En reflexion över sextiotalets och dagens populärmusik.
”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…”
Fast nej, det har jag inget behov av. Kärleken till musiken från sextiotalet är till musikens kvalitét, inte till att allt förknippas med lyckliga tilldragelser i det för flutna. Men – häromdagen träffade jag min älskade och respekterade gudson som är mitt uppe i sin ungdoms lust och kval och han gav mig några förslag på musik (som jag misstänker han gav mig för att vidga min, i hans ögon, rätt snäva musiksmak). Det var nog exempel på musik som han kommer att älska i hela livet. Dessa två låtar fick jag i uppgift att lyssna in mig på:
https://www.youtube.com/watch?v=bcTP84VSzSY
https://www.youtube.com/watch?v=bi4_yoxn8W0
Det vilar en skugga av Broder Daniel (och en gnutta Mauro Scocco) över Hellströms musik och jag gillar blinkningarna till Simon och Garfunkel i ”Shelley”.
Nå, i vilket fall slog det mig att det i hans musik finns en underton av cynism som tydligen träffar en nerv hos dagens ungdom. Det rör sin nästan om en gnutta dystopi som i sextiotalets ballader närmast motsvarades av vemod.
Nå, igen, så fick det mig att blicka bakåt med mina nostalgiska glasögon (som jag hittade efter mycket letande). Detta var vad jag fann när jag satt på mig dem.
Min tidigaste kontakt med popmusiken kom i decennieskiftet 50- 60-tal då fotboll blandades med flickintresse, skolarbete med pojkstreck och livet var huvudsakligen gott och okomplicerat. Det första klubbslaget kom med Jerry Williams (inte Elvis) så då förstår du nog hur bedövande schlagerfemtiotalet varit.
https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM
I sextonårsåldern var världen och sinnet vidöppet. Inte undra på att man var mer än mottaglig då nästa klubbslag kom, denna gång i form av världens bästa rocklåt någonsin.
https://www.youtube.com/watch?v=-2GmzyeeXnQ
Första riktiga flickvännen. U know! Där fanns det förstås en låt i bakgrunden hela tiden. För evigt förknippad med henne (hon har förstås glömt det). Och en av Stones bästa.
https://www.youtube.com/watch?v=NwhtyFIAqf8
Vemodig men inte med den hopplöshet och – återigen – den cynism som tycks prägla delar av dagens ungdomsmusik.
Beatles musik var soundtracket till hela min ungdom och det är många låtar som är värda att lyfta fram, men det får bli bara en. Minimalistisk och genial. Och vem har väl inte upplevt något som denna låt beskriver.
https://www.youtube.com/watch?v=wwo4VYWi8GA
Lars
Leonard Cohen 1934 – 2016
När jag hörde nyheten om Leonard Cohens bortgång stod hans sista platta bredvid CD-spelaren, redo att avlyssnas ytterligare en gång. En stillsam skiva. Den inleds av en svagt, stillsamt mullrande kör som sätter färgen för hela skivan. Det går sakta. Cohen halvsjunger, ja deklamerar texterna med sin omisskännligt mörka röst. En tjejkör kommer in emellanåt och bär melodin. Ibland fyller en fiol eller en gitarr ut med en slinga. Det är stillsamt och vackert. Inte som popmusik i allmänhet, vare sig i dag eller tidigare. Det är Leonard Cohen på topp.
Jag tror inte att vi har skrivit om honom tidigare här. Det känns inte alls konstigt. För när Leonard Cohen dök upp i det popmusikaliska medvetande 1967 var det liksom från sidan. Popmusik var ju tonårsmusik och här kom en snubbe som var närapå dubbelt så gammal. Han hade givit ut ett par diktböcker, läste vi. Hans musik var långsam på ett sätt som inte passade i tiden. Han lät så hopplös gammal. För mig som 17-åring var han en udda figur i marginalen. Det var Bob Dylan som stod för det unga och upproriska. Några andra texter på engelska än Dylans tänkte man inte på, då.
Men någonstans i bakhuvudet sjönk ”Suzanne” och ”Hey, That´s no way to say goodbye” in utan att jag märkte det. Två oemotståndliga låtar. Klassiker heter det.
https://www.youtube.com/watch?v=ZX0CfFdk-jw
https://www.youtube.com/watch?v=b-bJPmasXKs
När andra LPn Songs from a Room kom 1969 var man lite äldre och då var det inte alls lika konstigt att den kunde spelas när man besökte en klasskompis med musikintresse. Bird on a Wire är en annan fin pärla.
https://www.youtube.com/watch?v=K8fT7rnRotY
När pop- och rockvärlden blev intensivare på 70-talet var det som att Leonard Cohen försvann lite, i varje fall minns jag inte att hans album gav intryck, inte ens när självaste Phil Spector producerade. Men på 80-talet kom en come back med LPn I´m Your man som hade ett modernt sound och en rejäl pärla i First we Take Manhattan.
https://www.youtube.com/watch?v=5rhM1i43NK8
Den här låten spelades också in av Jennifer Warnes som gjorde en hel LP med Cohen-låtar 1987 vilket bidrog starkt till hans återvunna popularitet. Innan dess hade han gjort den låt som genom Jeff Buckleys cover 1994 kommit att bli hans kanske allra största låt, här – självklart – i original
https://www.youtube.com/watch?v=ttEMYvpoR-k
Leonard Cohen fortsatte med en gles skivproduktion men spurtade de sista åren eftersom han hade blivit lurad på pengar av en ”rådgivare”. Plattorna visade en artist med häpnadsväckande originalitet och integritet och mot slutet blev de bara bättre och bättre.
Jag hade förmånen att se honom i hans sista framträdande i Stockholm för tre år sedan. På Globens scen kan vem som helst se lite liten ut men Leonard Cohen liksom fyllde hela det gigantiska rummet med sin utstrålning, även om han överlät mycket av sjungandet till den kvinnliga kören.
Hans sista platta heter You Want it Darker. Skulle det vara en fråga skulle normalt svaret vara ett nej. Men Leonard Cohen kunde genom hela sin karriär få det mörka att bli vackert på ett sätt så att man i just hans fall gärna svarar ja på frågan.
Men nu har mörkret helt lagt sig över en av populärmusikens största poeter och personligheter. Jag tar av mig mössan, böjer huvudet och spelar skivan en gång till.
Per
Det andra av tre möten.
För några veckor sedan började jagen serie inlägg med möten med Beatles. Det första handlade om gruppens medlemmar möte med Elvis, som väl inte blev så betydande för någon av parterna i efterhand. Ett viktigare skedde dock den 28 augusti 1964 då Beatlarna besökt Bob Dylan i New York. Det var vid detta möte gruppen på allvar gjorde bekantskap med Marijuana som Dylan tillhandahöll. Han, Dylan, trodde att gruppen hade rökt på tidigare och blev häpen när de sa att så inte var fallet, även om det ryktas om ett tidigare försök. Han hänvisade till textraden i ”I want to hold your hand” som han missförstått som ”and when I touch you I get high”.
https://www.youtube.com/watch?v=jenWdylTtzs
Vare sig nu denna introduktion till cannabis var den avgörande eller ej får vi nog aldrig veta även om Paul i ögonblicket tyckte drogen var ”mindchanging”. Det vi säkert vet att efter denna tidpunkt blev cannabis och andra droger ett till och från ett betydande inslag i deras liv och musikskapande.
1972 kallade Lennon i en intervju albumet Rubber soul för deras ”pot-album”. Mycket av musiken till albumet sägs ha kommit till under sådana rus. Med tanke på att LP:n är ett av bandets absolut bästa får man ställa sig frågan om den hade kunnat bli så bra utan cannabis eller om den kunnat bli ännu bättre utan det? Frågor vi aldrig kommer att få svar på. Denne låt har Paul sagt vara en övning i Dylan-stil.
https://www.youtube.com/watch?v=_8V1QFpLOMM
Att drogen påverkade deras musikskapande märks i den mer introverta stil som kommer i tydligt uttryck bland annat i denna låt.
https://www.youtube.com/watch?v=yWP6Qki8mWc
Amfetamin hade kommit i id eras liv redan under Hamburg-tiden. En del säger att det var Tony Sheridan som presenterade Preludin för dem, andra att det var något som tillhandahölls av var och varannan kypare på de ställen de arbetade. I Hamburg använde de inte drogen för rekreation utan mest som ett medel som hjälpte dem att hålla sig vakna och alerta under de långa spelningspassen. Någon bestående kärlek mellan dem och amfetamin som med cannabis blev det inte.
https://www.youtube.com/watch?v=4JhKYwHyoYU
LSD kom de i kontakt med 1965 och sägs av dem själva också starkt ha påverkat deras musik. Här berättar John själv om deras första möte med LSD.
På Revolver, som Lennon kallade deras ”acid-album” var referenserna till och musik i sig tydlig. En av låtarna bygger på ett möte mellan Lennon och Peter Fonda då det tog en LSD-tripp och delar av konversation finns nu med som text – ”I feel as I never been born”.
https://www.youtube.com/watch?v=kZ78Iurvywo
Mötet med de olika drogerna kom att få avgörande betydelse för Beatles på många plan. Kanske var det första mötet med Dylan det avgörande?
Lars
Den 5 november 1966
Du som följer Bloggen har sett den här sortens inlägg tidigare. När Lars för två veckor sedan presenterade en bok om 1967 med länkar till härliga låtar var tanken nära: nog var 1967 bra men inte var 1966 sämre! Båda är fantastiska år i det decennium vi skriver om här. Och då pratar vi alltså utbudet av låtar, låtar vi hörde på radion varje vecka med Lennart Wretlind eller någon annan presentatör som vi nästan tyckte oss känna personligen eftersom han (ja, det var inga kvinnliga röster jag minns, faktiskt) återkom och gladde oss lyssnare.
När jag läser listan i New Musical Express från den 5 november 1966 tappar jag nästa hakan! Vilka låtar!
Listan toppas av den här
https://www.youtube.com/watch?v=2EaflX0MWRo
Snacka rivstart alltså! Reach Out är kanske den allra bästa av Four Tops många hitpärlor. Ännu ett gäng vi kan skriva mer om, inser jag.
Jag hoppar tvåan Stop Stop Stop med Hollies bara för att i min bok har den gruppen gjort flera ännu bättre låtar. Men på tredjeplatsen ligger Troggs, en grupp som vi – tror jag – rentav missat på bloggen.
https://www.youtube.com/watch?v=rzHpGjvRgTc
Jim Reeves på fjärdeplatsen hoppar vi också. Distant Drums var visserligen en stor hit men sentimental country gillade vi inte då. Även femman Winchester Cathedral lämnar vi för nu även om det är en kul låt.
Men in på sjätteplatsen går en låt som det vore rent kriminellt att hoppa över även om ni hört den många, många gånger.
https://www.youtube.com/watch?v=apBWI6xrbLY
Just det, det är exakt 50 år sedan som Good Vibrations störtade in på Englandslistan. 1966 var inte bara ett fantastiskt popår, veckan för 50 år sedan var fantastiskt, den också!
Vi hoppar Manfred Mann på nästa plats eftersom deras bästa sångare hoppat av och själv går upp till åttondeplats med den här,
https://www.youtube.com/watch?v=0T6CeXLlKzw
High Time var Paul Jones solodebut. Han fick faktiskt betydligt fler hits här I Sverige än i England
Fem länkar brukar vara vanligt i våra inlägg och jag behöver inte gå längre än till nästa plats för att fylla den kvoten.
https://www.youtube.com/watch?v=LesWfbkJJlQ
Hermans Hermits var inte ens favoritgrupp men de gjorde några fina singlar och den här är den näst bästa efter A Must to Avoid, tycker jag.
Ja, vi kom inte längre på Englandslistan den 5 november 1966. Längre ned finns fler fina saker eller vad sägs om: Time Drags By – Cliff Richard (11), Bend it – Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich (12), Gimmi Some Lovin – Spencer Davis (14), I´m a Boy – Who (17), You Can´t Hurry Love – Surpremes (20), Beauty is only Skin Deep – Temptations (23), A Love Like Yours – Ike & Tina Turner (24) och Wrapping Paper – Cream (25).
Då har jag ändå inte nämnt…..Nej, nu bara måste det vara bra för denna gång! Alla dessa låtar fanns alltså på samma lista, samma topp 30 den 5 november 1966. Bara att ödmjukt tacka för musiken!
Per
