perolarssextiotal

Det kommer att dröja lite till innan man är alldeles nere på jordytan efter förra lördagens smått himmelska upplevelse med Martha Reeves i Uppsala. Uppslaget till dessa rader kom från kön fram till Marthas skivsignering (och puss!) där Lars med viss intensitet försvarade Surpremes mot mina nedsättande kommentarer.

Dags alltså för hemläxa och en återupptäcksfärd. Fram med den utmärkta dubbel-CDn "Motowns Master-series" från 1995 som samlar alla hitsen och mer, hela 52 låtar. Den börjar med första singeln I Want a Gay som kom redan 1961 när tjejerna bara var 16-17 år gamla. Redan vid andra låten, Buttered popcorn hajar man till lite med texthäftet berättar att Florence Ballard fick hoppa in som första röst. Det låter inte perfekt men sedan återställdes ordningen och Diana lämnade inte förstaplatsen förrän hon slutade helt 1969.

Det ska medges: Diana Ross har med tiden fått en allt tjockare stämpel av att vara en lyxdiva som inte har så mycket till röst. Men det är både fel och orättvist. Producenterna ville egentligen att Mary Wilson skulle sjunga Where did our love go därför att det tyckte låten krävde en mjukare röst. Men andra sa ifrån så man tog den i en lägre tonart och en dundrande genombrott var ett faktum. Mycket på grund av Dianas lika mycket personliga som oemotståndliga röst. Lite trånande, återhållen. Rejält sexig faktiskt.

Ni vet sedan hur det gick. Gruppen fick 12 ettor på USA-listan från 1964 till 69. Ett par av dom har lite glömts med tiden (Back in my arms again, I hear a symphony, The Happening) men flera andra har stannat som klassiker med hjälp av covers som Stop! in the Name of Love, You Can´t Hurry Love och You Keep me Hanging on. Sedan finns där en pärla som Love Child, en låt om ett oplanerad barn med ett arrangemang som slår det mesta. Otroliga figurer från gitarren och stråkarna. När jag lyssnar på samlingen upptäcker jag också Love is Here and Now you´re Gone. Kanske inte en omedelbar melodi med OJ så läckert Diana sjunger. Ännu en välförtjänt listetta.

En annan numera mindre ihågkommen del av Surpremes karriär är tiden efter Diana Ross. När hon lämnade kom Jean Terrel in som förstesångerska. Inte alls samma personlighet som Ross men låtar som Up the Ladder to the Roof och framförallt Stoned Love har klass.

Det Lars o jag diskuterade var Martha & the Vandellas överlägsenhet bland Motowns tjejgrupper. Jag föredrar fortfarande Marthas trio med sin lite råare framtoning men måste medge att genomgången av Surpremes-samlingen imponerar. Deras hitrad var inte bara kvantitativt imponerande. Den visade också en imponerande bredd och betydligt fler topplåtar än man mindes. Arrangemangen var sofistikerade, det märks att Barry Gordys skivbolag verkligen lade ned kraft på att deras mest framgångsrika grupp skulle lyckas. Dessutom hade Diana Ross en röst med utstrålning och personlighet.

Självklart måste detta inlägg avslutas med en liten spellista. Fem låtar Supremes är det minsta man kan lyssna på. Varsågod!

Per


Surpremes

Dancing in the Street, Nowwhere to Run, Heatwave, Jimmy Mack.......När en sextiotalslegend som Martha Reeves kommer till stan är det en självklar plikt för oss som driver denna blogg att stå närmast scenen. Så blev det naturligtvis och här nedan får du våra recensioner, skriva utan snegling på varandras. Först ut Per:

I min bok var Martha and the Vandellas Motowns bästa tjejgrupp. Suveräna låtar med ett soultryck som Surpremes saknade. Nu stod hon där på bara drygts armlängds avstånd. Högklackade skor, tight klänning och ofta i högra handen en tamburin som förstärkte musikens sköna puls. Bandet en oväntad samling med fyra svenska blåsare och en svensk gitarrist som spelade som om han aldrig gjort annat än kompat Martha. Keyboards, bas och trummor trakterades av säkra killar från Paris.

Snett bakom stod Vandellas, två tjejer från London som inte var födda på sextiotalet men hade kopierat Vandellas koreografi i alla detaljer. Det gungade, det svängde, ursexigt! När blicken fokuserades på dom VAR man där, i Detroit, på sextiotalet.

Men stjärnrollen var Marthas. Hon hade rösten i behåll och levererade inte bara gruppens klassiska pärlor utan även Ellington och andra låtar med auktoritet. Dessutom personligt mellansnack. När hon mot slutet sa "I´m proud to be seventy...one" hajade man till. Hjältinnor som hon har väl ingen ålder? De liksom bara finns, så är det ju.

När musiken tystnade och Martha med bandet hade lämnat scenen kunde man tro att kvällen var över. Icke alls så. Efter 80 minuters show och många svettdroppar stod Martha och inte bara signerade utan också bjöd på en god pratstund med var och en. Hon bor kvar i Detroit och har suttit i stadsfullmäktige och vet att hon har hjälpt till att göra stan ännu bättre, fick jag bland annat veta. Som avslutning pekade hon på sin kind och sa "give me a kiss". Jo, det ÄR sant. Den 21 januari 2012 blev väldigt mycket mer än en konsertupplevelse, det förstår varje läsare av denna blogg!

Så över till Lars

”71 years and proud of it”, som hon själv uttryckte det under konserten. Och med en röst som inte visade minsta tecken på att svika, var detta energiknippe från Detroit en upplevelse utöver det vanliga. På senare år har jag haft nöjet att se flera bra konserter med artister från det gyllene musikdecenniet – P.J. Proby, Eric Burdon, Paul Jones är några – men Martha Reeves var speciell. Utan att egentligen ha repeterat med delar av bandet levererade hon en energirik och tät show där särskilt den lokalt rekryterade blåssektionen imponerade. Längst fram vid scenen, där vi stod, får man kanske inte det bästa ljudet men upplevelsen av att vara på svettstänksavstånd från detta Motown-monster gav gåshud. Till detta ska läggas att hon blandade nytt med gammalt och inte snålade med hitsen från -64 och framåt. Den avslutande låten var förstås Marvin Gaye/Stevensson- hiten ”Dancing in the street” som fick oss alla, som inte redan börjat, att sjunga med och dansa.

Efter konserten såldes som vanligt signerade plattor och Martha var generös med tid och väldigt trevlig när Per och jag fick vår pratstund med henne. Och innan vi skildes så frågade hon lite förnärmat ”Don´t  I get a kiss?” Och det fick hon förstås så nu har vi pussat Martha Reeves!

Och bättre kan väl inte en lördagskväll på Katlin sluta.

Lars

 

Inget inlägg denna fredag  - vi skjuter på det till på söndag, då det kommer en recension av den konsert med Martha and The Vandellas som Per o jag ska gå på lördag kväll. Yes!

Såhär såg dom ut och lät i sin krafts dagar. På lördag får vi se hur det är nu

http://www.youtube.com/watch?v=CdvITn5cAVc

Lars

”Stenen
Elden
Metmasken

Tre
trappsteg
till Rockefeller”

Så låter dikten ”Evolution” av den fantastiske diktaren Nils Ferlin.

En travestering skulle kunna vara:

”Schlagern

Tradjazzen

Elgitarren

Tre

Trappsteg

till Tio i topp”

Vad jag menar är att allt inte började med ett solo på en Fender Stratocaster. Musiken i vår fyrtiotalistgeneration fanns redan från slutet av femtiotalet och då inte huvudsakligen Haley, Little Richard och Jerry Lee Lewis, utan det som spelades på radions enda kanal (vilket inte var Haley & co!). Så i brist på annat var vi tvungna att lyssnade till Thory Bernhards – Mjölnarens Irene , Harry Brandelius – En Sjöman Älskar Havets Våg (Ålandsvisan) , och vilken, någorlunda mogen fyrtiotalist nynnar inte med i den tragiska Thory Bernhards – Vildandens sång ? Denna musik hängde med länge, så länge att Göingeflickorna hamnade på Tio i topp. I Göteborg frodades också klämkäcka visor med Cederhök och Ronnie Hartley, exempelvis Ronnie Hartley – Slack i focken pojkar

Live då? Ja, inte så mycket förutom då kabaréerna och dansbanorna på Liseberg ända tills de äntligen kom – Skoldanserna. Med levande musik. Och här kom tradjazzen. Ofta halvproffsiga men med en omisskännlig spelglädje gav de oss rytmtörstiga ungdomar ett öppet fönster i ett ganska unket musikrum. Lördagskväll i skolans gymnastiksal utan skor med övervakande och extraknäckande lärare och pardans. Man bjöd upp. Och höll i varandra under dansen. Hemifrån i dans vältränade unga damer och skevbenta unga gossar med finmotorik som grävskopor och rytmkänsla som kylskåp. Men med en alldeles egen musik (som naturligtvis avskyddes av våra föräldrar). Skoldansen var också ett led i socialiseringsprocessen och bjöd inte minst på ett forum för närmandet till det motsatta könet. Dock alltid övervakat av en eller annan extraknäckande som såg till att närmandena inte blev alltför handfasta. Låtarna då? Jo, dessa var standards:

The Dukes Of Dixieland – When The Saints Go Marchin' In

 The Dukes Of Dixieland – Up A Lazy River

The Dukes Of Dixieland – Down By The Riverside

Detta sväng höll oss musikaliskt vid liv tills de slutligen kom – gitarrgrupperna. De skolor som först introducerade denna genre var garanterade fullt hus. Och fritidsgårdarna blev nu också tempel i denna nya musikgeneration. När Tages knåpade ihop ”Sleep little girl” på två seriekopplade Tandberg-bandspelare på Nylöse ungdomsgård var transformationen fullständig. Och därmed fanns också ungdomsgårdarna och klubbarna och popbandstävlingarna… Och Tio i topp och så småningom perolarssextiotal (något senare).

Från den tid då de elektrifierade banden gjorde entré på skoldanserna minns jag särskilt ett par låtar som återkom:

Gerry And The Pacemakers – Jambalaya

Freddie & The Dreamers – Zip A Dee Doo Dah (Song Of The South) (1999 Digital Remaster) (Mono)

Och sista låten för kvällen var oftast en allsång:

Sir Henry – Let's Go

Lars

 

        

När man lyssnat på musik i åtskilliga år är det kanske inte så konstigt att det ofta går lite tid mellan stunderna när man liksom stannar upp i hänförd beundran inför något som är så bra mycket bättre än man hade väntat sig. Ni vet de där underbara stunderna när rösten och instrumenten liksom lite tar tag i ens själ och lyftar den något närmare himmlen.

Jag kan bara medge att Ray Charles legendariska Modern sounds in country and western music var just en legend för mig. Jag visste att där fanns I cant stop loving you och läste om att här bröt soulmusikens fader Charles ny mark på de vitas verkliga hemmaplan - countryn.

För ett par år sedan släpptes plattan på nytt med uppföljaren, som självklart heter Modern sounds in country and western music  vol 2, på samma cd. 24 låtar på ett bräde. Charlesboxen står i hyllan sedan tidigare men nu var det verkligen dags att ta upp plånboken.

Man väntar sig något emellan soul och country men det man slås av är hur mycket jazzartist Charles är. Arren sprakar av storbandsjazzkänsla. Här brakar trumpeterna på rejält, vi bjuds på några saxsolon, ja det verkar som om Count Basies band är där. Till jazzkänslan hör Charles frasering.

Sedan inledande Bye Bye Love (jo, Everlys låt) rivits av i fullt ös kommer You don´t own me (som Manfred mann gjorde på Man made-LPn). Nu är det lugnt. Snyggt arrade stråkar och kör ger musiken en Sinatrakänsla. Där inser man att plattan mindre än country och soul än en bred och vacker brygga mellan crooner-pop och jazz byggd på countrystandards. Och det av en artist som är soulmusikens fader och hyllas av rockälskare!

Vänner läsare: eftersom chansen finns är det bara rätt att illustrera inlägget med musik. Denna gång blir det en Spotify-lista. Vi tar de nämnda Bye bye love och You don´t own me. Därefter kommer You win again, en av Hank Williams många klassiker där Ray Charles röst lyser kanske ännu mer än vanligt. You are my sunshine återför musiken till den ösiga storbandsjazzen men visar framförallt hur man kan vrida på en känd låt och få till något mýcket eget. För att ni inte ska bli alldeles lost i det ovanliga avslutar vi med I can´t stop loving you, en klassiker vi hört förut men har glömt hur bra den var och gärna hör igen.

Ray Charles var med på inspelningen av We are the world, den amerikanska rockelitens bidrag till katastrofen i Etiopien 1985. En låt som är betydligt bättre än brittiska Bands Aids Do they know it´s Christmas, som den hamnat i skuggan av. När han kom till studion sa Lionel Richie: "Mr America just came through the door". De orden känns så otroligt mitt-i-prick. När man hör Ray Charles har man svårt att tänka sig någon annan bättre företräda det Stora landet i väster. Rösten och musiken har på något sätt allt det amerikanska.

Klicka på länken nedan och upptäck själv.

Per

Ray Charles