Jerry in memorian
Det är inte möjligt att på bloggen förbigå det faktum att Jerry Williams, en av svensk rockmusiks stora, gått ur tiden. Det har skrivits många bra och uttömmande nekrologer och vi instämmer i hyllningarna till en betydelsefull aktör på populärmusikens scen. För egen del nöjer vi oss med ett par korta, lite mer personliga, kommentarer.
Jerka!
Att rock ´n´roll never will die är så självklart att vi sällan skriver det i dessa spalter. Vissa artister symboliserar detta bättre än andra. Keith Richards verkar överleva allt.
Jerry Williams gjorde det på ett annat sätt. Inte genom att klara ett ohälsosamt leverne utan att genom år efter år, decennium efter decennium, leverera en trygg, tung, klassisk rock ´n´roll från scenen på ett sätt att tiden verkade stå helt stilla. Om vi bortser från en poppig avvikelse på 90-talet spelade han samma musik oavsett tidsepok eller gällande smakriktningar.
Han var mer unik än kanske alla andra som vi brukar sätta den etiketten på. Han hade så mycket som gjorde honom till mer äkta i det han gjorde än de andra. Arbetarklass. Motorcykel. Skinnjacka o jeans. Stockholmsdialekt. En härligt uppkäftig attityd mot de som inte gillade honom. Han var en ursvensk som spelade uramerikansk musik och fick det att låta självklart hela vägen.
Han skapade sin ikonstatus utan att lämna en skivutgivning som är obligatorisk i hyllan. Det var på scenen han var odiskutabel kung med sin böjda hållning.
Tack Jerka för att du fanns. Så länge, så uthålligt trogen den klassiska rocken. Tack vare dig har hundratusentals svenskar fått många roliga timmar i sina liv.
https://www.youtube.com/watch?v=ciJdMv_PFfs
Per
Tidig idol
Långt innan The Beatles svepte bort benen under mig hade mina öron öppnats för rocken. I pojkgänget i Göteborg var en liten transistorgrammofon i gul plast det altare kring vilket vi samlades för att tillbe våra idoler. Dessa var tre – Elvis, Little Richard och Jerry Williams. Chucken och andra hade av någon anledning inte nått oss än. Först trodde vi nog att Jerry var amerikansk, men hans stjärnstatus och vår beundran blev inte mindre när hans rätta identitet uppenbarades. I schlager-helvetet var han en fyrbåk och artistnamn hade han också! Och Violents lät ju precis som Shadows!
För egen del var ”Twisting Patricia” den rejäla öronöppnaren. Det vassa solot och den mullrande klimaxen i slutet sände rysningar utefter ryggraden.
https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM
Man talar ibland om soundtracks of our lives och Jerry fanns där hela tiden. Ibland mer framträdande, ibland mer i bakgrunden blev han den minimalistiska rocken trogen. Efter popmusikens Big Bang någon gång -63 skickades han ut i skuggorna men dök ständigt upp då och då med nya tolkningar och ny musik.
Jerry var och förblir en av svenska popmusiks stora. Thank you for the music.
Lars
Ännu ett favoritband vi inte skrivit om
Veckans inlägg handlar om ett band som på många sätt illustrerar 70-talets rock, hur den skiljer sig från 60-talets. De LP-debuterade 1968 men skulle aldrig kunnat slå igenom ett par år tidigare. Det var först efter Stg Pepper som rockmusiken gjorde rejält med plats för det annorlunda och de var verkligen egenartade.
Jethro Tull dominerades helt av en flöjtspelande sångare som såg ut som en uteliggare. Nej, de såg inte ut som ett rockband. Musiken hade tydliga folkmusikinfluenser men även jazzen och klassisk musik hade satt sina spår. Detta var en tid då undertecknad hade börjat undersöka klassisk musik. Absolut inte för att föräldragenerationen tyckte att det var ”finare” utan snarare som utslag av en allmänt musikalisk nyfikenhet. Den som inte kan förstå sig på Vivaldis De fyra årstiderna är ganska omusikalisk, för att vara uppriktig.
Precis då i mitt då kommer ett band man läst om i New Musical Express med det här:
https://www.youtube.com/watch?v=N2RNe2jwHE0
Bouré av Bach fanns på den andra LPn Stand Up! som hade ett omslag där teckningar av bandet reste sig upp när man vek ut omslaget. Året var 1969.
Bandet började i Luton i november 1967. De blev fast engagerade på Marquee club och fick ett genombrott på en festival på sommaren. Det ledde till kontrakt med Islands Records och LP-debut hösten 1968. Plattan präglas av gitarrdominerad bluesrock och man kan säga att det var när gitarristen Mick Abrahams lämnade (för att bilda Bloodwin Pig) som gruppen kunde utveckla den lite mjukare, mer akustisk och personliga stil som blev kännemärket. Nu kom fokuset att tydligt handla om Ian Andersson. Han skrev låtarna, sjöng och spelade flöjt och akustisk gitarr.
Jethro Tull var aldrig ett hitband men 1969-70 prickade gruppen in tre topp-10-hits på raken i England. Tre läckert småskruvade låtar som både väl illustrerar rockmusikens utveckling i slutet av sextiotalet och en grupp med en eget stil. Lyssna på i tur och ordning Living in the Past, Sweet Dreams och The Witch Promise
https://www.youtube.com/watch?v=2YymGJKhGgY
Du kunde inte missa den läckra rytmen!
https://www.youtube.com/watch?v=bjhl__7Y3N4
Lite tyngre här
https://www.youtube.com/watch?v=qoXBmlWMIVg
Stand Up! toppade LP-listan. Även de tre närmast följande kom topp fem. Att vara ett LP-band låg i tiden och gruppen kompletterade med läckra scenshower där Anderson ofta blev fotograferad stående på ett ben när han spelade flöjt.
I min skivhylla är femte LPn Thick as a Brick fortfarande en favorit. Ett sammanhängande stycke där de snygga melodierna avlöser varandra. Den som kan höra en symfoni fick här någonting från rockmusiken att fördjupa sig i utan att sådana förkunskaper på något sätt är en förutsättning för att gilla musiken.
Den här bloggen är inte rätt plats för den fortsatta historien om Jethro Tull. Gruppen bytte medlemmar friskt men hade svårt att förnya sin musik. Ian Anderson åker fortfarande runt spelar. Men jag kan inte underlåta noteringen att de 1978 släppte en utmärkt live-dubbel. Vad hade de lagt in där i mitten av en låt om inte The River Kwai March, en låt Lars spelade i sitt förra inlägg. Världen, eller om man så vill popvärlden, eller kanske vi ska säga bloggvärlden är ibland mindre än man tror!
Låt mig ta ett LP-spår som avrundning. Fjärde LP Agualung från 1971 är mångas favorit. Här är titellåten. Kolla gärna omslaget där den tecknade figuren är mycket lik Ian Andersson, ”uteliggaren”.
https://www.youtube.com/watch?v=B0jMPI_pUec
Att 60-talet var övertygande rikt vad gäller populärmusik behöver inte skrivas i denna spalt. Jethro Tull lämnade ett starkt bidrag till det.
Per
Rocken kom till stan
Jodå, visst är det femtioårsjubileum Gubevars, det märks i bloggar och på Facebook där femtioårsjubilerande 1968 uppmärksammas. Jag och Per har också gjort det med lite olika infallsvinklar. Men hallå – vi har ju sextioårsjubileum också! Medan Per nu har närmat sig slutet på sextiotalet så beger jag mig med raska och bestämda steg mot femtiotalets slut, närmare bestämt 1958 då jag var tio år.
En av årets stora händelser var Bildjournalens omröstning om vem som var den främste rockaren, Tommy Steele eller Elvis. ”Tommy eller Elvis” var på många skolgårdar en inledande fråga då man ställdes inför nya bekantskaper och svaren kunde leda till ett fostbrödralag (det går förstås lika bra med fostsystralag eller fostbrödrasystralag förstås, man är väl modern o så) alternativt en vänskaplig brottningsmatch. För egen del tyckte jag frågan var idiotisk och att alla som hört ”All shook up” hade det självklara svaret.
https://www.youtube.com/watch?v=aNPTwk8NAYE
Tommy vann omröstningen/tävlingen som verkade riggad eftersom priset var en träff med idolen. Tommy var nog lättare att få till ett möte med än Elvis. Ändå tycker jag att Tommy i efterhand har avfärdats som en blek kopia är fel. Tommys musik, om än i många delar hämtad från USA, gavs en omisskännlig brittisk prägel med music hall i bakgrunden. Här är en av mina favoriter som dock kanske mer bottnar i Västindien?
https://www.youtube.com/watch?v=3oqLWjptsNw
Om vi stannar i Bildjournalen så hade tidskriften en egen topplista och det kan väl finnas skäl att botanisera något lite där. Den jag har valt publicerades i augusti jubileumsåret och redan där toppar den slitstarke Little Gerhard. Louis Prima låg längre ner på listan med samma låt.
https://www.youtube.com/watch?v=iI-Oxp7rZ0o
Ovan nämnde Elvis fann vi på en andraplats med ”Hardheaded woman” men en personlig favorit blev denna. kanske inte så mycket pop, men listan var väl blandad och man får väl i alla fall säga att denna är medryckande. Filmen som den är ledmotiv i byggde för övrigt på en verklig händelse under WWII.
https://www.youtube.com/watch?v=ZwIYbvfiij0
Rocken hölls, det var ju femtiotal, utanför radion och den spirande televisionen för att inte ungdomen skull förföras. Den tilläts i önskeprogram men eljest så var det mycket dragspel för att använda ett understatement. Vem har inte en smula posttraumaticstressymdrom och kanske värre skador efter en uppväxt med denna ihållande slagdänga? Den förärades till och med en egen text av örontrötta lyssnare som skulle sjungas till melodin:
”Sätter du på radion hör du Gärdebylåten, stänger du av radion blir du nöjd och belåten”.
https://www.youtube.com/watch?v=hIsdZMWdT8c
Mycket jazz var det fortfarande. Fats Waller, Miles Davies, Quincy Jones, Dizzy Gillespie med flera hade säkra supportergrupper.
Och på hemmafronten då? Ja, det var Gerhard och Lennert och Boris och Ragge och en aldrig sinande ström av andra Rock-kungs-wannabes. En del lever fortfarande och deras musik definitivt. Tävlingar och turnéer hit och dit. Owe Törnquist var förstås på gång och ”Rotmos rock” gör ju fortfarande anspråk på att vara den första svenska rocklåten, eller i vart fall den första som använde ordet. Om detta tvistas det, men helt klart är i min bok vilken som är den första svenska bluesen. Från 1951 om jag minns rätt. Vi avslutar med den i en tidig och ännu inte riktigt färdig version. Kanske ännu lite bluesigare än den färdiga produkten, med sitt call – respons?
https://www.youtube.com/watch?v=I-ou6eTvLUY
Lars
Bästa scenbandet någonsin?
För två veckor sedan varnade jag om att det kommer artiklar som ligger utanför den gyllene period 63 – 67/68 som har blivit bloggens naturliga fokus. Men naturligtvis inom vår av oss bestämda ram 55 – 72. Artiklar om grupper som betytt så mycket för musikhistorien då de lade grunden för den fortsättning av rockmusikens utveckling som var så otroligt spännande och innehållsligt rik. En grund som lades under 60-talet.
Uppriktigt talat: Efter snart 9 år med denna blogg kan jag inte hålla mig, det bara måste bli ett inlägg om Led Zeppelin. Att Beatles är nummer ett på många sätt är oomtvistat men jag brukar tänka på Zeppelin som en stark kandidat till min andraplats, åtminstone när jag hör – och ibland ser - deras konsertinspelningar. Vilken kraft! Vilken inlevelse! Vilken oerhörd spelskicklighet och hög konstnärlig nivå! I denna text håller vi oss till studioproduktionen, det räcker långt också.
Historien är berättad åtskilliga gånger: Jimmy Page spelade med Yardbirds 1968 när de andra hoppade av trots att gruppen hade åtta spelningar i Danmark och Sverige bokade. Jimmy inbjöd sångaren Terry Reid. Denne tackade nej men föreslog Robert Plant som föreslog trummisen John Bonham. Page kände John Paul Jones som studiemusikkollega och så kunde ”The New Yardbirds” genomföra spelningarna.
Tillbaka i England bytte de namn och satte genast igång med att spela in första LPn som släpptes i januari 1969. Ett enastående kraftpaket med musik som exploderar av vårdsam energi. Så här börjar den:
https://www.youtube.com/watch?v=TFj0rxyNCtc
Dazed and Confused var en låt ”riktiga” Yardbirds hade spelat men inte så här bra:
https://www.youtube.com/watch?v=G94eiW-3czk
Med nio låtar i den stilen och med Jimmy Page som representerade ett ädelt musikaliskt arv var det inte konstigt att LPn sålde, den kom 6a i England och 10a i USA. Bandet inledde genast en serie av konserter i USA. Det hårda arbetet betalade sig, gruppen blev snart en första rangens attraktion. De fick börja som uppvärmningsband åt mer kända artister men redan den 31 januari 1969 hände det att Iron Butterfly vägrade spela efter Led Zeppelin eftersom engelsmännen hade gjort sådan succé att det inte fanns mer att hämta den kvällen.
Samtidigt var de flitiga i studio och redan efter 9 månader kom LP-uppföljaren, för enkelhetens skull kallad ”Led Zeppelin II”. Här kom gruppens verkliga signaturlåt från startåren:
https://www.youtube.com/watch?v=Qkzel7TCZ0M
Efter två tunga, bluesiga LP tog gruppen ett steg bakåt, tog fram akustiska gitarrer och gjorde en LP med lugnare, folkmusikpräglade låtar. Den musikaliska inlevelsen blev inte svagare men kvartetten visade att den behärskade en bredare musikalisk palett. 1970 valdes de av Melody Makers läsare till Englands mest populära grupp, det var första gången på 8 år som Beatles inte tog den titeln.
Den fjärde LPn har kallats ”Four symbols” efter de märkliga tecken omslaget har. LPn tar tveklöst en plats bland historiens 50 bästa och här finns låten, eller rättare skrivet LÅTEN:
https://www.youtube.com/watch?v=3EA-jfZAkk4
8 minuter brukar vara långt för en rocklåt. Men som den här växer majestätiskt från den ensamma akustiska gitarrer till det explosiva slutet kunde det gärna vara längre.
Vi hoppar över fortsättningen här. Bandet lade av 1980 när John Bonham avled. Att gruppen direkt sa att med en gubbe borta var hela gruppen borta, tycker jag enbart adderar till storheten. Det har inte hindrat ett par återföreningar där Johns son Jason suttit bakom trumsetet. Ett sådant var i september 2007, en engångsspelning på O2 arena i London. 20 miljoner personer ville ha biljetter. Jo, du läste rätt: 20 000 000 människor. Stort!
Det var kanske ett tag sedan du hörde gruppen. Då är det hög tid att du kollar in de fyra länkarna. Toppmusik, utan tvekan. Led Zeppelins framstående plats i rockhistorien – eller om du vill: populärmusikhistorien – år odiskutabel. Deras storhetstid må vara lite senare men de föddes i den musikaliska miljö som sextiotalet erbjöd.
Per
Påvens skägg?
Per och jag är oftast överens när vi pratar sextiotalspop, vilket vi alltid gör när vi ses. Ibland kanske för överens för att bloggen ibland kanske kan upplevas sakna en stimulerande dynamik, ”duellerna” undantagna. Så man får leta ordentligt för att hitta brytpunkter mellan våra åsikter. Med utgångspunkt från våra senaste blogginlägg, som bägge handlar om -68 och tiden efter det, så skulle jag ändå säga att det finns en skillnad i synsätt rörande tiden före och efter det året. Per säger att det ”egentliga” sextiotalet levde mellan -63 och -67, medan jag skriver att årsskiftet 67/68 blev ett paradigmskifte. Kanske en strid om påvens skägg och möjligen kan man fråga sig om det ens är någon skillnad mellan dessa påståenden. Men möjligen finns det den.
Alltså, jag menar att vårt sextiotal kan delas in i olika perioder, men att det ändå rör sig om det ”egentliga” sextiotalet. Mitt sextiotal började medio femtiotal med schlager, country, rockabilly och blues. Samtliga dessa stilarter var för sig överlevde ända fram till -72. Då och då känner jag att den låt som slog igen dörren till sextiotalet var just en schlager.
https://www.youtube.com/watch?v=2-eclUz-RYI
Jag menar alltså att det ”egentliga” sextiotalet fortsatte över -68 och framåt även om jag inte motsäger påståenden om att -66 och -67 var höjdpunkter. Så även om det nya började så levde det gamla kvar: Hollies fortsatte göra hits i samma tradition som tidigare, Union Gap gjorde ”Young girl” som väl är omisskännligt sextiotal liksom Mary Hopkins låtar samtidigt som schlagern bet sig fast i listorna.
https://www.youtube.com/watch?v=idXpkatyPRs
Nå, det nya då, som jag menar pekar mot ett paradigmskifte (förbannat ord, egentligen)? Tja, utan att förlora mig i den Marxistiska teorin om historiematerialism så kom förstås ändå den samhälleliga utvecklingen att påverka musiken. Vietnamkriget var en sådan faktor. Protestmusiken fick nya injektioner.
https://www.youtube.com/watch?v=oyr7P8VCPDg
En annan tendens var Beatles sönderfall. Länge hade de lett sextiotalets musikaliska utveckling och de fortsatte förstås att leverera, men upplösningstendenserna var tydliga. Ett exempel är denna låt från Tio i topp som ju inte ens är en Beatles-låt. Det är en John och Paul-låt eftersom de var de enda medverkande på plattan, men John skrev den själv.
https://www.youtube.com/watch?v=v-1OgNqBkVE
Per har rätt när han skriver om hårdrockens entré i slutet på sextiotalet och de första sjuttiotalsåren. I min värld representerar den musiken något helt nytt och är helt främmande från den musikaliska grundton som fanns i sextiotalsmusiken. Men – och det visar på den succesiva övergången mellan musikaliska epoker – visst fanns det föregångare till den nya rocken. Led Zeppelins tidigaste musik bär spår av både klassik sextiotalsmusik och det nya och ibland sägs det att den första hårdrockslåten skrevs av Beatles. Viss förståelse för detta senare påstående har jag.
https://www.youtube.com/watch?v=oRjXFuRdbLk
Nåja, detta kan vara det virrigaste inlägg jag skrivit så jag ber om ursäkt för det. Formatet passar emellertid dåligt för en diskussion om denna viktiga (sic) fråga.
Att sextiotalet, med Pers och min tideräkning, också upplöstes i förvirring bär väl 1972 år sista Tio i topp-etta besked om. Med vättarnas intåg säger vi Hejdå sextiotalet!
https://www.youtube.com/watch?v=aO5GWJJP3FM
Lars
