perolarssextiotal

Den trogne läsaren vet att jag är stor beundrare av Neil Young (se "Jag älskar... i arkivet juli 2010). Det var så klart ett måste att som julklapp önska sig boken ”Long may you run – the illustrated history” av Daniel Durchholz och Gary Graff som jag såg i Lundeqs musikhylla.

En snyggt redigerat verk i ungefär A4 storlek. Mycket rik på läckra bilder. Främst så klart av hjälten genom hela karriären men också massor av memoaria inte minst i form av biljetter och affischer.

Boken är inte ett försök att göra en allsidig, ”objektiv” beskrivning. Författarna är tydliga fans och låter en lång rad artister citeras med beröm av Neil. Boken har ett kronologisk upplägg och börjar logiskt med Neils födelse och slutar med utgivningen av boxen Archives vol 1 år 2009.

I en koncentrerad text beskrivs de många skivorna och de viktigaste händelserna under karriären. Detta interfolieras med sidor som fördjupar olika sidor av Youngs personlighet. Mycket vet den trogne fantasten redan. Jag visst dock inte att Young de senaste åren lagt ner mycket pengar och tid på att låta biltillverkare utveckla en bensinsnål bilmodell. Vi får också en bra bild av fru Pegis stora arbete för the Bridge school, en skola med specialpedagogik för CP-skadade, ett handikapp som Neils bägge söner lider av.

Boken ger en bra bild av Neil Young som den egenartade personlighet han varit genom hela karriären. Mannen som så ofta har gjort det helt oväntade. Bytt musikaliska stilar i tvära kast och vägrat hålla kvar vid en framgångsformel bara för att något just då drev honom att pröva något helt annat. En musiker som till och med fick beundrande recensioner när han gav sig på ett uppenbart kommersiellt omöjligt koncept som 2003 års Greendale. Ingen annan kan som Neil Young få dålig musik att beskrivas som ”artistiskt mod”.

Med dessa kast har han ibland övergivit trogna vänner på ett elakt sätt. Som när han lämnade Stephen Stills mitt under deras turné 1976. Hans "förklarande" brev slutade med orden "eat a peach". Så småningom samarbetade de ändå igen. Stephens Stills visste att det var en speciell personlig kraft han samarbetade med. En kraft som när den får spela ut levererar den mest magiska musik. Och det har skett många gånger under åren.

Men framförallt är Neil Young efter 45 år på toppen fortfarande en spännande artist som kan överraska. Vilken annan av hans jämnåriga kan göra det? ”Long may you run – the illustrated history” är en trevlig läsning inte bara för oss fans utan för alla rockintresserade.

 

Per

En duell på temat sämsta låt från sextiotalet är väl lika omöjlig som en på temat bästa låt. Så därför nöjde jag mig med att utmana Per på en duell på temat ”En riktigt dålig låt från sextiotalet”. En låt som världen blivit bättre av om den aldrig spelats in. Och det finns förvisso också ett överflöd av riktigt usel musik från det annars så gyllene musikdecenniet. Det finns till exempel massor av sådant på det tidiga decenniets LP:s som snabbproducerades för att ”rama in” någon enstaka singelhit. Och några grupper var riktigt duktiga på skräpmusik. Honeycombs är exempelvis helt olyssningsbara så snart man lämnar deras hits, Have I the right och That´s the way. Streaplers ”Diggity Doggety” får mina öron att skrynklas. Ett annat säkert kort är Freddie and the Dreamers som i och för sig är bättre än sitt rykte (men det tycker inte Per), men som ändå levererat några riktiga musikaliska lågvattenmärken. Lyssna till exempel på en extremt tungfotad inspelning av ”Zippen” Freddie & The Dreamers – Zip A Dee Doo Dah (Song Of The South) (1999 Digital Remaster) (Mono).

När jag gjorde en Spoitify-utgrävning rörande Freddies produktion snubblade jag emellertid över en annan låt som väl måste ligga bra till för en tio-i-botten-lista och som också får bli min kandidat i denna duell. Det är ”The clap clap song” också inspelad av bland andra Edison Lighthouse och Chickory Tip (!). Med lika förödande resultat…

Eller vad sägs om en enormt seg variant av en flåshurtig och tjatig tyrolervisa framförd på ett astmatisk dragspel? Den här låten klappar du inte takten till, Per!

 Freddie and the Dreamers – The Clap Clap Song   

Lars 

När Lars meddelade att duellen skulle handla om den sämsta låten tänkte jag genast att det blir svårt. inte för att dåliga låtar inte gjordes, utan för att allteftersom tiden gått har även sextiotalets sämsta musik fått ett slags förlåtelsens skimmer över sig. Musikerna var ofta sämre än dagens och skivproduktionen går ofta inte att snacka om. Men, so what, det var ju ändå det härliga sextiotalet!Vad gäller Freddie and the Dreamers tycker jag dom var ganska kul (filmklippet med You were made for me är varsamt bevarat bland mina inspelade videoband).

Nu har Lars gjort det enklare och låter mig slippa fundera över den allra sämsta låten. Så vilken som är den sämsta av Lars o mina val är väl inte så noga. Redan första gången jag hörde den här inspelningen tyckte jag att det var ett oförlåtligt sett att sabba en kanonlåt. Lyssna och nju... nej, jag menar: Småle och försök förlåta om du kan!

The Lee Kings – Like A Rolling Stone

Per

Drogerna kom att spela en stor roll för musiken på sextiotalet. På gott och ont. Några namn är väl det enda behövs för att visa på den tragik som följde i narkotikans spår – Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison, ja, du vet…

Men för andra var narkotikan, särskilt LSD, en kreativ och sinnesvidgande metod i musikskapandet. John Lennon nekade väl inte till att LSD-rus i kombination med hans talang gav upphov till mycket bra musik.

Men mest var det elände. Följ med på en musikalisk resa genom en kallsvettig väntan på en efterlängtad langare, genom heroinrusets tillfälliga lindring och tillbaka ut i avtändningens helvete – cold turkey.

Ingen har väl beskrivit suget efter en sil så väl som Lou Reed i Velvet underground i ”Waiting for my man”. Låten kom på deras debutalbum ”Velvet underground and Nico” 1967. Bara genom att lyssna får man stressad hjärtklappning och blir lite kallsvettig och darrig och förstår verkligen hur starkt suget kan vara. Kommer langaren inte nån gång!?   

The Velvet Underground – I'm Waiting For The Man - Chorus

Lou Reed är inte bara bra på att beskriva eländet innan han får sin fix utan kan också beskriva lättnaden I det följande ruset. På samma album. Låten heter helt enkelt ”Heroin”. I inledningen slår hjärtat lugnare. Allt börjar behagligare, men det blir visst en dålig tripp…

The Velvet Underground – Heroin - Album Version (Stereo)

Men allt ska betalas. Och priset för heroinbruk är ofrånkomligen avtändningen, det som kallas Cold turkey. Den kallsvettiga, knottriga huden man får vid avtändning påminner tydligen om kallt kalkonskinn?

John Lennon vet allt om Cold turkey. Been there, done that. Och han kan beskriva det på ett sätt som gör det lätt att avstå experimenterande på detta område.

John Lennon – Cold Turkey (Single Version)

Bättre då ta en kanelbulle och en kopp kaffe.

Lars

Ni vet hur det känns, det där tillfället när man hör något som plötsligt låter mycket bättre än man hade hoppats på. Man tappar blicken, ögonen stirrar men ser inget. All energi finns i öronen som liksom vidgar sig för att riktigt suga in allt det underbara.

För en tid sedan köpte jag en trippel-CD på CD-fyndet i Uppsala. 125 spänn för 34 låtar med Jackson 5 och 16 med Michael Jacksons produktion på Motown kändes helt ok. Javisst, bland de 50 spåren finns en massa pärlor. Detta var i slutet av Motowns storhetstid på sextiotalet. De suveräna musikerna hade bara blivit bättre och brödrakvintetten kunde ge låtar som tidigare andra givit ut ett nytt liv. 

När den andra CDn startade i spelaren hajade jag till på det sett jag inledde med ovan. Låten, I want you back,  hade man ju hört, men här slogs jag av instrumentens nästan osannolika driv. Det som gör den bästa rockmusiken bra är ju när musikerna förmår att riktigt ATTACKERA med varje ton eller slag. De musiker som Motown hade i Detroit var kanske de bästa av alla. Därför gick det snabbt utför med bolaget när bossen Barry Gordy flyttade till Los Angeles och flera musiker stannade kvar.

Visst är det något speciellt med det här introt, lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=kTUiQzhA0Go

Gladys Horton, sångerska i Marvelettes, har gått ur tiden, 65 år gammal. Hon var en av dom där många som aldrig gjorde sig ett stort, eget namn. Hon, liksom gruppen Marvelettes, tillhörde inte Motowns allra största. Men när man hör dom får man ännu en bild av sextiotalets storhet: när "B-laget" är så bra, då ÄR det en bra klubb!

Marvelettes gjorde Motowns första USA-etta, Please Mr postman 1961. Att Beatles gjorde en bättre version är ingen kritik, The fab four är väl dom ända som genomgående lyckats bättra på de original de vågade sig på. Wanda Young tog senare över förstamicken men det är Gladys som frontar här:
http://www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk

Vi kommer aldrig igen få uppleva en så komplett hitmaskin som skivbolaget Tamla-Motown var.

Per