perolarssextiotal

I del 1 av denna bloggtrilogi formerades trupperna. ”Ungdom” blev ett nytt tillstånd och tonåring ett begrepp. Det första upproret riktade sig mot det man upplevde som föräldragenerationens likformiga livsstil. Men ungdomsgenerationen internationaliserades i takt med att radio och TV utvecklades. Omvärlden kom närmare och med gav insikter om krig och svält. Särskilt tydligt blev det under det atombombshot som världen levde i redan på femtiotalet. Motståndet mot en svensk atombomb, som var en konkret politisk och teknisk möjlighet, blev en första antydan till en folkrörelse utanför de traditionella. När sedan Vietnam-kriget via TV-sändningarna fick många att sätta det ljumma kaffet från TV-kannan i halsen väckte de grymheter som avslöjades en berättigad avsky. Jag tror att FNL-rörelsens framväxt och omfattning varit omöjlig utan dessa nakna krigsdokumentärer. Innan dess hade vi bara matats med glorifierade skildringar från andra världskriget där realismen inte var särskilt större än i de Western-filmer som gick parallellt. Där visades inte nedbrända byar, brännskadade barn och lemlästade soldatkroppar.

Allt detta kom förstås också att speglas i musiken. För egen del minns jag tydligt mina föräldrars oro över de ryska bombproven på Novaja Semlja och när JFK:s tal vid Kuba-krisen TV-sändes. Bomben var i högsta grad en närvarande realitet. Och det sjöngs om och mot den. Mest känd är kanske Barry McGuires Eve of destruction.

http://www.youtube.com/watch?v=ExH7h9Lk5HY

Det blev många protestsånger. Själv är jag väldigt förtjust i Hedgehoppers anonymous` ironiska och suggestiva ”I´ts good news week”, tyvärr alldeles bortglömd. Den kortlivade gruppen är nästan mytisk och sades bestå av RAF-anställda och gruppnamnet skulle vara ett slangord för lågsniffning med stridsflyg (det finns också en vulgärare tolkning). Gruppen gjorde inte så mycket väsen av sig efter denna hit men hade en anständig uppföljare i ”Don´t push me”   

 http://www.youtube.com/watch?v=Q4KzGKnuUuc     

Och så fortsatte det med Donovans ”Universal soldier”, Dylans ”Masters of war”, och Hollies ”Very last day”. För att bara plocka några ur denna stora genre.

I takt med att vietnamesernas kamp mot USA-imperialismen blev mer känd och vann i respekt, så kom också kritiken mot just detta krig att bli mer konkret och kom också tydligare till uttryck i protestmusiken. Men, när man idag beskriver det sena sextiotalet och sjuttiotalet får man gärna intrycket av att sympatierna för Vietnam var massiva och dominerande. För oss med bättre minne som då och då sålde Vietnambulletinen utanför systembolaget på Skolgatan här i Uppsala är minnesbilden mer nyanserad. Kärleken till USA och den amerikanska kulturen gjorde många förlåtande och man fick ibland ta hätska angrepp som tidningsdistributör. Ett exempel på att det fortfarande fanns utrymme för USA-romantik bevisas av före detta staff sergent i elitförbandet ”Gröna baskrarna” Barry Sadler gjorde ett – om än kort – besök på Tio i topp med en hyllning till sitt förband. Det fysiska utspelet är..eh..behärskat… Och visst fanken är han lik nån?!

http://www.youtube.com/watch?v=z0w6Bqma4qM

Men i huvudsak var det radikalt motstånd mot Vietnamkriget som dominerade. Var gränsen går mellan allmän ”antikrigs-propaganda” och konkret kritik av Vietnamkriget går kan väl vara osäkert men mot slutet av sextiotalet var målet för protestsångarna säkert det senare, som Lennons ”Give peace a chance”. Inget snack om saken är det emellertid när Country Joe and the Fish” får folket på Woodstock att skandera ”Fuck”.

http://www.youtube.com/watch?v=4zdH09mWVF8

Men snart radikaliserades ungdomen och musiken och tog en tvär politisk vänstersväng. Mer om detta senare.

Lars

 

Alldeles för få tjejer på bloggen! Därav denna utmaning.

Och ja, jag vet direkt att mitt val av Marie MacDonald McLaughlin Lawrie kanske inte är det självklara valet i hård konkurrens med Cilla, Petula, Dusty och allt vad de heter, men jag vill ändå slå ett slag för denna outsider, mer känd som Lulu. Detta skotska yrväder, som föddes 1948 i Lennoxtown, har visserligen haft ganska få hits, men hennes övriga produktion är idag - orättvist - nästan helt bortglömd. Det borde den inte vara. Mest känd är hon med rätta för sina rockigare hits där hennes röst var perfekt. Jag behöver väl inte påminna om Shout!

http://www.youtube.com/watch?v=IAbbXbZKph0

Annat välkänt från denna sida av Lulu är förstås Lulu – Boom Bang A Bang och Lulu – The Boat That I Row. Hon hade emellertid också en mjukare sida, där hon kunde visa att hennes röst var både nyanserad och mjuk. Är själv lite förtjust i ”To sir with love” även om den är förskräckligt överarrad! Lulu – To Sir With Love . Dessutom var hon ju ”Bond-brud” åtminstone vad gäller att sjunga ledmotiv Lulu – The Man With The Golden Gun.

Även om valet på objektiva grunder är långtifrån självklart så ställer jag upp för Lulu. Hon ska vara med här i bloggen även om Per kanske tycker det blir lite av öppet mål. Men Per, min kandidat är en tiger med klös i den sammetslena tassen! Lulu – I'm A Tiger

Lars

Bra val Lars! Lulu är lite underskattad men hade oturen att inte få riktigt bra låtmaterial. Men BÄST är hon inte! I själva verket lämnade du nog väl öppet mål för mig, tycker jag.

Tänkte att om jag svarade med någon annan borde vi få tjockt i kommentatorspalten, men nu måste man ju vara lite hederlig också.

Dusty Springfield (eg Mary O´Brian) står med huvudet - ja bra mer än så, minst halva kroppen! - högre än all konkurrens i denna duell. På sextiotalet klassades hon som en läcker schlagerröst då det då inte gick att tänka sig att en vit kvinna från Europa sjunger soul. Men med åren har vi alla förstått att den här tjejen var något långt utöver de andra popflickorna (Lulu var mer rock, medges gärna) och att hennes röst ska etiketteras just soul.

Redan i trion The Springfields satte hon färg på låtar som Island of dreams och 1963 kom första hiten med I only want to be with you, en låt som hade både driv och kraft. Sedan kom hitsen på rad. 1968 kom LPn Dusty in Memphis med låten Son of a preacher man. Det blev lite av en höjdpunkt på ett suveränt sextiotal, därefter hamnade Dusty lite i skuggan. Men efter många år i skymundan kom en välkommen återkomst i 80-talets samarbete med Pet Shop boys som gav hiten What hade I done to deserve this?

När Dusty gick bort i cancer 1999, några veckor före hon skulle ha fyllt 60 - blev det många hyllande spaltmeter för en hjältinna som egentligen hade glömts alldeles orättvist av en kritikerkår som var för ung för att ha upplevt sextiotalet själva. Hennes musik lever och håller länge.

Kolla länken - se, lyssja och njuuut!

http://www.youtube.com/watch?v=dp4339EbVn8

Per

 

 

 

 

 

Det är sällan vi tar chansen att recensera plattor här på bloggen och mig veterligt har vi aldrig skrivit om nyinspelad musik. Nu händer det ju inte så ofta att de hjältar som denna blogg i första hand ägnas åt spelar in nytt så när det händer är det kul att kommentera.

I mars 09 såg Lars och jag Zombies på Katalin i Uppsala. Från sextiotalsuppsättningen var där Colin Blunstone och Rod Argent, de två viktigaste medlemmarna på sång resp keyboards och kör. En överraskande fräsch show som visade att inget av det som gjorde gruppen en gång så bra saknades även om tre positioner var besatta av nyare namn.

Nu har just den kvintetten släppt en färsk platta med 10 nya låtar; Breathe out, breathe in. Det är en utsökt platta som har mycket av det som en gång gjorde gruppen så speciell, och samtidigt en av mina största favoriter (läs "jag älskar.." i bloggens arkiv mars 2010).

Det handlar om snyggt sammansatta låtar som ibland kryddas med ackord som hör hemma mer i jazz än pop eller rock. Colin Blunstones säregna, läckra, lite ansträngda röst låter som förr. Rod Argents keyboardspel dominerar kompet som vanligt och i Show me the way visar han att sångrösten är intakt. En riktig Zombies-platta, med andra ord!

Visst är något lite annorlunda. Tom Tooneys gitarrsolon är något Paul Atkinson aldrig spelade. Det moderna, lite tjockare soundet känns lite ovant men det vore ju konstigt om tiden hade stått helt stilla även för Zombies del.  Det låter modernt utan att vara överlastat, helt enkelt.

Lika bra som på sextiotalet?? Nja, nog för att rockskrivande gärna inkluderar överdrifter men inte handlar det om samma himmelska höjder som de befann sig på åren 1965 - 68. Flera spår är verkligen bra men man kommer inte ifrån en viss middle-of-the-road-känsla. På de 40 år som gått har det helt enkelt gjorts för mycket av stabil hitpop för att Colin och Rod ska vara opåverkade.  Men titellåten, där 60-talets Zombies slår följe med Steely Dan, Any other way, Shine on sunshine, där tidigare basisten Chris White medverkar som kompositör, och tunga Another day är fyra låtar som skulle varit pärlor även om de hade kommit på 60-talet.

Och alla eventuella tveksamheter försvinner när Rod sätter sig bakom Hammondorgeln och i avslutande Let it go spelar ett ljuvligt solo. DÅ är det precis lika bra som någonsin förr!

Per

Det talas ofta om ”protestmusik” från sextio- och sjuttiotalen utan att detta vida begrepp närmare definieras. Jag tycker att man i vart fall kan urskilja tre huvudströmningar. Från en musik som blev en del av den första renodlade tonårskulturen, via en rädsla för atombomben och en kritik av Vietnamkriget till en tydligare formulerad samhällskritik från vänster. Det var ingen tydlig kronologi, stilarna överlappade varandra, men ändå. Jag ska i tre blogginlägg, i tur och ordning, presentera dessa musikaliska inriktningar. Och jag börjar med det som kom att kallas ungdomsrevolten.

Begreppet ”tonåring” är, i ett historiskt perspektiv, nytt begrepp. Ända fram till femtiotalet var man barn under den relativt korta skoltiden och därefter vuxen dä man kort därefter befann sig i arbetslivet. Någon tid att vara ”ungdom” fanns inte, inte minst beroende av knappa ekonomiska förhållanden. Det var först efterkrigsgenerationens ökade välstånd och med den följande längre skoltiden som gjorde det möjligt att under några år vara vuxen utan det vuxenansvar som kravet på arbete ställde. Och denna nya frihet och den ökande köpkraften gjorde tonåringen till ett begrepp och – inte minst – en konsument. Med tid för och råd med nöjen. Musiken blev ett viktigt sätt för denna nya grupp att definiera sig själv. Och en definition görs enklast genom att man tar avstånd från något och för tonåringen riktades avståndstagandet inte överraskande mot föräldragenerationen.

Det är lätt att tycka att femtiotalets lättsamma schlagerpop var både ofarligt och naiv men satt i sitt tidsmässiga sammanhang var den förstås radikal. Men det var först på sextiotalet som avståndstagande mot föräldragenerationens livsstil blev tydligt formulerad i popmusikens texter.

Bob Dylan klarade av att tidigt sammanfatta alla tre epokerna och var tidig med sin kritik mot krig, men har kanske bäst av alla formulerat upproret mot föräldragenerationen – Tre minuter och femton sekunders uppgörelse med tradition och konservatism från 1964 – ”The times they are a`changing”.  Bob Dylan – The Times They Are A-Changin'

Framför allt var det de vuxnas traditionsbundna och lite inskränkta livsstil som kritiserades. Villa, bill och hund var mardrömmen. Väl formeluerat av Manfred Mann: Manfred Mann – Semi-Detached Suburban Mr. James - Mono Version

Eller varför inte  The Kinks – A Well Respected Man

Dessa exempel är tydliga I sitt avståndstagande från föräldragenerationen men det var inte bara det. Den rytmiska rocken, de öppna sexanspelningarna och danserna tillhörde bara tonåringarna. Mode, konst, egna klubbar och attityd var också viktiga inslag i självdefinieringen. Man byggde en mur runt begreppet tonåring och innanför denna mur var vare sig yngre eller äldre välkomna. Ungdomskulturen var ett faktum och skulle bli en faktor att räkna med. Motståndet mot krig i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet, bomben och till slut kapitalismen kom att utvecklas ur denna sociala bas. För att göra uppror krävs en grupp och nu fanns den – ungdomen.

Mer om upproret i nästa blogginlägg från mig.

Lars

Har just läst ut Keiths Richards lysande självbiografi. Lars skrev om den här på bloggen. Gå gärna till arkivet för januari och läs hans inlägg som jag till fullo instämmer i. Fast inte riktigt helt.

I slutet skriver Lars att Keith "på flera ställen"  säger att Exile om main street är gruppens bästa LP och låter oss förstå att han instämmer. Oavsett hur mycket Keith Richards anser det så är det hur som helst en numera ganska vedertagen bild bland experter. 

Nu är det ju så att på denna blogg är skribenten (inkl ni som kommenterar!) kung och jag har inte ändrat min tveksamma hållning till Exile on main street. När den kom var inte faktiskt kritiken så positiv. Jag tror, som andra iaktagare, att det är i ljuset (eller kanske hellre dunklet) av de sämre plattorna som kom därefter som Exile fått mycket av sin upphöjda status. Förmodligen påverkas jag på motsvarande sätt då EOMS kom efter min stora Stones-favorit; Sticky Fingers (som jag kanske återkommer till en annan gång).

En del av min kritik skulle också kunna framföras mot Beatles vita album: Den där självklara topplåten lyser rejält med sin frånvaro. Tumbling Dice valdes som singel och den har inte en chans på en lista med stenarnas 20 bästa. Eller 40. Inte dålig, nejdå, men med ett överlastat arrangemang och utan den där vassa udden som de bästa låtarna har.

Just de överlastade arren är kanske min största invändning mot plattan. På nästa varenda spår finns det ett eller flera instrument för mycket. Det var många musiker på Rivieran som hjälpte till men var det nödvändigt att låta dom göra det samtidigt??

Om nu plattan saknar toppar så finns det flera låtar som definitivt borde ha spolats. Hopplöst sega Ventilator blues. I just want to see his face känns som i bästa fall som ett halvdåligt skämt, ungefär lika lockande som Revolution nr 9 på Beatles-plattan.  Let it Loose, Stop breaking down och Casino Boogie är titlar som ingen kommer ihåg. Intetsägande. Shake your hips, entonig, tråkig.

Men nu vore jag inte Per Davidsson om jag lät artikeln sluta i gnällig moll. Det är verkligen inte meningen med rocktexter. Visst har Exile on main street flera goda stunder. Inledande Rocks off har precis det bett som ett öppningsspår på en LP ska ha. Hetsiga Rip this joint blir med det snabba tempot en kul omväxling. I avslutande Soul Survivor fungerar det mäktiga arret, ett starkt avslut. Däremellan finns Richards Happy och några spår till som innebär att, jovisst, som enkel-LP hade nog Exile on main street funkat. Den hade nog varit en av stenarnas 10 bästa till och med.

Men nu blev det tyvärr en dubbel-LP. En platta som förde Rolling Stones bort från den piggt uppkäftiga och UNGA musikende gjorde i början till ett ibland riktigt segt vuxenrockband. Rasande kompetenta, jodå, men inte alls det musikaliska frontband gruppen en gång var. Plattan är grymt överskattad.

Per