”Why cant´t we have music like that here in America?”
Detta, nästa profetiska, uttalade gjordes av femtonåriga Marsha Albert i ett brev till DJ Carrol James på den amerikanska radiostationen WWDC efter att ha hört Beatles. Carrol lät Marsha introducera I Want To Hold Your hand live on air. Genomslaget var enormt och efterfrågan blev enorm på skivan som förstås inte fanns att köpa. Detta var den verkliga introduktionen till British Invasion som nådde sin höjdpunkt i mitten av sextiotalet. Snart följde andra UK-grupper efter och översköljde den amerikanska marknaden. Tidigare hade musikexporten gått från USA till UK, men nu vände tidsströmmen.
Här är den låt som vände strömmen.
https://www.youtube.com/watch?v=jenWdylTtzs
Nästa engelska export att nå Hot 100 var inte en grupp utan en soloartist, Dusty Springfield, som lämnat sin grupp Springfields för en solokarriär. Tolva på listan blev hon I USA med denna klassiker. Väl förtjänt!
https://www.youtube.com/watch?v=5RhsUupVRiY
Och nu var dammluckorna öppna, inte minst för grupperna. En av de mest framgångsrika var Dave Clark Five. Sjutton (!) topp fyrtio på Billboard säger väl något och gjorde dem till en av de mest framgångsrika grupperna i invasionen. DC5 som de också kom att kallas, där Dave Clark, trummisen, var frontman och skrev själv och med andra mycket av deras material. Han var också smart nog att hålla på rättigheterna till deras material och det dröjde därför länge innan låtarna återfanns på samlingsalbum. Det var emellertid en cover som tog dem till förstaplatsen.
https://www.youtube.com/watch?v=Bg-HMZo3ISc
Men fler damer gjorde sig gällande på den amerikanska marknaden. 1965 fick hon en Grammy för bästa rocklåt, Downtown. Men hon fick sammanlagt ytterligare fjorton top fyrtiohits i en enda lång rad och för att representera henne med en av de låtar som placerade sig, väljer jag min egen favorit, mest för den underfundiga texten. Hon låter här lite som Cilla Black, men har mer värme i rösten.
https://www.youtube.com/watch?v=phEoyHZElgE
En grupp som tydligast tog tillbaka r&b och blues till USA efter en ompaketering i UK var förstås Rolling Stones. Största band i invasionen efter Beatles med inte mindre än åtta ettor på amerikanska listan. I dagens politiskt korrekta värld hade de kanske kallats för kulturell stöld, men de hjälpte också många, nästan bortglömda svarta artister, till en ny vår så det är väl förlåtet. Det var emellertid en egen låt, inte förvånade som tog dem till förstaplatsen i USA. Jag väljer en senare inspelning som jag tycker är en av deras bästa. Energi? Check. Samspelat? Check. Coolt? Check!!!!!!
https://www.youtube.com/watch?v=qaJe__m6FdA
Vad hade då USA att svara med?
Återkommer till det.
Lars
Hjälten imponerar igen!
I denna bloggs första tid skrev jag en serie inlägg på temat ”Jag älskar” och presenterade några namn som stått mig särskilt nära under den långa tid jag diggat popmusik. Serien avslutades med Neil Young. Se länk här: perolarssextiotal - (blogg.se) Antalet inlägg om Neil Young har sedan dess inte varit så många. Han är ju en artist som mer förknippas med senare delar av rockhistorien. För honom var sextiotalet bara en början med Buffalo Springfield och två soloalbum.
Den 3 juli 2001 levererade Neil Young i Globen tillsammans med trogna komptrion Crazy Horse den konsert som för alltid kommer att vara nummer ett bland mina konsertupplevelser. Några av hans största låtar fick märgfulla presentationer. Om man kan uppleva flera minuters feedbacktjut i Like a Hurricane och ändå tycka att det är bra, jag tror ni fattar!
Till upplevelsen hörde att Neil spelade fyra nya låtar som inte hade släppts på skiva. Han brukade komma med någon ny på scen men här var de fyra varav åtminstone tre lät lika bra som hans bästa. När sedan studie-LPn Are you passionate? kom året därefter fanns bara två av dom med. Betydligt sämre versioner och två av de bästa från konserten saknades.
Neil Young har detta årtionde släppt en hel del gamla konserter på skiva, så många att t o m jag har slutat köpa dom då jag inte behöver en femte eller sjunde inspelning av samma låt, även om den är bra. Men nu har han släppt en LP med sju studiolåtar från år 2000 som han inte ville ge ut då. Alla fyra från Globen är med. Med Crazy Horse i kompet, precis som då, och den där märkliga känslan som kvartetten är helt ensam om infinner sig.
Under detta århundrade har Neil givit ut – om jag räknat rätt – hela 18 album med nyinspelat material. Inget av dessa kan räknas bland hans bästa. Genomgående låtar utan notabel melodi och ofta ganska trötta framföranden.
Undantag finns förstås men ingen av dessa LP kan mäta sig med Toast som den nya utgåvan heter. Här finns LÅTAR med melodier, inspirerade solon och en hela tiden väl närvarande komptrio som får det att låta betydligt mer ”äkta” Neil Young än på skivan från 2002 där andra musiker kompade.
Dags för ett par länkar. Vi tar de tre låtarna från konserten jag nämnde ovan.
Klicka, lyssna och njut!
(1372) Neil Young with Crazy Horse - Gateway of Love (Official Audio) - YouTube
(1372) Neil Young with Crazy Horse - Goin' Home (Official Audio) - YouTube
Du är väl inte trött på riktiga rockgitarrer? Jag sa ju tre låtar!
Av de andra fyra låtarna på Toast ska medges att avslutande, långa Boom Boom Boom, inte har lika vass melodi - de övriga tre har nästan det om ni undrar – men gitarrspelet är lika på topp som det ni har hört här.
Det var alltså 22 år sedan detta spelades in. Onödig väntan men bättre sent än aldrig. Idolen på topp är det bästa man kan önska sig!
Per
... på det tredje ska det ske!
I mina två senaste inlägg försökte jag spegla några tendenser från sent femtiotal och mycket tidigt sextiotal. Jag aviserade att vi nu närmade oss kokpunkten i de popgrytor som börjat koka. Alltså tre, fyra år in i sextiotalet. Och det var förstås i UK och USA som brygden blev allt hetare. Ska vi säga Liverpool och London i UK?
Det går inte att undvika Liverpool förstås med det Mersey-sound som staden födde. Jag har grunnat över vad Mersey-beat egentligen är. Till skillnad från de flesta, kanske alla, känns det inte självklart för mig att fösa in Beatles i denna genre även om de, likt Gerry & Pacemakers och The Searchers inledningsvis gjorde covers på likartat sätt. Jag menar att Beatles redan tidigt efter deras sejourer i Tyskland skiljde ut sig från de övriga Pool-banden. Jag ska återkomma till det. Pool var ju känd som en hård hamnstad med hård musik, men jag skulle vilja säga att det finns få låtar som överträffar denna som typisk Mersey.
https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA
I London då? Måste du ens fråga? Det är förstås The Rolling Stones. Redan 1962 formerade Brian Jones sitt band vilket kom att överleva de allra flesta tidsmässigt. De satte en ära i att ha en tuffare framtoning än Beatles, men var lite senare än dem vad det gäller att skriva eget material, men när de började så blev det genialt, mest kanske genom Keith. Men de satte ner foten tidigt och meddelade att London var med i racet. Ruffligare var de och redan debutsingeln kom att visa att de inte var att leka med för konkurrenterna. Mick var minst lika energisk som John/Paul och munspelet minst lika intensivt. Såhär började alltså skivkarriären.
https://www.youtube.com/watch?v=RFmTv9413tw
USA då? Det finns en hel del att välja mellan, men i detta skede ledde väl UK, vilket senare kom att bevisas genom British invasion. Måste jag välja någon, och det måste jag väl, så får det bli slitvargen Roy Orbison. Skivdebuterade gjorde han i mitten av femtiotalet, men hans ikonstatus kom i slutet av decenniet och kom att bilda skola för så många artister. 1960 slog han upp dörrarna till sitt sydstatsinspirerade universum. Här finns många invändningar mot mitt val, kantänka, men jag står fast.
https://www.youtube.com/watch?v=D6Aw3ZnqQrY
Nå, vad med Beatles då? Jag säger bara popmusikens Big Bang!
https://www.youtube.com/watch?v=S302kF8MJ-I
Lars
En låtskrivare med varm röst som borde hyllas mer
För fem år sedan – jo, tiden går, så är det bara! - skrev vi om kompositörer och flitige läsaren Peter Friberg lämnade en kommentar som jag inte tror att han misstycker att jag återger: ” En i Brill Buildings historia något udda figur i så motto att han inte behövde någon hjälp är geniet Neil Diamond. Ni båda, som inte hämmas av det faktum att 60-talet tog slut 31 dec 1969, skulle kanske ägna honom ett par rader vid tillfälle.” Jag svarade Peter att det var något att tänka på.
Efter drygt fem år passar uttrycket ”bättre sent än aldrig” ovanligt bra. Jag upptäckte nyss hur rätt Peter hade när jag i min evigt pågående genomgång av skivsamlingen kom till Neil Diamonds fina live-LP från 1970. Passande nog heter den ”Gold”, den innehåller nämligen liveversioner av flera av Diamonds många egenkomponerade hits. (Den läsande skivsamlaren kan notera att jag har ett annat omslag än ovan)
Neil Diamond föddes 1941 i en judisk familj i Brooklyn, New York. Han upptäckte i skolan att det var lätt att imponera på brudarna med dikter. Han fick även skriva dikter för kompisar som ville ha hjälp i kärlekssökandet. Neil imponerades av Pete Seeger vid en konsert. Han ville också skriva egna låtar och 1962 fick han sitt första kontrakt som låtskrivare. Det gick så där så Neil breddade ambitionen och började sjunga in demos. Det ledde till skivkontrakt samma år men framgångarna uteblev.
Men skam den som ger sig. Den låt som är lite av hans största klassiker kom visserligen bara 55a på listan 1966 men på plats 22 när den återutgavs i live-version fyra år senare. Men nu har vi ju många gånger fått klart för oss att detta med klassiska låtar och listplaceringar inte alltid hänger ihop. En bra låt är en bra låt, så enkelt är det.
Innan Jul samma år kom det välförtjänta genombrottet då Cherry, Cherry kom sexa. Samtidigt hade Neil framgångar som kompositör åt andra. Redan 1965 hade Jay & the Americans haft en hit med hans Sunday and me. Men det var som hitleverantör till Monkees han blev ett stort namn. Om Monkees kan mycket sägas men när Neil Diamond fixade låtarna var dom verkligen hörvärda, eller hur?
(1347) i'm a believer monkees - YouTube
Av andra som spelat in Diamonds låtar kan nämnas Deep Purple som spelade in Kentucky Woman, en låt flera givit sig på. På tal om Tio-i-Topp så dröjde det till 1970 innan Neil Diamond kom på den listan. Lika länge dröjde det i England. Världsgenombrott alltså.
(1347) Cracklin' Rosie - YouTube
Nu äntligen etta i USA, en bedrift han skulle upprepa med Song Sang Blue.
(1347) Song Sung Blue - YouTube
Efter dessa toppar, även kvalitétsmässigt måste man säga, gick karriären lite trögare. Låtarna blev långsammare, lite mer högtidliga. Neil Diamond var mindre av popmusikstjärna. Han kom etta 1978 med You don´t bring me flowers. En helt ok duett med Barbra Streisand men lite väl långt borta från 60-talspopen för att kännas rätt i denna blogg.
I dag pratas det inte mycket om honom. En gissning från mig är att hans låtar på något sätt var så mainstream, dvs de stack inte ut. Det handlar om ett gediget pophantverk helt enkelt. sångrösten var varm och behaglig att lyssna på men saknade kanske lite av personlig udd.
13 låtar på USAs topp-10 är klart mer än vad de allra flesta klarat av. Snyggt utspridda från 1966 till 1982. 2005 släpptes en LP som producerades av Rick Rubin och debuterade på LP-listans fjärde plats. Neil Diamond är nu 81 år och fortsätter att underhålla. Vi kan bara tacka för det.
Jag avslutar länkkvintetten med en låt som jag tror är favorit för många, däribland undertecknad. En hit från 1969. Neil sa en gång att den skrevs för dåvarande hustrun Marcia men hennes namn passade inte melodin så det fick bli Sweet Caroline.
(1349) Sweet Caroline - YouTube
Som sagt, en bra låt är en bra låt. Och det är ju det som det handlar om.
Per
