perolarssextiotal

”Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år”

Nåja, en sanning med modifikation. Per och jag hänger oss sällan till ren nostalgi, även om det oundvikligen dyker upp stråk av det när vi stöter ihop med låtar som betydde mycket på den tiden och fortfarande gör det. Men om detta ska jag inte skriva utan jag har en spaning på temat. Det verkar som kompositörer redan då insåg att det skulle bli en låt på den tiden eller att nostalgin levde redan då. Låt mig ge några exempel.

Det kanske mest självklara exemplet är väl Pauls magnum opus som han påstår sig att skrivit i sömnen. Något mer nostalgiladdat än denna låt kan man väl knappast tänka sig. Redan titeln Yesterday pekar ju rakt in i nostalgidjungeln. Vi har hört den förut många gångare och den ligger väl snubblande nära sönderspelad, om något sådant ens är möjligt. Här kommer den, men att få lite sälta i det nära sockersöta så låter jag George Harrison och Bob Dylan tolka den. Inte så illa va?

https://www.youtube.com/watch?v=oJYYxhjYEMw

Nästa låt är lika självklar där röst och text smälter ihop på ett makalöst sätt. Mary tillhör dessutom mina favoriter. Hennes klara röst och har så tydligt framträdande som signalerar sextiotal ger mycket lite mer att önska. Man skulle kunna tro att den är en McCartney låt och han var verkligen aktiv i ett få Mary att spela in den, men så var inte fallet. Gene Raskin fick kredit för att skriva texten till den ryska folkmelodi det den i verkligheten är. Nostalgi fanns så tidigt som 1953 då den dök upp i en film.

https://www.youtube.com/watch?v=JnxTT7XXMPA

Beatles exilerade också i nostalgi redan på sextiotalet. Jag behöver väl bara nämna Penny Lane/Strawberry fields  för att du ska förstå vad jag menar. Men jag väljer ändå en annan låt som är huvudsakligen skriven av John. Det är en ballad som är så vacker och med en text som kan göra ”en grown man cry” för att travestera Rolling stones. Den har ett djup som konkurrerar starkt med ovan nämnda låtar. Värmen och den mjuka melodin talar för sig själv, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Jag pratade med en god vän på telefon om mitt blivande inlägg och hon godkände mina val, men ville göra ett tillägg. Hon menade att nostalgi är inte bara att titta bakåt utan också framåt. Hon menade att det som skrevs under det gyllene decenniet då och då var framåtsyftande i den meningen att de skrevs låtar som hade ett innehåll som syftade till att lyssna till på ålderns höst. Jag tyckte Eva-Karins var så smart att jag inte hade invändningar. Här kommer hennes val. Lyssna texten så hör du.

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Lars

60-talet såg många bra kvinnor ta plats framför mikrofonen. Lars skrev om några i inlägget för tre veckor sedan. Han skrev inte om Dusty Springfield. Med sin soulröst och några tunga schlagerhits var hon i mina öron den bästa sångerskan efter Aretha Franklin. Ofta omnämnd som den främsta vita soulsångerska vi någonsin haft. ”She was easily the best female vocalist Britain has ever produced, and unlikely to be bettered”, avslutar the Encyclopedia av Popular Music sin presentation.

Dusty föddes som Mary O’Brien 1939. 1960 bildade hon folkmusiktrion Springfields där brorsan Tom ingick. Gruppen fick hits både i England och USA men upplöstes 1962 då Dusty ville arbeta solo. Tom komponerade sedan hits för The Seekers.

Dusty fick redan 1963 en hit, fjärde plats på listan för ’I Only Want to Be With You’.

(335) "I Only Want to Be with You" Dusty Springfield - YouTube

Det var den första av 10 topp-tio-hits hon skulle pricka in i hemlandet. Den kom 12a i USA strax innan Beatles slog igenom där. Dusty kom att få 4 topp-tio-hits i USA.

Hon blev alltmer intresserad av soul, vilket påverkade hennes sångstil och låturval. Hon ledde TV-program i vilka hon bland annat introducerade Tamla-Motownartister för den engelska publiken. Hennes egen musik påverkades. Den här kom 8a i England 1965.

(335) DUSTY SPRINGFIELD - IN THE MIDDLE OF NOWHERE - YouTube

Men flera av hennes hits hade en klar schlager/pop-profil. Hennes mest kända låt toppade listan 1966.

(335) You Don't Have To Say You Love Me - YouTube

Hösten 1968 kom hennes största artistiska triumf med LP:n Dusty in Memphis, inspelad just där med rutinerade amerikaner. Skivan sålde dåligt då men räknas numera bland historiens främsta. Så även låten ’Son of a Preacher Man’ som den alltid musikaliskt träffsäkre Quinton Tarantini hade med i filmen Pulp Fiction.

(335) Dusty Springfield - Son of a Preacher Man (Official Audio) - YouTube

Sedan följde ett 70-tal utan hits. Hon flyttade till USA och gick ut 1975 med att hon var lesbisk. Vi fick vänta till 1987 som gav en oväntad comeback när hon samarbetade med Pet Shop Boys som med hennes hjälp fick en rejäl hit på båda sidor Atlanten. Här en 80-talsvideo. Det dröjer till sticket innan Dusty dyker upp

(335) Pet Shop Boys - What Have I Done To Deserve This (Official Video) [HD REMASTERED] - YouTube

Pet Shop Boys producerade ett par låtar till för Dusty som kom topp-20 i England. Men sedan var listframgångarna över.

1994 konstaterades att hon hade bröstcancer, en sjukdom som tog hennes liv 1999, Hon dog den 2 mars, samma dag som hon skulle ha emottagit Order of British Empire ur drottningens hand.  

1964 förvisades hon från Sydafrika för att hon sjungit inför en rasblandad publik. Detta och hennes senare engagemang för djurs rättigheter har förstärkt hennes eftermäle. Men framförallt handlar det om att hon var den fantastiska sångerska hon var.

Per

Återigen en trevlig och intressant lyssnarcirkel i regi av Senioruniversitetet och under ledning av den kunnige polaren Per Davidsson, tillika hälften av perolars. Temat denna gång var när popvågen sköljde över Sverige i form av svenska popband.  Och här dök de förstås upp, de stora banden.

Först ut var, av självklara skäl, förstås Tages. Jag hade förmånen att växa upp i Göteborg och som den popnörd jag var redan då kom jag förstås i kontakt med Tages medlemmar. Faktiskt redan när de var Tages skifflegrupp. Man kan försiktigtvis säga att de då inte var några lysande instrumentalister, men förvånansvärt snabbt blev de duktiga. Alla vi som har en gammal dammig Fender stående förstår inte hur snabbt de utvecklades.  Per tog fram ett par representativa låtar ur deras katalog, men missade min favorit, som enligt myten skrevs på väg till inspelningsstudion och döptes efter ett, på den tiden, känt piptobaksmärke. Här är min favorit en smula felbenämnd av finsk tv.

https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg

Om vi var en smula oense rörande Tages bästa så var vi istället rörande ense när vi kom till Shanes. Norrlands stolthet skördade många framgångar men denna låt hade en tyngd som få andra nådde upp till, möjligen skåningarna Namelosers.  Annars är det inte snack om saken, en av de tyngsta poplåtarna ur det svenska skafferiet. Skitbra!

https://www.youtube.com/watch?v=nQQ45oOBBhc

Mascots är förstås självskrivna under detta tema. Kanske de mest finslipade musiker som kom in på pop-scenen med sin bakgrund i Adolf Fredriks musikskola. Betraktades väl lite som ett ”intellektuellt” band, ungefär som Manfred Mann i UK. Betraktades också som ett r&b-band, medan jag tycker att de närmaste var gladpop. Och skickliga på det var de definitivt. Hör bara.

https://www.youtube.com/watch?v=JGOuBgMeSvo

Ola & Janglers fick en liten undanskymd plats i Pers presentation. Vi fick förstås höra Alex is the man, men hade jag fått välja hade det deras kompositör Clas af Geijerstams alldeles bästa. En låt som i en annan kontext kunnat så internationellt. Någonstans i närheten av och lite bättre än Herman och hans Hermits. En pärla. Låter lite tung i gumpen i början, men det är som det ska.

https://www.youtube.com/watch?v=1KqqQbF3ibA    

Lars