perolarssextiotal

Så kan läsaren av vår blogg i arkivet följa hur Lars och jag har beskrivit sextiotalets tio år i 20 inlägg. Tack för kommentarer förresten. Välkommen Du som vill kommentera! Sextiotalet och dess musik äger vi tillsammans och man måste inte ha upplevt det när det hände.

Kan bara inte låta bli att reflektera över den känsla jag fick av att skriva inläggen och läsa Lars´ - vilken otrolig resa! Den personliga från att vara 10 år gammal till dubbelt så mycket är en känsla som inte går att dela med andra så bra. Men rockmusikens utveckling kan vi tala om tillsammans.

1960 hade vi en scen som var, enkelt uttryckt, ganska smal. Där fanns härliga låtar och ungdomlighet, även om det var året då Elvis egentligen vände tonårspubliken ryggen och gjorde O sole Mio på engelska. Men det kom nya artister och år från år så fylldes det på i en raskt takt.

Med Beatles kom en verklig kick, den brittiska invarsionen, som jänkarna sa. Och sedan bara liksom exploderade allting med Stones, Dylan, Who och så vidare och så vidare. Och när decenniet slutade var grunden lagd för i stort sett all rockmusik vi hört därefter. Det är omöjligt att höra en ny låt eller en ny artist idag utan att finns något av sextiotalet där.

Den år 1960 smala scenen hade vid sjuttiotalets ingång en enorm bredd. Hårdrocken hade börjat visa sig med Blue Cher och Led Zeppelin. En annan utveckling var den symfoniska rocken. Punken fick sina föregångare i garagerock och fräcka amerikanska gäng som Stoogies och MC5. Även reggaen hade börjat visa sig så smått när Desmond Dekker slog med Israelites. Den psykedeliska musiken i dess många varianter är något som återkommit och influerat många senare band.

Gränserna mellan rock/pop, pop/schlager, rock/soul och folk/pop hade börjat smulas sönder av alla personliga band och artister som levererade sin egen musik som kunde få låta som den ville.

Samtidigt med all utveckling så kom Elvis tillbaka stort i sextiotalets slut och andra artister visste att rocken nu var så stor att det gick utmärkt att bara blanda om lite och återanvända de idéer som redan fanns och det lät ändå fräscht och kul.

Resan från 1960 till 1969 var mycket häftigare att göra än jag hade tänkt mig. Att bara vada igenom 60-talets flod av läckra låtar var mysigt nog, men att närstudera denna musikaliska utveckling på detta sätt var verkligen givande.

Nu fortsätter vi, Lars och jag, och ska leverera nya inlägg varje fredag i denna spalt. Vi kommer inte att sakna ämnen, det är alldeles säkert. Kommentera oss gärna.

Per

 

Saker och ting tar slut. Nya börjar. Decennier tar slut. Folk dör. När 1969 oundvikligen talade om för oss att ett decennium var slut brydde vi oss inte. Sjuttiotalet skulle ju komma. Och det gjorde  det. Med progg, hårdrock och annat. Som sedan blev punk och disco och annat. Men sextiotalet var definitivt över. Och det slutade inte med Beatles sista plattor eller någon mytisk takspelning. Det slutade med en fantastisk låt framfört av en fantastisk grupp som bara hade en egentlig hit – ett one hit wonder. Sångerskan rörde aldrig en cigarett, drack alkohol eller pysslade med droger. Vid hennes första möte med de övriga – manliga – bandmedlemmarna såg hon dem i ögonen i tur och ordning och sa: ”Ni ska inte inbilla er att det blir nåt sex”. Helhylletjej, alltså. Med skinn på näsan. Med de vackraste ögon man bara kunde tänka sig. Alltid i sin stora peruk. Påminde lite om Nico i Velvet underground. Fast med sångröst, om du förstår vad jag menar. Låten som blev gruppens stora hit har jag alltid tänkt mig som handlandes om henne. Farlig skönhet. Hon dog i cancer den 2 december 2006. Få känner hennes namn, nästan alla har hört henne sjunga. Mariska Veres heter hon. Hon förtjänar att minnas.

Mariska hade både romskt, tyskt och franskt påbrå. Hennes sångkarriär inleddes i gruppen Les Mysteres 1963 och via ett otal andra band hamnade hon slutligen i Shocking Blue. 1968. Robbie van Leeuwen, gitarrist och sångare i gruppen skrev låten – Venus. And the rest is history. Vem vet hur många covers det har gjorts? Bananaramas är kanske den mest kända. Den toppade top 100 i USA 1986. Otroligt nog – usel cover.

Venus förenade i sig mycket av det som var sextiotalets musiksjäl. Magi med få ackord. Den bygger egentligen bara på Em och A. Enkelt alltså, men med  ett inledande B sus 4 (tror jag) som ger djup, Texten på gränsen mellan det banala och det psykedeliska. Ett tight band med en rullande gitarr och en stödjande bas. Och så Mariska. Som inte bara låter som en inkarnation av flera av sextiotalets popsångerskor, inte minst Julie Driscol, Dusty Springfield och – som sagt – Nico Och hon – och nu får alla politiskt korrekta feminister ursäkta mig hon ser också ut så - snygg och cool.

Venus och Mariska är en vacker och värdig slutpunkt på det mest fantastiska musikdecennium världen sett. Sextiotalet är sedan länge slut och Mariska är död. Det är definitivt.

Pers och min musikaliska och kronologiska resa genom sextiotalet slutar här.

Men vår blogg fortsätter. Nu kan det bli lite vad som helst. Inte tematiskt på samma sätt som hittills, men förhoppningsvis spännande.  Om en vecka skall Per skriva om…. tja, titta in så får du se. Men visst måste vi först lyssna på Mariska?. Man tröttnar ju aldrig.

http://www.youtube.com/watch?v=U2DBcbZc3ck

Vi ses.

Lars

Så närmar sig bloggens genomgång av sextiotalets alla år sitt slut. Lars sätter punkt nästa vecka. Det har varit en härlig resa!

För mig var 1969 året då studentmössan sattes på, fast det var egentligen det första året efter det att den gamla studentexamen hade avskaffats. Tre spännande år på Sveriges största gymnasium (1 800 elever) var till ända. Till höstern blev det socialhögskolan, också det i Umeå. Så mycket tid till att vara musikskribent i Västerbottens-kuriren blev det faktiskt inte. Kan låta fånigt i dag men studierna och föreningsarbete gick före.

Men högskolestudierna gav nya kompisar som hade nya skivor att låna ut, bara man inte surade över att ens egna LP-omslag kunde komma tillbaka från utlåning med lite vinfläckar på!

En snabbexpose bland de stora namnen visar att Beatles gjorde ett suveränt avslut med Abbey Road. Johns Come Together är ju hur klassisk som helst men det var George som överraskade mest med Here comes the sun och underbart vackra Something. Jo, det var ett avslut. John sa i september att han ville sluta och därefter jobbade de aldrig ihop. Låten Let it be är ju bra men Beatles skulle aldrig släppt albumet med samma namn som till största delen var inspelat före Abbey road. .

Rolling Stones gjorde ännu en bra LP men stod också för det första av uppmärksammade dödsfall när Brian Jones drunkade i sin pool i juli, strax efter att han fått sparken. Han var 27, liksom Hendrix, Joplin och Jim Morrison som skulle gå samma väg de följande åren. Ingen kulturform har stått för ungdomlighet och vitalitet så mycket som rocken. Inte undra på att det blir rubriker när en rockstjärna dör. På sextiotalet hade dessutom ingen stjärna hunnit bli så gamla som många av dagens artister är.

The Who kom med en rejäl sensation med rockoperan Tommy. Fyra LP-sidor högkaratig musik och en text med en genomtänkt handling. Elvis var nu rejält tillbaka med Suspicious minds, låten som numera klassas som hans allra bästa.

Jethro Tull gjorde Stand up och Blind Faith sin enda LP. Fleetwood Mac släppte LPn Then play on och instrumentala hiten Albatross, en av de där fåtaliga låtarna som verkligen låter som sin titel.  Tre exempel på musik som hade varit svårtänkbar fem år tidigare.

Det största med 1969 var ändå Woodstock, festivalen som jag skrivit om i ett annat inlägg på bloggen. En enastående uppvisning av det bästa 1969 kunde erbjuda. Crosby, Stills, Nash & Youngs andra spelning. Genombrott för Santana, ett nytt sound. Sly & the family Stone kombinerade rock och soul och lade grund för 70-talets funk. För att här bara plocka tre exempel. den som tror att Woodstock kan jämföras med Live aid har inte begripit något. Woodstock var en uppvisning i tidens musik av helt annan klass.

Men det var nog festivalens hippiekultur som var det viktigaste. Peace and love med 400 000 människor. Som 60-talets verkliga slut brukar som kontrast nämna Altamont som hände i december. Där var det inte love som gällde utan death. Vakterna - rekryterade ur Hells angels, vilket inte var så genomtänkt - slog ihjäl en 17-åring när Stones spelade.

Och även om symboliken inte ska överdrivas så skulle 70-talet komma att bli ett allvarligare decennium. På denna blogg kommer vi att envist hävda att 60-talet var bäst i många avseenden. Här ska jag bara avsluta med att lika kul som på sextiotalet skulle det aldrig bli igen.

Per

Som Lars så riktigt skrev i förra inlägget associerar vi detta år med politik. Det kommer inte upp en låt i öronen eller ett LP-omslag på näthinnan när man tänker på året. Åtmonstone inte direkt

Som ni kunnat läsa tidigare på denna blogg var 1967 en slags skiljelinje i rockhistorien. Rockmusiken började nu ta nya tag inför 70-talet. Gamla sound började lämna scenen samtidigt som nya uppstod.

Börjar vi uppifrån i hierarkin så stack beatlarna ett par månader till Indien på våren. Efter Epsteins död och fiaskot med Magical mystery tour visste de helt enkelt inte vad de skulle göra. De valde sedan att efterfölja Stg Peppers kvalitét med kvantitet. 30 låtar på det vita albument var helt enkelt några för mycket även om skivans variationsrikedom faschinerar i sig.

För Stones gick det bättre. efter ett svagt 1967 kom de igen rejält med Jumpin Jack Flash och LPn Beggars Banquet med klassiker som Salt of the earth och Sympathy for the devil. Därmed satte man den rockmusikaliska formel som burit gruppen i därefter över 40 år. 

Bob Dylan kom igen efter motorcykelolyckan med den avskalade John Wesley Hardin, hans sjunde kanon-LP på raken. Bland låtarna fanns All long the Watchtower som Jimi Hendrix gjorde den kanske bästa Dylans-covern någonsin på. Också det 1968 på dubbeln Electric ladyland, en platta som verkligen visade hur rockmusiken utvecklats med nya klanger och idéer.

Samtidigt hade många av gårdagens idoler problem. The Who hade ett dåligt år men skulle komma igen. Hollies hade en stor hit framför sig men deras patenterade sound var hopplöst ute. Kinks och Beach Boys skulle fortsätta länge än men hade givit sitt bästa. Manfred Mann utan Paul Jones var ett sämre band.

Zombies, däremot, gjorde ett imponerande sista ryck med LPn Odysses and oracles med hitlåten Time of the Season. Gruppen hade lagt av när låten blev hit så de fick snabbt ändra planerna och ge sig ut på turné. Tyvärr blev det ingen uppföljare av gruppen vars musik redan från starten hade sådan klass att det hade klarat den nya tidens krav utan problem. En del av det speciella var kvar ett tag i gruppen Argent men utan Colin Blunstones stämma aldrig blev det inte samma sak.

Men nytt var alltså på gång. I staterna debuterade the Band med dammig rotrock ingen hade hört. I England bildade Jimmy Page Led Zeppelin och Jethro Tull LP-debuterade. Tre namn som skulle sätta prägel på 70-talet.

En annan nyhet var att nu hade rockepoken blivit såpass till åren att det fanns en del att se i backspegeln. Beatles gjorde Lady Madonna och Bill Haleys Rock around the Clock gick upp på listan i England. I USA gjorde Elvis en spektakulär come-back i en suverän TV-show i december efter att ha varit borta från scenen i sju år.  Creedence slog med rejält hederlig rock av gammalt - evigt! - snitt. Att vi inte tänker 1968 när vi hör Proud Mary beror ju på att låten är så makalöst tidlös.

Men, tänker vi efter, visst hade året också låtar! Bara bland ettorna i USA fanns (Sitting on) dock of the bay (Otis Redding), Mrs Robinson (Simon & Garfunkel - kul film dessutom) och I Heard it through the grapewine (Marvin Gaye). James Brown gjorde en av sina nästa med Say it load, I´m black and I´m proud.

Och för att knyta ihop mitt inlägg med Lars´: På tal om politik, vad sägs om de här raderna:

Now we demand a chance to do things for ourself
We're tired of beatin' our head against the wall
And workin' for someone else
We're people, we're just like the birds and the bees
We'd rather die on our feet
Than be livin' on our knees
Say it loud, I'm black and I'm proud

Nästa vecka blir det 1969!

Per

Konsertminnen var det, ja. Mitt färskaste är från i lördags. Sandviken Big Band featuring Georgie Fame. En gammal favorit, denne Georgie med en sådan där speciell och personlig röst som gör att man omedelbart känner igen den oavsett låt eller sammanhang. Som Eric Burdon. Eller Ray Davies. Eller Paul Jones. Numera ålderspensionär är han still going strong och har samma laid-back, lite bluesiga sångstil. Han hör väl egentligen hemma i jazzen och har bland annat gjort en fantastisk platta med Hoagy Carmichael-låtar, ”In Hogland”. I lördags bjöds vi dessutom på två av hans poppigare hits, ”Yeh, yeh” och – förstås – ”Bonnie and Clyde. ”Get away” verkade han spara tills nästa gång. Hoppas det inte dröjer. Såhär låter han fortfarande i låten vi inte fick höra:

http://www.youtube.com/watch?v=JuF0WG3wZdo

Fast det var ju -68 vi skulle prata om. Året som har fått ge namn åt en hel generation. Sextioåttorna. Året då allting hände. Eller inget. Det beror väl på vem man var och var man var. För egen del förvandlades jag, som det brukar sägas, från pojke till man. Förvandlingsnumret tog plats på I 17 regementsområde i Uddevalla. Befälsutbildning på tungt granatkastarkompani. Har alltid haft lite svårt för tunga granatkastare sedan dess. Och cyklar. Och stålhjälmar. Och yllekläder i högsommarvärme. En vinterövning på björklaggar botade mig för all framtid från lusten till skidåkning. Men ändå en bra tid med fantastiska kompisar.  Som man visslade tillsammans med när vi marscherade. Till befälens förtret. Det låter inte så, men det här är alltså en marschvisa. Från -68:

http://www.youtube.com/watch?v=8_b6xaVvgeM&feature=fvst

Natten mellan den 20-21 augusti invaderades Prag av Warszawapaktens styrkor. Svensk signalspaning kunde höra kommunikationen mellan de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna och våra permissioner drogs in och det delades ut skarp ammunition. Spännande tyckte vi då. Blåögt tycker jag idag. Don Partridge, den vandrande enmansorkestern, håller med från förstaplatsen på tio i topp 24 augusti detta händelserika år;

 http://www.youtube.com/watch?v=izbrRB-s8yI

Sextiotalet går mot sitt slut. Oundvikligen. Kanske var det ett alldeles speciellt, unikt decennium. Inte som något annat. På många sätt. Inte minst musikaliskt. I detta 2000-tals musikaliska mörker känns det skönt att, tillsammans med Per, få tända ett musikaliskt ljus. Eller för att tala med, eller rättare sagt sjunga med, Mary Hopkins – Those were the days…………….

 http://www.youtube.com/watch?v=X5pkkAhETYg  

Nu får Per stafettpinnen i två veckor. Det blir spännande.

Lars