perolarssextiotal

 

 

Tillsammans med Beatles är James Bondfenomenet något som tydligare än allt annat definierar bilden av 60-talet: ungdomligt, fräscht, utmanande utan bli ovänligt. Att första Bondfilmen hade premiär samma dag som Beatles första singel släpptes, den 5 oktober 1962, är notabelt.

 

En herre vid namn Jon Burlingame har skrivit en bok om Bondmusiken som jag tror att jag räknar bland mitt livs 10 bästa läsupplevelser, alla kategorier. ”The Music of James Bond” är den torra men korrekta titeln.

 

Varje film får ett kapitel där framförallt kompositören kommer till tals och arbetet med musiken presenteras. Vi får veta resonemanget bakom att välja en viss kompositör och hur man hittade den som skulle sjunga titellåten. Arbetet fram till den slutliga produkten följs. Man imponeras över dessa herrar – någon dam har ännu inte fått chansen – som har några bestämda veckor på sig att i slutet av produktionen sätta ihop musik på mer än en timme och spela in den. Alla priser och listplaceringar som musiken fått redovisas liksom de videos som gjorts till de senare filmernas titellåtar. Striden mellan John Barry och Monty Norman om vem som egentligen skrev det ursprungliga 007-temat redovisas detaljerat

 

Till det en närgången genomgång av musiken i varje film, från scen till scen. Där sägs alltså att ”När Bond kysser henne efter 1 tim och 3 min spelas soft stråkmusik” och så får vi veta vad spåret heter på soundtrack-skivan. Naturligtvis också detaljer som att ”versionen på skivan saknar stråkarna som hörs på filmen”.

 

Ni får tänka vad ni vill men för en gammal kanslichef som undertecknad är en sådan nördig exakthet oemotståndlig! Lägg till det att alla de gånger som man lånar musik från andra källor anges det noggrant. Att det är Borodins andra stråkkvartett som Bondbruden Kara spelar i ”Iskallt uppdrag” kanske inte ni tycker är viktigt att veta, jag tycker det.

 

Författarens entusiasm för musiken lyser tydligt genom hela boken. John Barrys storhet som kompositör har inga gränser.

 

I sin genomgång avslöjar Burlingame mycket man inte kände till. Jag visste inte:

 

-          Frank Sinatra var nära att sjunga titelspåret till ”Moonraker”. Han gjorde en överenskommelse men sedan rann det ut i sanden. Sedan tillfrågades Kate Bush. Visst hade det varit läckert om hon fått sjunga den!

-          John Barry var gift fyra gånger, en av fruarna var Jane Birkin

-          Tom Jones håller ut sluttonen i Thunderball i nio sekunder, sedan orkade han inte mer.

-          Innan Dusty Springfield valdes att sjunga The Look of Live i Casino Royal övervägdes både Cilla Black, Lulu, Johnny Rivers och The Animals. Soundtrack-LPn är ansedd som en av de bäst välljudande vinylskivorna i historien, hävdar författaren.

-          Julie Roberts var första val för att sjunga ”You Only live Twice”. Nästa att tillfrågas  var självaste Aretha Franklin. Hon ställde inte upp då men 1977 sjöng Aretha Nobody Does it Better på Oscarsgalan.

-          Det är inte Beach Boys som sjunger Californa Girls i A View to a Kill utan ett coverband som heter Gidea Park

-          Eric Clapton var med på en inspelning av reklammusik till License to Kill som aldrig har släppts.

-          Bono (i U2) ville gärna skriva Goldeneye eftersom han tillbringade som bröllopsresa i Ian Flemings hus på Jamaica som heter så.

-          Till Quantum of Solace tillfrågades Amy Winehouse att sjunga titellåten.

-          I Skyfall visas det hus som John Barry bott i och ska föreställa Ms hem. En hyllning till Barry som dog 2011. Han gjorde musiken i 11 Bond-filmer

 

Som om inte detta skulle räcka avslutar Burlingame med en genomgång av, minst sagt, mindre kända inspelningar som har olika Bondrelationer:

 

-          Johnny Cash spelade in en låt som heter Thunderball i avsikt att den skulle bli en Bondlåt. Hur han fick den idén kan man ju undra, att den mest brittiska av alla figurer skulle ha en countrylåt som signatur hade ju varit konstigt.

-          Skräckrockaren Alice Cooper spelade in The Man with the Golden Gun, med samma avsikt.

-          Svenska Ace of Base gjorde sin version av Goldeneye. Vem som bad dom måste man ju undra, hur skulle det låtit istället för Tina Turners låt!

 

En bok för nördar, javisst, men det är man ju!

 

Per

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senaste veckorna på bussen till och från jobbet har innehållit läsning av en 740 sidor tjock bok som var så bra att det hände mer än en gång att jag nästan glömde att kliva av på rätt ställe.

 

Boken heter Yeah Yeah Yeah – the Story of Modern Pop. Författaren Bob Stanley är för oss svenskar inte så känd som journalist. Däremot kanske någon läsare känner igen honom som medlem i trion St Etienne som lät höra av sig på 90-talets Brittiska scen.

 

Senaste veckorna på bussen till och från jobbet har innehållit läsning av en 740 sidor tjock bok som var så bra att det hände mer än en gång att jag nästan glömde att kliva av på rätt ställe.

 

Boken heter Yeah Yeah Yeah – the Story of Modern Pop. Författaren Bob Stanley är för oss svenskar inte så känd som journalist. Däremot kanske någon läsare känner igen honom som medlem i trion St Etienne som lät höra av sig på 90-talets Brittiska scen.

 

Stanley är engelsman och hans perspektiv är brittiskt. Inget att säga om, skriver man inte om det man kan bäst blir det ju inte bra. Att boken inte har ”rock” i titeln är också tilltalande. ”Pop” är ett vidare begrepp och talar man om modern pophistoria är det ju ”vår” musik det handlar om. Att Stanley redan i förordet tar avstånd från att dela upp rock och pop som olika saker väcker mitt odelade gillande. Historien handlar ju om både och. Dessutom om soul och annat också.

 

Han avgränsar sin historia på ett spännande sätt. Den börjar år 1952 därför att det var året när den första 7 tums vinylsingeln gavs ut och det var året när New Musical Express startade och i november publicerade sig första lista. Den moderna popens era slutar inte lika tydligt för Stanley, det är när nedladdning av musik tar över från skivorna runt sekelskiftet. Där startar någonting annat, den digitala eran. När vilken influens som helst bara finns ett par klick borta är det så mycket svårare att skapa nya former av musik, skriver han. En iakttagelse som inte går att motsäga. För visst är det så att inte kan man säga att popmusiken utvecklats just någonting alls de senaste 15 åren.

 

Avgränsningen kan diskuteras men nu försöker inte författaren framställa sig som en forskare med dennes krav på exakthet, han är journalist med rätt att vara subjektiv. Han även understryker i förordet att sökandet efter exakta sanningar tar bort de inslag av mytbildning som är så viktiga för att vi ska ha den rätta KÄNSLAN det handlar om.

 

Hur behandlar Bob Stanley då den period vi fokuserar på i denna blogg?

 

Suveränt bra är svaret. Redan i andra kapitlet kommer han in på Bill Haley och beskriver övertygande genomslaget för låten Rock Around the Clock. Sedan tillägnas Elvis Presley ett eget kapitel. ”At a stroke, he created the generation gap” är bara ett exempel på bokens många lysande formuleringar. Kanske det som mer än något annat gör boken så läsvärd är just författarens fokusering på vad en artist eller en låt betydde, vad som gjorde den historiskt intressant.

 

Därefter passerar femtiotalsrockens viktigaste amerikanska namn revy och får korta, genomgående bra presentationer innan skiffle och England tar över. Doo-Wopmusiken får ett eget kapitel och boken blir nästan allra bäst när Bob Stanley skriver utförligt om Joe Meek och Phil Spector.

 

120 sidor in i boken är det dags för Beatles. På nio sidor fångas väl det intryck gruppen gav, dess betydelse. ”The Beatles moved too fast to ever become etablishment, no matter how ripe the praise in the Times or how many medals the Queen gave them”. Varför fick dom denna dominerande roll, frågar Stanley och svarar kort att de var ”literally, miracolous”. Trots att det finns tusentals bilder på dom ser man aldrig en där någon blundar eller ser sur ut. Stanley berättar sedan om den gången en gråmulen dag 1968 en turist tog en bild på en ledig John på väg att träffa en släkting. Även då såg han fantastisk ut, han såg precis ut som en Beatle. Man kan bara beundra en författare som lyckas hitta en ny vinkel för att förklara Beatles storhet.

 

Boken fortsätter med Stones och Dylan (“He gave the impression that he really did have the answer, even if noone was quite sure what the question was”). Soulmusiken får två kapitel. I kapitlet om psykedelisk rock från västkusten noterar jag iakttagelsen att grupperna började kallas ”band” vilket ”suggested outlaw status, a bunch of people who relied om nobody else”. Det var också den scenen som gav oss rockkonserten som begrepp.

 

Stanley hinner också med att nämna andra länders scener och konstaterar att Sverige för att vara ett land med 8 miljoner människor hade löjligt många grupper varav Mascots och Tages var bäst. Mannen har uppenbarligen järnkoll!

 

Notabelt är att han ägnar stort intresse åt Monkees och Bubblegummusiken. Tyvärr höjer han Monkees till skyarna på ett sätt som många skribenter som knappt var födda på sextiotalet gör. Jag begriper för min del inte vad som är bra med de skivor den gruppen gjorde när de skaffade sig kontroll på sin produktion.

 

Begreppet Soft rock får ett kapitel och man hajar lite till när namn som Lou Christie och Paul and Barry Ryan får utrymme. Inte fel när man tänker efter, det är ju bara en själv som har glömt dom. Att Honeybus nämns är värt en applåd. Hög tid för en låtlänk, vi har inte spelat deras underbara I can´t let Maggie go, åtta på listan 1968:

 

https://www.youtube.com/watch?v=ih4zwp-0GeQ 

 

Visst går det att vara lite kritisk mot ett par delar av boken, något annat vore ju mycket konstigt. Stanley får inte riktigt till kapitlet om 60-talets hårdare rock. Men den bristen är mycket liten jämfört med allt godis som boken bjuder på.

 

Den som lära sig historien om popmusiken sedan 1952 har en guldgruva att ösa ur och återvända till resten av livet.

 

Per