Mördande musik
På sextiotalet kom inte mindre än sex Bond-filmer upp på biograferna. ”Dr. No” (1962), ”From Russia with love” (1963), ”Goldfinger” (1964), ”Thunderball” (1965), ”You only live twice” (1967) och ”On het majesty´s secrets service” (1969). Ian Flemings agent 007 kom att bli världens mest framgångsrika filmserie som än idag firar triumfer. Den dödlige, världsvane och inte så lite arrogante James Bond med rätt att döda har blivit en ikon med en radda klassiska repliker. Men musiken under förtexterna i många av filmerna kom också att nå ikonstatus och kom att leva ett självständigt liv i populärmusiken. Därav detta blogginlägg.
Den första filmens tema heter egentligen bara ”007” och delar av det kom att leva vidare som ett återkommande tema i senare filmer. Vem som egentligen komponerade det stred man om men det mesta tyder på att det var John Barry som komponerade och inte Monty Norman som ibland tillskrivits upphovsrätten och därmed erhållit inte så små årliga summor. Numera är man ense om att det är John Barry som är upphovsman.
https://www.youtube.com/watch?v=E-IDfoZuQLM
Lite bättre gick det för John Barry när han skrev musiken till nästa film. Förtextlåten skrevs emellertid av Lionel Bart och sjöngs av Matt Monro. Lika suggestiv som titelsången från förra filmen men denna gång med en text som åtminstone något knöt an till handlingen. Den hårt orkestrerade tematiken i musiken återkom i fler filmer. Här sattes en ”standard” för hur Bondlåtar skulle låta. Mäktigt och ödesmättat sa, Bill. Ödesmäktigt och mättat sa Bull.
https://www.youtube.com/watch?v=Lcdmq07u2T8
Med Goldfinger etablerade för första gången titelmusiken som ett självständigt verk som kom att slå igenom på allvar. Shirley Bassey (som kom att sjunga titelspåren till ytterligare två Bondfilmer) gjorde ”Goldfinger” till en hit som nådde listorna i både USA och UK. Hennes röst och brasset blev det ultimata Bond-soundet. Till vår svenska Tio i topp nådde hon emellertid inte.
https://www.youtube.com/watch?v=Fy_PJODH3p0
I Thunderball hade man tagit in Tom Jones för att sjunga titelspåret och det är väl svårt att tänka sig en lämpligare artist. Han förvaltade väl arvet från Goldfinger och la en extra dimension till musiken med sin djupa stämma. Låte gör sig förstås allra bäst i en biosalong med maximalt basljud. Sean Connery fortsatte i denna film sin karriär som den hemlige agenten och hans gage var nu uppe i 500 000 dollar att jämföra med de 16 000 han fick för den första filmen.
https://www.youtube.com/watch?v=swVoXHVW-jI
You only live twice hade ett orientaliskt tema vilket också avspeglade sig i titellåten som framfördes av självaste Nancy Sinatra. Hon var då redan etablerad men här visade att hon kunde klara av sång utanför den rena popsvängen. Lite Cilla Black om du förstår hur jag menar.
https://www.youtube.com/watch?v=hs8uYxTJ530
Den sista sextiotalsfilmen med James Bond innebar ett byte av huvudrollsinnehavare. George Lazenby fick ta över efter en Connery. Mindre lyckat. Mindre lyckad var också musiken där man för andra och sista gången gick tillbaka till en textlös titelsång. Det är väl bara att konstatera att denna låt kanske är den mest själlösa i vår Bondska musikkavalkad.
https://www.youtube.com/watch?v=N8XNBpIkQpU
Ingen av låtarna nådde den svenska topplistan som de här åren huvudsakligen var fast förankrad i gitarrpopen. Lite synd tycker jag eftersom åtminstone ett par borde klarat det. Jag tänker främst på Toms och Nancys bidrag.
Vågar jag ha en synpunkt på vilken Bond-låt som är den bästa av alla så tvingas jag utanför ramen för denna blogg eftersom jag tycker att Paul McCartney och Wings bidrag till Live and let die från 1973. Där nåddes höjdpunkten.
https://www.youtube.com/watch?v=sn8alMYSu44
Trevlig fortsättning på sommaren.
Lars
Gammal är äldst, fin platta med Brian Wilson
Det kanske inte behövs men som en gång skribent och recensent känns det rätt med en liten ursäkt för att det är först nu som vi uppmärksammar att Brian Wilson för ett par månader sedan släppte en CD som är så bra att det vore fel av mig att inte berätta om den här på bloggen.
Brian Wilson passerar i år respektingivande 73 års ålder men liksom jämnårige Paul McCartney visar han inga tecken på att lägga av. Sedan hans återkomst på 90-talet efter många år då han var psykiskt utslagen har skivproduktionen varit gles men haft fina höjdpunkter.
Nya plattan heter No Pier Pressure men det är undertiteln Deluxe som träffar rätt. De flesta spåren glittrar nämligen av snygga stämarrangemang som för tankarna till Beachs Boys bästa år samtidigt som soundet är nutida. Allt har en elegans som verkligen känns lyxig att höra. Brians sångröst är bättre än på mycket, mycket länge. I flera spår har han tagit hjälp, man noterar framförallt BB-kollegan Al Jardine vars stämma inte verkar ha åldrats ett dugg trots att det är femtio år sedan storhetstiden.
Plattan var tänkt som en uppföljare till Beach Boys-comebacken Thats Why God Made the Radio år 2012 men den återföreningen visade sig tillfällig så Brian fick göra plattan i egen regi. Vad det skulle kunna ha blivit lönar sig inte att spekulera över men visst hade det varit kul att få fler av de kända rösterna istället för de mindre kända som hörs här i några spår.
Brian Wilsons musik är skönt fast i den stil han formade på sextiotalet. Arrangemangen är oklanderliga och man kan bara njuta av harmonierna. Hela 16 nya låtar är imponerande mycket och det ska medges att några är förglömliga. Men när det biter till är det rejält härligt att lyssna på.
På bloggen har vi tillgång till det digitala utbudet och det är ju lättare – och trevligare – att länka till låtar istället för att bara skriva om dom. Så här elegant börjar skivan:
https://www.youtube.com/watch?v=9X7khclWBmc
This Beautiful Day heter låten och det är inte bara vackert, det är också så typiskt Brian Wilson i 1 minut och 25 sekunder att vi vill ha mer.
https://www.youtube.com/watch?v=eaOcQoBxuHI
Whatever Happened med Al Jardine i refrängen smakar lite Pet Sounds eller hur? Vi måste så klart ta några till. Här kommer Al en gång till som förstesångare. Ännu en sådan där enkel, underbar refräng som 60-talet hade så gott om:
https://www.youtube.com/watch?v=hTkM3uqWctg
Ännu en låt som med sin snygga melodi lätt hade platsat på ett BBalbum efter Pet Sounds:
https://www.youtube.com/watch?v=U0ePrj3t1Xk
Ni orkar ett par till, eller hur? Så klart, snygg stämsång går det bara inte att få för mycket av! Här hör vi Blondie Chaplin, också en fd Beach Boy:
https://www.youtube.com/watch?v=lPT2qSUrmAw
Vi avslutar med en låt som inleds med valthorn vi känner igen från förr och visst later det som Mike Love sjunger i refrängen, eller i alla fall att han skulle ha gjort det!
https://www.youtube.com/watch?v=TQfunDY14Y4
Ja, vad sager ni? Nog skulle de här låtarna väl platsa på Beach Boys LP I slutet av sextiotalet, eller hur? Det är vad jag kallar gott betyg!
Per
Tommy Steele – en bortglömd storhet
Idag är det inte många som minns Tommy Steele förutom de som är gamla nog att ha upplevt skolgårdsfrågan ”Tommy eller Elvis!?”. En fråga som felbesvarad kunde leda till livfulla kontroverser. Frågan självdog emellertid när Elvis kom att ta över rockscenen och Tommy bytte karriär till en framgångsrik musikalartist. Jag kom själv i kontakt med Tommy eftersom min storasyster gillade honom och hade flera av hans plattor och så länge som schlagern och amerikanska crooners var de enda konkurrenterna förblev han en favorit. Jag väcktes emellertid ganska raskt ur dvalan av Elvis och Jerry. Trots det är det synd att han är helt bortglömd eftersom han är en viktig del av den europeiska rockhistorien.
Thomas Hicks, som var hans riktiga namn, föddes 1936 och tillhörde alltså den generation som växte upp i ett fattigt och av kriget förstört UK. Som så många andra fick ha ta de påhugg som fanns och hade inledningsvis en mycket blandad yrkeskarriär. Han lärde sig tidigt att spela banjo och lirade i mindre sammanhang i flera skifflekonstellationer, bland andra Wally Whytons Vipers skiffle group. Ett av de påhugg han hade var som anställd i handelsflottan vilket förde honom till USA där han kom i kontakt med amerikansk rock. Buddy Hollys musik kom att inspirera honom och han bytte raskt skifflen och banjon mot rock och gitarr. Hans genombrott med hans grupp The Steelmen kom med ”Rock with the caveman” som nådde topp tjugo på Brittiska singellistan.
https://www.youtube.com/watch?v=3KK0-z7Ik_s
Ambitionen var nu att göra Tommy till en brittisk Elvis, ett försök som bara delvis lyckades. Han blev visserligen först med att få en listetta i UK (alltså före Elvis) med ”Singing the blues” och var den första brittiske artist som landade etta på albumlistan, men sedan tog det i det närmaste stopp när Elvismania kom. Tommy påstår själv att han visade Elvis runt i London när den senare besökte stan, men det finns många goda skäl att ifrågasätta den uppgiften. 1957 besökt Tommy Sverige och gjorde succé. Det var kanske första gången som fansen dränkte musiken genom sitt livfulla bifall. I vart fall utspelades lätt kaosartade scener som kom att förebåda vad som komma skulle. 1958 utsågs Tommy i en omröstning i Bildjournalen till vinnare i tävlingen om vem som var den ”riktige” rockkungen och slog därmed Elvis.
När jag nu lyssnar igenom mina gamla EP med Tommy så fastnar jag återigen för en låt som jag gillade redan då. Jag vet faktiskt inte varför just denna har fastnat. Kanske är det den underliggande reggae-liknande rytmen? Vad tycker du?
https://www.youtube.com/watch?v=TiRrz1XwYu0
När sångkarriären tynade bort bytte han fot och blev en mycket framgångsrik musikalartist. Men han är en mycket mångsidig artist och har skrivit flera böcker och i Liverpool, inte långt från Cavern, finns han skulptur Eleanor Rigby (se bild), som är en hyllning till The Beatles.
Så Tommy ska inte underskattas på något område. Han var en av de tidigaste artisterna som tog amerikansk rock till Europa och gjorde den populär. Även om det mesta han gjorde var just covers på amerikansk rock så var det alltså mycket mer än bara en handfull sånger…
https://www.youtube.com/watch?v=XsKZ-NL_1Vg
Lars
Rock and Roll Hall of Fame part 2
Pers inlägg i förra veckan fick mig att titta lite närmare på vilka som blivit invalda. Det blev en tidsresa beroende av kriterierna för inval. De första invalsåren, -86 och -87, består närmast av två kategorier artister: Det är dels rötterna, de svarta artister som, förutom att vara förnämliga rockare också var en inspirationskälla till det mesta som följde under sextiotalet. Bland rötterna återfinner vi Chuck Berry, Sam Cooke, B B King och Ray Charles. Dels består invalslistorna av det sena femtiotalets artister som Buddy Holly, Everly Brothers, Elvis och förstås Bill Haley. Välförtjänt på alla håll men det var först året efter, 1988 som den nya sextiotalspopen, förlåt rocken, återfinns i invalen. Och vilken lista det blev! Det måste vara det kvalitetsmässigt bästa invalsåret av alla.
Drifters blev invalda men kunde ha blivit det redan året innan i vilken av ovanstående kategorier som helst men förtjänar förstås invalet vilket år som helst. Charmig r&b med en inte så liten dos Doo-Wop iblandad. Men jämfört med övriga som valdes in hamnar de lite i skuggan av dessa.
https://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ
In valdes också The Supremes och nu börjar vi se det nya sextiotalet även om trion varit verksam sedan 1959, då under namnet The Primettes. Det verkliga genombrottet för Diana Ross, Mary Wilson och Florence Ballard kom först 1964 med ”Where did our love go?” även om de nosat på framgången med en tidigare singel, ”When the lovelight starts shining through his eyes”. ”Where did our love go” var egentligen avsedd för The Marvelettes men landade hos Supremes. Den tröga starten gav dem i Motownstallet öknamnet ”Nohitssupremes”. Supremes betydelse för rocken var fler. För det första kom de att bli något av Motowns flaggskepp men de introducerade också den självständiga, medvetet sexiga, svarta unga kvinnan och lämnade därmed den blonda blyga femtiotalsviolen med sin vida klänning och våpiga framtoning i kölvattnet. I sanning en milstolpe. De var en del av den nya rocken och platsar med en naturlig självklarhet i RRHF.
Här i deras första stora hit. Koreografin älskar jag men hade klarat mig utan perukerna som närmast för tankarna till brittiska paradsoldater.
https://www.youtube.com/watch?v=izzKUoxL11E
Näste gigant som landade i RRHF var The Beach Boys. Ytterligare ett band som satte ett alldeles eget och nyskapande avtryck i sextiotalspopen. Det är svårt att skriva om gruppen utan att det bara blir en lång rad av superlativer. Men det intressanta med dem är att de, liksom Beatles, gick igenom några ganska tydliga stadier. Genombrottet kom med surf-musiken och låten ”I get around”. Surfmusiken betraktas av många som ytlig gladpop men den är ett lysande exempel på hur musiker kunde fånga upp en hel ungdomsgeneration (eller delar av den i alla fall), göra musik av deras drömmar vilket i sin tur kom att bli identitetsskapande. Med ”Help me Rhonda” tog de sedan ytterligare kliv i sin utveckling med genomproducerad musik med betydligt bättre textmaterial. 1966 nådde gruppen sin musikaliska höjdpunkt med albumet ”Pet sounds” och den geniala singeln ”Good vibrations”. Ingen hade gjort sådan musik tidigare och få har nått upp till denna nivå efteråt.
I ett radioprogram jag medverkade i presenterade jag just ”Good vibarations” och berättade för min kvinnliga medprogramledare att en metodistpastor i amerikanska mellanvästern krävt att låten borde förbjudas eftersom den i hans öron musikaliskt illustrerade ett samlag. Hon betraktade mig klarögt och så: Är den inte för kort för det? Och det hade hon förstås rätt i.
https://www.youtube.com/watch?v=QSLMWasU0rM
Bob Dylan. Bob Dylan! Vad ska man säga? Jag en dubbel relation till Bob. Dels är han en genialisk musiker med en oöverträffad förmåga att i sina texter tolka sin omvärld, dels verkar han vara en rätt obehaglig typ. Öppen och charmerande är knappast egenskaper man tillskriver honom. Jag har sett konserter med honom där han i överdimensionerad keps och solglasögon pliktskyldigast drar sina låtar utan ett enda ord till publiken. Extranummer? Nope! I det jag läst om och av honom så framträder en arrogant, lättirriterad, grälsjuk och distanserad person, men var spelar det för roll. Alldeles bortsett från den inspiration han lämnat till så många andra grupper och artister så kan hans musik och texter inte kallas för annat än – genialt. Ordet återkommer i detta inlägg, men det är svårt att hitta något bättre.
För min del upptäckte jag på allvar Bob först med albumet ”Highway 61 revisited”
Som exempel på något ur hans rikliga katalog har jag valt ”Lay lady lay” från ”Nashville skyline”. Den meditativa låten passar bäst en fredagskväll i favoritfåtöljen bara med sällskap med en skål jordgubbar och en droppe bättre Calvados. Kanske din katt. Du blir inte besviken.
https://www.youtube.com/watch?v=_hKSEIAXzCU
Slutligen detta invalsår – The Beatles. Lika självklart som en sommarhimmel. Återigen blir det svårt att i ord återge deras betydelse. Det kanske inte ens räcker med betydelse – utan Beatles ingen sextiotalspop som vi känner dem. De satte i alla stadier av sin utveckling helt nya standards för vad popmusik är och kan vara. De är populärmusikens Big Bang. Vad som fanns före kan vi spekulera om, men allt som kom efter var tvunget att förhålla sig till gruppens musik. Därmed blev de själva starten på det vi kallar sextiotalspop som enskild genre, därefter ledde de utvecklingen och nådde slutligen musikaliska och popularitetshöjder som andra artister bara avundsamt kunde betrakta. De startade popens sextiotal och satte punkt för det. Nog sagt. Man kan nästan spela vilken låt som helst ur deras katalog men jag plockar en video som visar att Beatles musik älskas av nya generationer. Kvalitet överlever tid.
https://www.youtube.com/watch?v=_M9US-cXJMo
Lars
Rock and Roll Hall o Fame
När vi föll för den nya rockmusiken för femtio år sedan fanns ingen historia. Musiken var NU, det var den nya låten som spelades i radion som var det spännande. Det som gjordes tidigare var ute. I förra veckan berättade jag om att min syrras Elvisskivor var ointressanta för mig.
Men att vår musik så småningom skulle bli så gammal att det skulle komma ett officiellt museum var ju bara en tidsfråga. 1986 öppnades Rock and Roll Hall o Fame i Cleveland, Ohio. Staden där den legendarise DJ:en Alan Freed 1951 lanserade radioshowen ”The Moondog show” och spelade den då alldeles nya musiken.
Att besöka museet lär stå kvar på önskelistan ytterligare ett tag. Men av det man kan förstå från nätet är det uppenbarligen värt ett rejält besvär.
Men vi känner Rock and Roll Hall o Fame mest för att där väljer man varje år in ett antal artister och grupper som betytt mycket för utvecklingen av rockmusiken. Villkoret är att första LPn ska ligga minst 25 år bakåt i tiden. Det var alltså först det tredje året, 1988, som Beatles kom med. Urvalet går till så att en kommitté väljer ut 9-12 namn som sedan 500 experter får rösta på. Hur kommittén och de 500 utses är dock okänt. Urvalet har kritiserats. Dominansen av artister/grupper från USA är påtaglig och symfonirock liksom även heavy metal lyser i stort med sin frånvaro bland de 167 som hittills valts in. Här kan du se hela listan, år från år:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rock_and_Roll_Hall_of_Fame_and_Museum
Anledningen till detta inlägg är att i år valdes Ringo Starr in. Just det, soloartisten Ringo Starr. Med tanke på hans, måste vi medge, begränsade solomeriter kändes det inte alldeles som ett självklart val. Men att låta alla fyra Beatles väljas in även som individer är ju helt rätt. John kom med 1989, Paul 1994 och George 2004.
Så det är OK med Ringo. Men om vi studerar den långa listan med sextiotalsglasögon går det att fundera lite även om det måste medges att vid det här laget har de allra flesta namn man vill ha med också kommit med. Men nog håller ni med om att amerikanarna missat:
The Shadows. Det är bara geografin som avgjort att Ventures är med o inte engelsmännen som betytt så mycket för Eric Clapton, Neil Young och många fler.
Cliff Richard. Med tanke på hans ledande ställning i Engelsk pophistoria med fler hits än någon annan är det verkligen märkligt.
(Young) Rascals. Att jag skulle komma på ett amerikanskt namn trodde jag inte men visst ska väl dessa eminenta representanter för begreppet blue-eyed soul vara med?
Moody Blues. Symfonisk rock negligeras. Märkligt och oförlåtligt.
Jethro Tull. Se föregående.
Deep Purple. Hårdrocken har få representanter. Att ett band som var ett av de som lade grunden till hela genren saknas är rent av genant.
Fairport Convention. Nej, jänkarna tror att världen slutar där Atlanten eller Stilla havet tar vid.
Kraftwerk. OK, nu är jag lite utanför Bloggens normala tidsram men att inte föregångarna till den nu så stora elektroniska musiken inte är med är en så stor skandal att nu känner jag för att avsluta inlägget!
Rock and Roll Hall o Fame är inte så uppmärksammat i vårt land vilket känns ganska OK vid närmare eftertanke. Jänkarna är å andra sidan förmodligen inte så intresserade av Polarpriset, så det jämnar kanske ut sig.
Vi avslutar inlägget med en bild på en glad Ringo!
Nu tar Lars över de två närmaste veckorna. Den här bloggen tar inte semester!
Per
