Den 30 augusti 1969
Dags att åter kolla in hur listorna i England såg ut för 50 år sedan. Jag har flera gånger noterat i denna blogg att i slutet av 60-talet hade LPn seglat förbi singeln som det intressanta medium som förde fram ny musik. Jag avslutar med en glutt på LP-listan men topp-listan är inte alls så pjåkig. Den här toppar, ni minns den.
https://www.youtube.com/watch?v=izQB2-Kmiic
In The Year 2525 är så originell att man aldrig kan glömma den. Duon var en perfekt representant för sk onehitwonders. Motsatsen gäller för tvåan.
https://www.youtube.com/watch?v=61jfm219ArA
Honky Tonk Woman behöver inte kommenteras. DÄR har vi en klassiker som hade legat i topp fem veckor tidigare.
Jag fortsätter leta gobitar. Robin Gibbs Saved By The Bell på plats tre klarar inte riktigt kvalitétskontrollen. Inte heller Stevie Wonders Ma Cheri Amour därunder. Men hans skivbolagskollega Marvin Gaye var sexa.
https://www.youtube.com/watch?v=z76RDhkB-6c
Ja, så funkar det med en riktigt stor artist: Too Busy Thinking about my Baby tillhör inte Gayes största klassiker men så bra den är ändå, eller hur?
Creedence Clearwater Revivial är ännu ett av många namn som borde fått mer plats i dessa spalter. Nian för 50 år sedan tillhör fortfarande mina favoriter., Bad Moon Rising.
https://www.youtube.com/watch?v=5BmEGm-mraE
På 14e plats hittar vi en låt som varit uppe och vänt på 8e plats. Här på bloggen har vi en svag punkt för decenniets tjejer så Cilla Black kommer här även om Conversations inte är hennes allra bästa.
https://www.youtube.com/watch?v=c6-6nzAu8us
Här får genomgången av hitlistan för 50 år sedan stanna. Här fanns många artister som ni ska slippa läsa namnen på, nej redan 1969 kunde vi säga att det var bättre förr beträffande hitsen.
Bättre då på LP-listan. Elvis starka In Memphis var tvåa. På NME-listans 20 platser hittar vi också Led Zeppelin, Johnny Cash, Fairport Convention och Crosby, Stills & Nash som jag satte tvåa på listan i jubileumsserien.
Jag jublar när jag ser att toppar gör en annan stor favorit, Jethro Tulls Stand up!. Ni vet den där skivan med dubbelt vikuppomslag som när man viker upp det har en figur som, just det, står upp. Pass på här, käre läsare: Jag tror inte att vi i bloggens långa historia har bjudit på en länk som ger en HEL LP. Kan bara hoppas att den digitala tekniken fungerar så ni får hela 14 låter med Jethro Tull att klicka fram. De 10 första är den fina LPn, därefter kommer två singlar som gavs ut separat. Även de godis, förstås.Varsågod!
https://www.youtube.com/watch?v=bjhl__7Y3N4&list=PL633C6E54B799D2A0&index=13
Med det får det vara för denna gång. Eftersom listorna, som sagt, var ännu roligare får vi se om jag återkommer i höst. Men redan nästa år är det dags för sextioårsjubiléer….
Per
Woodstock igen. Och annat.
Per skrev klokt i förra veckans inlägg om att Woodstock är så omskrivet att det inte finns just något mer att säga. Ändå hittade han intressanta vinklingar på fenomenet. För egen del stannar jag vid de tre som brukar nämnas i samband med 1969 och Woodstock och som ledde till att tiden gavs en populärkulturell kultstatus långt in i vår tid.
The War
https://www.youtube.com/watch?v=Jts9suWIDlU
Det långdragna och blodiga Vietnamkriget präglade ungdomsrörelsen i USA. Nyckfulla inkallelser och ständiga motgångar i kriget frätte alltmer ur moralen bland de ungdomskullar som riskerade att sändas till Vietnam. Det som betydde början på slutet för den amerikanska krigsinsatsen var märkligt nog den stora så kallade Tet-offensiven 1968 då den Nordvietnamesiska styrkorna och FNL misslyckades med sitt huvudmål – att få till en folklig resning i Sydvietnam. Istället led de enorma förluster och i slutet av offensiven hade USA i princip vunnit kriget. Märkligt nog insåg inte den amerikanske ledaren för USA:s styrkor, general Westmoreland, detta utan krävde ytterligare förstärkningar och ytterligare utskrivningar. Det ökade på uppfattningen att kriget inte gick att vinna. Stämningarna fångades väl i en klassik låt framförd på Woodstock. Texten är, i alla sin enkelhet, genial.
https://www.youtube.com/watch?v=3W7-ngmO_p8
Unrest att home
De starka motsättningarna om kriget och de alltid närvarande rasmotsättningarna gjorde periodvis USA till en häxkittel av våld. Rasupplopp i Detroit, Martin Luther King mördas med efterföljande fler upplopp, det Demokratiska partiets konvent 1968 i Chicago slutade i upplopp både i och utanför kongresslokalen och snart skulle protesterande studenter skjutas till döds i Ohio. Det var bokstavligen ingenstans att gömma sig från våld, motvåld och övervåld. På Woodstock fångade Martha (som både Per och jag har pussat måste tilläggas) stämningarna med denna sång. https://www.youtube.com/watch?v=StOgwRrFWpQ
The drugs
I den fantastiska filmen om Woodstock ropas det ideligen ut varningar om ”bad acid goin´round” och i filmen ”Woodstock – tre dagar vi aldrig glömmer”, nyss visad på SVT och kvar på SVT Play för den som missat, ges en målande beskrivning av hur medlemmar i Oxfam tog hand om stackare som råkat ut för dåliga trippar. Cannabisen hade sedan länge hårda konkurrenter i LSD, speed, magiska svampar och Heroin. Woodstock var plågat av dåliga droger. Drogromantikens dystra baksida var etablerad även om bara ett drogrelaterat dödsfall rapporterades på festivalen. John Sebastian är känd för sin böjelse för Cannabis. I en intervju från mars 2000 får ha frågan vad som var roligast under sextiotalet. Han svarade att få röka på. Rykte säger att Woodstock inte var något undantag för John.
https://www.youtube.com/watch?v=jtvD1DZxcMc
När tiden gick och det började skrivas böcker och göras filmer om perioden så fick både hippie-eran och Vietnamkriget någon slags populärkulturell ikonstatus. Framför allt filmerna gjorde avtryck. ”Good morning Vietnam”, Apocalypse now” och ”Easy rider” är bara några ur högen. En video med Mamas and Papas musik till autentiska bilder från ”det första TV-kriget” kan illustrera detta. Kontrasten mellan musik och de realistiska bilderna grep verkligen tag i en.
https://www.youtube.com/watch?v=o76A0Atsf_E
I ”Apocalypse now” blev kontrasten mellan musik och filmbilder nästan outhärdlig. Fast denna gång var det Wagner som fick släppa till.
https://www.youtube.com/watch?v=ojOdYMSw2W0
Lars
Woodstock 50 – synnerligen värt att fira!
För oss som aldrig kan släppa sextiotalets fantastiska musik är det självklart att vi måste uppmärksamma att det idag (16 augusti) är exakt på dagen 50 år sedan rockhistoriens mest ikoniska händelse överhuvudtaget ägde rum. Det var helgen 15 – 17 augusti 1969 som 30 band och artister spelade på en festival som samlade uppemot halva miljonen åskådare.
Woodstockfestivalen förblir den mest omtalade och mytomspunna symbolen för en hippiekultur som bara kunde finnas i USA och på den här tiden. I förra veckans inlägg tog Lars fram ett par dystrare sidor av den. Vi som beundrande såg på från denna sida Atlanten noterade de fräcka färgerna, talet om fri kärlek, protesterna mot Vietnamkriget och – framför allt annat – den läckra musiken som utmanade konventioner hur pop skulle låta.
Historien kring festivalen har berättats flera gånger och många artiklar kan väntas denna helg. Här tänker jag beröra två aspekter som inte uppmärksammats så mycket.
Att festivalen fått sådan status i rockhistorien beror till stor del på arrangörernas ambitiösa sätt att dokumentera den. De gjorde en brakförlust på själva arrangemanget men intäkterna från skivor och film kompenserade med råge. I Europa beundrade vi den trippel-LP som släpptes våren 1970. Bara det tredelade omslaget var ju läckert! Där fick vi ett snyggt urval låtar. Ett par spår med uppmaningar från scenen gav oss i tonårsrummen hemma i Sverige i alla fall en smula känsla av närvaro.
Samtidigt kom också den tre timmar långa dokumentärfilmen. Snyggt gjord med många favoritnamn på scenen. Bilder med nakna, lerbadande människor visade en miljö som bara kunde finnas i det spännande landet långt borta. 1971 kom ytterligare en dubbel-LP. Att The Band, Blood, Sweat and Tears, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revivial alla spelade på Woodstock visste vi inte då eftersom de, av olika skäl, inte var med vare sig i filmen eller på skivorna.
Sedan har det kommit flera jubileumsutgåvor. 1994 kom en 4CD-box och 2009 en med 6 CD. I år kan vi köpa 10 CD i en låda för 1.700 spänn. Dock tror jag det är för sent för den utgåva som kom den 2 augusti: 38 CD med allt som spelades under de tre dagarna där varje artist får en eller två skivor. Tyvärr begränsad till 1.969 (så självklart!) ex så de 900 dollar + moms jag var beredd att satsa får gå till annat. Vill ni veta mer, kolla länken. Klicka på filmen till vänster:
https://store.rhino.com/woodstock-50-back-to-the-garden-the-definitive-anniversary-archive-1.html
Jag vet inte om någon annan jubileumsartikel gör jämförelsen med 1985 års Live Aid. Jag tycker det ligger nära till hands. Woodstock innebar genombrott för Joe Cocker, Ten Years After och Santana som skulle gå mot stora karriärer. Även om artister som Stones och Dylan saknades hade festivalen flera andra stora namn. Hendrix var störst men där fanns också Jefferson Airplane, Sly & The Family Stone, Janis Joplin, Joan Baez, Canned Heat och The Who plus de fyra ovan som inte var med i filmen. Åtminstone två låtar satte ett intryck som länge kommer att finnas kvar säkert 50 år till. Ni fattar nog vilka jag menar redan innan ni kollar länkarna.
https://www.youtube.com/watch?v=dATyZBEeDJ4
https://www.youtube.com/watch?v=MwIymq0iTsw
Live Aid var välorganiserad med två arenor, direktsändning över jordklotet med pengainsamling till svältens Afrika. Men spelades där spännande musik? Nja, U2 gjorde fantastiska 20 minuter och Queen en slags come-back. Men i övrigt gavs inga bestående intryck. Nej, Live aid var en förutsägbar uppvisning av musik vi redan kände till, ofta oinspirerat framförd även av stora namn. Därför har den inte varit föremål för jubiléer trots att det gått 34 år.
Woodstock var däremot en omtumlande uppvisning av en samtidskultur och musik som var spännande och fortfarande känns rolig att återvända till. Gör det nästa vecka när Lars skriver!
Per
Droger, Manson och Hells Angels - slutet på det glada sextiotalet
Man kan strida om när det riktiga sextiotalet slutade bortom själva datumet. Oftast refereras till en musikalisk händelse som Beatles sista konsert på taket på deras Apple-kontor på Savile Row den 30 januari 1969. Och för all del så var det väl en händelse som var symbolisk när gruppen tog farväl som live-band, det band som utan någon konkurrens både formade musiken och förkroppsligade den positiva, revolutionerande och ungdomliga tidsandan.
Det finns emellertid några händelser som var betydligt mörkare och dramatiska än alla musikaliska slutpunkter. Händelser som på ett tydligt sätt visade att den glada naiviteten och framtidstron hade ersatts av något annat.
I skrivande stund är det jämnt 50 år sedan Charles Mansons medlemmar i den kult han ledde mördade Sharon Tate, gravid i åttonde månaden, och fyra av hennes vänner i hennes hem. Morden präglades av onormal grymhet och hade inslag av tortyr. Ett vansinnesdåd, kort sagt. Mördarna var förstås, höll jag på att säga, helt påtända. Manson var kultens obestridde ledare och inspiratör och hans åsikter präglades förvånande nog av anti-kapitalism och omsorg om miljön. Han var således en av de sista hippisarna från sextiotalet, en rörelse som var på väg att drunkna i ett hav av droger. Manson stod periodvis Beach Boys nära och ville själv göra karriär som musiker. Istället kom han att genom sitt dåd bli en av dem som satte punkt för kanske världens mest fantastiska musik- och kulturdecennium. Resterna av hippierörelsen hämtade sig aldrig efter mordet på Sharon Tate. Manson fann hemliga budskap till honom från den grupp han beundrade mest i just denna mörka låt.
https://www.youtube.com/watch?v=9p9UficlHnQ
Med Peace and love kan man väl sammanfatta tidsandan under sextiotalet. Anti-våld, tolerans och en härlig, underbar naiv framtidstro var självklara ingredienser, även om de tyngre drogerna mer och mer vann terräng. Från en enstaka joint på en Dylankonsert till experiment med LSD-trippar vidare till kokain och heroin blev utförsresan snabb för många. I Haight- Asbury i San Fransisco fanns hippierörelsens hjärtpunkt. Det är inte en slump att Grateful Dead hade sin bas där under stora delar av sextiotalet och ironiskt nog bodde också Charles Manson där under ett par år. Det på ytan idylliska livet i kvarteren genererade en hel del musik, men i slutet av sextiotalet hade motorcykelgängen tagit över och drogromantiken hade övergått i drogtragik. En slutpunkt så god som någon.
https://www.youtube.com/watch?v=NSW_hD-nR5g
I början av december 1969 genomfördes Altamont Free Concert i norra Kalifornien. Den skulle präglas av Peace and love – stämningen och många stora band var där som Santana, Jefferson Airplane och med Rolling Stones som slutakt. Man kan fråga sig hur man tänkte när man anlitade Hells Angels som ordningsvakter. Greatful Dead hade samarbetat med dem tidigare utan allvarligare konsekvenser och nu landade Rolling Stones på en scen som bevakades av dessa ökända våldsverkare. Peace and love, my ass!
Dessvärre gick det som det gick. Frustrationen bland besökarna ökade och i takt med det också våldet. Det blev en krutdurk med HA som den tändande gnistan vilket ledde till artonårige Meredith Hunters död. Mick Jaggers patetiska försök att bringa ordning i kaos under spelningen av ”Under my thumb” kan gott också tjäna som en slutpunkt för sextiotalet. Det är inga vackra scener när decenniet dör.
https://www.youtube.com/watch?v=vRQaqmP7QGY
Lars
Han som fick hoppa in den 3 februari 1959: Bobby Vee
En mer dramatisk kickstart på en stor karriär är svårt att tänka sig: det är den 3 februari 1959. Det är kallt i norra USA. Tusentals har köpt biljetter till The Winter Dance Party som kommer till stan i kväll. Men så översvämmas förstasidorna av nyheten av Buddy Hollys och andra artisters död.
Ställa in? Nej, aldrig! The Show Must go on heter det ju och här styrde pengarna så det var bara att fortsätta i de kalla turnébussarna för de som blev kvar.
Bobby Vee föddes 30 april 1943 i Fargo, North Dakota. Knappt 16 år senare var det där som The Winter Dance Party var inbokat den 3 februari. På radion hör Bobby att det behövs en stand-in för de bortgångna hjältarna och tar chansen. ”Den enes död, den andres bröd” brukar man ju säga och detta blev starten för en karriär som skulle göra honom till mest kände av alla de ”Bobbys” som hördes under några år. Vinton, Rydell och Darin är andra efternamn.
Det blev skivkontrakt och till sommaren 1959 kom första singeln, den egna kompositionen Suzie Baby.
https://www.youtube.com/watch?v=WmlAgS9I8qg
Låten gavs ut på ett lokalt skivbolag och missade listorna helt. Men det nationella bolaget Liberty såg en talang och gav Bobby chansen med What do you want, en hit i England för Adam Faith. Den floppade och Bobby var nära att förlora skivkontraktet när nästa låt dyk upp.
https://www.youtube.com/watch?v=XKzurXU0Ewg
Devil or Angel räddade karriären med en sjätteplats på listan sommaren 1960. Nu följde tre år med flera hits. Charmig, melodisk pop som man bara inte kan tycka illa om. Nästa låt befäste stjärnstatusen med ytterligare en sjätteplats. Rubber Ball är kanske inte en större klassiker men nu började Bobby Vee göra singlar som gav bestående avtryck.
https://www.youtube.com/watch?v=LK0pOXyV9fQ
Nu hade Bobby alltså nått topp-tio två gånger men skulle nå högre. 1961 kom hans största låt. Skriven av Goffin-King är det en av, väldigt många när vi tänker efter, minnesvärda, trevliga låtar som gör att vi så gärna återvänder till de år i början av sextiotalet när en bra låt var melodisk, ungdomlig, varm och mysig.
https://www.youtube.com/watch?v=nkWgQgaHMgg
Take Good Care of my Baby följes av tvåan Run to Him
https://www.youtube.com/watch?v=RW1w45JOf-g
Sedan kom ett par mindre floppar innan Bobby 1962 återvände till topp-tre med ännu en pärla till låt, The Night has a Thousend Eyes
https://www.youtube.com/watch?v=ssCLB6Y8zjA
Sedan kom Beatles och inte bara Bobby Vee fick det knepigare. Han gjorde filmer i England. George Martin producerade honom men en överraskande återkomst som trea i USA med Come Back When you Grow Up blev en engångsföreteelse. Det är ingen låt man minns men för att göra berättelsen mer fullständig länkar jag till den också.
https://www.youtube.com/watch?v=Cjqa69xYRFs
Sedan försvann Bobby från rampljuset. Jag läser nu att han 1972 gav ut en LP under sitt riktiga namn Robert Thomas Vallentine och att han hade ett bra band på 90-talet.
2013 spelade ingen mindre än Bob Dylan i St Paul, Minnesota. Han snackar aldrig på sina konserter men här gick han fram till micken och sa att han spelat med många men ”the most beautiful person” han någonsin delat en scen med var Bobby Vee.
Roligt för Bobby, som var i publiken. Han fick annars ett trist slut. Hustrun sedan 51 år avled 2015. Då hade Bobby fått diagnosen Altzeimer två år tidigare. Han avled 2016.
Per
