Kill your darlings – uppföljning av förra inlägget
Kan bara minnas att en gång tidigare – förutom den serie vi hade i somras när bloggen fyllde 10 år – har vi gjort inlägg som direkt kommenterat ett föregående. Det var redan i mars 2010 när Lars, enligt min mening, alldeles för brutalt sågade Beatles vita dubbel-LP. Jag svarade i april. Jag rekommenderar klick i arkivet till höger!
Dags igen. Förra veckan spelade han upp några dåliga Beatles-spår. Precis som förra gången kan jag inte hålla mina tangentfingertoppar i styr utan bara måste haka på.
Låt mig först säga att Lars hittade ett par dåliga Beatles-spår, även enligt min smak. Mr Moonlight är ett stolpskott, särskilt om vi vet att gruppen skippade rockiga Leave My Kitten Alone som man spelade in samma höst. Georges Blue Jays Way är också alldeles för seg för en Beatles-låt. I övrigt håller jag inte riktigt med, men låt oss strunta i det för nu. Låt mig istället ta upp några av mina val av Beatles-låtar vi hade kunnat varit utan.
Redan på första LPn hittar vi en cover som helt saknar den fantasi gruppen i övrigt skämt bort oss med. Att det är en Goffin-King-låt gör det extra sorgligt.
https://www.youtube.com/watch?v=rJOhavaeJYk
Faktum är att det är flera covers som ligger illa till för sämstalistan. Att gruppen skulle spela in Buddy Holly var rätt och de valde skickligt en låt som få kände till. Det var faktiskt Hollys uppföljare till That´ll be the Day som floppade i USA. Rätt av våra hjältar att spela in den men kunde man inte NÅGOT utveckla originalet? Ni förstår min poäng när ni först hör Buddys inspelning från 1957.
https://www.youtube.com/watch?v=ZcuojSU_hOY
https://www.youtube.com/watch?v=no-nuFTHetE
Efter den solida LP-trion Rubber Soul, Revolver och Stg Pepper blev gruppen så lekfull att vissa låtar, som mest lät konstiga, verkade utgivna med tanken att vara just konstiga. Tänker inte länka till Revolution nr 9, som ju knappast är en låt alls. I början av 1969 släpptes soundtracket till filmen Yellow Submarine med fyra spår. Egentligen är bara Johns Hey Bulldog godkänd. De övriga platsar alla bland Beatles 10 sämsta. Från Georges It´s all too Much togs inledningslåten till pop 68 och Pop 69 i P3 men det gör inte låten bättre.
https://www.youtube.com/watch?v=2zc3idF_IZ0
Efter det att gruppen hade slutat fungera som enhet kom LPn Let it Be. I höst sägs det att filmen med samma namn ska få nypremiär, för övrigt. Plattan har flera spår som känns utfyllnad. Inget är dock så illa som baksidan till singeln Let it Be, You Know my Name. När Lars och jag för länge sedan i denna blogg duellerade om sämsta Beates-låt blev den mitt val. Jag står fast vid det.
https://www.youtube.com/watch?v=iZndVv-jl-U
Kill your Darlings var det. Med Beatles känns det som ett långvarigt äktenskap med djup kärlek. Då går det bra att gnälla lite, kärleken störs inte!
Per
Kill your darlings.
Jag har tidigare skrivit om låtar som aldrig borde ha spelats in. Det finns en del att välja på, say no more. Men nu ska jag, trots att jag är den Beatles-aficionado som den trogne läsaren säkert känner mig, ge mig på min favoritgrupp. Ja, solen har fläckar. Varsågoda. Låtar som Beatles borde ha avstått från att spela in.
Roy Lee Johnson skrev av någon anledning denna låt. Av någon obegriplig anledning, möjligen en allmänt brist på material, så blev den en återkommande live-version för många brittiska popband tidigt sextiotal. Beatles inget undantag och det kan kanske är förståeligt i detta perspektiv. Möjligen. Men att detta pinsamma utfyllnadsmaterial landade så sent som på Beatles for sale (den i övrigt så underskattade LP:n) måste bero av att de var besatta av en ond ande som ville döda deras karriär. Lennon gapar, inte alls med den charm hans gapande kunde uppnå, och Paul trevar sig fram på ett oinspirerat solo på Hammondorgel. Gruppen var inte immun mot dålig smak.
https://www.youtube.com/watch?v=FZQ8nWZJrhA
Från Help-albumet som stressades fram för den amerikanska marknaden saknades ett par låtar för att det skulle bli ett full length-album. Larry Williams stod till tjänst med utfyllnadsmaterial med denna gapiga låt som egentligen inte har en gnutta av Beatles sound. John fick återigen stå till tjänst med oinspirerat skrikande. Det enda intressanta i låten är Georges dubbelinspelade sologitarr. Det förlåtande var här att de var tvungna att med kort varsel mätta den omättliga amerikanska marknaden. Cash is king.
https://www.youtube.com/watch?v=psJ1cHm_su4
På albumet Magical mystery tour finns ett och annat som vi kunde varit utan, say no more. Till och med den annars så noggranne och melodiske George kunde trampa i klaveret. På denna låt, som han dessutom skrivit, svarar han för det mesta. Sång, kör och Hammondorgel. De andra i gruppen håller sig, kanske av förklarliga skäl, på armlängds avstånd från denna sega och ofokuserade trudilutt. Mängder av baklängesband och fasförskjutningar hjälper inte ett smack!
https://www.youtube.com/watch?v=Coz0TmK2ZIg
Och nu till källan för Beatles strunt – det vita albumet. Här är det både Beatles höjdpunkter och de djupaste dalarna. Jag har tidigare skrivit om denna dubbel och sagt att detta hade kunnat bli ett enkelalbum i nivå med Revolver och Rubber soul men tyvärr innehåller det för mycket skräp, närmare bestämt halva dubbeln. Lennon försöker hitta tillbaka till blusens och rockens rötter utan att hitta nada. Texten, mer bearbetad, hade kunnat leda någonvart men här förblev den obearbetad och låten blir … tom?
https://www.youtube.com/watch?v=eyV3zCq1OHM
Inspelningen av det vita albumet var inte friktionsfritt. Inspirationen till denna pekoral hittade Paul i Indien. Lite i samma genre som Pink Floyds Scarecrow, det vill säga någonstans på vägen till det psykedeliska. Paul skötte det hela själv, alltså alla instrument och producerandet, Trumpeter och tromboner borträknade. Inte hjälpte det. Får en känsla av att han försökte göra Yesterday och Michelle igen. Det gick inte.
https://www.youtube.com/watch?v=TMMiXjwhODU
Men, å andra sidan, hörde jag min vän koltrasten härom morgonen och allt är förlåtet.
https://www.youtube.com/watch?v=Man4Xw8Xypo
Lars.
Ännu en av alla dessa hjältar, Chris Farlowe
Skivsamlargenerna i mig har varit aktiva i många decennier nu. Det är en livsinriktning jag aldrig ångrat eller ens funderat på. Om det är en intressant artist och platta ska den ju med i samlingen, eller hur? Det var alltså självklart att när Micke på CD-fyndet i Uppsala visade mig en dubbel som kom 1999 med 49 låtar av Chris Farlowe var inköp en självklarhet.
”The Immediate Anthology” heter utgåvan och samlar alla låtar som Chris sjöng in för bolaget åren 1965-68. Vi får en komplett diskografi, 12 singlar, 2 EP och 4 LP. CD-förpackningen har också en fantastisk informationstext om Chris hela karriär under 1900-talet.
Där lär vi oss att han föddes 1940 som John Henry Deighton i norra London. Som så många samtida fångades han av skiffle och vann en tävling med sin egen grupp redan som 16-åring. Han släppte gitarren för att koncentrera sig på sången. Han tog namnet från en amerikansk jazzgitarrist, Tal Farrow. En kompis tyckte att Chris lät bra som förnamn. Kompgruppen fick heta The Thunderbirds efter en Fordmodell.
Chris musiksmak gick mot jazz och blues. Hösten 1962 vågade de ta steget och gjorde musiken till ett heltidsjobb. Innan hade Christ satsat på en snickarutbildning. Via klubbspelningar kom kontrakt med Decca. Första singeln, Air Travel, släpptes i november 1962. Nej, den finns inte på min CD men alltid så servicevänliga You Tube har den förstås. Ganska så ok, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=iGIhHMrIvMQ
Det blev ingen hit och Chris bytte skivbolag. Det var EMI som släppte nästa singel, Chris egen komposition I Remember i september 1963.
https://www.youtube.com/watch?v=vho8Pm-P36g
Inte heller den slog. EMI släppte ytterligare fyra singlar samtidigt som Decca gav ut ett par under namnet the Beazers. Här ska inte alla dessa länkas till men vi tar med den sista. Buzz With the Fuzz blev ett standardnummer på modsklubbarna, även om den inte nådde listan.
https://www.youtube.com/watch?v=9wxbOv_Y_RY
Chris Farlowe var alltså nu ett namn på Londons klubbar och Mick Jagger var en av de intresserade. Stones manager Andrew Loog Oldham behövde artister till sitt nya skivbolag och Chris gav ut första singeln, the Fool, i slutet av 1965. Vi hoppar den, som inte slog, utan tar uppföljaren här. Think hämtades från Stones LP Aftermath.
https://www.youtube.com/watch?v=xMf-k9uKbms
Den nådde plats 37 i Chris tunga version. Jag minns än i dag intrycket jag fick när det spelades i pop 66 på radion hemma: Tung och bra! Chris gav ut en LP, ni såg omslaget i klippet. Här ska inte ordas så mycket om den. Där fanns covers av flera kända låtar. Vi hade vant oss med originalen så hans versioner lät, enkelt uttryckt, ofta inte alls bra. Men nästa singel blev en klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=LMli47EQVWE
Kolla in Stones version av Out of Time från Aftermath. Farlowe gjorde den bättre, eller hur? Klassiskt 60-talssound med kör och orkester snyggt arrade.
Men lika rakt uppåt som listkarriären hade gått, nästan lika rakt neråt föll den. Out of Time blev Chris enda låt på topp-20. I USA gick det inte alls och på Tio-i-topp kom låten sist när den testades.
Men vi, lite mer intresserade än de flesta kompisar, noterade hans nästa singel, för tre gången en låt av Jagger-Richard. Riktigt bra låt, tycker jag. Ride on baby.
https://www.youtube.com/watch?v=TgO0bhlKKxs
Nog med länkar nu även om samlingen ger fler bra spår att minnas. Att Chris Farlowe inte blev större kan förklaras med tidens enorma konkurrens på listorna där han klämdes mellan Tom Jones, som var mer av mainstream och showman, och Scott Walker med sin mer spännande röst och personlighet. Där fanns också Dusty Springfield vars version av I Just Don´t Know What to do with Myself var bra mycket bättre än Farlowes cover.
CD-texten lär oss att Chris kom tillbaka 1970 med en helt ny image i hippiestil. Snart kom han med som sångare i bandet Colosseum. Men det är ju, som man brukar säga, en annan historia, något utanför denna bloggs tidsram.
När jag nu lyssnar igenom samlingens 2 timmar och 25 minuter ytterligare en gång noterar jag Farlowes krämiga röst och alla snygga, tidstypiska arrangemang. Blås och tjejkörer i stor mängd men också detaljer som fiolerna i Paint it Black.
Nog skulle Chris Farlowe förtjäna att bli bättre ihågkommen. Fast, det är klart, konkurrensen är ju mäktig!
Per
Lite udda inspelningar
Hitsen.
Ja, hitsen har vi ju hört tusentals gånger och då nästan alltid med den artist som gjorde låten till just en hit. Men hitsen var ju som en sockerbit för en flugsvärm av kopierare och tolkare och ibland var hitten inspelad av någon annan än den som slog igenom med den. Jag tänkte att det vore kul att lyssna in några av dessa inspelningar som inte är så söndermalda på mina och dina Spotify-listor och letade lite grann. Jag tyckte det var en del kul inspelningar som dök upp. Vad tycker du?
Little Eva gjorde The Locomotion odödlig (och den har jag skrivit om tidigare) men Sylvie Vartan gjorde den tillgänglig för den franskspråkiga publiken. De som följer mina inlägg här vet att jag har en böjelse för fransk pop och Le Locomotion gör mig inte besviken, särskilt som jag är ett stort Sylvie-fan. Inte samma tryck som Eva, men mycket franskt. Så si´l vous plait…
https://www.youtube.com/watch?v=a63nO8ne8rk
Den amerikanska publiken var en smula svårflirtad vad gäller Beatles före det stora genombrottet. Detta resulterade i att först in på de amerikanska listorna var inte en Beatles-låt framförd av The Beatles utan en cover. Del Shannon var snar med att förstå gruppens storhet och gjorde en inspelning som inte alls är dålig. Det rör sig verkligen inte om en tolkning utan är verkligen just en cover så därför inte illa alls.
https://www.youtube.com/watch?v=j-TFYl65OTc
En av många låtar som Elvis gjort odödlig är förstås Hound dog som kom redan 1956. Men detta Leiber/Stoller-mästerverk spelades in ännu tidigare, redan 1953 av r&b-drottningen (eller soul-drottningen, välj själv) Big Mama Thornton. Jag är en stor fan av Elvis pre-värnplikten låtar men den schwung som Big Mama får till det får han inte till det, om man så säger. Även om Big Mamas version också blev en stor listhit så spelas den nästan aldrig, vilket är synd. Men här spelas den. Gitarristen är inte så dålig heller. Känner du igen honom?
https://www.youtube.com/watch?v=frsBq9MCNVg
I´m into something good har gjorts tidlös av Hermans Hermits på deras debutsingel. Också en favorit ända tills jag hörde Cookies version och genast förstod att låten borde sjungas av en tjej, eftersom den blir lite saltare då. Arret och produktionen ger den också lite större tyngd än Hermans lite ytligare pop-tolkning. En riktig pärla och inte den enda med Earl Jean och henens kakor.
https://www.youtube.com/watch?v=q5-Sg_JJgQ4
Spencer Davies Group är väl den grupp som är främst förknippad med Keep on running och Somebody help me, men bakom dessa låtar står kompositören och sångaren, den Jamaica-födde Jackie Edwards, numera helt bortglömd. Kanske på goda grunder eftersom SDG gav lite mer skjuts jämfört med Jackies egna versioner.
https://www.youtube.com/watch?v=gsXTcMStldc
Vissa låtar går helt enkelt inte att vare sig tolka eller göras covers på. Satisfaction är väl än av dessa. Inte desto mindre har Otis Redding gett sig på den. Läs första meningen igen.
https://www.youtube.com/watch?v=74J_SqEVli4
Den har ibland kallats den första rock-folklåten, Animals mega-hit som toppade såväl i UK som i USA. Byrds och Dylan (senare) själv följde samma tradition, men allt har sina rötter i folkmusiken. Detta är en så kallad trad, vilket innebär att ingen med säkerhet kan tillskrivas upphovsrätten. Lite perspektiv får man på vilken vågad transformering det var att elektrifiera och popifiera denna typ av musik. Här en tidig version som är så långt ifrån popen man kan komma och förmodligen så nära orginalet man kan nå.
https://www.youtube.com/watch?v=uX_bEDqxHFw
Lars
