Låtar som aldrig bort spelas in
Vi har tidigare berört frågan om att allt som gjordes på sextiotalet inte var bra, men på radio, i Facebook-grupper och för all del i bloggar som vår, hör och läser man om hitsen. Men låt oss nu lyssna på några inspelningar som nu som borde vara bortglömda och kanske aldrig bort spelas in.
The Mascots, en tidig svensk grupp, som jag har stor respekt för med deras inriktning mot r&b har gjort några av de klassiska hits i den svenska sextiotalspopens katalog. Jag behöver bara nämna A sad boy och Baby, baby. De är dessutom intressanta ur ett pophistoriskt perspektiv eftersom de utgör en brygga mellan pop och progg. Men – och nu är vi inne på dagens tema – alldeles i början av deras karriär besattes de av en ond ande som sa att det borde spela in Lyckan, med b-sidan Lessen (som väl blir lyssnarens sinnesstämning). Låten är klämkäck på gränsen till det fjantiga och låter mindre som pop eller r&b och mer som schlager a la Trio me´Bumba. I uselhet är den jämförbar med Gonks inspelning av den olycksaliga Loppan.
https://www.youtube.com/watch?v=0yLv8q4grPE
Inte ens The Beatles var solklara. De hade en hel del material som lika gärna kunde ha landat i kattlådan. Särskilt var Paul McCartney begiven på ”lustiga visor”, en inspiration som han sannolikt hämtat i brittisk vaudeville. Inget ont om den traditionen men till skillnad från så mycket av Beatles material som var genomarbetat och – för Pauls del – underkastat Johns kritiska öga så blev komponerandet mot slutet av deras karriär slappt och inte så sällan fokuserat på att uppfylla skivbolagsavtal. Ren utfyllnad alltså. I Rishikesh hade Paul jammat med Donovan och slutet på den (påtända) kvällen dök senare upp på det vita albumet under titeln Rocky Raccoon. George Martin försökte övertala beatlarna om att göra det vita albumet till ett starkt enkelalbum i stället för ett svagt dubbelalbum men fick, tråkigt nog, inte gehör för detta. Hade han fått det hade den korkade Rocky Raccon rykt, det är jag säker på.
https://www.youtube.com/watch?v=_k8W4LE2xts
Mitt sista exempel på låtar som inte borde ha givits ut kommer från den nyblivne Polarprisvinnaren Chuck Berry. Chucken hade ofta erotiska undertoner i sina sånger som väl följde rock&roll-traditionen. Sex fanns och finns som en självklar undertext i musiken och den är lika självklar som backbeatet. Du kan själv fundera ut bra exempel vid sidan av Let´s spend the night together och Broen sugar. Exemplen är otaliga. Problemet med Chucken var hans fixering vid sex, gärna med för unga flickor, som följt honom genom åren vilken givit honom en gubbsjuk profil. Tydligast kommer denna gubbsjuka till uttryck i My ding-a-ling som inte ens är rock utan mer en pubertal allsång bäst lämpad för en packad publik.
https://www.youtube.com/watch?v=8oG-uSZ2HKs
Medge att vi klarat oss bra utan dessa övertramp.
Lars
Yes, javisst!
Läste i Uppsala nya tidning att Yes kommit ut med ett nytt album. Nyinspelat detta år alltså och med de flesta originalmedlemmarna med.
Bryr jag mig? Nja, inte särskilt mycket. Tänker inte skaffa skivan men om den råkar spelas när jag är i närheten går jag inte därifrån.
Men det inspirerade till detta inlägg om bandet från London som överraskade när de debuterade med en LP 1969 som lät mer vass och framåt än mycket man hört. Hörde den hos en studentkompis som sade att han sett dom live och aldrig sett ett så kaxigt band på scenen.
Idag anses inte debuten vara någon höjdare men jag minns hur jag imponerades av att gruppen vågade sig på en Beatles-låt och gjorde det med väl bibehållen heder. Vet inte om Bloggens stora Beatles-nörd Lars instämmer men jag gillar det. Ha bara tålamod i början så kommer dom igång riktigt snyggt inom två minuter!
http://www.youtube.com/watch?v=XIcpJFQDa64 .
Detta räckte gott för att Yes skulle komma innanför min bevakningsradie. Andra LPn ska vi hoppa över – den plottrades sönder av stråkar och hade svagt material – men den tredje visade vägen mot den symfonirockgenre som Yes snart skulle vara ett ledande band i. Här finns flera pärlor och längre låtar som passade oss som hade gillat Pet Sounds och Stg Pepper och ville ha lite mer konstnärligt utmanande rockmusik. En omedelbar favorit är Starship Trouper. Den är nästan tio minuter men du får den, du som förstår att ha tid att njuta av bra musik!
http://www.youtube.com/watch?v=DKftiJS30Cs
Det var 1971. Nu hade gitarristen Peter Banks nytts ut mot den elegante Steve Hacket. När organisten Tony Kaye byttes mot virtuosen Rick Wakeman på fjärde plattan Fragile blev det ännu bättre. LPskivorna fyra och fem, Fragile och Close to the Edge, räknas nog allmänt som kvintettens konstnärliga kulmen. Den senare tillhör mina absoluta LPfavoriter, alla kategorier. Den har bara tre spår. Titellåten täcker hela första sidan. En mäktigt upplagd svit där teman växlar med varandra precis som en klassisk symfoni, och arrangemanget varierar hela tiden..
Nu är jag lite igång med You tubeklipp och eftersom jag hittade min favoritlåt från LPn, And You and I, som är baksidans första spår, lägger jag in den också.
http://www.youtube.com/watch?v=H-rdL2KkvzY
Gruppens texter var, för att uttrycka det milt, svårtydda. Till det mystiska bidrog även omslagen på skivorna, signerade Robert Dean. Han gjorde flera till Yes som bidrag starkt till bilden av en grupp som konsekvent undvek det enkla och gärna ville vara svårtydda. Jag bara njöt och njöt.
Men som så ofta när man är på topp blir fallet stort. Yes fick, får man nog säga, storhetsvansinne och nästa LP kom att bli en dubbel med en sammanhållen svit över fyra LP-sidor. Tales of Topographic Ocean kom snart och har alltsedan dess kommit att symbolisera den storvulna symfonirockens alltför överdrivna excesser och nämns som en inspiration till punken som sökte den enkla motsatsen. Vi som gillade Yes var inte så hårda i omdömena men plattan var inte bra. När de bärande melodierna inte höll föll det stora projektet ihop.
Yes bytte organist, gjorde ett knepigt men för varje lyssning ett alltmer spännande album, Relayer. Det var år 1974 och gruppens gyllene år var förbi. Medlemmarna gjorde soloprojekt. Wakeman var tillbaka för ett par album 77-78 men den gamla magin saknades.
På 80-talet gjorde gruppen, nu med många medlemmar utbytta, stor succé med läckra singeln Owner of av Lonely Heart och ett par LP med helt annan inriktning. Men jag gav upp mitt dyrkande och har, faktiskt, inte alls brytt mig om att gruppen sedan dess släppt flera LP som emellanåt fått bra kritik. De finns alltså kvar även denna dag. Men, som sagt, när dom inte riktigt kan nå höjderna från tiden för 40 år sedan, prioriterar jag annat lyssnande.
Idag upplever symfonirocken, eller progmusiken något av en renässans men jag medger, utan att skämmas, att den gamla musiken glänser så fint i min skivsamling att den räcker gott för mig!
Per
Ett av de bästa livealbumen – The Supremes at The Copa
Jag tycker det är ett fantastiskt album, låt mig genast säga det. Visst har det sina brister – ljudmix är dålig och akustiken i lokalen var usel - men gruppen kompenserar detta mer än väl med den genuina live-känsla de förmedlar. Den tekniska kvalitén i liveinspelningen bedömdes till och med så dålig att Diana Ross fick lägga på ett studiospår för att henens röst skulle leva upp till Berry Gordy´s kvalitetskrav. LP:n spelades in och gavs ut hösten -65 och var deras första live-platta. Och alla originalmedlemmar var förstås där, Dina Ross, Mary Wilsson och Florence Ballard.
Den fashionabla nattklubben Copacabana (den dyker bland annat upp i filmen ”Maffiabröder”) hade startat redan 1940 och låg på 10 East 60th Street i New York och hade från början en strikt ”whites only” policy. Detta var förstås borta 1965 då Supremes spelade in plattan. Klubbens stil var genuint latinamerikansk även om den vanligaste serverade maten var kinesisk. Supremes var inte först med att spela in en platta på ”Copa” som klubben vanligtvis kallades. Redan året innan hade Sam Cooke också spelat in live där.
LP:n blev en kommersiell succé trots att dess födelse inte var helt komplikationsfri och i efterhand fick utstå en hel del kritik på från ”kännare” och purister. För det första var det bråk inom gruppen. Berry Gordy, Tamla Motowns grundare, var producent och kom i konflikt med gruppens medlemmar, inte minst Diana Ross, när han tyckte att de inte visade engagemang och inte gjorde sitt bästa. Florence Ballard var jättesur för att hon blev fråntagen sitt enda solonummer, ”People” som Diana istället fick sjunga.
Albumet blev en enorm kommersiell framgång men fick, som sagt utstå en hel del kritik, framför allt för att man framförde en hel del popstandards som låg utanför Supremes vanliga Motown-katalog även om plattan innehåller fyra av deras listettor. Denna kritik berörde inte Supremes och Motown mer än att de senare gav ut ett nytt album med bara covers.
I spåren av Supremes succé följde flera live-album från nattklubben, bland annat med Temptations och Martha and The Vandellas.
Men döm själv – här kommer hela albumet. Min favorit är det medley med Sam Cooke-låtar som gruppen framförde som en hyllning till den nyss bortgångne artisten.
http://www.youtube.com/watch?v=ICCicdozffM
Lars
Egentligen är det riktigt dåligt!
När sextiotalets stora popvåg sköljde över en för 40 år sedan tog man in allt som spelades på radio. Tyvärr räckte ju inte veckopengarna till att köpa alla skivor man ville ha och några LP-skivor var det sällan tal om då. Istället har det blivit ett livslångt plockande i skivbackar och bevakande av återutgivningar. Ibland – alldeles för sällan! - blir det fråga om rejäla fynd.
Ett sådant inträffande nyligen när hustrun och jag åkte söder om Umeå på en liten skogsväg. Skylten ”loppis” innebär obligatoriskt stopp och i Degersjö – en ort som inte hade mer än ett par hus verkade det som – var en gammal lada fylld av loppisgrejer.
Som alltid styrde jag mot skivbackarna och vad plockade jag upp där om inte ett perfekt ex av Dave Clark 5s LP A Session från 1964. Omslaget var nästan som nytt liksom skivan. 10 spänn var, milt uttryckt, OK.
På denna blogg skriver vi om den musik Lars och jag älskar. Att det sker med entusiasm och glädje är självklart. Men när man älskar har man också rätten att vara kritisk och jag tror att du som läser gärna ser att vi någon gång vänder tummen nedåt.
För när stiftet sjönk ned i vinylens kant här hemma kom inte den där känslan av stolt entusiasm och glädje. Det där triumfatoriska utropet: ”Bara 10 spänn, vilket underbart fynd”!”
Musiken är ju kass! DC5 var ett sådant band man tyckte var kul men bara gillade ett par låtar riktigt ordentligt med. Glad all over är ju lite av en klassiker. Det där stora ekot och det stampande trumspelet. Jag minns att jag gillade deras Try to Hard för att inte tala om den mysiga, stillsamma balladen Everybody Knows (I still Love you) som inte blev en hit i England eller Sverige men väl i USA. Jodå, det fanns några fler och den samling jag har i skivhyllan skäms inte för sig.
Men att jag aldrig skaffade mig en LP med gruppen tyder på att jag, kanske omedvetet, hade bra känsla redan som tonåring. Åtminstone om man ska döma efter A Session.
Här finns hitten Can´t you see that she´s mine som inledning. Den är ju OK utan att vara bland deras bästa. Nio av de tolv spåren är egna kompositioner. She´s all mine har den där stampande rytmen som var gruppens signum och som är kul att höra i små optioner. Men överlag är melodierna så bleka att den svenska 60-talspopen som Lars gav ett urval av i förra veckan blogginlägg är betydligt roligare att lyssna på.
Jag visste inte att DC5 gillade instrumentallåtar men här finns tre stycken varav två egna kompositioner. Inte så att man håller för öronen men bara utfyllnad. Sedan gör man också en version av den ofta inspelade On Broadway som bara har den poängen att de andra versionerna tydligare framstår som så bra de är.
Så kan det gå. 10 spänn är inget att gråta över. Hade jag på 60-talet känt till att man kallade gruppens sound för ”Tottenhamsoundet” efter laget i närheten där de växte upp, hade jag tagit till mig dom eftersom det var och är mitt favoritlag. Med dagens mer erfarna öron är det inte kul att höra detta första gången. All sextiotalspop var inte bra, en sanning, trist att påminnas om.
Vill någon köpa skivan? Hör av dig! Jag kräver bara att göra lite vinst!
Per
