Språngbrädan för tre av rockens bästa gitarrister
Men Yardbirds utvecklade sin musik. När de spelade in den poppiga ’For Your Love’ fick bluesentusiasten Eric Clapton nog och lämnade gruppen. Men det blev gruppens genombrott på listan, tredje plats.
For Your Love - Original - YouTube
In kom istället Jeff Beck som förde gruppens musik i psykedelsik riktning och lade spännande ljudeffekter på låtarna. Han har kallats "gitarristernas giotarrist" och bidrog starkt till de hits som följde.
Graham Gouldman hade skrivit For Your Love. (Denne låtskrivare presenterades närmare här på bloggen maj 2017). Gruppen lät honom skriva även de två följande. Heart Full of Soul kom platsen ovanför föregångaren. Det sägs vara den första hitlåten med fuzzgitarr.
The Yardbirds - Heart Full Of Soul (youtube.com)
Jeff Becks gitarrspel befäste gruppens ställning som sextiotalsmusikens mest spännande grupper trots att hitsen var få och de gjorde bara två studio-LP. Andra LP samlade låtar från olika inspelningar.
Till nästa singel vågade Yardbirds sig på en egen komposition. Sångaren Keith Relf, trummisen Jim McCartney och basisten Paul Samwell-Smith skrev låten som är med på Rock and Roll of Fames lista över ”500 låtar som skapade Rock and Roll”.
The Yardbirds - Shapes of Things (1966) - YouTube
I juni 1966 släpptes LPn som kallats "Roger the Engenir" etfer omslagsteckningen av kompgitarristen Cris Dreja. Detta var innan Beatlers sprängde popens ramar med Revolver och Stg Pepper. Gruppen skrev alla låtarna och visade upp en musikalisk variation popvärlden inte upplevt. Kolla t ex de afrikanska rytmerna här.
Hot House of Omagararshid (The Stereo Album) - YouTube
Sedan hoppade Samwell-Smith av i samband med en spelning. I publiken fanns Jimmy Page som var etablerad studiomusiker redan före tiden med Yardbirds. Jimmy tog över basen och turnen fortsatte. Men sen blev Beck sjuk och då tog Page över hans roll och Dreja fick spela bas i det som nu var en kvartett. När Beck hade tillfrisknat bildade han och Page den kanske mest stjärnsprakande gitarrduo vi sett, men det visste ju ingen då. Men det enda som denna konstellation spelade in var singeln Happenings Ten Years Time ago som floppade på listorna med visst är den ganska läcker? Videoklippet visar Beck och Page på samma scen men det är studioinspelningen ni hör.
NEW * Happenings Ten Years Time Ago - The Yardbirds {Stereo} 1966 - YouTube
När så Beck hoppade av i november 1966 fortsatte Yardbirds som en kvartett utan att imponera på listorna. De spelade in poppiga singlar som t ex Ha Ha Said the Clown, samtidigt som de spelade tyngre rock på scenen. De koncenterade sig på USA så vissa singlar gavs aldrig ut i England. LPn Little Games passerade också obemärkt.
Men i augusti 1968 var gruppen slut och Jimmy Page fick samla ihop tre nya musiker för att slutföra en kontrakterad turne under namnet the New Yardbirds, bl a till Skandinavien. Därefter byttes namnet till Led Zeppelin och ett helt nytt kapitel i rockhistorien tog sin början. Läs gärna om den gruppen här på bloggen från april förra året.
Yardbirds valdes in i Rock n Roll Hall of Fame 1992. Tack vare de tre stora gitarristernas fortsatta framgångar har the Yardbirds sitt namn i historien säkrat för mycket lång tid framåt men även deras betydelse för framväxten av en Brittisk bluesscen och deras vassa hits förtjänar att minnas.
Per
Soundtrack of our lives
Det blev lite sent, detta inlägg, men det har sin förklaring. Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men träffade en god vän och vi fick en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Av någon anledning kom vi in på mitt senaste inlägg, se nedan, och det ledde till en diskussion om vilka låtar som var om inte soundtrack of our lives, så i vart fall soundtrack of our youth. Och säkert också för andra i vår generation. Det urartade i all vänlighet till en liten tävlan om vilken en sådan låt skulle vara. Här kommer resultatet – vad tycker du?
Min vän, hon är en gedigen Shadows-fan, hade förstås sin kandidat klar och egentligen har jag väl inget att invända mot valet. Jag tror många håller med henne. Låten fångar ju inte bara musikaliskt, lite av popgenombrott som den är, utan texten är ju nästan övertydlig vad gäller hur det var att, i vart fall i Sverige, växa upp som ung. Glädjen över att vara ung och de ogrumlade förhoppningarna inför framtiden samtiden som den uppmanade oss att ta tillvara den tid vi hade då.
Egentligen är låten filmmusik och kom 1961 och är skriven av Sid Tepper och Roy C Bennet och släpptes som singel 1962 och rusade, inte förvånande direkt till förstaplatsen på engelskalistan där den stannade i sex veckor och landade sammanlagt tjugo veckor på listan. Någonstans mellan ballad och gladpop och med den främsta sättningen av kompgruppen så är det väl inte konstig, eller hur? Och puppy love är ju också ett tema, samtidigt som Hanks sologitarr smeker.
https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA
Mitt bidrag till den lite informella tävlingen, vi satt på en mysig pub här i Uppsala, var för min del självklar. Inte lika insmickrande som hennes bidrag, men desto tuffare. Låten är hemsnickrad av Pete Townshend och fångar precis i mina öron brytningspunkten mellan femtiotalets syn på ungdomar som en slags omogna vuxna till att ge ungdomar en egen identitet. Pete har hänvisat till Moose Allison´s Young man blues som inspiration och så kan det väl vara om han säger det. Singeln kom 1965 och om man jämför med Cliffs låt så kan man väl säga att de två låtarna skiljer sig stort. 1963 var väl kanske det år, jag säger inte mer, då den femtiotalsinspirerade popen fick ge sig för den framväxande sextiotalspopen. Skillnaden kan inte vara större.
The Who satte en helt ny standard, både vad gäller musik och scenframträdande. Det blev mitt svar rörande bästa soundtrack. Ps vad är det som gör att baskillarna alltid är så coola, jämför Bill Wyman?
https://www.youtube.com/watch?v=_5WJWfOoi-k
Jag tillåter mig då och då en personlig kommentar i mina inlägg. Här kommer dagens. Mitt viktiga soundtrack. Jodå det var en blondin inblandad.
https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A
Lars
Carole King
Andra träffen i min cirkel på senioruniversitetet i Uppsala behandlar Carole King. Hon har haft två karriärer, båda mycket framgångsrika. I skolan träffade hon Gerry Goffin. De gifte sig när Carol var 17 och kom att bilda ett av pophistoriens framgångsrikaste kompositörspar. Redan 1959 fick de en USAetta med The Shirelles inspelning av deras Will you still love me tomorrow
(1) The Shirelles - Will You Still Love Me Tomorrow (1961) 4K - YouTube
Begreppet ”Brill Building Pop” kommer från ett hus vid Broadway i hjärtat av New York. Under några år i början av 60-talet var det säte för en effektiv löpandebandsproduktion av hitlåtar. Där jobbade några kompositörspar som gått till rockhistorien. Förutom Carole och Gerry bör Barry Mann och Cynthia Weil, Doc Pomus och Mort Shuman samt Jeff Barry och Ellie Greenwich nämnas. De satt i var sitt rum och jobbade i stort sett varenda dag med piano och anteckningsblock för texterna. Barry Mann har beskrivit det hela så här:
"Det var rena vansinnet. Cynthia och jag satt i ett rum, lika litet som en garderob med bara ett piano och en stol, inget fönster eller någonting. Vi steg in där varje morgon och skrev låtar hela dagen. I nästa rum satt Carole och Gerry och gjorde samma sak och i nästa rum satt Neil Sedaka eller någon annan. Ibland när vi dundrade på våra pianon hörde vi inte vem som spelade vad. Allas första tanke var hur vi skulle tillfredsställa Donny Kirshner, vår boss. Tävlandet och pressen tror jag fick fram det bästa av oss."
Goffin-Kings framgångsrika produktion kan exemplifieras med att de enbart året 1963 hade ett dussin topp-30-singlar i USA. Paul McCartney och John Lennon har sagt att Goffin-King ”was the kind of composers we set out to be”. Bland deras många stora hits kan nämnas ’The Locomotion’ som blev USA-etta 2 gånger. Först med parets barnvakt Little Eva 1962
Little Eva - Loco-motion(1962) (youtube.com)
Grand Funk Railroad toppade listan drygt tio år senare med samma låt. Andra hits att nämna är ‘Crying in the Rain’ (Everly Brothers -62 och A-ha -89), Halfway to Paradise (Tony Orlando), One Fine Day (Chiffons) och It Might as well Rain until September (Carole King själv). De skrev också hits för engelska 60-talsband som Hermans Hermits (I´m into Something Good), Manfred Mann (Oh, No, Not My Baby) och Animals (Don´t Bring me Dow). Dessutom åt amerikanarna Monkees (Pleasant Valley Sunday) och Aretha Franklin, soul-drottningen (I Never Loved a Man the Way I Loved you). Att Beatles spelade in deras Chains får vi inte heller glömma.
Här en länk till en Goffin-King-låt som det säkert var längesedan ni hörde
(1) Blood, Sweat & Tears "Hi-De-Ho" - YouTube
På senare år, när populärmusiken i allt högre grad bygger på rytmer och sound och artisternas personligheter, framstår den här epoken av snyggt melodiska låtar med opretentiösa texter alltmer som något vi gärna återvänder till. Det handlar helt enkelt om grundläggande, starka musikaliska kvalitéer som håller evigt även om soundet ibland kan tyckas daterat.
Carole och Gerry skilde sig 1968 vilket satte ett stopp för deras gemensamma karriär. Men för Carole började strax en ny. Leonard Cohen och Joni Mitchel banade väg för en våg av singer-songwriters i början av 70-talet. Carole Kings LP Tapestry från 1971 har numera sålt 30 miljoner ex. 2016 spelade hon hela albumet inför 65 000 hänförda i Hyde park som hade betalat upp till 249 pund för biljetten. Bland låtarna finns ’You´ve Got a Friend’, en låt som många har spelat in. James Taylor – som King ofta spelade med - toppade USA-listan men här Caroles version. Ni ser omslaget på Tapestry med två katter som jag inte vet namnen på.
(1) Carole King - You've Got a Friend (Official Audio) - YouTube
LPn är ett enda pärlband av fina låtar. Nästa låt här toppade USA-listan i fem veckor. Här en länk till en liveinspelning från BBC
Carole King - It's Too Late (BBC In Concert, February 10, 1971) - YouTube
Efter Tapestry följde några fina LP men tyvärr sjönk standarden successivt från Tapestys nästan extrema höjd och i slutet av 70-talet var Carole King helt borta från rampljuset. Hon har dock varit aktiv med filmmusik och mycket annat även om det handlat om en låg arbetstakt. 2016 såg jag en musikal om hennes liv med hennes låtar i London.
Med den låtkatalog som Carole King har och en LP som Tapesty kan hon aldrig glömmas.
Per
Giftek
Ibland kommer det en låt till öron och hjärta som inte släpper taget. Tidigt sextiotal införskaffade jag en EP med Stones som, bland andra, innehöll en sådan låt, Poison Ivy. En låt om giftek låter väl inte så lockande, men melodin och rytmen går direkt in i hjärtat, i vart fall mitt. Därför vill jag dela med mig till dig i förhoppningen om att du också ska ta den till dig.
Leiber/Stolle skrev låten som handlar om en flicka som är värsta sortens sjukdom. Hon jämförs med bland annat mässlingen, påssjuka och annat elände vilket kanske inte är det vanligaste temat för en sång, men återigen, vilken låt. Första inspelningen är med Coasters som fick en rejäl hit 1959 och komma att få många covers framgent. Jag bjuder på några av de bästa. Alltså en enda låt i detta inlägg. Först Coasters. Jämfört med kommande covers lite tunn, men rytmen finns där.
https://www.youtube.com/watch?v=N60PqnhLqkc
En idag lite bortglömd grupp är väl Billy Thorpe & The Aztecs. Det hindrar inte att de gjorde en minnesvärd cover 1964. Den australienska gruppen höll Beatles borta från förstaplatsen på listan i Australien när de gjorde sin första och enda tur till landet. 1963-1967 var gruppen verksam inom pop-genren men övergick senare till heavy metal. Inspirerade var gruppen förstås av Mersey beat och sångaren Billy hade en kraftfull pipa. Koreografin är fräck liksom det hemsnickrade sticket mitt i låten.
https://www.youtube.com/watch?v=WrHoEx7cpDM
Året tidigare hade Dave Clark Five hittat sin version. Här i en väldigt lång version. Lite för skränig för min smak vilket gör att man tappar lite av tyngden vilket känns lite konstigt eftersom DC5 snarare var kända för tunga basgångar. Men den är väl värd att lyssna på, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=xgu1-H8QBmM
Samma år, 1963, spelade The Paramounts in sin version. Det blev deras enda hit, men gruppen är väl mer känd som en föregångare till Procul Harum. Gary Brooker var en tidig medlem i gruppen och satte sin prägel på den r&b som bandet kom att spela. Inte heller denna version kunde dock mäta sig med det som komma skulle, se nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=zK8kJWKxSVo
Så kom då den ultimativa versionen, inte oväntat med Rolling Stones och den som fick mitt hjärta att klappa och fortfarande gör det. Här får låten äntligen den tyngd och djup den förtjänar. Bill Wymans bas gör sitt till för att hålla ihop rytmen och ge den tyngd som den förtjänar. Håll till godo.
https://www.youtube.com/watch?v=c2sZVmqm3vo
Lars
