perolarssextiotal

Det har varit en lång vandring som började i höstas men nu är vi nära översta toppen på min lista över sextiotalets bästa LP. Kampen är jämn och hård men ingen lista av detta slag kan lämna Tommy, dubbel-LPn som är så mycket mer än ”bara” en LPutgåva. Det är ju en hel opera!

De må vara så att Pretty Things S.F. Sorrow was Born kom tidigare och förmodligen var den första rockoperan. Den kom från en grupp man inte följde så nära så den missade man då (och den är inte så särskilt bra, heller). Tommy var den första riktiga rockoperan, upplevde man då.

Att Pete Townshend hade musikalisk kompetens en rejäl bit utöver tuffa rockare som My Generation hade han redan visat i låtar som I´m a Boy och Happy Jack. På The Whos andra LP hade han ett längre stycke, A Quick one while he´s away, där olika inslag vävdes ihop. Den gav en aning av vad som komma skulle men på den version av LPn som släpptes i Sverige när det begav sig var det stycket faktiskt inte med.

Att Pete skulle kunna sätta ihop en hel handling med rocktexter blev därför kanske en större överraskning för oss svenskar. Nu spelade detta ingen roll. Med flera härliga singlar och tre LP hade the Who tagit en egen plats i varje sann popälskares hjärta och en ny LP från dom var alltid en stor händelse. 

Tommy har allt som en opera ska ha. Den inleds med en ouvertyr som sammanfattar operans viktigaste melodier. I mitten återkommer ett längre instrumentalt avsnitt. Operan har en låt (eller, varför inte, aria) som skiner över de andra i Pinball Wizzard och en magnifik final i We´re not Gonna Take it. Men därutöver flera snygga, bärande teman som återanvänds i handlingen, inte minst Tommys klagande See me, Feel me, Touch me, Heel me.

Townshend har också skickligt vävt in andras melodier i berättelsen. Keith Moon får 57 sekunder i Tommys Holiday Camp och John Entwistles Cousin Kevin och Fiddle About ger den där lite skruvade kryddan som basisten ofta ger Whos LP. Blueshjälten Sonny Boy Williamsons The Hawker låter också som den var skriven för Tommy.

Tommy har genom åren kommit i nya versioner. 1972 kom en orkesterversion och tre år senare en film med soundtrack. Många stora namn medverkade. 1992 gjordes en musikalvariant till vilken Townshend tillagt en ny låt. Den gick 899 gånger på Broadway.

Men det är fortfarande originalet som står ut som den riktiga Tommy. Genom att låta olika röster ta olika låtar glömmer man att det t ex ibland är en kvinna som står för orden. Gruppen kunde genom Entwistles horn och de många tilläggen av keyboards och gitarrer skapa ett sound som var elastiskt och varierande. 

LPn har ett omslag som man viker upp i tre delar med snygga kollage på alla sidor (Glöm CD för allt i världen!). Redan omslagets yttersida, med ett slags blått nät över svart bakgrund där man ser ansikten och utsträckta händer och moln med fåglar, visar vägen mot en upplevelse som på sextiotalet var mycket större och högre än annan popmusik.

Tommy är sextiotalet näst bästa LP. Om du håller ut ett par veckor till så avslöjas vilken LP som toppar listan!

Per

Mina dagliga morgonpromenader har nu, liksom varje vår, fått en ny dimension – fågelsången. Deras kvittrande, som väl egentligen är ett uttryck för idogt och inte så lite stressigt arbete i parningsbranschen, är för mig både rogivande och stämningsskapande. Särskilt förtjust är jag i koltrastar, en av de fåglar vars läte jag kan identifiera. Jag är inte ensam om denna förtjusning. Hos Paul McCartney tog den sig uttryck i en låt, Blackbird. Undra på att det är en av mina absoluta favoriter i Beatles katalog. Det hela blir inte sämre av hans magiska gitarrspel. Och fågelkompet är genomtänkt och bidrar starkt till stämningen i låten. Duktiga fåglar!

http://www.youtube.com/watch?v=BrxZhWCAuQw

Under min fortsatta promenad började fundera på om det inte fanns fler låtar med fågelsång. Sommarlåtar finns det ju en uppsjö av och då borde det väl finnas fler fågelkörer. Och så – dök minnet av en låt så sakteliga upp. Inte direkt utan det jag först mindes var den avslappnade stämningen. Styrkt av det omgivande kvittrandet vandrade jag vidare medan minnet blev klarare. Det var en cool låt. Mysig. Fin sommarstämning. Fint "groove"… och då slog det mig vilken det var:

http://www.youtube.com/watch?v=Rkgozdtsh_g

Sedan tog det slut. Jag kunde inte komma på någon mer (om du kan så hör göra av dig). Men jag la ut "Blackbird" på Facebook-forumet "Vi som gillar 50- och sextiotalsmusik" med en förfrågan. Och visst dök det upp en till. En som jag genast kände igen men som jag inte kopplat till fågelsång. Det var den Stockholmsbaserade stämsångsgruppen Hounds inspelning av "A summer song", en tio i topplåt från 1967. Gruppen var mer kända för "The lion sleeps tonigt" och covern på "Sealed with a kiss". Men denna cover på Chad and Jeremys hit är verkligen är verkligen värd att höra, fågelsång eller ej. Så här passar den bra. 

http://www.youtube.com/watch?v=qk_xD9VfCK8

Lars   

För några veckor släppte Bruce Springsteen en ny LP. Lyssnar på den. Inte en platta som kommer att gå till historien men den duger. Bossen har varit bättre men levererar. Han fyller 65 i höst. Dags för pensionering? Nej, naturligtvis inte. NEJ!

Mitt inlägg är inspirerat av en genombläddring av tidningen Schlager som under 80-talet var den definitivt ledande svenska tidningen för rock/pop. 80-talet var tiden när den moderna rockjournalistiken slog igenom och tidningen hade många namn som alltjämt tillhör den blågula eliten i facket.

Något som slår mig med dessa runt 30 år gamla artiklar är att där återkommer en slags fascination över att några av rockmusikens största namn var på väg att åldras. De inte bara närmade sig utan rent av passerade 40 års ålder. ”Mick Jagger rockar in i medelåldern” är till exempel den beundrande rubriken på en artikel från november 1983. ”Här träder Mick Jagger fram, utan täckande läppar, 40 år gammal och med vilja att fortsätta rocka en bra bit in i medelåldern” läser jag i ingressen.

Hur många konserter Rolling Stones givit sedan dess vet bara de nördigaste fansen. De tillhör fortfarande de som tjänar allra mest när de drar ut på vägarna.

Nu är dom över 70 år. Jag skriver inte ”gamla” för de passar nästan lika bra med ”unga”. OK, kanske inte helt, men musiken sprudlar fortfarande av ungdomlig energi och när de släpper loss på konsertarenan känner vi lyssnare oss så tydligt unga att känslan blir på riktigt. För att inte tala om när vi, för mer än tusende gången, sätter på en av de många klassiska plattorna.

Dom kallas numera ofta för dinosaurier. En djurart som dog för 65 miljoner år sedan. Men i mytologin står det för något evigt. Något större än vi riktigt kan fantisera om. Oemotståndligt. Tänk Jurassic park. De "gamla” var, eller är om man vill, ganska starka, om vi säger så.

Därför gillar jag det ordet. Några av rockens största namn hör dit. Springsteen är faktiskt ganska ung bland dom. Stones är nästan unikt som band men The Who har inte heller givit upp. Riktiga Beach Boys såg vi dock tydligen för sista gången 2012. Tyvärr. Men Brian och de andra fortsätter i egna konstellationer.

Soloartisterna är fler. Neil Young fortsätter sin egna, konstiga berg-o-dal-bana. Eric Clapton verkar vara en sån där som alltid kommer att finnas. Liksom Van Morrison som inte längre får de stora rubrikerna. Joe Cocker har, såvitt jag vet, inte lagt av han heller. Alla dessa debuterade på 60-talet.

Verkligheten må förändras med tiden. Ett underbart exempel på det fanns i Schlager nr 81/82 från december 1983 där rubriken ”Framtidens Fia med knuff” talade om att dataspelen var på väg. En futurism som för 32 år sedan nästan kändes skrämmande.

Men våra hjältar finns kvar. De levererar sin musik med ännu större rutin än någonsin, Kanske inte med samma hunger men med en energi som gör att vi inte slutar älska dom. Hur ”gamla” de än må bli!

Rock and roll forever, helt enkelt.

Per

Ibland skymmer en låt hela artisten eller gruppen i den meningen att den är så framgångsrik att den ställer resten av låtkatalogen i skuggan. Ofta får man dessutom intryck av att artisten/gruppen är en så kallad one trick pony. Detta öde har, bland andra, drabbat den brittiska gruppen Procol harum.

Gruppen bildades först 1964 under namnet Paramounts (senare Pinewoods) av Gary Brooker och Robin Trower. Gruppen hade en mindre hit med "Poison ivy" i UK men fick inte till det med uppföljare och hamnade i lite musikaliskt bakvatten. 1967 tog emellertid gruppen ny form med ett viktigt tillskott av nya medlemmar, Keith Reid, Matthew Fischer, Ray Royer och David Knights. Man tog också det nya namnet Procol Harum som sägs vara snott från namnet på en katt(!). Spekulationerna om var namnet kom ifrån och vad det betyder pågår än idag. Jag gillar katteorin som den pragmatiker jag är.

Det slog direkt för den nyformade gruppen. "A whiter shade of pale", en pastisch på barockmusik och med Bach´s Air som bärande tema blev en hit på bägge sidor av Atlanten och låten blev och är fortfarande en legend. Texten är svårtolkad för att uttrycka sig försiktigt och allt blev en blandning av rock, klassik musik, hippieideal och mystik som gick rakt in i hjärtat på så många av oss. Och resten är förstås historia.

http://www.youtube.com/watch?v=KAQ8NvteMIE

Här skulle egentligen inlägget kunnat sluta för mer än så tycks många inte bry sig om gruppen numera. Tyvärr. Redan deras framgångsrika uppföljare till "A whiter..", "Homburg" som byggde på samma recept som sin föregångare visade att de inte var slut efter megaframgången. Kanske lite för lika men vad spelar det för roll – det är ju bra!

http://www.youtube.com/watch?v=xlZT8vBC7dg

1969 fick de dock visa att de inte var genrebundna. "A salty dog" var något helt annat och nådde inte samma popularitet som föregångarna, men de lyckades också i denna låt bygga in en mystik, om än av ett helt annat slag.  Nu befinner vi oss på havet och får en dos sjömanskap och dess vedermödor. Samma dova underton i musiken men i min värld inte samma magi som i föregångarna. Har ändå, åtminstone i UK, överlevt och spelas en hel del på radio där.

http://www.youtube.com/watch?v=GzCkOnGfkGg 

För egen del är min favorit inte "A whiter.." utan deras sista hit från 1975 (förlåt tidsöverskridandet, Per) "Pandoras box". Låten är en Brooker/Reid-komposition som jag tycker visar gruppens förmåga att mixa text (Reid) och en symfonisk, dov underton (Brooker) till något helt underbart. Men spelas den nuförtiden? Aldrig! Men tänk på, när du lyssnar, hur många gånger du ändå hört den eftersom den inspirerat så många hårdrocksgrupper och symfonirockare.

Är "A whiter.." av goda skäl odödlig så är det stor skam att denna inte är det.

http://www.youtube.com/watch?v=1icNyOSiTjg

Lars