perolarssextiotal

Det är obegripligt att Beatles vita album nått sådan kultstatus som det gjort. Dubbelalbumet spretar hit och dit utan något sammanhållande koncept och innehåller mycket skit. Samtidigt finns där några riktiga pärlor. Vilket innebär att det hade kunnat bli ett riktigt bra album om vi hade fått redigera materialet. Eller hur? Fortfarande spretigt. Inte i närheten av de mer sammanhållna albumen Rubber soul eller Revolver, men ändå bra. Men det krävs rejäla tag. Ungefär såhär:

1.     Back in the USSR. Får bli kvar i kraft av att den är en av Pauls bättre rocklåtar. Utlöste ett stort bråk inom gruppen om hur trummorna skulle spelas, vilket medförde att Ringo ”lämnade gruppen”, så det är Paul vi hör på rytminstrumenten.

2.     Dear Prudence. Det musikaliska försöket att locka ut Mia Farrows syster från henens självvalda exil i sin hydda under deras Indien-besök får bli kvar på grund av sin enkla charm och vackra sång. Ovanligt finstämd komposition av John. Ringo surade fortfarande vid inspelningen men Paul sköter trummorna bra igen. Blir kvar.

3.     Glass onion. John som lurigast med flera dubbelbottnade referenser till andra Beatleslåtar. Får bli kvar. Inte så mycket på grund av musikalisk styrka som för att den är en personlig favorit. Ringo tillbaka.

4.     Ob-la-Di, Ob-La-Da Paul gillade ska. Käckt tempo. Idiotisk text. En påtänd John dunkar piano. Räcker inte. Utgår.

5.     Wild honey pie. ”Snus är snus om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Det här är inga rosor. Allt snus utgår.

6.     The continuing story of Bungalow Bill. Varför ha den med? Varför skriva den? Varför spela in den? Varför? Utgår.

7.     While my guitar gently weeps. En av George´s bästa. Har kallats både pretentiös och självbelåten men George var ödmjuk nog att låta Clapton (som då lirade i Cream, har jag för mig) spela solot. Så vackert att man vill göra gitarren sällskap…. Självklart förstaspår.

8.     Happines is a warm gun. Rörigt. Låter som ett hopplock och är det också. Undrar om John lyssnat på Zappa? Inte tillräckligt noga i så fall för det räcker inte. Utgår.

9.     Martha my dear. Påminner om Pauls kommande och sämre material efter Beatles-tiden. Det räcker inte med själlöst skumpande på vår version av vita albumet. Utgår.

10.  I´m so tired. John är trött. Intressant? Gäääääsp. Utgår.

11.  Blackbird. Det här är det som Paul är bäst på! Kickar ass med både Yesterday och Michelle. Texten står för sig själv och kan läsas som ren poesi. Varje genomlyssning – och dom är tusentals – rör vid mitt hjärta. Singelsläpp.

12.  Piggies. Suraste låten sedan Taxman. En så gnällig och pretentiös George platsar inte!

13.  Rocky raccoon. Skräp börjar vi känna igen, nu. Eller hur? Bort med den.

14.  Don´t pass me bye. Ringo måste väl få sjunga en låt också på vår version? Skrivit själv har han också. Inte så dumt. Kvar.

15.  Why don´t we do it in the road. Pauls omdöme packar då och då ihop fullständigt och tar en tripp till solen. Han måste varit full eller påtänd. Skitlåt! Skitmusik! Skitsång! Papperskorgen!

16.  I will. Paul mer genomarbetad och charmig. Men räcker inte här. Han får spara den till sitt första soloalbum för där skulle den vara en av de bästa låtarna.

17.  Julia. Ren och skär poesi. I ordets verkliga bemärkelse. Måste vara kvar för textens skull. Och snyggt inramad är den i en minimalistisk melodislinga. ”When I cannot sing my heart. I can only speak my mind. Julia”. Sug på den! John Lennons själ och historia i tre textrader. Man lyfter på kepsen!

18.  Birthday. Pauls hyllning till Little Richard. Inledningen är magnifik och mynnar ut I …. intet. Bort det.

19.  Yer blues. Lennon försöker göra ”äkta” blues? Eller driver han med oss igen? I vilket fall så duger det inte. Ut!

20.  Mother natures son. Paul spelar själv (inte trumpeterna eller trombonerna). Man kan undra varför? Tomt. Ut.

21.  Everybody´s got something to hide…. Lennon söker sina rockrötter efter den psykedeliska utflippningen. Men här hittar han dom inte. Ut.

22.  Sexy Sadie. Privat uppgörelse med Maharishi. Kul om man känner till kringhistorien, men annars ingen kvalitetsprodukt. En bagatell som inte platsar här.

23.  Helter skelter. Den tragiska inramningen med Manson-morden har gjort låten känd. The Who, Yardbirds och Cream med flera visar vägen mot det som skulle bli Heavy metal. Och kan dom så kan väl jag, tänkte Paul. Med det kunde han inte. Bort.

24.  Long, long, long. George försonar sig med Gud. Men det tar för lång, lång, lång tid… Utgår.

25.  Revolution 1. Vad ska man säja? Mycket bättre än den version vi hör vanligtvis. En del kompisar säjer att den är tungfotad, men dom har fel. Den är snarare meditativ vilket ger en spännande kontrast till den analytiska lyriken. Texten är ett svar till den alltmer militanta politiska ungdomsrörelsen. Lennon vill se ”planen” och avslöjar därmed en hel del av den tomma retoriken hos frasvänstern. George är sparsmakad men perfekt.

26.  Honey pie. När Paul försöker skriva skräp är han duktig. Och han lyckas väl här. Catchy tjugotalsswing som inte räcker. Ut.

27.   Savoy truffel. En Harrison-bagatell med viss charm. Kommer med för dess lätthets skull. Lär handla om Claptons böjelse för sötsaker.

28.  Cry, baby, cry. John blickar tillbaka mot sin barndom. Igen! Han har själv i intervjuer avfärdat den som ”rent skräp”. Jag är inte lika säker. Får bli kvar för jag tror den kan växa om man lyssnar vidare på den….

29.  Revolution 9. Förbannade Yoko Ono! Ut! Och låten också!

30.  Goodnight. En vaggsång som John ursprungligen skrev till Julian. Trots att Ringo sjunger så smörigt och charmerande, så borde den ha stannat i barnkammaren. 

Och såhär skulle det nya vita albumet kunna se ut:

1.     While my guitar gently weeps

2.     Savoy truffel

3.     Julia

4.     Dear Prudence

5.     Blackbird

6.     Cry, baby, cry

7.     Glass onion

8.     Don´t pass me bye 

9.     Back in the USSR      

Bra va?

Lars

Ni som väntar på nästa inlägg i "jag-älskar-serien" får ge er till tåls 14 dagar till (det kommer att bli 4 inlägg till kan jag skvallra). Hörde nämligen en platta nyss som bara måste noteras: En samling med Johnny Rivers.

Gissar att många yngre musikälskare rycker på axlarna vid namnet. Johnny Rivers? Men vi sextitalister vet ju bättre. Johnny Rivers var en av de säkra hitproducenterna. Han hette egentligen John Ramistella men ingen mindre än legenden Alan Freed, som han träffade 1957, föreslog ett kortare artistnamn. Johnny skrev en låt för Ricky Nelson men fick kämpa länge innan genombrottet kom 1964.

OK, han kanske inte var så där personligt originell som många andra. Hans röst lät ganska vanlig och han skrev bara en låt man minns. Musiken var en blandning av pop, folk och lite rock. Inget märkvärdigt. Enkla arrangemang.

Så varför skriva om honom, kan man ju undra. Att en sådan artist försvinner bland decenniets alla bra namn är väl inte så konstigt. Att han saknas i Bonniers rocklexikon, till exempel.

Men det handlar ju inte om artisten i sig. Det handlar om låtarna och dom må vara uttryck för en jämförelsevis inte fullt så personlig artist. Men ändå känns de så orättvist glömda. Bland det allt ymningare utbudet "Absolute 60s" och vad nu samlingskivorna heter kan man leta hur länge som helst utan att finna Johnny Rivers. Detta trots att några av hans hits var suveränt bra.

Det började lite småtaffligt med covers av Chuckens Memphis och Maybelline. De två första av många placeringar på tio-i-topp. Jag gillade dom inte speciellt ens då men nästa, Mountain of love, hade lite mer av personlig melodi som passade Rivers stil perfekt. Midnight Special var en återgång till den lite enklare rocken. 

Men sedan lyfte det rejält med Seventh son, för att inte tala om Secret agent man med snyggt James Bond-influerat gitarriff. En låt som har mycket av det där tuffa, lite halvsnabba, en effektiv melodi och helt rätt avvägt komp som den bästa sextiotalspopen ofta har.

Men den låt som för alltid borde ge Johnny Rivers ikonstatus är Poor Side of Town. Den enda hiten han skrev själv. Etta på USA-listan. En elegant ballad med snyggt orkesterarr. En stark kandidat till min 100-bästa-låtar-någonsin-lista.

Efter den återgick Rivers till att göra covers och listan över låtar han gav sig på är notabel. Ofta sådana som redan fått sin definitiva tolkning och det var kanske ibland mer av djärvhet än smartness av Rivers att spela in dom. Ändå är kul att höra hans versioner av Whiter shade of pale, Tracks of my tears, Into the mystic och Blue Suede shoes. Så sent som 1974 fick han en mindre hit med Help me Rhonda där självaste Brian Wilson körade.

Bara med antalet hits - 6 på Tio-i-topp och 7 topp-10 på USA-listan - borde Johnny Rivers ha mer framskjuten plats i vårt rockmedvetande. Låtar som Poor side of town och Secret agent man är bevis nog för detta.

Inlägget avslutas så klart med en låt och valet är givet. Lyssna och fundera över hur en så bra låt bara kan glömmas bort. Det finns bara en slutsats: Det är fel - den här låten är oemotståndligt underbar! (Som bonus kommer omslaget på samlingen jag lyssnat på)

http://www.youtube.com/watch?v=9S2q24o49qc

Per

Detta inlägg borde nog egentligen Per, med hans journalistiska bakgrund och säkrare stil, skriva. Det är nämligen en filmrecension. Men – det får bära eller brista…….

 Jag har kvar min gamla VHS. Tanken var att jag ville kunna spela mina gamla band också efter DVD:ns intåg, men det hade ytterligare en annan, oförutsedd, effekt. Det finns väldigt mycket på VHS som inte finns på DVD, än i alla fall. Och det är billigt! Så jag shoppar rätt vilt (har till exempel köpt hela Arne Mattssons deckarserie som börjar med ”Damen i svart” för under femtiolappen). För ett tag sedan köpte jag för en femma den gamla Who-filmen ”Quadrophenia” från 1971. Det var väl trettio år sedan jag såg den senast. Och jag blev överraskad.

Filmen utspelar sig i London 1964. Jimmy, huvudpersonen, är en ung man mitt i mods-svängen som kämpar på i ett London präglat av ganska rå fattigdom och tydliga klassmotsättningar. Mellan ungdomarna gick skiljelinjen mellan de tuffa rockers med sina motorcyklar och sin rockabilly och de lika tuffa modsen med sina utstyrda vespor och den nya musiken förkroppsligad av Kinks och Who. I Sverige, i vart fall i Göteborg där jag växte upp, fanns visserligen också sådana motsättningar, men aldrig den typ av upploppsliknande kravaller som utbröt i England när grupperna drabbade samman. Sverige var nog redan mer av ett medelklassland än England och även om motsättningarna mellan ”Siskor” (läroverksungdom) och ”böss” (resten av världen) var tydliga som gick det sällan längre än att siskorna stod på Götaplatsen och visade stiletterna för varandra och bössen hängde vid Kopparmärra med sina cykelkedjor. Sällan blev det mer än glåpord och fula ramsor om varandra. Sedan blev allihopa mods utom några ”sunar”… Nåja, tillbaka till filmen.

Mods och rockers gjorde alltså i England upp med varandra grundligt, gärna på semesterorter som Brighton och Torquay. Och filmen handlar just om en kille – ett mods – vars utförsbacke i livet vi får följa. Från sitt coola modsliv blir han av med, i tur och ordning, sitt jobb, sin tjej, sina kompisar, sitt hem och slutligen sin vespa. Allt i ett stramt socialrealistiskt perspektiv. De flesta filmer man ser från den här tiden ser man med ett lite medlidsamt leende på läpparna, men Quadrophenia har åldrats i skönhet och är både lite ruskig men framför allt gripande. Riktigt, riktigt bra!

Och inte blev den sämre av de tidstypiska miljöerna där man bland annat kunde se affischer för Rolling Stones på Crawdaddy Club och Who på svartvit TV. Och musiken förstås. Det var länge sedan jag hörde ”Rythm of the rain” med Cascades och nu upptäckte jag kraften i denna nära nog sentimentala kortballad. Många gamla bekanta dyker upp i soundtracket. Många!

Ganska tidigt i filmen kommer en underbar scen från ett allmänt badhus där en rocker ligger i ett badkar och Jimmy i ett annat med bara en tunn vägg mellan sig och rockern börjar nynna på ”Be bob a lula”. Högre och högre för att slutligen brista ut i sång. Detta blir för mycket för Jimmy som tar upp ”You really got me” från sitt badkar. Lätt dråplig badkarsduell.

Jag var i London första gången -67. Språkresa. Men jag minns inte den mörka hårda stad som framträder i filmen. Sannolikt är filmen mer sanningsenlig. England hade inget gratis efter kriget.

Slutet på filmen är lika magnifikt som tragiskt. Thelma and Louise utan glädjen, om du förstår vad jag menar.

Återigen – jag önskar jag hade din penna, Per. Jag skulle verkligen vilja locka läsaren att se filmen. Jag vet att jag skulle bli tackad i efterhand för ett ovanligt gott råd. Och hjälper inte mina utläggningar så kanske jag kan locka med att Sting gör en tuff roll.

Så här gick det till i Brighton -64 när mods och rockers stötte på varandra.

http://www.youtube.com/watch?v=19xJIedrrfA

Keep rocking!

Lars