Väderspaning i bloggen

Tja, vad ska man säga? Visst kan man bli lite trött på allt snack om det dåliga vädret och för egen del tycker jag det inte varit så dåligt som media kan ha givit intryck av. Och då har jag ändå tillbringat en dryg vecka i Småland! Översvämningarnas Mecka. Men vädret förtjänar ändå en kommentar. En musikalisk tycker jag. Här kommer den.

Våren –67 släpptes "Every raindrop means a lot" som var en försmak av vad som komma skulle på deras legendariska album "Studio" som kom på hösten samma år. Låten var Tages första flirt med den psykedeliska musiken och – får man väl säga – en rätt lyckad sådan. Tommy Blom var på många sätt gruppens förhandsfigur men klippet nedan visar att Tages verkliga musikaliska motor, Göran Lagerberg, inte bara kunde spela bas.

1969 kom westernfilmen "Butch Cassidy and the Sundance Kid" (ja du förstår nog vartåt det lutar med låtvalet, eller hur?). Filmen hade en ganska grym verklighetsbakgrund i de två huvudkaraktärerna spelade av Robert Redford och Paul Newman, men i filmformen blev den nära nog en komedi. BJ Thomas gav odödlighet åt filmens ledtema som – förstås – handlar om regn…

Nästa regnballad är från –62, alltså i skiftet mellan schlagerrock och "riktig" sextiotalspop. The Cascades bildades i San Diego redan 1960 med John Gummoe som kanske mest kände medlem. Gruppen gav ut ett begränsat antal skivor trots att den inte upplöstes förrän 1975. Jag skulle tro att en stor del av deras försörjning under karriären kom från spelningar av just denna låt, deras enda hit, Rhythm of the rain" Har en hel del goa minnen till just denna underbara låt…

Men sommaren är förstås långtifrån slut. Än kan det bli bättre på alla sätt. Och det blir det förstås.

http://www.youtube.com/watch?v=SZcHNJ5_6Gk http://www.youtube.com/watch?v=hrIQcStJ86Y http://www.youtube.com/watch?v=ttgCTJoGo08 http://www.youtube.com/watch?v=U6tV11acSRk

 Fortsatt skön sommar!

Lars


Rock and Roll Hall of Fame, del 2: Jerry Williams



Här på bloggen nominerar vi till det kommande svenska Hall of Fame och att Jerry Williams ska vara med är ju så självklart som något bara kan bli.

En första reaktion, med tanke på vad denna blogg står för, skulle kunna vara: "hör Jerry hemma i 60-talet?". Sanningen är ju att den så brett älskade Erik Färngren varit aktiv så länge att det går inte att placera honom i ett visst decennium. Det är länge sedan Jerry etablerat sig som den främste, ja den ende, svenska symbolen för den ursprungliga rock n rollens evighetskraft. Musikstilarna har kommit och gått men Jerry Williams och hans musik består, helt enkelt.

Det började redan 1961 när han samarbetade med Violents (som förresten förtjänar en egen presentation). I maj 1962 nådde de Tio-i-topp med Darling Nelly Grey

http://www.youtube.com/watch?v=eGSZ7gRsULs

Om du kollade länken kunde du notera en sångare som redan på debuten tålde en jämförelse med de mer etablerade utländska namnen. Uppföljaren var en av mina favoritlåtar, Twistin´ Patricia. Kolla in hela klippet här med en tjej som försöker komma upp på scenen. Musikalisk hänförelse modell 1962! Låna också ett extra öra till Hasse Roséns suveräna solo.

http://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM

Jerrys fortsatta sextiotal handlade bl a om spelningar i Tyskland och flitigt turnerande här hemma. Men han kom i skuggan av den svenska popbandsvågen. Den musikaliska utvecklingen gick snabbt så en rockare med rötterna i femtiotalet hamnade utanför. Han släppte därför samarbetet med Violents och prövade en mer soulinriktad stil med Lasse Samuelssons Dynamite Brass. I slutet av 1969 blev det en välförtjänt etta på Tio-i-topp med Keep on:

http://www.youtube.com/watch?v=ciJdMv_PFfs

Men att ändra stil var inte riktigt Jerrys grej så på sjuttiotalet etablerade han en stadig rockstil, tydligt baserad på den äldsta rocken och har hållit sig där alltsedan dess även om hittarna Did I Tell You och It Started with a Love Affair från 1989 var lite poppiga.

Som sagt, Jerrys placering i Rock and Roll Hall of Fame står över all diskussion. Man har svårt att tro att det nu är hela 20 år sedan hans härliga självbiografi, som heter just "Självbiografin" kom ut. Där möter vi hans läckra, dialektala språk som vi kunde höra i TV på 80-talet när han var presentatör av gamla låtar i det legendariska programmet "Rockrullen".

Att han i april fyllde 70 är också svårt att inse. Däremot är det inte alls så konstigt att han just nu kör en sommarturné i Sverige. Vad skulle annars landets självklare rockkung göra en sommar?

Länken nedan är till Jerrys hemsida för dig som vill veta mer.

http://www.angelfire.com/ut/johnjohn/jerry-williams.html

Per


Bloggen tre år - en repris

Detta inlägg förtjänar att publiceras igen - jag blev hopplöst förälskad i de ungerska damerna som doar och dansar så charmigt. Och bra!

Njut nu av sommaren!

Lars

Den som reser har något att berätta sägs det. Vi hade nyss en långhelg i Budapest, min fru och jag. Låt mig genast säga att Budapest är en fantastiskt trevlig stad. Ett strålande sommarväder bjöds och på den lättpromenerade platta Pest-sidan fanns ett stort utbud av god mat och dryck till, minst sagt, skäliga priser. Det fanns gott om sevärdheter av alla slag, från de berömda Gellert-baden till House of terror, det hus där såväl Gestapo som den egna hemliga polisen hade sitt huvudkvarter. Den stora slottsborgen på den kuperade Buda-sidan vakade över staden och Donau, som mäktigt och makligt skiljer stadens två delar.

Ungrarna var utomordentligt trevliga och hjälpsamma, men de ungrare som enligt guide-boken skulle tala god engelska träffade vi inte.

Nåja, detta skulle ju inte bli någon reseskildring, så till saken!

Jag tittar gärna en stund på TV i främmande länder även om jag inte alltid förstår språket. Så också denna gång. Ungrarna tycks ha en böjelse för någon slag radio-TV om du förstår vad jag menar. Några kanaler tycktes bara – från morgon till kväll – sända levande bilder på gubbar (jodå) som pratade. Oupphörligen på både in- och utandning. Säkert kloka och intressanta saker, jag menar inte att vara respektlös, men det blev för den med bristande språkkunskaper väldigt tydligt att man inte utnyttjade hela TV-mediets potential om jag säger så. Jag hoppades ibland på nyhetsprogrammen, men det var likadant där. Fem sekunder grekiska demonstranter som kastade sten och därefter tio minuter gubbe som pratade.

Det fanns emellertid andra kanaler. Musikkanaler. Som från morgon till kväll visade gubbar (jodå) som sjöng. Czardas heter det väl? I min ungdom hette det ungersk zigenarmusik. Nu heter det väl något annat och mer politiskt korrekt. Och det är verkligen ingen dålig musik även om den i min smak är något för SMÄKTANDE. Men som alternativ till gubbar som pratar är gubbar som SMÄKTAR inte helt fel.

Det var vid en sådan smäktande kvällsstund efter en lång dags promenerande som inslaget kom! Jag höjde ljudet och lutade mig närmare och fick se och höra en musikalisk cross-over mellan ungersk folkmusik och sextiotalspop som tog mig med storm. Min första reaktion var att skratta, men – jag tvekar inte att säga det – sedan kom hänförelsen.

Alltså - sångaren som sprätter som en kåt tupp på amfetamin räcker långt, men kören! Inlevelsen, rytmen, koreografin (koreografin!) och de falsettflörtande rösterna gav begreppet tunggung en helt ny innebörd. Vi talar om runt ett ton gungande och sjungande medelålders damer i folkdräkt. Magnifikt! Jagger kunde bara fantisera om en sådan kör.

Jag kunde bara hoppas på att klippet skulle finnas på tuben så jag kunde dela med mig av upplevelsen. Och det fanns där!

Så nu kan också du låta dig hänföras av Z´Zi Labor (möjligen Tonk and the Honkeys?) och de sjungande, gungande och charmiga damerna. Och trumpetarna i röd sparkdräkt är en ren bonus.

Detta är förbanne mig bra.

http://www.youtube.com/watch?v=8HM3w1cC_ZQ

 

Lars

 


Bloggen tre år/The best of: Vilken fantastisk musikscen

Vi uppmärksammar i sommar att bloggen fyllt tre år med några repriser. Denna artikel tål att läsas igen!

För några veckor sedan avslutande jag serien "Jag älskar" med en artikel om Neil Young. Vet inte om någon läsare reagerade med "men det är väl inte sextiotal" vilket hade varit naturligt. Även om Neil Young LP-debuterade 1968 så är det från 1970 och framåt han satt sina tydliga spår i rockmusiken.

Men han fanns alltså tidigare och jag tänkte här ta upp det faktum är det allra mesta i sjuttiotalets rock - som just nu för övrigt uppmärksammas i serien "vårt sjuttiotal" i tv på lördagarna - hade redan börjat under sextiotalet.

- Hårdrocken. Jovisst brukar man nämna fredagen den 13 februari 1970 som dess födelsedag då Black Sabbath då släppte sin första LP. Men 1964 gjorde Kinks You really got me som med sina powerchord nämns som en grund. 1968 släppte Blue Cher sin version av Summertime Blues som är hur mycket hårdrock som helst. Cream och Jimi Hendrixs högljudda musik är andra föregångare.

- Singer-songwriters. OK Elton Johns genombrott och Joni Mitchels största stunder var på sjuttiotalet men båda hade släppt sina första skivor på 60-talet. Och var det inte så att hela genren liksom hade funnit sina form med Leonard Cohen och Simon and Garfunkel redan 1966?

- Symfonirock. OK, Yes, Genesis och de andra hade sin stora år efter 1970 men de båda debuterade 1969. Emerson, Lake & Palmer började tidigare med The Nice och egentligen var det ju Procul Harum och Moody Blues som redan 1967 visade vägen.

- Glam-rocken då? Nej som sextiotalsombudsman gör jag inget anspråk på denna dåliga musikstil men det kan vara skäl att påminna om att David Bowie slog igenom med Space Oddity 1969.

- Punken. Nu tycker kanske läsaren att en stil som slog så sent som 1977 ska inte sextiotalisten göra anpråk på. Nej, inte som kulturform men tänk på att de musikaliska förebilderna Stoogies kom 1969 och garagerocken hade sett många band försöka och vissa fall lyckas med en enstaka hit under sextiotalet.

- Funken är inte en stil som brukar sammanföras med en viss tidsepok även om det var på sjuttiotalet som särskilt många namn var stora. Glöm då inte att James Brown och Sly & Family Stone spelade funk med stor framgång på sextiotalet.

Nu är inte avsikten med denna text att dissa sjuttiotalet. Nej, detta är pop- och rockmusik och här dissas ingenting. Men ta de artister som nämnts i texten, tänk på att dessa var aktiva 1968-69 och inse vilket fantasisk musikscen sextiotalet hann få innan klockan slog för decenniebyte!

Till det kan läggas mycket mer. Elvis comeback 1968 visade vägen mot hans avslutande Las Vegas-epok. Tänk bara på Suspicious Minds, hans bästa låt. Året? 1969. Blood, Sweat & Tears spelade jazzrock. Van Morrisons legendariska LP Astrel Weeks kom 1968...... nej, det går att hålla på mycket, mycket länge!

Kan inte låta bli ett sista exempel: Hörde häromveckan på The Whos rock-opera Tommy. Vilken fantastisk produktion. Så suveränt som de fyra i gruppen lyckas spela äkta musikal-musik med rockinstrument, göra snygga övergångar mellan låtarna och fånga berättelsens essens i några rejäla hitmelodier! Bara den plattan är så stor att man måste titta extra på etiketten: jo, där står 1969 som upphovsår.

Som sagt, inget skall ses ned på, all musik kan motiveras på något sätt och tiden efter 1969 har kommit med mycket gott. Men rikedomen i sextiotalets sista år är svårslagen.

Per

RSS 2.0