fardon, tidigare The Sorrows, fick en hit med den 1968, men den version som lever kvar är denna. Från 1971 med Hal på trummor. Också här får han vara med långt fram i ljudbilden.
https://www.youtube.com/watch?v=6lZxoHSELZ4
1967 nådde ”Windy” med The Association förstaplatsen på Billboard-listan. Soundet är lite kvardröjande schlager-pop från Brill Building-tiden men spetsat med den där senare frejdiga sextiotalspopens krydda. Nog inte världens mest svårspelade för en batterist av Hals kaliber men här får du chansen att lyssna på hans … karaktäristiska spel höll jag på att skriva, men det är ju tvärtom. Hans förmåga att anpassa sitt spel till så många olika genrer var ju hans styrka. Att lyssna sig till om det är den musikaliske kameleonten Hal som spelar kräver i vart fall ett bättre öra än mitt. Här får basen huka sig för Hals spel.
https://www.youtube.com/watch?v=bPYT9Vyu62A
Hal värjde sig inte – naturligtvis inte – ens för den psykedeliska musiken. Taktfast som alltid och med sin nästan magiska förmåga att anpassa sitt spel och stämningen av trummorna till de olika musikaliska kraven så lyckades han förstås också där. Notera hur han så elegant glider mellan jazzig low-key till rock i tempobytena i denna ikoniska hippie-pastoral.
https://www.youtube.com/watch?v=06X5HYynP5E
Till sist – och denna fantastiska mini-opera måste bara med – Good Vibrations. Att finna nåd inför den pedantiske Brian Wilson var inte lätt, men visst fixade Hal det. Släpp taget om den övriga instrumenteringen och lyssna bara till trummorna så får du höra ren och skär genialitet i denna komplexa inspelning. 90 timmar inspelad tape finns som förarbetet till slutprodukten!
https://www.youtube.com/watch?v=Eab_beh07HU
Jag slutar här, men om du är sugen på lite mer Hal och en liten omväxlande mix av fantastiska låtar där han medverkar så har jag gjort ett litet PS med ytterligare tre mästerliga hits till vilka han bidragit
Lars
PS
https://www.youtube.com/watch?v=H_a46WJ1viA
https://www.youtube.com/watch?v=bKTOizdhan8
https://www.youtube.com/watch?v=SbyAZQ45uww
DS
Ännu en lista (Bästa LP)
Egentligen borde jag inte ta upp en annan lista. Min egen lista över 60-talets bästa LP – den definitiva! - publicerades här aug 2013 – april 2014. Så här såg den ut:
1. Beatles - Revolver
2. Who – Tommy
3. Crosby, Still & Nash
4. Rolling Stones – Beggars Banquet
5. Beach Boys – Pet Sounds
6. Moody Blues – Days of Future Passed
7. Beatles – Rubber Soul
8. Byrds – Younger than Yesterday
9. Jerry Lee Lewis – Live in Hamburg
10. Kinks (första LPn)
Vid snabb eftertanke ser jag inget att ångra med denna lista. Visst kan ännu en Beatles-platta ta plats men två är OK. Kinks gled in på sista platsen pga omslaget. Helt OK.
I senaste numret av tidskriften Classic Rock har redaktionen listat ”The real 100 greatist albums of the 60s”. Tidskriften tillhör inte mina Pressbyråfavoriter men en sådan lista måste man ju kolla in. Listan har utgått från en LP per artist och de skriver att fokus är deras långsiktiga inflytande, inte hur de togs emot i sin samtid.
Här deras topp tio:
1. Jimi Hendrix – Axis Bold as Love
2. The Beatles (Vita LPn)
3. Rolling Stones - Let it Bleed
4. Led Zeppelin (första LPn)
5. Free – Tons of Sobs
6. Jeff Beck – Truth
7. Fleetwood Mac – Then Play on
8. David Bowie – Space Oddity
9. Pink Floyd – Ummagumma
10. The Doors (första LPn)
Hmm, inget stämde mellan listorna mer än att Beatles o Stones är med på båda.Men nu ska vi minnas att deras lista är gjord av skribenter som inte var födda när det begav sig.
Jag har på denna blogg tidigare skrivit att 60-talets sista år egentligen var början på 70-talets rockmusik. Deras lista har 2 LP från 1967, 3 från 1968 och 5 från decenniets sista år. Alla artister, utom Hendrix och Beatles, som kom att spela en stor roll i många fall långt in på 70-talet.
Nej, läsare, jag vet att ni håller med mig om att min lista är bättre! Att Pink Floyds tredje, i mina öron dåliga, LP kommer med och den första saknas är ju bara konstigt. Vad Free gör på listan är omöjligt att förstå. Inte heller kan man säga att vare sig Becks, Fleetwoods Macs och Bowies LP var så bra att de platsar.
Hur såg Classic Rock då på mina favoriter? De har Tommy på 13e plats, CSN på 23e och Byrds LP på 32a plats. OK får man väl säga. Moody Blues återfinns på 33e plats med On The Threshold of a Dream, en annan kalasplatta av Birminghamkvintetten.
Tidningens listas allra största självmål är dock att de plockat ut Live at Kelvin Hall som Kinks bidrag på 31a plats. Det är svårt att hitta tillräckligt nedlåtande ord att kommentera det med! Ett fiasko av inte riktigt samma dimension är att de valt Summer Days (and Summer Nights) som Beach Boys bidrag och placerat den 65a. Jerry Lee Lewis syns inte alls till. Men ”ungdomarna” på tidningen vet knappast vad rock ´n´ roll är.
Visst ska även dagens rocktidningar uppmärksamma rockens bästa årtionde. Det är roligt i sig. Därför är det kanske dumt att gnälla här. När jag ser Surrealistic Pillow på 11e plats och Stand up! på 15e blir jag ju glad. Och visst finns flera fina plattor om vi går utanför topp 20. När jag ser Neil Youngs Everybody Knows This is Nowwhere frågar jag mig hur den kunde komma utanför min egen lista.
Flera av skivorna, inte bara de i toppen, får läsvärda artiklar. Jag vågar därför avsluta detta inlägg med tips om inköp. Vi kan aldrig läsa för mycket om 60-talets pop och rock!
Hade tänkt avstå från länk men varför inte uppmärksamma Jimi Hendrix på första plats. Det är ju faktiskt en bra platta! You Tube verkar ha eliminerat originalen men en liveinspelning av fina Little Wing är värd era öron. Han kunde spela han, Jimi!
https://www.youtube.com/watch?v=DuEzdBQXhW8
Per
A tribute to Chuck Berry but without Chuck Berry (almost)
Chuck Berry. Kanske den mest inflytelserike rockartisten och kompositören av populärmusik någonsin? Få, om ens några bortom The Beatles är ens i närheten av hans ikoniska hit-parad. Inte undra på att det gjorts så många covers på hans låtar, eller hur? Ibland har dessa covers till och med varit så framgångsrika att de mer förknippas med den grupp som gjorde covern än med upphovsmannen. Men, i denna tribut till Chucken, hade jag tänkt presentera några tolkningar som vare sig är särskilt kända eller som har kommit att länkas till framförande artist utan som direkt framstår som just tolkningar av mästarens musik.
Den förfinade och experimentelle David Bowie tolkar den råa root-rockens Chuck? Jodå, det har gjorts försök i den riktningen. På baksidan av den sällsynta singeln ”Drive-in-Saturday” hamnade hans version av ”Around and around” lätt maskerad till ”Round and round”. Singeln såg inte dagens ljus förrän 1973 men låten spelades in redan 1971 och därmed inom ramen för Pers och mitt sextiotalsspann. David gör den i någon slags extrem up-tempo utan att utnyttja melodins möjligheter till röj och förebådar (i tempot kanske) lite punkigare grupper som Ramones. Mixningen är lite knepig i mina öron. Det låter som David står i badrummet intill som Charlie Watts ibland gjorde vid inspelningarna av ”Exile …”. Men håll tillgodo med en rätt ovanlig singelbaksida:
https://www.youtube.com/watch?v=EDzSys1fPok
”Maybellene” blev 1988 invald i Grammy Hall Of Fame som en av de mest inflytelserika rocklåtarna någonsin och när Rock And Roll Hall Of Fame gjorde listan ”500 Songs That Shaped Rock And Roll” så togs förstås denna med tillsammans med två andra kompositioner av Chuck. Gjordes det covers? Lita på det! Om inte oändligt många så nära nog. Everly Brothers, Gerry And The Pacemakers, Johnny Cash är bara några av de mer kända. Mer sällan spelat är Elvis försök som presenteras nedan. Lite udda är att Chucken nog kan ha varit inspirerad av en countrylåt som heter ”Ida Red” som jag lägger till under Elvis rockabilly. Jämför gärna.
https://www.youtube.com/watch?v=jyL7uZ3M2uc
https://www.youtube.com/watch?v=ZFef08YZ6qk
”Johnny B Good” var en låt som först fick mig att börja spela gitarr i mitten av sextiotalet. En kunnigare vän visade hur man kunde spela hela låten med tre öppna och därmed överkomliga ackord och det blev en oemotståndlig frestelse som efter långt och troget tjat på mina föräldrar resulterade i en röd halvakustisk elgitarr av okänt märke (inköpt i en andrahandsbutik i Haga) och Jörgen Ingmanns gitarrskola per brev (som jag ska återkomma till i ett senare inlägg). Snart kommer jag att behärska låten.
Också denna tillhör förstås de mest kopierade eller tolkade. Lite kul är det att det inte bara var rockartister som lät sig inspireras utan flera såg dess country-kvaliteter, inte minst Buck Owen.
https://www.youtube.com/watch?v=TPfj-wHMm0M
Jag avslutar, utan vidare kommentarer, med en av de vassaste Berry-covers jag hört och slutligen – det känns inte mer än rätt – låter jag honom själv komma till tals i min egen favoritlåt.
https://www.youtube.com/watch?v=CfV7eSoRpCk
Notera hur den geniale Chuck får sin gitarr att ropa ”Nadine” i sticket, strax efter ”The Duck Walk”.
https://www.youtube.com/watch?v=Cm8ktxzaumg
Lars
