perolarssextiotal

Leonard "Len" och Phil Chess (Czyz), polska invandrare, startade Chess records 1952. Inriktningen var att spela in så kallad race musik, musik av och för svarta. Blues, gospel, rock och rythm&blues var ständigt på menyn fram till slutet av sextiotalet då märket såldes. Det som gjorde Chess så unikt vad att man lyckades med något, oavsiktligt eller ej, som ingen lyckats med tidigare – att ge den svarta musiken en bred vit publik. Man ska inte underskatta musikens betydelse i kampen mot segregationen. När svarta och vita ungdomar dansade tillsammans till svarta musiker var ett tabu borta. Race musik blev helt enkelt – musik. Inget dåligt arv!

Och vilket stall Chess hade. Det är som ett Hall of fame av rockens rötter. Jag ska ge några exempel:

Muddy Waters var en av de tidigaste artisterna som signades till Chess efter att ha varit knuten till ett tidigare skivbolag som bröderna Chess startat. Hans signaturlåt var "Rolling Stone", en låt som The Rolling Stones tog sitt namn från:

 

En gudabenådad munspelare kompade ofta Muddy. Det var Little Walter, vars liv blev alldeles för kort på grund av drogproblem och ett liv i lagens utkanter. Kanske den bäste någonsin på sitt instrument? Och inte var det något fel på rösten heller:

 

Inte mycket till komplement till Muddy var Howlin´Wolf mer en konkurrent. Om Howlin’ sas det att han fått sin röst en natt från ett spöke på en kyrkogård och att han därefter alltid ylade mot månen:

 

http://www.youtube.com/watch?v=2pOl8MlVveA

En riktig kassako blev Chuck Berry för Chess records. Inte mycket behöver sägas om honom mer än han förnyade bluesen, skruvade den och gjorde den till sin alldeles egna musik. Blues a la Chucken (och du som har en gura liggande och har gitarrdrömmar försök spela den här!):

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=e6afWI1FZTU

Denna låtlista kan bli hur lång som helst men jag måste få med en av Chess kvinnliga succéer, Etta James, lite sorgligt borglömd. Men om ditt hjärta inte rörs av hennes röst så har du nog inget:

 

Jag ska återkomma till Chess Records. Här finns mycket att berätta och här finns mycket av ursprunget till det som senare blev sextiotalspopen. Jag ska sluta med en tydlig. I juni 1964 spelade Rolling Stones en egenkomponerad instrumental hyllning till Chess Records – "2120 S. Michigan Avenue", den adress i Chicago där Chess Records som längst hade sina lokaler.

 

Lars

http://www.youtube.com/watch?v=a6MV_Me6CK8http://www.youtube.com/watch?v=rOKd8dsqqQUhttp://www.youtube.com/watch?v=gsp4VCbVvn4

Willie Dixon var kanske inte den mest namnkunnige i stallet men han spelade, förutom att vara en fantastisk sångare, också stor roll som arrangör på bolaget. Och den här känner du ju igen:http://www.youtube.com/watch?v=GID8SPUMDxQhttp://www.youtube.com/watch?v=lRM5sGeX8GY

På denna blogg har jag tidigare (se arkivet februari 2010) förklarat min kärlek till the Searchers, Liverpoolkvartetten som självaste John Lennon hade som sin favorit bland alla band i stan. Under åren 1963-65 förgyllde dom topplistona med låtar varav några än i dag kan räknas bland decenniets största stunder.

Nu hyllas gruppen i en box med 4 cd med titeln Heart in their Eyes, med den passande underrubriken "Celebrating 50 years of harmony & jangle". Det var 1962 som ledaren lämnade Johnny Sandon & The Searchers och de fyra kompmusikerna bestämde sig för att fortsätta på egen hand.

Från början spelade Searchers ofta en tuff rockmusik som jämfört med vad Beatles åstadkom inte känns så där  riktigt tipptopp men genombrottet Sweets For My Sweet är kalas liksom Love Potion nr 9 som senare blev gruppens största hit i USA. 

Då var det Tony Jackson som stod för det mesta av sången. Men han fick stå åt sidan för Mike Pinder när gruppen gjorde Needles & Pins. Med den sattes det sound som blev gruppens kännemärke. Där fanns just den mjuka harmonin och det som det engelska språket uttrycker så snyggt i ordet "jangle", alltså de skönt klingande 12strängade gitarrerna, ett sound som Searchers lyfte fram även om The Byrds senare göra det ännu mer framträdande.

Sedan kom pärlorna på rad: Don´t Throw your Love Away. Someday we´re Gonna Love again, When you Walk in  the Room, What Have they Done to the Rain. etc etc.

Att karriären kom att bli mycket mer än det demonstreras väl i boxen som med 116 låtar ger en översikt så fullständig man någonsin begära. Den börjar med 4 tidiga demoinspelningar och 4 liveupptagningar från Hamburg som för längesedan gavs ut på en svåråtkomlig LP. Därefter följer en generös genomgång av gruppens singlar med så gott som alla baksidor och merparten av låtarna från de fem LP man gjorde under storhetsåren. På resan får vi också ett par radiointervjuer och Tony Jacksons och Chris Curtis sololåtar för skivbolaget Pye. Jacksons You Beat me to the Punch är en pärla jag hade missat.

Boxen slutar inte där gruppens popularitet fadade ut. Singlarna från resten av sextiotalet är med och CD4 börjar 1971 med Desdemona och slutar med ett par live-låtar från 00-talet. I ärlighetens namn ska medges att mycket på den CDn känns lite blekt utan sextiotalets särskilda sound men flera pärlor som 1980 år Love´s Melody visar att The Searchers trots allt ändå var Searchers även då.

Det är klart att en gammal beundrare hittar detaljer, men just detaljer, att invända mot. Det känns lite fel att de två första LP-skivorna blivit bättre företrädda än de tre bättre som kom sedan. Jag saknar till exempel Goodnight Baby från bästa LPn Sound of. Mer ett påpekande än invändning är att man hade kunnat överraska mer med låtar från BBC (2004 kom en dubbel med bl a en fin version av Blowing in the Wind) eller varför inte låtar från de svenska radioinspelningarna som gavs ut 2001. Versionen av Memphis Tennessee är inte dum.

Men sådana invändningar om vad som inte finns blir fjuttiga mot vad som finns. Det som främst glädjer mig är boxens ambition att vara heltäckande och det ambitiösa häftet med massor av bilder och skivomslag. Här finns den obligatoriska - och välskrivna - genomgången av karriären men också en text från en sentida fan som berättar har han följt gruppen de senaste 25 åren (Jo, The Searchers spelar fortfarande med John McNally och Frank Allen om du inte trodde det).

Häftet inleds av skribentlegenden Jon Savage. Hans rubrik "The heavenly sound" kunde varit rubrik för boxen som sådan.

Vi avslutar med ett par låtar. Först Jacksons överraskning

http://www.youtube.com/watch?v=SwNNdaTD4B4

Så tar vi 1980 års fina Loves Melody:

http://www.youtube.com/watch?v=3H5gZIfjsQk

Sist så klart Seachers på topp 1964:

http://www.youtube.com/watch?v=vIhgTawmVtE

Per 

Detta är ingen nostalgiblogg! Den kärlek Per och jag känner för den musik vi kallar sextiotalspop har inget med nostalgiskt navelskådande och sökande efter "den tid som flytt" att göra, den har bara sin bas i en självklart god musiksmak. Men när man lyssnar på musik som följt en genom livet kan det inte hjälpas att man då och då får minnen väckte – också trevlig i och för sig. Idag tänkte jag ge efter en smula för detta eftersom jag jag häromdagen hörde en låt som bara så direkt flyttade mig tillbaka till det magiska musikdecenniet. Denna:

http://www.youtube.com/watch?v=mjdRgBAY278

Seriens favorit, inte minst bland flickorna både i film och i verkligheten, var den snabbskjutande Little Joe. Lillebror med hetsigt temprament och eftertänksam som en stickmyra. Detta ställde ofta till det för familjen och den övriga familjen fick rycka in för att ställa saker och ting tillrätta. 1962 debuterade Michael landon på Tio i topp.

 http://www.youtube.com/watch?v=qZ_hmbA-o7g

Lorne Green, som spelade pappa Ben landade inte på svenska topplistor men hade ändå framgång som skivartist. Hans rollfigur var den kloke och erfarne patriarken som fortfarande uppfostrade sina söner. Han sjöng på skiva om en riktig Western-legend.

http://www.youtube.com/watch?v=DCyuq-ofnPc 

Storebror i filmen, Adam, spelades av Pernell Roberts som tycktes stå pappa Ben närmast, en slags vicepappa. Adam kombinerade den övriga familjens goda egenskaper från pappa Bens klokhet till Little Joe´s snabbhet med revolvern. Men frågan är hur hans sångförmåga höll? Han försökte i alla fall.

http://www.youtube.com/watch?v=mZB_dRB8QR0 

Slutligen fanns Hoss, den storvuxne och lite tröge brodern som hade en svensk mamma, något som i den amerikanska kontexten kunde förklara både råstyrkan och trögheten. hHn var lite som Bamse - stark men snäll. Och sjöng gjorde ocksa han, förstås.
 http://www.youtube.com/watch?v=EO2kaKF2tyE 

Så, en liten nostalgitripp eller hur? I den magra TV-tablån var de halvtimemslånga avsnitten riktiga ljuspunkter ofta med ett moralisk budskap om att brott inte lönar sig, familjen är kärnan o.s.v. Klassisk för sin skott i axeln som i filmerna inte fick några invalidiserande effekter av krossade axlelleder och mosade nyckelben utan på några dagar botades med en mitelle.

Cartwrights var ett favoritprogra. Förstås!

Jag avslutar med en hyllning till skådespelarna.

http://www.youtube.com/watch?v=h2-zD5lj8Hg

Lars

Kolla in bilden ovan. De tre grabbarna ser inte mycket ut för världen. Vore det inte så att jag klippt in ett skivomslag skulle ni säkert inte veta vilka de var. Men det skulle ni göra när ni hör

http://www.youtube.com/watch?v=yfvbz4j07KA

Sällan har en kompgitarr klingat med så skönt ljud, sällan har en gitarrslinga känts så rätt. Basen spelas av ingen mindre än Pete Townshend. The Whos ledare skapade faktiskt gruppen för att han tyckte att The Whos chaffis, John "Speedy" Keen, skulle ha chans att framföra sina låtar. Keen hade skrivit Armenia, city in the sky till Whos LP Sell out men The Who nöjde sig med den. Men fler låtar fanns och Pete hittade pianisten Andy "Thunderclap" Newman och gitarristen Jimmy McCulloch.

Thunderclap Newman var ett typisk one-hit-wonder, men hiten de hade är ju alldeles monumental. Den toppade Englandslistan i tre veckor och har återkommit i soundtracks och på samlingar. Har man hört den biter den sig fast. Den har så många speciella delar. Den lite ängsliga, ljusa sångrösten har man inte hört annorstädes. Arrangemanget har ett lustigt inslag i pianot efter 2.00, hur i all sin dar kan det få låta så på en hitlåt? Mot slutet adderas fler orkesterinstrument. OK, avslutningen kommer kanske lite plötsligt men om det blir alldeles för perfekt är det inte riktigt lika kul.

Har nyligen lyssnat på gruppens enda LP som släpptes 1970, året efter Something in the Air. Här finns flera läckra spår. Framförallt finns den sköna, lite slappt psykedeliska stämningen där hela tiden utan att musiken någonsin flummar ut.

En nyutgåva innehåller allt som gruppen gav ut, LPn och de tre första singlarna med baksidor. Something in the air är kanske lite outstanding men uppföljaren Accidents är också bra:

http://www.youtube.com/watch?v=VfpvUAxfU7s

Gruppen hade inte tänkt att spela live men när Something in the air slog så rejält - den kom att sälja över 1 miljon ex - så ställde man upp. Men särskilt lång blev inte karriären, redan i april 1971 lade man ner projektet. Då hade man släppt The Reason och Wild Country som lyckades lika illa som Accidents. Av de tre fick McCulloch en karriär därefter värd att nämna, han spelade bl a med Paul McCartney i Wings.

Med en enda LP resp hitlåt på meritlistan kan man kanske inte säga att minnet av Thunderclap Newman lyser så starkt. Men det är ju struntprat! Lyssna på de två låtar jag har med här och det räcker för att man ska vara nöjd för hela veckan.  Den lika fina The Reason hittade jag tyvärr inte i originalversion på You Tube så den skippar vi. På tuben finns i stället liveversioner med den nu återupprättade sättningen som spelar live, dock bara med Andyy Newman som originalmedlem, så det kan inte räknas.

Lyssna igen är du snäll. Musiken talar för sig själv.

Per