perolarssextiotal

Det händer ju att man hajar till när man spelar en skiva i samlingen som man egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Man vet att musiken är bra men förväntar sig inget särskilt när spelaren drar igång.

Men i söndags morse hände det. Skulle fixa fikat som vanligt, hustrur behöver ju mer tid att komma igång på morgonen som bekant, och stoppade in en CD för att få passande bakgrundsmusik.

Wow! Det var The Shirelles. En fantastisk hitsamling jag köpte för några år sedan. Vilka tjejer dom var!

Vi har inte skrivit så mycket på bloggen om de tjejgrupper som mellan Elvis och Beatles gav listorna extra krydda med flera härliga låtar i gränslandet mellan soul och pop.

Shirelles var störst. De fyra tjejerna, Shirley Owens, Doris Coley, Addie ”Micki” Harris och Beverly Lee, var kompisar redan i skolan och vann en talangtävling 1957. Det hände i Passiac, New Jersey och de kallade sig The Poquellos. De hade skrivit låten I Met Him On a Sunday. I publiken satt en tjej som fixade skivkontrakt och låten blev deras första singel.

Redan 1958 sjöng de på legendariska Apollo i New York. Nu hade de bytt namn till Shirelles. 1960 kom den stora skivdebuten och ett snabbt genombrott med Tonight´s the Night. Därefter följde flera topp-tio-hits. De toppade listorna med Soldier Boy och Will You Still Love me Tomorrow. Den senare är ju så mycket klassiker en låt kan bli. Goffin-Kings första etta som kompositörer och en text som fördjupade det annars så ofta tunt presenterade temat kärlek i popsånger med flickans fundering ”hur ser du på mig i morgon, då”?

De fyra färgade tjejerna sjöng så att musiken älskades av alla och blev uppmärksammade i medborgarrättsrörelsen. Men knappast någon såg Shirellses från ett politiskt perspektiv. Det var låtarna som gällde och självaste Beatles plockade upp Baby it´s you, Soldier Boy och Boys till sin repertoar. Andra låtar som framgångsrikt plockades upp av andra var Dedicated to the One I love och Sha La La.

När Beatles slog igenom i USA var Shirelles ett av många namn som fick kliva åt sidan. Lite sorgligt men tidens gång. Den sista singeln att nå listan var Last Minute Miracle som kom 99a 1967.

De valdes in i Rock n Roll Hall of Fame 1996. 2011 visades en musikal, byggd deras karriär, 148 gånger på Broadway.

De kanske inte direkt påverkade musikhistorien men OJ så många härliga låtar de lämnat efter sig. Låt mig erbjuda ett litet urval här, håll tillgodo!

Shirelles 

 Per

För fyra år sedan skrev vi, kanske lite överraskade men också lite stolta, att vår blogg fyllde ett år. Då tyckte vi det var lite märkligt.

Nu fyller bloggen fem. Återträffen var förstås på Katalin där idéen om bloggen föddes. Över ett par källarsvara förstås, som så många andra goda. Då hade vi träffats ett par år tidigare på Fredmans krog som drevs av den alltid så energiska Putte. Vi gjorde några trevliga kvällar med t ex Elvis-tema eller svenskt 50-tal med Little Gerhard. Vi har DJ:at som uppvärmare åt  Jerry Lee´s syster och Hep Stars. Det födde en vänskap som födde denna blogg.

Fem år! Lång tid också i vanliga fall och säkert också i många bloggars liv. Det blev ett par svala igen på Katralin och lite reflexioner. Men mest planer. Vi fortsätter. Förstås. 

Ämnet, sextiotalspopen, är outtömligt liksom vår kärlek till den, så vi fortsätter på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis bättre och bättre. Vi uppskattar de olikheter vi har i att närma oss ämnet. Ibland lexikaliskt, ibland lite mer personligt. Formen är inte bunden.

Och det har inte bara varit bloggande, vi har också under tiden haft möjlighet till trevligt umgänge och inte minst gemensamma konsertupplevelser som Uppsala då och då erbjuder. Vi har sett Eric Burdon, Paul Jones, The Animals, Downliners Sect, Mersey Beatles och andra som vi under gemytliga omständigheter avnjutit. Vi har fått pussar av Martha Reeves (något av de 101 saker man ska uppleva innan man dör) och sett henne i sjuttioårsåldern, för att använda ett Göteborgskt uttryck, rocka röven av det mesta. Vi har trivts ihop och på konserterna sett nya generationer ta till sig det gyllenen decenniets musik. Vi har haft kul. Vi ska fortsätta med det och med bloggen.

Vi har kul när vi skriver. Vi vet att vi har läsare från Sverige till Nordamerika och vi hoppas ni också har glädje av våra anspråkslösa inlägg. Fem år till var vår paroll vid återträffen. Minst. Välkommen att följa med!

Som avslutning presenterar vi vår uppfattning om bästa låten från sextiotalet. Först kommer Lars, därefter Pers.

http://www.youtube.com/watch?v=QoF-7VMMihA  

För fyra år sedan skrev vi, kanske lite överraskade men också lite stolta, att vår blogg fyllde ett år. Då tyckte vi det var lite märkligt.

Nu fyller bloggen fem. Återträffen var förstås på Katalin där idéen om bloggen föddes. Över ett par källarsvara förstås, som så många andra goda. Då hade vi träffats ett par år tidigare på Fredmans krog som drevs av den alltid så energiska Putte. Vi gjorde några trevliga kvällar med t ex Elvis-tema eller svenskt 50-tal med Little Gerhard. Vi har DJ:at som uppvärmare åt  Jerry Lee´s syster och Hep Stars. Det födde en vänskap som födde denna blogg.

Fem år! Lång tid också i vanliga fall och säkert också i många bloggars liv. Det blev ett par svala igen på Katralin och lite reflexioner. Men mest planer. Vi fortsätter. Förstås. 

Ämnet, sextiotalspopen, är outtömligt liksom vår kärlek till den, så vi fortsätter på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis bättre och bättre. Vi uppskattar de olikheter vi har i att närma oss ämnet. Ibland lexikaliskt, ibland lite mer personligt. Formen är inte bunden.

Och det har inte bara varit bloggande, vi har också under tiden haft möjlighet till trevligt umgänge och inte minst gemensamma konsertupplevelser som Uppsala då och då erbjuder. Vi har sett Eric Burdon, Paul Jones, The Animals, Downliners Sect, Mersey Beatles och andra som vi under gemytliga omständigheter avnjutit. Vi har fått pussar av Martha Reeves (något av de 101 saker man ska uppleva innan man dör) och sett henne i sjuttioårsåldern, för att använda ett Göteborgskt uttryck, rocka röven av det mesta. Vi har trivts ihop och på konserterna sett nya generationer ta till sig det gyllenen decenniets musik. Vi har haft kul. Vi ska fortsätta med det och med bloggen. Kanske blir det Canned Heat på Katalin snart?

Vi har kul när vi skriver. Vi vet att vi har läsare från Sverige till Nordamerika och vi hoppas ni också har glädje av våra anspråkslösa inlägg. Fem år till var vår paroll vid återträffen. Minst. Välkommen att följa med!

Som avslutning presenterar vi vår uppfattning om bästa låten från sextiotalet. Först kommer Lars, därefter Pers.

http://www.youtube.com/watch?v=QoF-7VMMihA

 https://www.youtube.com/watch?v=EkPy18xW1j8 

Per o Lars

Detta är en recension. Tja, lite sen förståss men jag tror att du som läser förlåter att det är först nu jag två gånger hört igenom de 40 cd som ingår i ”Progglådan” som min älskade hustru förärade mig till förra sommarens födelsedag.

Den svenska Musikrörelsen var en företeelse under 70-talet som förtjänade epitetet ”alternativ” innan det begreppet etablerades på 80-talet. Den saknar motsvarighet i andra länder och var genuint svensk i det att texterna var på vårt eget språk.

Om denna rörelse finns mycket att säga. Jag kan varmt rekommendera Håkan Lahgers bok ”Proggen – musikrörelsens uppgång o fall”. Den behandlar rörelsens dubbla drivkraft, dels den vänsterpolitiska, dels den musikaliska som handlade om att ge alla chansen att få vara med. Det som avgjorde om man fick vara med i ”rörelsen” var främst skivbolagstillhörighet. Turid blev utskälld när hon signade för ett kommersiellt bolag. Det var rörelsen egna med MNW i spetsen som var de godkända, inte de som ägdes av ”kapitalisterna”.

Den begränsningen kände inte Coste Apetrea när han tog uppdraget att sammanställa en box med Sveriges Radios inspelningar. Dess ungdomsredaktion omfamnade med entusiasm den vänsterpolitiska musiken, något som gav upphov till riksdagsdebatter om det statliga mediets neutralitet.

Det är därför en sann kulturgärdning att ca 40 timmar av dessa inspelningar samlats på lika många CD. Musikkulturforskare har något att bita i. Men är det något för oss mer vanliga?

Inte riktigt, eller rättare sagt: NEJ! En bra box ska ha rejält med information. Men i den avdelningen är den ett rejält fiasko. Att Apetrea inte vill skriva rörelsens historia förstår man men det hade inte varit fel att låta någon rätta de många pinsamma korrekturfelen. Varje CD innehåller information om medverkande artister men här finns minst 10 (jag orkar inte räkna) uppenbara missar. Att Tommy Körberg sjunger i Solar Plexus kan man höra men varför inte skriva hans namn på omslaget? En annan skiva har 11 låtar men presenterar 12. Jag stannar med dessa exempel. Om den intresserade ska betala 1.800 kronor, HUR kan man understå sig sådant slarv?

Musiken då? Jag har besvarat frågan ”Värd att behålla” vid varje CD under min andra genomlyssning. Bara 13, varav 3 tveksamma, JA. 25 NEJ, bara en tveksam. Jag skrev ”Vet ej” på 2 CD.

Till JA-sidan räknar jag ett par CD med hemsk musik men ändå av intresse. En är inspelningar med grupper som medverkade på den första Gärdesfestivalen i juni 1970, från vilken inga inspelningar finns. Radion letade upp dom efter festivalen. Fruktansvärt dåligt men ändå kul. En hel teaterföreställning med Fria Proteatern är också kul, om inte annat kan vi 60-talsnördar notera flera bra låtar med killarna i Mascots vi inte visste fanns. I Ja-högen finns också riktigt bra inspelningar med Bernt Staf, Kjell Höglund, Made in Sweden och Nynningen för att här nämna några av de bästa. Vidare folkmusik från Folk o Rackare och frijazz från Gladas kapell, en konstellation jag inte kände till.

Låter kanske inte så dumt.  Men Nej-högen är alltså dubbelt så stor. Flera av de stora namnen som Ulf Lundell, Nationalteatern, Pink Champagne, 30åriga kriget och Kebnekaise. överraskar negativt. Alldeles för få av de mindre kända överraskar positivt.

Vi visste att Musikrörelsen producerade en massa dålig musik. Det har något skymts av att samlingsskivor fokuserat på de bästa namnen och låtarna. Progglådans förtjänst är att den visar hur dålig den allra mesta musiken var. Det mesta är kort sagt uselt och kan bara lite grann förvaras med att Musikrörelsen hyllade amatörismen. Hade informationen inte gjorts så illa hade det kanske funnits skäl att behålla den som musikhistorisk dokumentation.

Men knappast ändå. 25 dåliga CD i en låda är bara too much, helt enkelt.

Per

Det är jag som utmanar så jag har first choice. Inte det lättaste eftersom det verkligen finns lite att välja på, så kampen blir säkert jämn oavsett vilken duo Per stannar för. Mitt val är dels baserat på att jag tycker duon är fantastisk, dels på det faktum att de haft så stort inflytande på sextiotalspopen, inte minst på Beatles musik. Duon, som så tragiskt sprack i vintras då Phil gick bort, är Everly brothers.

Mellan 1957 och 1973, då bröderna tog en tio år lång paus från varandra, hade de en hit-katalog som kunde mäta sig med de främsta. Låt mig bara peka på ”Bye, bye love”, ”Wake up little Suzie”, ”All I have to do is dream”, ”Bird dog” och ”Crying in the rain”..: Deras stil var närmast countrypopens och deras signum stämsången. I deras ballader balanserade de, ungefär som Paul McCartney´s,  ibland hårfint på gränsen till det pekorala, men trillade sällan dit. ”All I have to do is dream” är väl ett exempel på den balanskonsten och jag låter den representera deras musik tillsammans med min egen personliga favorit, ”Cathy´s clown”.

http://www.youtube.com/watch?v=lTYe9eDqxe8

Lars

Äntligen duell! Det var ett tag sedan. Det finns att välja på skriver Lars men när han lagt beslag på Everlys finns det väl egentligen bara ett val för mig.

Simon & Garfunkel var inspirerade av Everlys, gjorde Bye Bye Love på skiva, men manifesterade gränslandet mellan folk- och popmusik som inga andra. Och hur underbart sjöng de inte, vilka ljuvliga röster! 60-talets klassikerkatalog fick oförglömliga tillskott i Sounds of Silence, Homeward Bound och Mrs Robinson, för att här bara nämna tre. 1970 lade S&G den definitiva bryggan mellan ungdomens och de något äldres musik med låten och LPn Bridge over Troubled Water. En alldeles för kort karriär ihop men Pauls fortsatta solokarriär var bra, den också.

Mitt låtval blir inte heller det kanske självklara, men en personlig favorit som tål att höras på många gånger.

https://www.youtube.com/watch?v=ZO3gWIGzH3A

Per