I gränslandet
När jag för två veckor sedan lite skämdes över att skriva om Sound of Music skrev Lars i en kommentar ”Du överskrider verkligen inga gränser, Per. Populärkulturen, som ju är det vi skriver om, sträcker sig förbi kärnan Beatles, Stones och Dylan. Tvärtom tycker jag det är kul att vidga vyerna då och då”.
Sant Lars, visst är det kul att vidga vyerna. Och vi blir äldre, en del säger att då blir man visare vilket låter fint. Men det är svårt att slita sig från minnesbilden från tonårstiden då man så kaxigt kunde fördöma musik som lät fel. Dumt, javisst, men intrycket finns kvar och, som märktes för fjorton dagar sedan, fortfarande påverkar mitt skrivande. Låt mig försöka utveckla något om hur ens hjärna kunde fungera. Då.
Vi som lyssnade på radions begränsade poputbud kunde inte undgå artister som Matt Munro och Andy Williams som ju tyvärr tog platser på våra annars så älskade USA- och Englandslistor. För att inte tala om hotobjektet nummer 1, Engelbert Humperdink, vars Release me hindrade historiens bästa 45a, Penny Lane/Strawberry Fields Forever att nå första platsen. Listhistoriens värsta skamfläck. Vi hade också en gräns mot country. På den tiden accepterade jag inte Johnny Cash till exempel. Men å andra sidan gillade jag Seekers så det där med gränser var ju luddigare än man tänkte då.
Den tydligaste skiljelinjen gick mellan låtar på svenska respektive engelska. OK, Anita Lindblom hade legat på Tio-i-topp med Sånt är livet men Lindbloms placering blev faktiskt så bortglömd så när Pugh Rogefeldt 2003 släppte CD-boxen Pugh påstod Lars Nylin i boxens texthäfte att Här kommer natten 1969 var första låten på svenska på Tio-i-topp!
Men låt mig demonstrera tankegången. Detta låter rätt.
https://www.youtube.com/watch?v=u81CTfbc99c
Detta låter fel.
https://www.youtube.com/watch?v=i1ExQbYpGZE
Att Jan Malmsjö inte sjöng som Tom Jones var uppenbart tydligt nog men ord på svenska kändes hur som helst inte rätt. Ett annat exempel här.
https://www.youtube.com/watch?v=7erMvROCaSM
https://www.youtube.com/watch?v=Op0jwMDfVus
Ni fattar, eller hur? Cliff och Shadows blir aldrig fel. Men Siwan?? Nej!! Med denna låt tog Hep Stars farväl av den lilla gnutta jag hade kvar av sympati för gruppen.
https://www.youtube.com/watch?v=c0xyHIUnETY
OK, så här drygt 50 år senare begriper man ju mer (visare!), men då när det begav sig kunde man möjligen acceptera Glenn Miller som musik för skoldanser. Country och jazz låg långt bortom ens radar. Att jag var lite olyckligt kär i Agnetha Fältskogh talade man inte om för kompisarna.
Men Lars har ju rätt, sådana tonårens gränser ska vi inte hänga upp oss på i denna blogg. Nu när jag skrivit av mig kanske även jag accepterar den saken. Låt mig därför avsluta med ännu ett jazznummer, en annan favorit. Lyssna på Miles Davis sorgsna trumpet som liksom nästan väser framför en magnetiskt underbar pianoslinga i It Never Entered my Mind från 1956. Luta dig tillbaka och bara njut!
https://www.youtube.com/watch?v=-Np8PJDGq_A
Per
Westerntema
Då och då dyker The Wild West upp i bloggen. Vi har dueller, med revolvermän som temabild, jag har skrivit om västern-filmmusik och nu senast gjorde Per detsamma. Lite kul faktiskt, givet att Western var en så uttalad del av populärkulturen på sextiotalet. Så här kommer lite mer av samma vara.
Jag har tänkt skriva om Bröderna Cartwright länge och den musik som följde i spåren av den ikoniska TV-serien men har glömt om jag bara tänkte göra det eller om jag verkligen gjorde det. Men, som en cynisk vän sa till mig när jag berättade om mitt dilemma, ”om du inte kommer ihåg kan du vara säker på att dina läsare inte heller gör det” (påminn mig inte, Per om jag gjort det). So – here goes nothing:
Pappa Ben. Klippan. Den kloke, rättrådige fadern med tre söner med tre olika kvinnor som präglade sönernas temperament och karaktär. Kungen av Ponderosa. Välvillig men sträng. Stolt, men inte mallig över sina framgångar och sina söner. En fadersgestalt, american style, om någon. Också han, Lorne Green alltså, gav sig in i musikens värld, mjölkande TV-framgångarna. Hans största hit var förstås Ringo, men här mer mer sällan hörd låt om än i samma stil. Rap mer än sång? Ringo all over again?
https://www.youtube.com/watch?v=QpjJO0THGxg
Adam, spelad av Pernell Roberts, var mer av den kloke äldre brodern. Skicklig med sina Peacemakers men än skickligare som diplomat. Kanske den som mest var sin fars son och liknade honom mest. Fick inte så sällan reda upp efter sin lillebror Joe. Lika djup röst som pappa Ben och också han nyttjade cowboy-temat i sin sångkarriär. Inte dumt alls, faktiskt.
https://www.youtube.com/watch?v=mZB_dRB8QR0
Mest framgångsrik, vad gäller sångkarriär, var förstås Little Joe, eller Michael Landon eller Eugene Maurice Orowitz som han egentligen hette. Han var den populäraste figuren i serien (inte minst bland unga damer) och hade, på sextiotalets tidiga del, en framgångsrik skiv- och folkparkskarriär som sångare. Den senare tillsammans med Ray Adams. Nosade på tio i topp tre gånger. Denna är hans minst framgångsrika låt på vår lista.
https://www.youtube.com/watch?v=NIFPGRIzpTo
Hoss, den store, lite tröge men godhjärtade, med sin svenska mamma var som en vänlig bjässe i serien. He wasn´t the fastest gun in the family but the strongest. Jag fick ofta intrycket av att han stod sin pappa närmast. The gentile giant är nog en bra beskrivning. Muckade aldrig och var tålmodig mot provokationer utom när det gällde hans familj. Hans sångkarriär är inte något man minns, men det fanns ambitiösa försök också från Dan Blockers sida. Lite joddling någon?
https://www.youtube.com/watch?v=0b8g97bTJmo
Det vore skamligt att inte avsluta med temamusiken från den älskade serien.
https://www.youtube.com/watch?v=iQjb_QiFbJE
Lars
Sound of Music
Vem kan detta vara?
Sound of Music, jo, just det, det är ju det vi skriver om här på bloggen. Inte vilka sound som helst och här vet jag att om det finns gränser för det vi ska skriva om, nuddar, eller kanske passerar jag en sådan här.
Mitt förra inlägg handlade om musiken i kända westerns från 60-talet. Detta då Lars tidigare tagit upp filmmusiktemat. Han ignorerade helt den film vars soundtrack blev decenniets mest sålda LP. Inte konstigt. Musikalfilmen Sound of Music är ett nästan perfekt exempel på sånt vi dåtidens tonåriga popnördar fnös åt. Kanske hade vi en syrra eller en morsa som gillade filmen. Förmodligen var det den typen av människor som köpte LPn. Ingen jag kände. Många var dom ändå, tydligen.
Men livet förändas och 1977 gick jag in på Burmans musik i Umeå (som fortfarande finns kvar på samma ställe med samma namn, heja!!) och köpte LPn. Påverkad av flickvännen, se där hur kärleken kan ställa till!
Men, även undertecknad låter sig förändras genom livet och nu behövs inte hustrun för att jag ska tycka om musiken. Ja, även filmen är verkligen värd att se. Gjorde det häromdagen. Hade glömt att det är hela 2.47 lång men handlingen är bra, så där lite ytlig för att vara en bättre feelgood-film.
Sound of Music debuterade som musikal på Broadway 1959 och filmatiserades 1965. Men vi går in på musiken. Här finns åtminstone tre melodier som bitit sig fast bland populärmusikhistoriens stora klassiker. Störst är nog Edelweiss, Kapten von Trapps mäktiga hyllning till Österrike som han sjunger i slutet framför en stor publik med nazister som just – detta är 1938 – tagit över landet. Christopher Plummer äger inte den bästa rösten av de många som tagit sig an sången men i detta klipp från filmen räddas han av Julie Andrews och barnen. Visst är det är bra låt!
https://www.youtube.com/watch?v=z6-P3pFhmQI
När Sound of Music på 90-talets sattes upp som musikal i Stockholm var det Tommy Körberg som hade rollen. En perfekt man i sammanhanget.
https://www.youtube.com/watch?v=wqU7Jg3Nmlo
Filmens centralfigur är Maria. Climb Every Mountain är en annan pärla som i filmen sjöngs av abbedissan i klostret till vilket Maria återvänt sedan det trasslat till sig i hennes liv. Men den gamla damen säger (sjunger) åt henne att ta tag i sina drömmar.
https://www.youtube.com/watch?v=RKuqySkqhHw
Jag nöjer mig med en tredje låt. Det åskar ute och de sju (!) barnen är rädda. Då sjunger Maria (Julie Andrews är lysande genom hela filmen både som skådis och sångerska) att de ska tänka på roligare saker.
https://www.youtube.com/watch?v=0IagRZBvLtw
Till sist en liten överraskning som ger svaret på frågan ovan. Har jag med hela denna text överträtt 60-talets ”gräns” för oss popnördar kan jag väl göra ett annat övertramp när jag väl håller på. Jazz skriver vi inte om här. Alltså ett undantag. Det råkar vara så att det jazzstycke som är min största favorit av alla i det sammanhanget är John Coltranes version av just My Favorite Things. Först ett sätt att spela melodin som bara en stor musiker klarar av. Så en längre pianoimprovisation (McCoy Tyner) innan Coltrane kommer loss rejält. Jazz av bästa klass, enligt mig i alla fall.
https://www.youtube.com/watch?v=qWG2dsXV5HI
Om två veckor något helt annorlunda, jag lovar!
Per
Tillbaka till lost and found
Jag har behandlat ämnet tidigare – låtar som var hits men aldrig eller alltför sällan spelas numera. Jag blir ofta förvånad över att det är så få låtar som återkommer. I P4+, i önskeprogram och i FB-grupper. Apache och She loves you är förvisso underbara låtar som tål att höras gång på gång men det finns ju så mycket mer. Här några, utan så långa kommentarer, som jag tror för många representerar återseendets glädje.
Gene McDaniels stora hit kommer jag ihåg gjorde stort intryck på mig. Det var både opera, kör och en otroligt mäktig röst. Men var placerar man den? I vilken Genre? R&b, soul eller pop? Strunt samma, den borde spelas oftare.
https://www.youtube.com/watch?v=zKyitdO740c
Twenty flight rock är väl på sitt sätt inget större mästerverk. Skriven av Ned Fairchild och Eddie Cochran och presenterad av den senare i filmen The girl can´t help it fick den emellertid en enorm betydelse för musikhistorien. 6 juli 1957 är en ledtråd. Och låten håller i sig själv än och det räcker för att den skulle spelas oftare.
https://www.youtube.com/watch?v=f8Vfin7mqdw
Pianomusik hörde till ovanligheterna på poplistorna. Själv tog jag pianolektioner (påtvingade av min mor) men fick nöja mig med etyder av Czerny Krentzlin. En plåga! Men det kunde göras pop. Men då hade jag reda köpt min första gitarr som föräldrarna aldrig bjöd på en end ynka lektion med.
https://www.youtube.com/watch?v=ECsBKRhaULQ
Mer filmmusik. Ron Goodwin ackompanjerar en förskräckligt rolig mordhistoria. Filmen är nog glömd (med kanske inte Agatha Christies bok) men musiken lever om än sällan spelad. Tyvärr. Här en glimt ur den geniala trailern.
https://www.youtube.com/watch?v=Uv34UJPcJoo
Perry Como Show var tristessen personifierad, men vad skulle man göra? En kanal och då och då dök det upp överraskande guldkorn. Som här. Lätta att kompa också för en amatörgitarrist med ambitioner.
https://www.youtube.com/watch?v=A9Jh4KjPP-o
Fank Ifield rörde tidigt vid mitt hjärta. Sången låg int så sällan någonstans mellan crooning och joddling. Men ren och skär pop för den törstige.
https://www.youtube.com/watch?v=-xYPg5tIenQ
Bobby Angelo förgyllde också mitt tidiga sextiotal. Ditt också? Fast ibland låter hna – lyssna noga baby shitting.
https://www.youtube.com/watch?v=eUo3Q0Bc_i0
Och med detta önskar jag glad karantän.
Lars
.
