Lite ondska och elakhet som omväxling.
Eftersom detta blogginlägg handlar om ondska och elakhet så känns det logiskt att själva roten till allt detta får presentera sig genom Rolling Stones Magnum Opus. Varsågod, för Fan!
https://www.youtube.com/watch?v=Jwtyn-L-2gQ
Så, med denna presentation så går vi vidare i ondskans, häxeriets och elakhetens spår:
”When I look over my shoulder
What do you think I see?
Some other cat lookin' over
His shoulder at me
And he's strange, sure, he's strange”
Dessa lätt obehagliga textrader ger mig lite vibbar av paranoia och att vara i mycket obehagliga tider. Donovan fångar den underliggande obehagskänslan väl i både text och musik. Låten är tillskriven honom, även om den amerikanske sångaren och kompositören Shawn Phillips också gör anspråk på den. Hur det än är med den saken så står det klart att det rör sig om häxans tid. Än värre blir stämningen när den tolkas av Julie Driscoll.
https://www.youtube.com/watch?v=dCKZPEleI-U
”I've had nothing but bad luck
Since the day I saw the cat at my door
So I came into you sweet lady
Answering your mystical call
Crystal ball on the table
Showing the future, the past
Same cat with them evil eyes
And I knew it was a spell she cast”
Mer obehag, mer häxkonster, mer elände nu för Cliff. Låten är skriven av Terry Britten och Christine Holmes och den bygger på två klichéer, Den Onda Förföriska Kvinnan och Den Outgrundliga Katten. Cliff lyckas faktiskt få till stämningen i låten rätt väl, även om de flesta av oss känner honom som något av en glad-poppare.
https://www.youtube.com/watch?v=IgomTOOgl8M
”I thought that I was in heaven
But I was sure surprised
Heaven help me, I didn't see
The devil in your eyes”
Elvis får ett brutalt uppvaknande ur sin kärleksaffär, för här dyker hon upp igen, vår gamla vän Den Onda Förföriska Kvinnan vars rätta djävulska natur bara avslöjas av hennes ögon. Dock utan katt denna gång, vilket gläder min gråstrimmiga Kajsa. Över huvud taget finns det en tendens hos kompositörer och sångare att betrakta flickvänner som vänstrar eller bär sig illa åt på andra sätt som djävlar. Lite hårt tycker jag.
https://www.youtube.com/watch?v=OhW6t4rEJwU
Här kommer en gosse vars flickvän inte bara trycker ner honom utan också baktalar honom. Om vad framgår inte. Graham Gouldman skrev, inte så konstigt eftersom han stod fadder till fler av Yardbirds hittar. Här är Den Onda Kvinnan inte personligen en häxa, men hon bär ondskan i sitt hjärta. Men i detta fall spelar det ingen roll – kärleken består.
”You always try to put me down,
With the things you do,
And words,
You spread around against me,
About me.”
https://www.youtube.com/watch?v=Y45aHGWoQGs
Trevlig Midsommar och se upp för oknytt.
Lars
En bortglömd låt som ju är fantastisk!
Lyssnade på senaste skivinköpet. En samling med Nina Simone. Märkligt nog hade jag inte denne underbara artist i samlingen. CDn har hennes stora låtar men också sådana man inte visste att hon gjort. Att ge sig på Sandy Dennys Who Knows Where the Time Goes visar på ett artistiskt mod på hög nivå.
Men det var en annan låt som fick mig att stanna upp. Tanken kom genast: ”Detta är ju en låt som jag minns men vars underbara melodi försvann någonstans bland de tusentals låtar man hörde på 60-talet”. Låten jag fastnade för lär då så här.
(675) Jonathan King Everyone's Gone To The Moon - YouTube
En gullig kille med glasögon. Inte precis innelooken 1968. Kanske tyckte man då att melodin lär lite av barnvisa. Framförandet var ju inte heller sådant att Jonathan Kings LP – om det fanns någon – hamnade på önskelistan. Nej, popen skulle på den tiden ha betydligt mer klös.
Men när jag mer än 50 år senare hör låten i Nina Simones version, då liksom fryser jag till och stannar upp det jag hade i huvudet. Notyera inlevelsen och känslan i framförandet.
(594) Jonathan King -Nina Simone sings Everyone's Gone To The Moon - YouTube
Började kolla på denna låt, som bara måste fram ur glömskans dunkel. You Tube har flera versioner. Jag bjuder på två. Först en gedigen soulartist, Bobby Womack –
(594) Everyone's Gone To The Moon - YouTube
Hittade så en tjej, nja redan då skulle man väl säga kvinna. Som min syrra redan i den gemensamma barnkammaren spelade. Que sera må vara Doris Days främsta låt men hennes version av inläggets låt är väl värd att lyssna på.
(594) Everyone's Gone to the Moon - YouTube
Men Jonathan King då, vart tog han vägen? Läser i Wikipedia att han producerade Genesis första LP 1969 och sedan flera topplåtar för andra. För egen del hade han 5 låtar på topp-10 hemma i England, den sista 1976. En av flopparna var hans version av Hooked on a Feeling som Björn Skifs plankade och toppade USA-listan med. Det är väl det enda vi minns honom för, förutom låten i detta inlägg förstås. Kings senare år var inte så kul. Jag skriver inte mer här.
När jag skriver detta spelar min CD Strange Fruit med Nina Simone. Jag återkommer om henne, var så säker.
Per
Lite udda fåglar
Det är oundvikligt – och naturligtvis självklart – att i en blogg som denna vi ofta återkommer till de stora namnen från sextiotalsscenen. Men i detta inlägg ska vi träffa på några av de mindre och ofta glömda, men som ändå nådde in på Tio I Topp. I ett fall bara nästan. Kanske till och med någon ny bekantskap?
The Rockin´ Vickers gjorde inte mycket väsen av sig, men en låt hade de på Tio I Topp, Ray Davis-låten Dandy 1966. Deras skivdebut var emellertid Sedakas I Go Ape. Som sagt inte mycket väsen av sig, men en spännande tråd in i framtiden fanns i bandet. Gitarristen fortsatte senare till Hawkwind och bildade sedan hårdrockgruppen Motörhead. Ja, det är förstås ”Lemmy” Kilmister jag talar om. Han kom dock med i gruppen först efter en ombildning och spelar inte på Dandy, men ändå! Och jag får trots det lite hårdrocksvibbar här.
https://www.youtube.com/watch?v=Y9vaB0s8j_M
De första åren på sextiotalet var i mångt och mycket en brytningstid. Rocken dog (sas det efter Payola, Chucken på kåken och Little Richard som pastor) Det var också en brytningstid mellan den gamla schlagern och den spirande popen. Käcka låtar var populära och många, inte minst sångerskor som Connie Francis fungerade som bryggor. Conny Froboess (kom du ihåg henne?) gjorde entré på listan 1962 i bästa käcka schlagerstilen. Efter ett antal fiaskon fick hon till slut en hit. Lite tyskt Ompha ompha!
https://www.youtube.com/watch?v=J3QziNCnZ1E
Mark Lindsay är förstås mest känd som sångare och frontman i Paul Revere & The Raiders under deras storhetstid, men under sin senare solokarriär dundrade han in på listan som etta med Arizona. Och därmed har vi fått lite antydningar till hårdrock, lite Zillertal-känsla med tyskt blås i samma inlägg och nu kommer hippie-stilen. Vad annars, vi talar ju 1970. Marks karriär hämtade sig nog inte riktigt efter denna hitt utan försvann in i de skuggor där många hjältar vistas.
https://www.youtube.com/watch?v=C3kDrWTR0Rw
Vi får väl också ta med en udda fågel som inte kom in, men prövades. Lite religiöst kanske? Radha Krishna Temple, producerade av George Harrison, gjorde ett tappert försök 1969, men det visade sig att den svenska pop-publiken inte var riktigt, hrm, mogen för detta meditativa mantra. Jag har dock alltid gillat den. Nej, jag vet inte varför.
https://www.youtube.com/watch?v=XVMgEupff-E
Lars
Quentin Tarantino
Visst ser han lite ut som en rockare??
När jag förra veckan (Lars och jag var så på hugget att det blev två inlägg!) länkade till Delphonics Did´nt I Blow Your Mind This Time skrev jag att gruppen upptäcktes av mig i samband med en av Quentin Tarantinos filmer. Denne minst sagt intressante regissör har sedan första filmen för snart 30 år sedan plockat in en massa läckra låtar från den musikvärld som vi skriver om här. Dags att ge er fler godbitar som han spelat.
I hans första rulle, Reservoir Dogs (1992) hör vi t ex svenska Blue Suedes USA-etta Hooked on a Feeling. Men jag börjar med nästa rulle, Pulp Fiction (94) som är så klassisk att allt QT gjort därefter jämförs med den. Här finns flera kalaslåtar, lyssna bara på Misirlou med Dick Dale & The Deltones från 1963. En pärla vi hade alldeles glömt som blir en slags vinjettlåt i filmen.
(644) Pulp Fiction Soundtrack- Dick Dale & His Del-Tones- Misirlou - YouTube
Nästa film, Jackie Brown (1998) Är betydligt snällare än de tidigare men musikvalen är fortsatt på topp. Jag spelade Delphonics förra veckan. Ett bra exempel på mer kraftfull soul är Bobby Womacks Across 110 Street, gatan som markerar Harlems gräns mot södra delen av Manhattan.
(644) Bobby Womack - Across 110th Street - YouTube
QT fortsatte med två filmer som handlingsmässigt satt ihop, Kill Bill vol 1 resp 2 (03 resp 04). Där väljer han en version av Bang Bang som just för att den är så förförisk mjuk blir så skrämmande. Vi hörde den med Cher 1966. Men QT väljer Nancy Sinatras version
(644) Nancy Sinatra - Bang Bang - YouTube
Till filmen Death Proof (07) överraskade Quinton med ett brittiskt popband som jag tror många hade glömt. Dave Dee, Doxy, Beaky, Mick & Tich. Nej, de tillhör inte 60-talspopens främre namn. Men visst är Hold Tight en låt som håller.
(644) Death Proof - Hold Tight - Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich - YouTube
Till The Hateful Eight (15) plockade han in en låt av Roy Orbison. En titel som verkligen stämmer bra med handlingen i inte bara den utan även i andra av Tarantinos filmer, There won´t be Many Coming Home
(644) There Won't Be Many Coming Home (From "The Hateful Eight" Soundtrack) - YouTube
Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood från 2019 handlar om Charles Manson-morden och har bara musik från den tiden. Som vanligt dominerar amerikanska artister men QTs smak och kunnande är större och här får han med en annan gammal favorit för mig, Los Bravos suveräna Bring a Little Lovin var härligt att åter höra med biosalongens toppljud.
(644) Los Bravos - Bring a Little Lovin' (Audio) - YouTube
Jag har inte koll på vad Quentin har i kikaren som kommande projekt. Det brukar gå några år mellan filmerna så det är bara att vänta och hoppas på nästa! Sevärt blir det, det är säkert, liksom att det blir mer bra musik.
Per
