Spotify - kan det va´nått´??
En känsla av triumf fyllde mig när jag därefter tog mig över Rådhustorget mot den östra stadsdelen där jag bodde. I handen en påse och i den EPn "On the air" med dåvarande idolerna the Spotnicks. Väl hemma på Storgatan lyftes locket av på den av storsyrran lånade plastgrammofonen och stiftet sattes ned i den roterande vinylskivan.
Den hade legat i en fyrkantigt omslag med klara färger runt en bild av gruppen i svartvitt, givetvis med sina instrument och iklädda rymddräkterna. På baksidan en teckning och en kort text på svenska som jag läste, säkert mer än en gång. Jag höll omslaget varsamt men bestämt. Det kändes konstigt speciellt i handen.
Skivan fick en hedersplats i bokhyllen. Snart skulle en andra skiva göra den sällskap. Så ännu en till. Med åren har det blivit ganska många "till". Skivsamlingen är långt från den största jag känner till men ändå: en livsgärning.
Jag brukar tänka "jag lyssnar inte på musik - jag lyssnar på skivor". Visst händer det att en och annan låt från radio eller TV råkar slinka in genom öronen och visst blir det en och annan konsert. Men i lyssnartid jämförelsevis begränsat. Jag hanterar inte något instrument så övertygande bra men känner mig som en mästare vid grammofonen.
Omslaget viks upp (CD) eller innerpåsen dras fram (LP). Skivan förs till spelaren som startas. Omslagen betraktas. CD-skivorna har ett lågmäld klapprande ljud när man bläddrar, LP-omslagen är tystare. Musiken startar.
Det är dumt att bli nostalgisk i överdrift. De känslor jag ovan beskrivit kommer snart att vara historia. Ingen kommer att sakna dom för ingen kommer att förstå att dom en gång fanns.
Men jag tror ni förstår att jag har tvekat länge innan jag slutligen installerat Spotify i min dator. Självklart är det svåremotståndligt att med några enkla mustryckningar kunna få fram det mesta av den musik man letar efter. Det dåliga ljudet i datorns högtalare kan förbättras med bättre högtalare eller koppling till stereon.
För mig är det inte ett dugg lockande att ha Spotify för att leta bland 60-talets artister. Däremot har jag inget problem med att söka nya artister på Spotify. (Även om jag nyss upptäckte att Joanna Newsom inte fanns där. Synd) Skivor med 00-talets artister är kul att höra på för att lite grann hänga med bland det nya men de behöver inte ta plats bland de äldre i samlingen. Ett par genomlyssningar för att skapa en uppfattning och sedan byts dom på skivbörsen, det är min melodi!
Då duger Spotify fint. Att lägga ut 170 spänn för en artist som man inte vet om man egentligen är så intresserad av - bara lite nyfiken - det kan man ju spara in.
Men när det kommer en liten ask med Laura Nyros fem första LP för 225 spänn - då kan Spotify slängas i väggen! Eller en box med Caravan där gruppens bästa låtar återges på CD, med en skitsnygg design och välskrivet texthäfte - vad kan Spotify eller andra datoriserade kanaler sätta emot det?
Skivor är mycket, mycket mer än musiken de kan återge. De är föremål som man pryder hyllor med, sorterar, lyfter fram, stoppar tillbaka, läser texterna på, tittar på de snygga omslagen, känner på bara för att det ger en sådan härlig känsla att veta "äntligen har jag fått tag på den här".
Så är det.
Denna text är skriven när skivan "Live from Madison Square Garden" med Steve Winwood och Eric Clapton snurrar i CD-spelaren. En liveinspelning från förra året som visar att de gamla hjältarna är minst lika bra som förr. TACK, för lånet, Tom av skivan.
SKIVAN!
Per
Lite nostalgi har väl ingen dött av?
Detta är ingen nostalgi-blogg. Men ibland är det svårt att skilja det privata från det allmänna i den meningen att vissa låtar för alltid är förknippade med tidsmässigt avlägsna händelser. Oftast, eller rent av alltid i mitt fall, trevliga saker. Det är väl oundvikligt. Allt hängde ju så intimt ihop: kompisarna, musiken, mopeden, kläderna och musiken igen. Och tjejerna. Men man kan närma sig musiken på olika sätt. Några använder den som ett sätt att resa till en förlorad ungdom. Andra – som Per o jag – älskar musiken i sig. Vi skulle älska den lika mycket om den skrivits idag. Vi är hopplösa på det sättet. Men nostalgiker? Aldrig.
Ändå så hänger musiken i många fall förstås ihop med händelser.
Kompisarna var den centrala sociala miljön i vilken föräldrar, syskon, lärare och andra bara var tillfälliga - och inte så sällan störande - besökare. Tidigt var kompisgänget, som jag minns det, inramat av Jerry Williams och Elvis. ”One night with you” och ”Darling Nelly grey” fanns där hela tiden. Och ”Such a night”. Och ”Alpens ros” med Violents”. Och allt med Spotnicks.
Våra mopeder var coola. Dom var begagnade för dom flesta av oss. Och trimmade. Och hårt pimpade med Yankee-styren och trixade ljuddämpare. Dom lät som motorcyklar och såg ut som motorcyklar (nåja). Inte så sällan gick dom lika fort som motorcyklar. Inte som dagens frökenartade kaffepettrar. Alla lät lika. På sextiotalet kunde man lätt på ljudet som närmade sig avgöra vem som var på väg. Mopedgängets musik var Rolling Stones, Kinks och Who. Alltid. ”Around and around”. ”Satisfaction”. ”Ninteenth nervous breakdown”. ”Ypu really got me” (den återkommer hela tiden i vår blogg). ”My generation”.
Kläderna var för gossarna Wrangler (detta var i Göteborg och det kan tänkas att modet hade lokal färgning). Lee kunde man ha men bara om det inte fanns Wrangler. Ljusblå. Duffel förekom, men hellre Korea-duffel som inköptes på surplus-företag som Impo. När de högklackade bootsen blev tillgängliga blev de ett måste till våra pappors fasa som lade ihop långt hår och högklackade skor och fick det till tre. Håret förstås så långt som man torde eller fick. Det var ständigt en kamp. Fejkade frisörbesök förekom. Hade man glasögon skulle de se ut som Buddy Hollys och med tonade glas som Roy Orbison. Tjocka stickade tröjor. Röda eller ljusblå. Bryggarfrack i mocka. En olycklig kamrat fick sin bryggarfrack i svart nappa och blev betraktad som en avvikare. Klädkoden var strikt!
Töserna hade ofta kjol. Kort. Svarta ögon med hjälp av Mary Qwant. Det var brytningstid mellan hövolm och långt rakt i mittbena. Chica stövlar från YSL (var det väl?) Söta (flickorna alltså). Mycket sötare än de nuvarande. Märkligt. Spelade i många sammanhang en mycket mer undanskymd roll än idag. I skolan och i gänget. Ändå hade de en inneboende kraft som till slut spräckte gänget. Som ju skulle vara för evigt trodde vi. En efter en gick vi snart hand i hand med en flicka och gänget var inte världens mitt längre. Det var hon. Och man fick nya kompisar. Som också hade flickvänner. Och man fick sin flickväns kompisar och ja……… and the rest is history. Till flickorna hörde också en viss sorts musik. Särskilt då den första ”riktiga” flickvännen. ”I should have known better” med The Beatles. ”Tell me” med stenarna. ”Black is black” med Los Bravos. Yeah!
Jaha. Lite nostalgi känner jag att det blev. Ändå. Och det är inte alltid dåligt.
När jag skrivit detta inslägg har jag lyssnat på ”Exile on main street” och undrar om det är den eller ”Get yer Ya Ya´s out” som är stenarnas bästa album? För det är väl mellan dessa det står?
Keep rocking!
Lars
Därför älskar jag the Hollies
The Kinks är tveklöst korrekta. Deras stil, inflytande och attityd är tidlös. Tha Zombies torde också vara godkända även om färre känner till dom idag. The Searchers, däremot, gjorde inga bra LP och ses nog över axeln, förutom att ett par hitlåtar kan ingen bortse i från. The Shadows gitarrist Hank Marvin är respekterad men gitarrmusik anses nog bland de sk experterna mest höra hemma bland motorentusiaster i mellansveriges småorter.
Var skulle då the Hollies hamna, betraktade med sådana ögon? Snarare närmare Searchers än Kinks, antar jag. The Hollies musik pekade inte framåt, de få bra LP de gjorde var mer en samling låtar än självständigt konstnärliga produkter och de gjorde inga bra b-sidor.
Men a-sidorna, kära vänner, a-sidorna! Vilka hits de gjorde! Ärligt talat, i min bok är det the Hollies bästa låtar som ännu tydligare än Beatles beskriver det som var så speciellt med musiken i sextiotalets mitt.
The Hollies kom från Manchester. Med lite goegrafisk generositet kan vi räkna in dom bland Liverpoolbanden. De slog igenom samtidigt som de liknade grannstadens band musikaliskt. Första LPn och singlarna 1963 var covers, ganska taffligt gjorda, ärligt talat. Men redan 1964 blev det något annat med singlar som Just one look och Here I go again.
Hollies musik illustrerade ett ord som var vanligt då man som numera nästan fallit ur bruk: Frän. Det betyder tuff och framåt med småvass udd. Något som ger omedelbart intryck.
Det fräna hördes tydligt i Alan Clarkes attackerande tenorstämma, snyggt adderad av sångstämmorna där Graham Nashs var lätt identifierbar. Hollies vara kanske inte så bra instrumentaliser men de hade ett skönt driv, inte minst basisten Eric Haydock var bra. Gitarrslingorna var inte invecklade, men rätt.
Med We´re through och Yes I will lugnade man ner sig lite men sedan kom den låt som i mina öran är sextiotalspopens ultimata låt - jo, så är det, be mig illustrera tiden med en enda låt och jag lägger på I´m Alive. Där finns ALLT som behöver sägas. Allt i från det smattrande trumintrot till den tunga avslutningen (förr visste man hur man skulle avsluta en låt) finns där allt en låt behöver. Läckert vibrerande gitarrer, offensiv stämsång, gitarrsolo och så den underbara texten som berättar om killen som haft det så jobbigt men nu funnit det han längtat efter och LEVER.
http://www.youtube.com/watch?v=Ko-HqLqGBGA
Det få minns är att när alla andra band från 1963, utom Beatles, försvann snabbt från listorna blev Hollies kvar i toppen. De fortsatte fram till 1971 att kontinuerligt släppa nya hits. Im Alive följdes av Look through any window, nästan lika bra. I can´t let go blev listetta som I´m Alive. Höjdarlåtarna var som en pärlband. 1969 hade helt nya sound tagit över men Hollies hängde på med orkester och slog med He ain´t heavy, he´s my brother. En låt så tidlös att den kom etta 19 år senare när den återutgavs!
The Hollies fortsatte efter 60-talet men det kan vi hoppa här även om det kom någon hit och svenske Mikael Rickfors fick ersätta Alan Clarke något år.
I ärlighetens namn ska medges att gruppen hade det svårare med 33-varvare. Tredje LPn - som bara hette Hollies - och de två nästa, Would you Believe och For certain Because, älskade jag hejdlöst när de kom. Men idag känns de något daterade även om de fortfarande innehåller flera sköna njutningsstunder. Versionen av Lawdy miss Cloudy och Buddy Hollys Take your Time är bara två exempel.
Men The Hollies var alltså ett singel-band. Låt oss minnas den makalösa hitraden de hade 1963 - 71. Mycket få skivor kan i min bok mäta sig med en rejäl Hollies-samling.
Få svenska tidningar uppmärksammade att Hollies kom in i Rock and roll Hall of fame samtidigt med ABBA nu senast. Jag har inte läst motiveringen, den är inte viktig för mig som haft gruppen bland mina älsklingar i decennier. Men det är glädjande att min inledande beskrivning om "korrekta" åsikter kanske är fel, åtminstone verkar de fatta borta i Staterna.
The Hollies stod de för den perfekta musiksättningen av sextiotalets ungdomliga anda. Så var det. Så är det.
Per
Lost and found
Oj, det blev lite diskussion om vita albumet. Kul. Många goda argument för och emot o så. Men nu tänkte jag att vi skulle koppla av lite och titta i Lost and found lådan.
Häromveckan nämnde jag hur skarpt jag gillar Rythm of the rain med Cascades. Egentligen en ganska banal ballad men som ändå går rakt in i hjärtat på mig. Det slog mej då hur många ganska banala låtar som gör det. Går direkt in i hjärtat alltså. På mej i alla fall. Lite oförklarligt med låtarna har nåt slags magi. Ofta är dom väldigt enkla i strukturen. Kanske är det just det som gör dom så charmiga. Det är säkert så för oss alla och lika säkert är det olika låtar. I var fall så tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter på det här området. Få se vad du tycker.
Den första få bli Goodbye cruel world. Nix, inte Pink Floyd utan – James Darren. Från 1961! Egentligen tillhör den genren Schlock, den där schlager-rocken med tillrättalagd, mer eller mindre massproducerad och tillrättalagd musik från Brill house och utförd av snälla vita, välkammade gossar som hette Billy eller Ricky. Tanken var att dessa skulle fylla tomrummet efter den farligare rocken som betraktades som död efter en del tragiska händelser i decennieskiftet femtiotal-sextiotal. Buddy Holly. Big Bopper och Richie Valens var döda, Chuck Berry hamnade på kåken och Little Richard blev religiös. Och så var det den famösa payola-skandalen förstås. Billiesarna och Rickisarna med sin schlager-rock hade ett par år som väl var framgångsrika men som inte egentligen innebar något nyskapande. Men några charmiga avtryck blev det i alla fall. Som denna. Med solo på lergök? Eller kupad hand? Uppgifterna går isär. Men charmen sitter där.
http://www.youtube.com/watch?v=DU2Yb0HcqUs
Min andra exempel på extremt charmiga får vli en Everly Brothers. Dom producerad en lång rad av pigga poplåtar starkt country-inspirerade. Jag fastnade direkt för Cathys clown. Och sitter fortfarande fast. Den innebar något av ett nytt sound för bröderna, lite rockigare och man hör att en av deras mentorer avr Chet Atkins. Det är i all enkelhet ett ruggigt tryck i låten som liksom rullar fram och kräver uppmärksamhet av lyssnaren. Och deras röster!
http://www.youtube.com/watch?v=FPSuJfLGKGQ
Slutligen, bara för att den, trots att den är sönderspelad, är så förbannat bra, drogreferenser eller ej………. Också här det förföriska gunget. Green tamourine med Lemon Pipers
Enyoy!
http://www.youtube.com/watch?v=klYXLevbgq8&feature=related
Lars
Väl slaktad och tillagad ko smakar bra!
Jag håller delvis med dig, Lars - det är märkligt att en av Beatles sämre LP kultförklaras på det sett som skedde 2008 när plattan fyllde 40 år. Men jag håller INTE med dig (och Georg Martin) att plattan hade blivit bättre genom att begränsas till en LP. Ännu mindre förminskas till din egen miniversion med bara 9 låtar.
Det är nämligen kvantiteten som gör LPn. Knappt någon av det vita albumets 30 låtar är given bland Beatlarnas 50 bästa. Ett par är goda kandidater till botten-fem-listan. Men just genom att så få av låtarna står stadigt för sig själv behövs de andra. Varje låt behövs, från de inledande trummorna i Back in the USSR till stråkarna i Goodnight. Gör en enkel LP och den blir sämre än andra Beatles-LP (undantag: Let it be, förstås) vilka låtar som än väljs.
Även en halvbra Beatles-LP är bättre än det allra mesta som nått det mänsliga örat och det vita albument har sina poänger. Ganska påtagliga om man lyssnar på det. Det är en färgstark musikpalett med en bredd som jag inte kan komma på en enda annan LP som är i närheten av. Fantasin sprutar hela tiden och Beatles visar gång på gång med vilken självklarhet de kan låna en musikalisk idé och göra något eget av den.
Trots den enorma, musikaliska splittringen så hänger albumet ändå ihop på ett mirakulöst sätt. Det må vara en massa konstiga ljud och infall, det må till stora delar vara en samling sololåtar från de fyra, det Vita albumet är ett Beatles-album hela vägen.
Lars artikel lockade mig så klart tillbaka till boxarna (Denna gång är stereon utan tvekan den bättre versionen) och jag förbluffas av att många låtar är bättre än jag mindes dom. Dessutom är albumet så himla snyggt arrangerat med mängder av läckra ljuddetaljer, något som den senaste remastringen framhäver väl.
Jag ska inte göra ännu en låtgenomgång av det slag Lars gjort. Jag håller med honom många gånger även om jag värjer mig emot hans korthuggna ordval som ger en mer negativ bild än jag tror Lars egentligen menar. Men i vissa fall kan jag inte hålla mig:
Happines is a Warm Gun: Albumet har flera exempel på Johns brilljanta handlag med flummig popmusik. Lars tar med ett par bland sina få godkända men sågar det mesta skoningslöst. Även denna underbara sak där bara titeln är nog för att geniförklara upphovsmannen. Dessutom har låten det kanske snyggaste avslutet av alla låtar som gavs ut år 1968
I will: Paul har gjort några verkligt suveräna ballader. Det finns bättre än den här men redan första lyssningen för 41 år sedan föll jag för den fina melodin. Snyggt spel på den 12-strängade gitarren dessutom.
Long, Long, Long: Georges tysta låt kanske inte är så stor på egen hand men som efterföljare till den brutala Helter Shelter (Som Lars demoklessvärd också gjorde mos av, märkligt nog) blir den en välkommen befrielse. Låten är ett skönt slut på LP-sida tre som också har tuffa Birthday (ännu en pärla) och Yer Blues. En ljuv andhämtning precis när man behöver den.
Goodnight: LPns sista spår är en söt Disneymusik-pastisch. Kan ses som en bagatell men passar underbart efter den störiga Revolution nr 9. Rätt att låta Ringo sjunga, få kan låta så snällt farbroderlig som han.
De två sista är bra exempel på hur elegant Vita albument fungerar när man ser sammanhangen. Det är rätt låt som kommer efter rätt - eller fel - låt, helheten blir mycket större än delarnas summa.
Beatles är alltid bra, de är det bästa musikhistorien åstadkommit. De har gjort åtskillig bättre än de 30 låtarna på detta album som ändå inte förtjänar den feta smäll Lars utdelade. Jag tycker den är kalas!
Så tycker i alla fall jag. Kommentarer välkomnas. Lars och alla andra läsare önskas en Glad Påsk!
Per
ÄNTLIGEN!!
Idag på förmiddagen avslöjar New Musical Express nätupplaga att ”det glömda Beatles-albumet” äntligen släpps. Att vi äntligen kan få höra de överblivna låtarna från Revolver-inspelningen säger man bero på att Michael Jacksons dödsbo (som äger Northern songs) gjort en överenskommelse med Yoko Ono om de ekonomiska villkoren för en utgivning.
Bakgrunden är, som du förstås känner till, att Beatles under sin mest kreativa period hade mer material än man mäktade med att ge ut trots täta LP-släpp -64-65. Materialet blev liggande och mot slutet av karriären lade John Lennon in sitt veta mot en utgivning, trots Apples ekonomiska problem, med argumentet att han inte längre kunde stå för materialet. När sedan Mickael Jackson köpte Northern songs Ltd, i vilket materialet ingick, kunde materialet inte ges ut utan godkännande från upphovsmännen enligt en klausul i köpeavtalet. Men nu har Yoko Ono tydligen bytt fot.
Man vet väldigt lite om vad det innehåller, men mestadels rör det sig, enligt New Musical Express av material som man inte ansåg platsade på Revolver. Och med tanke på vad dom skrev under den perioden så vattnas det verkligen i öronen, eller hur? Det är, enligt samma källa, bara ett par titlar som är kända. En Lennon-ballad betitlad ”Oh you fool” och Ringos bidrag skall tydligen vara en cover på den gamla femtiotalshiten ”April i Paris”.
Utgivningen är planerad till, på dagen, om ett år. Men omslaget ser du ovan. Vi får njuta av det så länge.
Jag lovar återkomma i detta ärende.
Lars i början av april
