Bloggen 3 år/the best of: 1967, skiljelinjen
Jag inleder med att att plocka en av de inledande artiklar vi skrev där vi båda presenterade varje år på 60-talet. Att välja hyllningen till Stg Pepper - vår profilbild på Facebook - var ett ganska enkelt val!
1967, skiljelinjen
Musikvetarna Per-Erik Brolinsson och Holger Larsen - den senare numera professor - sa till mig en gång att någonstans runt 1967 går en skiljelinje i rockhistorien: Intill dess kunde diggaren följa ALLT som hände i rocken, hängde man med på radions listprogram och hörde de mest omtalade LP-skivorna så hade man koll.
Men 67 började musiken utvecklas åt flera håll. Man kunde svårligen gilla allt. En viktig förklaring ligger i att försäljningen av LP-skivor nu passerade singlarna i antal. Självklart förändras rockscenen när det inte längre är en treminuterslåt som är det viktigaste, utan skivor med 12-14 låtar, många längre än tre minuter.
En LP står som den givna symbolen för denna skiljelinje: Beatles Sgt Pepper som kom i juni. Inte ens då tyckte jag att det var gruppens bästa, men den gjorde ett intryck som ingen skiva varit i närheten av, vare sig förr eller senare. För första gången, faktiskt, tryckte man låttexterna på omslaget. Omslagsbilden var ett färgrikt kollage med figurer som grabbarna hade valt (John och Paul hade skrivit varsin lång lista, Georges lista bestod av några indiska gurus medan Ringo sagt att "jag håller med dom andra"). Inne i omslaget kunde man plocka fram dockfigurer som man kunde klippa ut. Fortfarande, efter 42 år, är det med en speciell lyster som den röda kanten sticker ut bland de andra skivorna i hyllan.
Musiken skulle likna en konsert och hade inga avstånd mellan spåren, en jobbig grej för oss som skötte grammofonarmen med handen. Om stiftet inte lyftes automatiskt kunde man höra något i innerspåret som varit föremål för många analyser under åren. Även om ingen låt kan räknas bland de fyras vassaste klassiker (Lucy in the Sky, When I´m 64 och A Day in the Life kommer dock ganska nära) så häpnar man över bredden. Här finns tuff rock, snygg myspop, vacker stråkballad, music hall och så Georges indiska låt som inte har någon genrebeteckning. Allt rikligt kryddat med fantastiska ljudeffekter.
Det har gått lång tid sedan dess men Stg Peppers lonely hearts club band framstår fortfarande som ett torn som reser sig högt i mitt i rockhistorien. Ett slags fyrtorn som leder in den dittillsvarande musiken till sig samtidigt som den visar vägen för musiken därefter. Rockmusiken hade aldrig låtit så STOR, den som fortfarande trodde att rock inte hade med "fin"kultur att göra blev tystad, samtidigt som det blev uppenbart att den kunde låta närapå hur som helst och ända vara rock, ungdomsmusik.
Stg Pepper mest uppenbara arvtagare var symfonirocken (Moody Blues gjorde Days of future pass 1967) men viktigast var att skivbolagsfolket nu vågade leta på fler ställen efter nästa genombrott. Fantasin kom loss, eller som Beatles sa: Everything is real.
Innan sextiotalet avslutades fick vi en närapå explosion av musik. Läs mer om den i våra kommande inlägg.
Per
The Marmalade
På Facebook är jag medlem i en grupp där det diskuteras musik från femtio- och sextiotalet. Väldigt kul och ofta informativt men ibland fastnar vi i diskussioner om vad som är "bra" och "dåligt". Det är ju lätt meningslöst eftersom det rör sig om en högst personlig upplevelse. Häromdagen hade någon lagt upp "I see the rain" med Marmalade, mest kända för sin cover på "Obladi..". Jag anmärkte att jag inte gillar gruppen särskilt mycket och det väckte en del reaktioner från andra som gör det. Men då slog det mig att jag inte vet särskilt mycket om gruppen så jag kollade lite.
Gruppen, som är skotsk, hade sin mest framgångsrika tid mellan 1968 och 1972 med en radda hits i UK. Och i Sverige visade det sig – jag kom bara ihåg Obladi. Gruppen bildades tidigt sextiotal under namnet Gaylords och fick sin första skivframgång 1963 med en Chubby Checker-cover. Efter spelningar i Tyskland landade de i London för klubbspelningar i mitten på sextiotalet och byggde underhand ett rykte som skickliga musiker. En udda sak är att sättningen inte hade någon kompgitarr utan Pat Fairly som börjat som kompgitarrist spelade istället på en sexsträngad bas.
1967 började de en lång sejour på legendariska Marqee Club i London och turnerade flitigt tillsammans med tidens mest kända band. 1969 blev de listetta i UK med Obladi vilket får betraktas som deras slutliga kommersiella genombrott. Därefter följde ett antal hits fram till 1972 då gruppen geld in i en period av byte av medlemmar och musikaliska motsättningar och gjorde en klassisk fade out…
Nå, jag tycker inte Marmalade tillhör några av de främsta grupperna från tidsperioden. De var långtifrån dåliga men saknar den energi och det egna sound som så ofta är karaktäristika på "bra" musik. Jag tycker de är lite sega och tungfotade och låter som ett cover-band om du förstår vad jag mear.
Men här kommer några smakprov så får du döma själv:
Lars
http://www.youtube.com/watch?v=_Kev9hhI7V8http://www.youtube.com/watch?v=iE9TNG8IQNI http://www.youtube.com/watch?v=UCn61DuBrgo
Vilken jädra smäll!
http://www.youtube.com/watch?v=tEmB7VWh7jY
Pang på röbetan, liksom!
MC5 kom från Detroit. Gruppnamnet är en förkortning av motor city och de var fem stycken. Om någon var i centrum var det kanske sångaren Rob Tyner men gitarristerna Fred Smith och Wayne Kramer hade lika mycket i gruppens framträdande profil: Oväsendet och den ursinniga attacken.
Var dom bra? Nja, inte om ni frågar mig. Ska man bedöma det "konstnärliga" blir det kanske lite tunt.
Men det är ju inte det som är grejen. Nästan 10 år före punken visade dom en energi som fullt ut kan jämföras med Sex Pistols. Bandet hade också en politisk profil i en politiskt turbulent tid. Så här många decennier senare har vi nog glömt sextiotalets konflikter där Vietnamkriget var den stora och rejält omstridda. Vi hade en stor FNL-rörelse i vårt land men i USA fanns de hundratusentals unga grabbar som tvingades ut med vapen i hand till andra sidan Stilla havet.
Att detta skulle skapa protester var givet och MC5 artikulerade detta mer högljutt än andra. Första LPn var en live-LP 1968. Gruppen blev snabbt omslagsbild i den inflytelserika tidningen Rolling Stone. "Rock and roll guerillas" var ett av epiteten de fick. Deras manager, John Sinclair, var en känd figur inom den amerikanska vänstern som ledare för de vita pantrarna, en stödgrupp till Black Panthers, en svart organisation som ansågs extrem. MC5 uppträdde bland annat i samband med de stora protesterna i Chicago när det demokratiska partiet hade konvent där 1968.
MC5 var del av samma rörelse vars hippies dominerade västkusten men sättet de visade det på var helt annorlunda. En förklaring till att de, liksom de andra Detroitgrupperna Mitch Ryder & the Detroit Wheels och Stooges, lät så råa har sagts vara att miljön i Detroit var genuint anti-intellektuell. Staden handlade om industri och bilförsäljning, inte om kultur och utbildning. Räddningen för den som ville något mer i Detroit var att hänge sig åt rockmusik och det rejält.
För John Sinclair var rockmusiken en del av proteströrelsen därför att den var effektiv och kul. MC5 var för honom det bästa exemplet på "organic high-energy guerilla bands who are infiltrating the popular culture and destroying millions of minds in the process"
Polisen hade så klart alla ögon på John Sinclair och fick dit honom för att ha rökt marijuana. Nya managern tonade ned den politiska profilen något men energin fanns kvar på hiten Back in the USA 1970. Men avhopp gjorde att gruppen upplöstes inte långt därefter.
När jag lyssnade på samlings-CDn med den passande titeln "The Big Bang" blev jag nästan nedlagen av den attackerande energin. Dess styrka var så påfallande att alla funderingar på om musiken var "bra" eller "dålig" blev ointressanta. Orkar du med en låt till?
http://www.youtube.com/watch?v=d1X1_fZOkLU
Ja just det, ska du vara en del av problemet eller en del av lösningen? Känn dig tillfrågad!
Per
Ett litet övertramp? Eller inte..?
Jag har då och då slirat på begreppet sextiotalspop tidigare och bland annat skrivit om Mose Allison, den fantastiske jazzpianisten. Skälet till att jag tillåter mig dessa övertramp är nog en ganska vidsynt tolkning av begreppet sextiotalspop. För vad är egentligen pop om inte populärmusik? När man betraktar utbudet i det gyllene musikdecenniet så ser man en imponerande mix av genrer. Det behöver väl inte sägas att till exempel blues, r&b, och rock alla är grenar på samma träd. Och lyfter man blicken något så ser man också vispop och – och det är min poäng – jazz. Jazzmusiken spelade stor roll för sextiotalspopens utveckling och fusion var inte ovanligt, se Manfred Mann för att at ett näraliggande exempel. Så efter detta försvarstal så vill jag kort presentera Jan Johansson, definitivt en av våra främsta musiker genom tiderna.
Jan föddes 1931 i Hälsingland och avled tragiskt i en bilolycka 1968. Bakom sig hade han då en lysande musikaliska karriär både som kompositör och musiker. Han spelade tillsammans med sådana giganter som Arne Domnérus, Georg Riedel, Egil Johanssen och Stan Getz. Folkkär blev han som kompositör till denna lilla dänga som du finner nedan:
Det finns några exempel på svenska jazzexporter och kretsen kring Rune Gustafsson och Jan som alla fick internationella framgångar. Och det förvånar inte när man hör musik som Night in Tunisia
Men det är förstås Jazz på svenska som man i första hand tänker på i samband med Jan Johansson. Klassiska blå jazztoner som gifter sig väl med svensk folkton var väl något som ingen kunde vänta sig för Jans platta. Att den blev en succé kan inte förklaras på annat sätt än att hans moderna tolkningar av folkvisa träffade en nerv hos svenska folket (och så finns det dom som påstår att det inte finns svensk kultur).
En knepighet han hade att brottas med var tonstegen på pianot som var för stora för att klara de ursprungliga melodierna. Han mästrade denna fråga fantastisk med sina tangentglidningar som gav klaviaturen den nyans som behövdes.
Juvelen i kronan är förstås Visa från Utanmyra.
Den går rakt in i hjärtat – eller hur?
Lars
http://www.youtube.com/watch?v=5x-bUTWTTcs http://www.youtube.com/watch?v=dN74qJW6IA8 http://www.youtube.com/watch?v=LMgitKv-78I
Levon Helm 1940 - 2012
Ibland kan man fundera över om det aktuella ämnet passar i en blogg om sextiotalsmusik. Om The Band är inte det första man tänker på att de hör hemma i sextiotalet. Är för övrigt inte så säker på att man associerar dom till sjuttiotalet heller. Faktum är att ytterst få av rockens namn har skapat en musik som känns så genuint tidlöst. Den hör inte liksom inte hemma i en tidsepok överhuvudtaget.
Det är lite svårare att skriva om the Band än om de flesta andra. Jag tror det beror på att dom ger ett så genuint seriöst intryck. Medan nästan all annan pop och rockmusik har mer eller mindre av glimt i ögonvrån så smågarvar man inte åt the Band. Det är som om dom säger någonting dödsviktigt samtidigt som deras texter inte handlar om politiska slogans och musiken inte känns tung.
Så gott som alla texter om gruppen tar upp att musiken låter mer amerikansk än det mesta, trots att fyra av de fem var kanadensare. Vad detta egentligen betyder är svårt att beskriva i ord men jag tror att vi som lyssnar mycket på rockmusik fattar. Vi känner. Beatles är britter. Jefferson Airplane är jänkare. The Band ännu mer. Ganska enkelt, eller hur?
De fem medlemmarna hade var sin personlighet som tillsammans skapade ett kollektiv som samtidigt framstod som lite rufsigt som sammanhållet. Helheten var helt beroende av de olika delarna och den var unik. Kan någon nämna en enda grupp som var "ungefär som The Band"?
Så redan när Richard Manuel tog sitt liv 1983 var bandet i praktiken slut. Utan hans soulfyllda stämma kunde gruppen aldrig nå toppen igen. 1998 gick även Rick Danko, en annan profilerad röst, ur tiden
Ändå finns anledning att uppmärksamma att Levon Helm avlidit. I det så uppenbart kollektivt fungerande bandet var trummorna vare sig mer eller mindre viktiga än något annat instrument, men det är hans röst man minns.
The Bands första låt som hördes var The Weight. I den var det första man lade märket till sångrösten. Lite gäll, lite hes, genomträngande. Framförallt ANGELÄGEN. Vid det laget hade man hört Bob Dylan så mycket att man slutat tycka att han var det viktigaste som funnits. Nu kom något med kraften hos den första Dylan.
Den rösten var Levon Helms. Mer än av något annat skäl vill jag därför hylla honom nu när han lämnat det jordiska. Men kanske ännu mer för att han var en av de fem profilerna som gjorde The Band till den unika, underbara grupp de var.
Rest in peace.
http://www.youtube.com/watch?v=2Vou51-755I&feature=related
Per
En död kanal kan få nytt liv
P2 är radions kanal för klassisk musik och program på andra språk än svenska. Förmiddagar och kvällar är det klassiskt med en liten gnutta inslag av jazz. Och med klassikt menar jag klassikt i den traditionella tolkningen. Eftermiddagarna är det nyheter och information på främmande språk. Möjligen kan man därmed gissa att det är två olika lyssnarkategorier som söker sig till P2.
Men vilka är det då som lyssnar? Ja, det kan man ju bara gissa men en sak är säker – många är det inte! Enligt radionytt.se rör det sig om mellan en och två procent som söker sig till denna kanal, en procentsats som i andra undersökningar skulle falla inom den bekanta felmarginalen. Därmed får det väl betraktas som osäkert om någon över huvud taget lyssnar på denna ökenkanal.
Denna iakttagelse får kopplas till vetskapen om att SR idag torde sitta på en veritabel skatt av inspelningar av popkonserter från sextiotalet. Många av de popgrupper som besökte Sverige under det gyllene musikdecenniet fick göra framträdanden i radion och här finner man en målgrupp som verkligen skulle älska att få ta del av detta material som man idag bara i enstaka fall hittar på nätet och då bara i you tube-kvalitet. Tänk dig att P2 avsatte en veckotimme för att sända några prov på denna musikskatt av "klassik" musik, om man använder begreppet i en vidare och mer korrekt betydelse. Låt mig ta ett exempel:
Sextiotalspop har överlevt många decennier och tillhör numera vårt kulturarv, vare sig man vill eller ej. Av oss som upplevde sextiotalet är det många som har blivit denna musik trogna samtidigt som nya generationer fans hela tiden tillkommer. När Per och jag går på konserter med de band som fortfarande turnerar fascineras vi alltid av den – ur ålderssynpunkt – allsidigt sammansatta publiken. Ungdomar i barnbarnsåldern sjunger glatt med och är lika textsäkra som oss som tränat längre.
Och i de dammiga gömmorna finns inte bara musiken utan säkert mängder av annat intressant material. Som detta:
http://www.youtube.com/watch?v=BQ9HMIe_dJI&feature=related
Varför har man då inte uppmärksammat denna möjlighet att ge nytt liv åt och nya lyssnargrupper till P2? Jag vet förstås inte det men kan bara gissa att i den lyssnarlösa men finkulturella kanals ledning dominerar "kulturkoftorna" som inte tycker att denna musik är "fin" nog för lyssnarna. Men hallå – NI HAR JU INGA LYSSNARE!
Och egentligen gäller det TV också!
Låt oss bygga en enhetsfront, kamrater.
Lars
http://www.youtube.com/watch?v=1pF2Y3iYrVAVad vi behöver är en folkrörelse med parollen "Minst en timme sextiotalspop i veckan i P2"!http://www.youtube.com/watch?v=6FAfv8Eq-38
Nog var dom allt bra kassa!
Jag har sedan många år en grundregel när det gäller åsikter om kultur: I grunden kan man ju inte tala om "rätt" eller "fel" när det gäller smak, som ju bara kan vara personlig. Men OM man nu vill snacka så - om inte annat är det ganska kul, ofta! - så hävdar jag att den som tycker om något, han/hon har rätt medan den som ogillar har fel.
Enkelt, eller hur? För det är ju så att en roman, film, teaterföreställning eller en poplåt är något som konstnären skapat för att det ska uppskattas. Det må vara kortsiktig tillfredställelse som ofta är avsikten med en schlagerlåt eller en djupare känsla av tillfredställelse som en film av Tati, för att nu bara rycka fram ett exempel. Den är inte skapad för att ogillas! Alltså är det upp till oss andra att begripa sig på verket.
Men visst är det ganska kul att emellanåt bara få häva ut sitt ogillande över en kass låt, falsksång eller ett töntigt gitarrsolo! Att läsa andras ogillande är inte lika kul men nu bara måste jag få ägna några rader åt det.
Köpte för en tid sedan en sån där praktisk liten ask med fem original-LP som CD för en rimlig penning: The Monkees. En oförglömlig kvartett som vi såg i många TV-program, flamsiga saker som var ett försök att efterlikna Beatlesfilmen Hard Days Night. Ska medge att jag inte sett programmen sedan dess men minnet säger mig att det var inte mycket att hurra för som underhållning.
Även musiken var, ärligt talat, med undantag för de flesta singlarna och ett och annat LP-spår inte heller mycket att hänga i julgranen. Kan någon förklara för mig att gruppen ofta beskrivs så berömmande? Ta t ex nätlexikonet All Music Guide: "The Monkees were talented singers, musicians, and songwriters who made a handful of the finest pop singles of their day (as well as a few first-rate albums)".
Jag säger bara: Jösses! och tar mig för pannan.
Monkees var den första grupp vi tonåringar fick veta hade studiomusiker istället för att spela själva, vilket så klart sänkte ryktet. Som sångare framstod Micke Dolenz som närmast ett skämt bredvid samtida som Eric Burdon eller Roger Daltrey och då var han ju klart bättre än kollegan Dave Jones.
Att idag, 2012, gå igenom fem LP med Monkees, blir en obekväm resa med ibland oemotståndliga hits som I´m a Believer, överraskande bra låtar man inte kom ihåg att gruppen också spelat in men frustrerande mycket som är fullständigt ointressant. Ta bara versionen av Hollies Yes I will som de, typiskt, döpte om till I´ll be true to you. Den.......nej, jag skriver inte mer för att undvika fula elakheter.
De två första skivorna hade USAs bästa studiomusiker vilket hörs. Synd bara att materialet inte var bättre. Att andra LPn fortfarande är en av de 20 mest sålda i USA får en att tjippa efter luft. Sedan blev kritiken mot att de inte spelade själva för stark och de tog över. Resultatet blev inte katastrofalt men sämre.
Sista LPn i asken, The Birds, the Bees and the Monkees från 1968, är en lång uppvisning i bleka låtar. De som inte är direkt dåliga är i vart fall lätt att glömma. Hiten Daydream Believer är ett undantag men så är det enda låten på skivan som gruppen inte producerade själva.
Jag tror att de journalister som skriver positivt om gruppen helt enkelt är för unga för att förstå vilket musikaliskt paradis vi levde i på 60-talet. Vi hade Beatles, Stones.. ja, ni vet. Och då passade inte Monkees in, helt enkelt. Men om någon kan förklara varför så många journalister i dag och under åren skriver om gruppen så positivt, gör det gärna i bloggens kommentarsbox. Jag vill ju ha "rätt" och uppskatta även the Monkees!
Per
Ny eller nygammal? Välj själv.
Ibland återupptäcker man artister från sextiotalet som man glömt bort hur bra de var. Ovanligare är att man så att säga nyupptäcker någon. Men det har jag gjort – Alan Price.
Alan är väl mest känd för sin tid som organist i The Animals som han emellertid lämnade efter bara en kort tid eftersom han var flyrädd. Istället bildade han Alan Price set och hade en hel del framgångar också i detta sammanhang. Inte minst är väl hans jazzinfluerade tolkning av "I put a spell on you" känd.
http://www.youtube.com/watch?v=0yxZ1F093UsDen största framgången var väl ändå "The house that Jack built" (inte att förväxlas med Aretha Franklins låt med samma namn. Här kommer hans röst, ibland till förvillelse, likhet den av Georgie Fame fram. Bägge deras röster är fantastiska tycker jag och de har också samarbetat många gånger över åren. "The house that Jack built" vårdar också väl den vaudevilletradition som då och då dyker upp i brittisk sextiotalspop. Läs The Kinks till exempel.
http://www.youtube.com/watch?v=k-DZ4D_zU-EInnan jag går vidare så måste jag slänga in en låt till som visar att Alan Price set inte heller duckade för Reggae, eller om det är ska.
http://www.youtube.com/watch?v=dTJKpV0JJwYDen låt som jag nyss hörde och som snabbt fick mig att sätta mig vid datorn för att beställa en hel del plattor med Alan var den jag strax spelar. Jag har säkert hört den förut ett antal gånger men det var just nu vid den senaste och slumpmässiga lyssningen som jag noterade låtens och - framför allt – Alan´s kvaliteter. Här knyter han direkt an till brittisk vaudeville med en lika lekfull text som melodi. Starkt besläktad med de "lustiga visor" som var så populära i brittisk music hall. Och så denna makalösa röst. Fast makalös är fel för om man inte visste att det var Alan så skulle man lätt kunna ta det för en Georgie Fame-platta.
Så njut av Alans röst när han besjunger en dejt med en … björn?
http://www.youtube.com/watch?v=HOMXXlbj07kGlad påsk!
Lars
Vilket makalöst gäng!
När man återvänder till samma grupp efter ett halvår (se arkivet för juli i fjol) så kan det kanske verka lite tjatigt. Men det kan inte hjälpas; efter att ha hört andra CDn i Doorsboxen bara måste det bli några rader och länkar till den otroliga kvartettens scenframträdanden.
Det var 1997 som "The Doors box set" kom ut. Lite halvknepigt sammansatt, kunde man spontant tycka. Den fjärde skivan var 15 favoriter från de överlevande tre som valt fem var. Det skulle kunna varit en Best of om inte Hello I love you saknats. Skivorna 1 + 3 var blandningar av studiodemos och liveupptagningar, kanske lite osorterat även om mycket är suveränt bra. Men skiva 2 var perfekt: en till synes komplett konsert från 1970 i New York.
Jag avstod från att köpa den då men när en vän erbjöd mig sitt ex för två hundra spänn för ett tag sedan var beslutet givet. Och när jag nu hört på andra skivan igen så infinner sig den där underbara känslan av djup själslig tillfredställelse som bara den bästa musiken kan ge.
Inte så att varje låt just här får sitt mest perfekta framförande. Men det är en särskild känsla att få ett samlad framförande från en grupp som är så mytomspunnen och skulle det inte vara det bästa framförandet är det bra nära.
Upplägget är så läckert. Roadhouse blues en perfekt pang-på-röbetan-öppning. The End en fantastisk avslutning i sin mäktiga längd. Celebration af the Lizard blir ett slags potpuri blandad med Morrisons monologer. Gloria är ett givet inslag men annars finns flera överraskningar. Två covers av John Lee Hooker och mindre självklara egna kompositioner som Peace Frog och Blue Sunday.
När de levereras så självklart som här med Jims mellansnack kan man bara tacka. Här finns en äkthet som en liveplatta sällan ger. Låtarna liksom dras igång och man kan se framför sig hur de fyra tittar på varandra, en börjar och de andra följer direkt. Doors musik har ganska trixiga arrangemang och gruppens sättning utan bas krävde ett särskilt bra samspel mellan alla fyra som levereras med en ibland nästan lättsam självklarhet samtidigt som glöden aldrig saknas.
Här nedan får du ett par youtubeklipp från boxen. Först ut Roadhouse blues som alltså inleder. Straight on alltså!
http://www.youtube.com/watch?v=EGqdrAUwR3o
Sedan fortsätter vi här som på skivan med Ship of Fools
http://www.youtube.com/watch?v=Bq3cecgUSI0
Inlägget ska naturligtvis sluta med The End. Hittade ett suveränt klipp med bra ljud o bild från en annan show. Alltså inte lika - gruppen kunde med fördel variera sina låtar olika kvällar - men minst lika bra i två delar. Lyssna in allting, kolla Jims danssteg mot slutet. Vilken vokalist tänder en cigg mitt i en låt?
Varsågod o njut!
http://www.youtube.com/watch?v=hEy7VvYM-yU
http://www.youtube.com/watch?v=co38ELadbVI
Per
Ett inlägg om något som jag inte vet något om
Kan man skriva ett inlägg på bloggen om något som man inte vet något om? Inte vet jag, men här kommer ett försök.
Det hela började med att jag återfick min, ganska omfattande, singelsamling från sextiotalet som varit på drift i många år. Vid något tillfällig sinnesförvirring hade jag givit den till en systerdotter och glömt hela saken. Sedan tog det många år innan den dök upp och jag kunde återerövra den från en numera vuxen och ointresserad släkting. Gissa om det blev ett kärt återseende med alla dessa originalpressade små vinyler. Mycket var saknat men annat hade jag glömt. Som den jag kommer att skriva om (det lilla jag vet) nedan. Så fort jag såg plattan så kom jag emellertid ihåg hur den lät, både A- och B-sida. Fastän jag faktiskt inte hört den spelas en enda gång sedan den försvann. Den tillhör alltså inte klassikerna utan är snarare en mycket udda platta.
Gruppen heter "Dr West´s Medicine Show & Junk Band" som tycks ha satt små spår i musikhistorien utanför min skivsamling. Nätet tiger om dom, till och med Wikipedia. De enda värt att minnas av denna grupp är att dom tydligen producerade Norman Greenbaum, du vet han med "Spirit in the sky".
Nåväl, plattan som jag äger har en A-sida (tror den är det) som heter "The eggplant that ate Chicago" (text Greenbaum). Se där en fantasieggande titel. Jag har på någon FB-sida för nördar (Per o jag tillhör emellertid inte den kategorin) beskrivit den nästan hypnotiska, långsamma rytmen som Grateful Dead på neråttjack. Men den har en rytm och en hook som, som sagt, satt kvar i mitt huvud i flera decennier. Och såhär låter den. Gruppen är amerikansk men visst finns det en underton av Brittisk vaudeville?
B- sidan heter "You can´t fight City hall blues" och inleds med det där goa, typiska bluesintrot som följs av en countryhoppande tolva som ingen – ingen – kan låta bli att vicka på foten till. Här är temat mer amerikanskt både till text och musikaliskt arv. Countryblues eller bluegrass, välj själv och kolla att din fot vickar.
http://open.spotify.com/track/5CuRITOrowy8ELCcmZlps7 http://open.spotify.com/artist/7xPxWQr4CCDqr4Z4HL5pwf http://open.spotify.com/artist/7xPxWQr4CCDqr4Z4HL5pwf
Ps Deras inspelning av Eleanor Rigby på kazoo är säkert oöverträffad i ..eh.. någon skum genre DS
LarsBandet som påminde om hur rock skall låta
CCR hade en kort men verkligen givande storhetsperiod åren 1968 - 71. I en tid när musiken blev flummigare och LP-skivorna ersatte singlarnas 3-minuterslåtar som det viktigaste uttrycket för musikens utveckling, kom ett gäng med ett helt gäng suveräna singlar.
Framförallt gjorde gruppen en musik som visade hur tidlös rock skall låta. Det var inte tal om 10-minuterssolon och komplexa arrangemang. Nej, stadig, enkel rock med tydlig dos av country och blues i botten. Tuff men aldrig överdriven sång och gitarrspel med enkla, effektiva riff. Men framför allt LÅTAR, genuina kompositioner med tydliga intron, verser, refränger och bra avslut.
John Fogerty bildade redan 1959 instrumentaltrion The Blue Velvets med klasskompisarna Stu Cook och Doug Clifford. De var alla 14 år och fick ibland vara komp åt Johns fyra år äldre bror Tom som senare skulle ansluta sig till gruppen. De spelade in sin första skiva under namnet Golliwogs. 1967 tog de namnet Creedence Clearwater Revivial. Det sista ordet kom av att de ville återuppliva 50-talsrockens enkla känsla. De kom från norra Kalifornien men strävade efter att låta som om de kom från södern, något det lyckades bra med.
Första LPn, 1968, var inte så bra men Suzie-Q nådde 11e plats på listan. Den sommaren fick Fogerty beskedet att han var befriad från militärtjänst och blev mycket lättad - det här var ju tiden när amerikanska grabbar i tusental tvingades kriga i Vietnam. Han skrev en låt om att finna inre lugn på floden. Den kom att bli CCRs största klassiker, en låt som spelats in av bl a Presley och framförallt Ike & Tina Turner. Men originalet förblir bäst.
http://www.youtube.com/watch?v=7052IDTFuFQ
Låten skulle så klart toppa listan men märkligt nog blev det aldrig kvartetten förunnad att göra det i hemlandet. Istället blev Proud Mary den första av inte mindre fem låtar som kom tvåa i USA. De andra var Bad moon rising, Green river, Travelin band och Looking out my back door. En stark kvintett, minst sagt! Den sista låten låg etta 10 veckor i rad på Tio-i-topp, vilket är rekord för programmet.
Vad många kan ha glömt är att bandet var lika kritiskt till Vietnamkriget som någonsin de flummiga hippiebanden. Fogerty skrev texter som Fortunate son och Run through the jungle.
Tyvärr blev tiden på topp begränsad. redan 1972 lade de av. Då hade Tom hoppat av tidigare och som trio funkade bandet inte så bra, sista LPn Mardy Gras är verkligen svag. Ännu tråkigare är att de gruppmedlemmarna sedan dess legat i konflikt och är fortfarande efter 40 år inte sams. Det började redan före Mardi Gras-LPn. John hävdar att de andra två krävde att få skriva var sin tredjedel av låtarna. Stu och Doug hävdar tvärtom att det var John som krävde att de skulle göra det.
Tom dog 1990. Stu och Doug spelar tillsammans i Creedence Clearwater Revisited, som enlig Doug spelar Creedence bättre än John Fogerty. John stämde de två för att förbjuda dom att använda namnet, men förlorade.
Men efterhistorien kan inte skugga den fantastiska musik som under åren 1968-71 placerade Creedence Clearwater revivial på den högsta toppen i dåtiden. Ytterst få band eller soloartister har lyckats göra så många låtar med sådan skärpa och samtidigt en så personlig stil som CCR klarade. Vi avslutar så klart med en till här.
Per
http://www.youtube.com/watch?v=UYnySGM9dQA&feature=related
De tio bästa låtarna från sextiotalet – The Rolling Stones.
Stenarna är förstås självklara på denna lista över sextiotalspop. Lika självklara är valet av dem som svårt att välja rätt låt att delta på listan med – urvalsunderlaget är ju oändligt. Återigen får jag välja mellan vilken låt som hade mest betydelse eller den som min egen magkänsla pekar ut. Och det får bli det sistnämnda, liksom fallet var Med Beatles och Dylan. Så till verket.
(I can´t get no) Satisfaction har ju blivit Stones signaturmelodi och kanske den som mest förknippas med dem och förtjänar väl i kraft av enbart detta att hamna på listan. När tidskriften Rolling Stone (sic) 2004 gjorde sin kända lista över världens 500 bästa låtar blev Satisfaction två. Ytterligare ett skäl.
Deras egentliga genombrott med egenskriven musik kom emellertid med "Tell me". Den låtens framgångar skriver Mick var det som gjorde att de vågade satsa fullt ut på eget material istället för de covers som de tidigare ägnat sig åt och därmed öppnade låten dörren till framgången för The Greatest Rock&Rollband in the world. Är inte det ett starkt motiv för att representera på min lista, så säg. I synnerhet som låten är fantastisk.
Jag stannar ändå för en tredje låt som i mina öron ändå bäst representerar gruppens sound – Honky tonk women. Den har allt: En energisk Keith med sin femsträngade Telecaster omstämd i öppet G, en dubbeltydig text och (senare) smaklöst scenrekvisita. Vad mer kan man önska sej? Den låten ÄR Rolling Stones.
När man läser Keith´s memoarer så är han försiktig med att tala om sina favoriter i låtskatten men han återkommer gång på gång till Honky tonk i texten. Jag tror det hänger ihop med att han skrev den i den tid då han upptäckte vad öppen G-stämning betydde för hans skapande.
Så det får bli den. Och det står jag för!
Lars
PS Den finns också i en country-version om du gillar den bättre DS
http://www.youtube.com/watch?v=3-hMQWqVVzw http://www.youtube.com/watch?v=2eqOi3jtpv8
Första stora floppen
Den måste ha känts ordentligt, den där sågningen av filmen som följde BBC-premiären 26 december 1967! Succé hade lagts till succé sedan gruppen bröt igenom, men nu sa – i vart fall kritikerna – att gruppen slutligen överskattat sin förmåga. Magical Mystery Tour blev en kritikerflopp men gruppen kunde ändå hösta in en hel del kulor, främst från försäljningen i USA. Och förutsättningarna för projektet var inte de bästa.
Sgt Pepper hade tagit hårt på gruppens krafter. Det var enbart McCartneys initiativ och ledarksap som ledde det projektet i hamn med Lennon borta i drogträsket, Harrison allmänt sur och Ringo som som vanligt inte bidrog så mycket i det konstnärliga skapandet. Man får intrycket av att gruppen skulle behövt en rejäl semester men istället drog McCartney med dom på denna mystiska tur, inspirerad som han avr efter ett besök os Jane Ascher som spelade teater i USA och där han träffade ”The Merry Pranksters”. Denna grupp av ”artister”, hippies och allmänt vinddrivna perosner under ledning av Ken Kasey (han med ”Gökboet”) hade gett sig ut på en mållös bussresa i USA för att se vad som hände när man bara gav sig iväg under inflytande av LSD (sic). Experimentet föll inte väl ut men McCartney, vars omdöme inte matchade hans musikalitet tyckte av någon anledning detta var en lysande idé och gjorde den till tema för nästa maniska projekt för de slutkörda Beatlarna. Som trött och oinspirerat lät sig ledas av Paul.
Tanken var här, liksom hos Pranksters, att ge sig iväg på en resa utan mål tillsammans med ett antal udda figurer för att se vad som hände. Omdömet från många var att inget tråkigt nog hände…
Så sågade blev de. Men frågan är om de brydde sig, drogerna hade tagit över inte bara en del av deras omdöme utan tyvärr också en del av deras musikaliska förmåga.
I efterhand har de, åtminstone i cineastiska kretsar, fått någon slags upprättelse som producenter av den första roadmovien som banade väg för ”Easy rider” som kom ett par år senare. Fan trot.
Mycket är skräp i den musik som skapades i och kring projektet, men några pärlor finns som jag bjuder på här (förutom de självklara förstås). Håll tillgodo.
http://www.youtube.com/watch?v=I2qLjQbRv3w
http://www.youtube.com/watch?v=B7-V4qTs_4Y
Lars
Bortglömda hjältar - The Seekers
Although it's difficult for those who weren't there to believe, for a short time during late 1965 and early 1966 the popularity of this singing quartet from Australia was sufficient to rival the Beatles and the Rolling Stones
Så inleder weblexikonet All Music Guide (rekommenderas för dig som inte visste om sidan) sin artikel om The Seekers. Dags att lyfta fram en kvartett som 1965-67 förgyllde våra listor och vårt luftrum med flera fina låtar som, påstår jag mycket bestämt, håller länge än men som blivit sorgligt bortglömda. Att hitta gruppen i ett ordinärt rocklexikon är bara att glömma men vi som var med minns dom. Det är alldeles säkert, någon kanske i dag bara behöver tänka efter lite.
Gruppen bildades i Australien med Athol (läckert namn!) Guy som spelade akustisk ståbas, Keith Potger och Bruce Woodley som båda spelade akustiska gitarrer, tillsammans med en fjärde snubbe som försvann när Athol hittade Judith Durham som blev gruppens distinkta centralröst. De besökte England 1964 och efter ett TV-framträdande kom skivkontrakt och snart hitsen i en ljuv, alldeles för kort, rad.
Det var Dusty Springfields brorsa Tom som skrev I´ll never find another you, A world of our own och The carnival is over som kom 1,3 resp 1 på englandslistan 1965. Den första kom även 4a i USA. Sedan släppte man Paul Simons Some day, one day som gick lite sämre liksom Walk with me innan Morningtown ride och Georgie girl förde gruppen tillbaka till topp-3 runt årsskiftet 66/67.
Sedan blev det som det brukar bli med det roliga efter ett tag; slut. Ett par singlar lyckades illa och 1968 blev det en TV-sänd avskedskonsert, en snygg punkt. Popmusikens karta hade förändrats med Stg Pepper och flower-power på ett sätt som en grupp med rötterna så tydligt i hootenannymusik inte kunde matcha. Keith Podger fortsatte med New Seekers som inte ska beröras närmare här. Ahtol blev politiker hemma i Australien och Woodley fortsatte att komponera. Durham gjorde ett par singlar men några hits blev det inte. På 90-talets återförenades gruppen och 2000 kom en ny LP.
Men det är den korta men minnesvärda perioden på sextiotalet vi ska minnas och hyllar här. Seekers hade mycket mer av pop i sig än t ex Kingston Trio och i Judith Durman den där avgörande rösten som tydligt skilde The Seekers från dussinkollegorna. Hon var alltid i centrum utan att skugga grabbarnas snyggt kompletterande röster. I bakgrunden ofta en tolvsträngad gitarr som gav extra popkänsla.
Men egentligen ska inte bra sextiotalsmusik behöva presenteras på annat sätt än: Lyssna på låtarna! Bortsett från några covers på LP-skivorna lyckades The Seekers hitta underbart material att jobba med och framföra på ett personligt sätt. Här följer en sammanställning från Spotify. Gjord just för dig som läser denna blogg för att du ska få en skön stund.
Du får sex låtar. De tre inledande hitsen är givna. Sedan en personlig favorit, Leaving of Liverpool, en traditionell folksång från LPn World of our own. Nästa är Red rubber ball, The Cyrkles hit som Woodley skrev ihop med Paul Simon. Avslutningslåten är ofrånkomlig: Georgie Girl; sextiotalspop när den är som mest sprudlande och ungdomsminnesframkallande. Varsågod!
The Seekers
Per
Duell bästa Elvislåt
Jaja – vi vet! Detta är verkligen att ta sig vatten över huvudet. Men vi har gjort det förut med Beatles och Stones så vi gör det igen – vi kan väl simma!
Jag är ju mest förtjust i den tidige Elvis. Las Vegas-varianten har aldrig rört vid mitt hjärta. Som den purist jag är börjar jag därför leta i katalogen före lumpen. Där fanns energin, rebelliskheten och det minimalistiska som alltid lockat mig – att göra något stort med mycket små medel. Och små medel i detta sammanhang är ofta de tre ackord som så ofta räcker i en rockstandard. Elvis har producerat en uppsjö sådana små mästerverk i kraft av sin energi och röst.
Jag har valt en låt en Leiber-Stoller. Förstås höll jag på att säga. De var ju något slags hovleverantörer. Den 24 september 1957 släpptes singeln och den blev listetta i sju veckor i USA den hösten. I England nådde den toppen av listan våren 1958. Och spelas fortfarande. Baksidan var ”Treat me nice” vilket gör singeln till en av de stora och nu har du förstås förstått att det rör sig om ”Jailhouse rock”, som mycket riktigt kan spelas med tre ackord och så den där lilla glidningen i början av versen. Så mycket energi och rock&roll som dessa 2 minuter och 35 sekunder rymmer, skulle räcka till ett antal album i dagens urvattnade musikstil.
Jailhouse är mitt absoluta val.
http://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk
Lars
Ojdå, Jailhouse rock var länge min Elvisfavorit. Den är ju så tidlöst tung och det där pianot som liksom spelar tvärs emot rytmen är ju svårslaget.
Men jag låter mig inte nedslås för att Lars "snor" den! Med åren har man lärt sig att Elviskatalogen innehåller 15 - 20 låtar som på något sätt tillhör den himmelska sfären, de är ouppnåeligt bra. Liksom för Lars är det den tidigare Elvisperioden som har de flesta av dom i min bok. En personlig favorit är Return to Sender som jag gnolade som brevbärare när man hade den tråkiga uppgiften att bära tillbaka post till avsändaren. Ett tydligt misslyckande för denne och ett onödigt jobb för en annan!
Men med åren har Suspicious minds vuxit fram som den allra, allra största Elvis-låten. Säger man att en låt har ALLT passar det sällan lika bra som på den här. Det finurligt läckra gitarrintrot. Elvis personliga, klagande, stämma placerar sig i centrum direkt. Bakom kommer tjejkör, stråkar, trumpetstötar. Och så refrängen "We can´t go on forever...". Och så vidare.
Detta är högstakaratsguld från början till slut. Klicka på länken, blunda o njut!
http://www.youtube.com/watch?v=SBmAPYkPeYU
Per
