Men Bob, vad har du gjort?
Nej, bloggen är ingen recensionsspalt. Men ibland måste man ju bara få skriva av sig. Skriva av sig känslorna.
När jag skrev detta inläggs första utkast skrev jag ”aggressionerna” istället för ”känslorna” i föregående mening. För chocken blev större än väntat när Bob Dylans nya album snurrade i CD-spelaren. Att han hade spelat in 10 låtar som Frank Sinatra hade gjort var välbekant. Tidningarnas recensenter hade berömt att nu sjöng Bob äntligen bra, detta är en bra platta, slog man fast.
En ny Dylanplatta är alltid av intresse. Tempest, som kom 2012, var ju riktigt bra. Visst hade han tappat mycket av sångrösten men där visade han att det lilla som är kvar av den kunde låta godkänt. Bra originallåtar.
Men att Bob Dylan sjungit in låtar för att hylla Frank Sinatra lär däremot inte så uppiggande. Avståndet i kvalité mellan sångarna Frank och Bob kan väl, när man tänker efter bara lite, inte bli just större. Den ene en av de bästa som funnits, den andra närapå motsatsen. Ändå lät projektet spännande på något sätt, hur i all sin dar skulle det fungera?
Let´s be Frank, som tidningen Mojo vitsigt rubricerar sin recension: Man måste vara betydligt mer av Dylanfanatiker än undertecknad för att ärligt tycka att detta är bra. Mojo noterar inledningsvis att Dylan går in i en ny tradition att kända artister spelar in The Great American songbook. Men tänker vi t ex på Rod Stewart har vi bara en av de många röster som kan göra evergreens rättvisa på ett sätt som Bob Dylan aldrig kan.
Fast här ska inte överdrivas på det sätt som rockrecensenter gärna gör. Om man inte tänker på den mäktiga röst som en gång sjöng in dessa låtar, utan tänker på att de här framförs av en 74årig före detta vissångare som alltid haft mer av känsla än tekniskt skicklighet i sången, då blir det faktiskt ganska OK. Bob Dylan sjunger stillsamt med lugn, mysig känsla. Rösten knarrar inte det minsta och är – med några mänskliga undantag – tonsäker på ett sätt man nästan hajar till inför.
Det som mest gör mig irriterad, är det enkla kompet. Bakom Bob spelar hans vanliga turnéband. Gitarr, bas, trummor och steel guitar. Det gör det så återhållsamt och profillöst att man ibland glömmer att de finns där överhuvudtaget. De fina kompositionerna blir inte de storartade låtar de ska vara, utan stillsamt framförda melodier. Men om man tänker efter: Vad vore alternativet? Hade kompet tagit i med den kraft som orkestern ofta gör bakom Sinatras inspelningar, då hade Bobs lilla röst bara blivit ännu mindre. Det hade verkligen varit fånigt.
Till besvikelsen ska läggas att det inte, med ett par undantag, rör sig om kända låtar med melodier som imponerar utan många egentligen inte så märkvärdiga låtar. vad som fått Bob att välja just dessa är oklart.
Det verkar som att vi på senare tid fått två artister från vårt älskade sextiotal som på gamla dagar ger sig själva rätten att utsätta sin a fans för närapå vad som helst. Vi vill knappast ha det, men vad kan vi göra annat än att acceptera? Den andre är förstås Neil Young. Ska vi jämföra dessa måste medges att Bob Dylans infall är betydligt lättare att acceptera. Julskivan häromåret var ju egentligen rätt så kul. Den här plattan är, när man tänker efter när allt kommer omkring, ganska acceptabel
Men det är så HÄR vi ska höra Bob Dylan, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=WOP6R3JvNHg .
Per
Tendenser i sextiotalspop.
Rubriken låter ett ämne för en längre uppsats. Men är den det? När jag skulle skriva mitt inlägg kom jag förstås att fundera på om det över huvud taget fanns några tendenser eller om det enda svensk pop hade att erbjuda var en radda efterapare. Jag gick till två källor - FB-gruppen ”Vi som gillar 50- och 60-talsmusik” och det oundgängliga verket ”Tio i topp”. Någon i den förstnämnda gruppen skrev att britterna kopierade amerikanerna och vi britterna. Men eftersom det där fanns olika tendenser i brittisk pop så kanske de levde vidare i olika linjer hos oss? Om man tittar på Tio i topp så kan man kanske se spår av detta? Jag kikade lite.
Tidig på listan och långlivad efteråt var den linje man kan kallas schlagerpop med rötterna i amerikansk country och Brill. Den förvaltades väl av artister som Anita Lindblom och Siw Malmkvist i form covers på amerikanska original, men tidig på listan var också Lill-Babs med ett svenskt original med Simon Brehm m.fl. som upphovsmän.
https://www.youtube.com/watch?v=ECCIF55U-gU
I förlängningen och som en gren av detta schlagerträd finns den musik som sedan gav grunden till dansbandsmusiken. Sven-Ingvars knockade tio i topp juryn med sin Luffarevisa i juni 1962 och återkom året efter med ”Ett litet rött paket”, dock utan knock-effekt. Sten och Stanley landade 1963 på listan med instrumentala ”Wiggy Woogie”. Dansbandspopen lever och har hälsan trots de blygsamma listframgångarna på sextiotalet. Cool Candys finner man också i denna grupp men var man ska placera in Owe Thörnqvist är väl mer oklart, men släkt med schlagerpopen är han, men också med svensk vistradition.
https://www.youtube.com/watch?v=1LTUhIhWbFA
Tidigt ute var också diverse rockkungar och rockdrottningar. Det var rock parad med rockabilly och det handlade om Elvis, Cochran, Holly och Steele bland andra. De förvaltade bättre eller sämre men tillförde inget nytt. Absolut inget nytt. Noterbart är emellertid att i skuggan av frontmännen, ”kungarna” så utvecklades många duktiga instrumentalister som kom att utgöra grunden för den mer tekniskt avancerade pop som skulle följa.
https://www.youtube.com/watch?v=qpJGs_WoZ10
I svallet efter den brittiska invasionen följde de tre stora: Shanes, Hep Stars och Ola and Janglers följda av ett otal mindre grupper i deras kölvatten. De förenades av ett rätt slaviskt härmande, för att inte säga kopierande, av främst brittisk musik. En del tog, likt rockkungarna inspiration från den tidiga rockperioden medan andra traskade i spåren efter Kinks, Who och Animals. En del bluesigare, en del poppigare, en del tekniskt skickliga andra mindre (låt oss bara nämna Shakers) och de tog ibland steget från covern till den – visserligen inspirerade men dock – egna kompositionen. Benny Andersson och Claes af Geijerstam värpte musikaliska guldägg för sina respektive grupper och Mascots, med bakgrund i svensk musikskola, gjorde komponerandet till en viktig ingrediens i sin katalog. Den riktigt stora hitten uteblev men de bidrog till att den egenkomponerade musiken fick alltmer inflytande.
https://www.youtube.com/watch?v=FHB2FhX61-M
Något blev det i alla fall av detta blogginläggs tema. Och en del återstår så jag återkommer i mitt nästa inlägg till de svenska poptjejerna och de som den uppmärksamme läsaren kanske trodde jag glömt – Tages och Spotnicks. Och kanske något om vispopen. Och kanske något mer. Pugh startade ju sin karriär sent sextiotal men är väl mer sjuttiotal. Men ”Ja dä ä dä” förtjänar kanske en kommentar? Får se…
Lars
En vecka i New York
Tillbringade sportlovsveckan i den lockande storstaden på andra sidan Atlanten. Kan bara rekommendera alla läsare att åka dit, ni som varit där längtar garanterat tillbaka. Varning dock för vintertid – vi hade minusgrader hela veckan och med den envisa havsluften blåsandes över ön Manhattan blev det dubbla vantar och mössor från morgon till kväll. Å andra sidan var det kanske årstiden som gjorde att vi fick ett utmärkt rum alldeles intill Times Square för bara 1.000 kr/dygnet. Fynd!
På en vecka hinner man med mycket. Att stå vid ingången till Dakota building där Lennon miste livet 1980 kändes sällsamt, man blev ganska tyst där och då. Alldeles intill finns en liten bit av Central park som kallas Strawberry fields. Där sitter alltid någon och spelar Lennonmusik, så även nu trots kylan. Imagine är en sådan låt som alltid låter bra även om framförandet är amatörmässigt.
En annan upplevelse var att besöka Apollo Club där James Brown gjorde sin sensationella liveplatta 1962. Var där på en talangjaktstävling för ungdomar. Inte märkvärdigt i och för sig men kompbandet var bland det bästa jag hört
Vännen och tidigare kollegan på Västerbottens-Kuriren, Anders Lundqvist, hade försett mig med tips inkl tre skivaffärer. En av dessa var West Side Records på 72a gatan, samma gara som Dakota.
Ungefär som ett antikvariat med massor av hyllor som inte verkade särskilt stadiga i några ganska små rum. Många med böcker, andra med skivor, vinyl och CD lite till synes huller om buller. Trångt, packat, mysigt. Ett sånt där ställe man skulle stannat på i många fler timmar om inte hustrun väntat.
Bakom disken hörs något på svenska. What? Jag gick dit bak till den äldre innehavaren vars skägg inte föreföll ha kammats sedan 60-talets hippievåg. ”Its from the movie Dom kallar oss mods” sa han med skönt bruten svenska. ”You said you were from Sweden.”
Därifrån blev det ett märkligt samtal. ”Well Swedish music from the 60s was not so very good, to be honest”, sa jag. “Yeah, but that´s not the POINT”, blev svaret. “It was so FUN”. Bara att hålla med om så klart. Det roliga är ju själva poängen, inte att fundera över konstnärlig nivå.
Denne man kände väl till Hootenanny singers och var synnerligen entusiastiskt för Hep Stars version av Cadilac. Well, tänkte jag och minns det lite släpiga trumspelet, fast det är klart, kul är den ju!
https://www.youtube.com/watch?v=Qe6UpGFlRGM
Innan jag avvek till mötet med kompisen som skulle visa Dakota och Central Park hade mannen bakom disken lärt mig att Henrik Salander i Hounds hade en karriär i FN efter tiden i Hounds och så spelade han den här för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=ZVxbz4Jg5l8
Sådana möten är inget konstigt i New York, staden som bjuder dig på något fantastiskt, vad du än letar efter!
Per
Tendenser i USA som är ett misslyckat projekt
Per hade rätt igen – du biter över för mycket antydde han när jag kläckte min idé om att behandla utvecklingstendenser i sextiotalspopen i UK, USA och Sverige. Det är inte sällan jag får kloka råd av Per när vi då och då dryftar idéer till blogginlägg. Ibland blir mina lite för yviga och denna gång borde jag ha lyssnat mer uppmärksamt på Pers råd…
UK gick väl hyfsat om man har låga anspråk (se tidigare inlägg) men USA – nej det går bara inte att inom ramen för ett blogginlägg att sammanfatta utvecklingen där. Landet är större, musiken mer diversifierad och tendenserna, även om man bara begränsar sig till de viktigaste, alldeles för många för att kunna behandlas i ett blogginlägg. Jag försökte och är nu uppe på sidan 11 om du förstår vad jag menar? Så därför gör jag om formatet och nöjer mig med några kommentarer till utvecklingen i USA som jag – mycket personligt – tycker är de viktigaste. Så får det bli.
För det första förvånar det mig att British invasion inte satt fler musikaliska spår i USA. Man lät sig inspireras men lät britterna behålla sin egenutvecklade (nåja) stil som den kom till uttryck i invasionen. Det finns väl bara ett enda band som var en direkt klon – The Monkees. De låter väldigt mycket Mersey.
https://www.youtube.com/watch?v=ZcXpKiY2MXE
För det andra så talar alla om inspirationen från Bob Dylan. Från Beatles till Springsteen och jag vet inte hur många fler som hänvisat till honom som inspirationskälla, men var är de tydliga spåren? De riktigt tydliga? Få framgångsrika har klivit direkt i hans fotspår. Mycket var nyskapande med Dylans musik och framför allt hans texter, inte minst de rent episka texterna, de som berättar en historia. Möjligen finner man de bästa förvaltarna av detta arv i den pop som stod countryn nära (och man ska inte underskatta att Dylan var en stor countryfan). Inte minst delade de intresset för det berättande som Ode to Billie Joe av Bobbie Gentry, Me and Bobby McGee av Kris Kristofferson och Harper valley PTA av Tom T Hall. Det är i min värld musik i samma tradition som Dylans. Men rena copy-catsen är få. Kanske beroende av hans genialitet? Finns förstås också en radda ”protestsångare” för vilka Dylan själv emellertid inte hade något till övers för.
https://www.youtube.com/watch?v=4ivUOnnstpg
För det tredje menar jag att blues, rythm & blues och soul inte bara fick en revival utan pånyttföddes efter det att engelska band som Animals och Stones inventerat musikskatten, givit den en engelsk (eller vit om man så vill) popifierad kostym. När de engelska banden återförde denna omförpackade låtskatten så fick de svarta upphovsmännen inte bara en förnyad popularitet utan också inspiration av invasionen. Med förnyad kraft och definitivt större popularitet bland vita lyssnare. Några av dem nämns här.
https://www.youtube.com/watch?v=sp3JOzcpBds
För det fjärde så skapade Tamla Motown en alldeles egen, amerikansk, musikstil. Inspirationen av blues och soul är förstås självklar men Berry Gordy jr:s imperium står alldeles för sig själv i den amerikanska musiktraditionen. Inget hade någonsin låtit likadant som när The Supremes satte ner foten och med en feministisk underton sjöng ”Stop in the name of love” då var det inte bara jag som rös. Av många skäl.
https://www.youtube.com/watch?v=iDPjYZxi0n8
För det fjärde står Flower power för en rent amerikansk stil som inspirerade hela världen. Hippievärlden och dess Mecka Woodstock var dock genomförljugen. Drogromantiken och naiviteten i förening var förstås livsfarlig (men kul också för oss som var på ett eller annan Love-in, det är svårt att förneka) och det var många som offrades på det altaret. 27-klubben är väl ett levande bevis på detta. ”If you´re going to San Francisco” har mindre att göra med verkligheten att göra än den mörkare ”Let´s go to San Francisco”.
https://www.youtube.com/watch?v=PiK79FlEFAI
Därmed avslutar jag detta överambitiösa inlägg men försöker igen snart och då med utvecklingen i Sverige. Om det nu fanns någon, eller om vi bara apade efter?
Lars
Sam Cooke omvärderas??
Som rockhistoriker har jag lärt mig att Sam Cooke var den som bakom Ray Charles grundlade det vi kallar soulmusik. Ärligt talat har jag aldrig studerat den mannen närmare. Det känns bara så givet och rätt att säga så. Det man hört är ju så himla bra.
För en tid sedan köpte jag ännu en utgåva i den makalösa serien ”Eight classic albums” (siffran kan variera lite) där man på fyra CD satt ihop 6-8 vinylplattor och ofta kompletterat med andra låtar. Ingen information alls på omslaget mer än att man får veta från vilken LP låtarna kommer ifrån. Men för 99 kr i inköpspris är dessa utgåvor hur som helst enorma fynd. Dessutom är ljudet ofta alldeles utmärkt bra.
När skivaffärens fönster hade Sam Cooke i den serien var inköp givet.8 LP från 1957 – 60. När jag sedan upptäcker att hans två bästa LP från den perioden inte är med, knyter jag handen lite, men bara en kort stund. Fyra CD med ca fem timmar Sam Cooke är hur som helst hörvärt så det räcker.
Man vad är det vi får höra? Överraskning är det minsta man kan säga. De – självklart vithyade – killar på skivbolaget som tagit hand om denna guldröst tänkte sig uppenbarligen inte att här skulle det sjungas rock ´n´ roll, verkligen inte. Nej, här handlar det ofta om rena schlagermusiken med ibland rejäla och ofta inte alls så spännande orkesterarr.
Man förstår att dessa skivor inte bildat köer i återutgivningsfacken, bara ett par år senare hade ungdomsmusiken blivit så populär att skivbolagen insåg att man tar inte en ung, poppig sångare och tror att man hittat en ny Sinatra. Utan att, som sagt, ha studerat Cooke som jag borde ha gjort tidigare gissar jag att han de sista åren till sin tragiska död 1964 gjorde vassare musik.
Här är Sam Cooke inte mycket av den gospelsångare som några år tidigare hade sjungit lead i Soul Stirrers. Man hör inte en som grundlade soulmusiken.
Men vi hör en alldeles makalöst vacker röst. En sådan där man inser hörs alldeles för sällan. En röst som ofta nästa ensam helt bär musiken. Så bra att jag liksom per automatik gillar låtarna också. Detta må ofta vara schlager men då kallar jag det kvalitetsschlager. Minst.
I förra inlägget länkades till Janis Joplins inspelning av Summertime. Att jämföra med Cookes är verkligen att ställa äpplen bredvid päron. Sams version har inte så mycket komp som lyfter fram men rösten, mina läsande vänner, RÖSTEN!
https://www.youtube.com/watch?v=vWFJLUBwpSY
Sedan kan jag inte låta bli att sätta in i varje fall ETT exempel på Cooke som schlagersångaren som inte liknar någon annan. Nej, detta kan inte ens kallas popmusik om man så tänjer begreppet, men säg inte att det är dåligt!
https://www.youtube.com/watch?v=rABB5DPZl5k
Det var inte under femtiotalet som Sam Cooke blev det stora namn i rockhistorien han är. Han slog igenom plötsligt med You Send me som puttade bort Elvis Jailhouse Rock som nummer ett på listan. Men hitsen därefter blev inte många. Storhetsstämpeln kom senare när han gjorde låtar som Bring it Down Home to me, Twistin' the Night Away, och, inte minst, den monumentala A Change is Gonna come, som han blev det stora namn han är.
https://www.youtube.com/watch?v=gbO2_077ixs
Omvärdering? Nej, ni såg frågetecknen redan i rubriken ovan. Nej, i denna blogg omvärderar vi inte rockhistoriska monument, i varje fall inte negativt. Men att jag blev överraskad, det har nu förstått. Jag har hört fem timmar schlagerpop framört av en underbar röst. Också det en upplevelse att minnas.
Per
