perolarssextiotal

1969 hade skivbolaget Tamla-Motown ett otroligt framgångsrikt decennium bakom sig. Nu gick det lite trögare. Stora namn som Surpremes och Four Tops hade givit sitt bästa och ingen visste att Stevie Wonder och Marvin Gaye snart skulle komma igen så storstilat. Det var väl bara Temptations som just då kändes riktigt pålitiga bland stallets alla fina artister och grupper.

Men precis innan decenniet övergick i sjuttiotal kom en brödrakvintett från Gary, Indiana och visade att Barry Gordys fantastiska skivbolag hade fler megahits att ge. I Want you Back blev etta direkt och följdes av ytterligare tre ettor på raken. Den sista av dom, I´ll Be There, blev Motowns mest sålda singel. En otrolig ballad.

Att Jackson 5  handlade om en äkta brödrakvintett var nästan sensationellt nog. Ännu mer att det var lillbrorsan, 11-årige Michael, som sjöng första stämman. Han sjöng enormt bra. Att en så ung kille kunde sjunga så bra var så orealistiskt att man knappt trodde det var sant. Och låtarna var kanonbra. De fångade på något sätt essensen i sextiotalets popmusik, tempo, glädje, finess.

Den här bloggsidan handlar om sextiotalet och dess musik. När man tänker på Michael Jackson är det rätt OK. Då behöver man inte orda över hans märkliga leverne som "vuxen". Men jag kan inte låta bli att skriva att "Thriller" är ett fantastiskt album och att det är trist att en artist som sålt ut 47 konserter i London på ett par timmar inte kan genomföra dom.

Per

Lätt tycka illa om John Lennon

Jag har läst en hel del om - och föralldel också av - John Lennon. Det är ingen trevlig bild som växt fram. Det hade varit så kul om detta musikaliska geni också hade varit trevlig. Men det tycks som om musikalisk genialitet och vanlig normal trevlighet är svårparade. Det är likadant med Dylan som också verkar vara en riktig typ.

Nytt vatten på min kvarn har jag fått efter att nyligen ha läst Cynthias bok om John och som just heter "John".  Jag vet inte om det kom fram mycket nytt men perspektivet - det personliga - gjorde boken särskilt intressant. Perspektivet på John blev makans och barnets, det vill säga Julians. Och inte blev det bättre av det. Visserligen kan nog en hel del av Johns obehagliga beteende förklaras utifrån hans inte helt okomplicerade barndom, men fram träder bilden av en konflikträdd, rent av feg, oansvarig egocentriker. Johns nonchalans mot och avståndstagande från sin första familj är obehagligt att ta del av. Särskilt illa behandlades Julian. Johns beteende mot honom pendlade mellan ointresse och aktivt avståndstagande. Alltså efter skilsmässan då han också, trots sin då enorma förmögenhet, lät sin gamla familj leva under mycket små knappa omständigheter. Ett drag av snålhet och ren elakhet kompletterar därmed bilden. Vilken roll den manipulativa Yoko Ono spelade id etta låter sig inte utläsas. Och det spelar egentligen inge roll.

När jag nu skrivit detta ser jag att det kan tolkas som om Cynthias bok är bitter och hämndlysten. Så är det inte. Hon framstår som saklig och snarast överslätande och förstående inför Johns beteende. Inte ens Yoko Ono råkar illa ut i boken. Den enda lilla elakhet hon - Cynthia - undslipper sig, är att hon antyder att Ono bara ett par månader efter Johns död lät sig tröstas av en ny man......

Boken är välskriven och fyller trots allt några luckor, framför allt om tiden före genombrottet. Någon lösning på gåtan Lennon ges däremot inte. Snarast djupnar den.

En obehaglig typ, den där Lennon.

1960. Nja, inte var det väl något stort musikår. På de internationella topplistorna dominerade fortfarande femtiotalsschlagern och fortfarande satte skiffeln spår. Connie Francis sjöng klämkäckt att "Everybodys somebodys fool" på Billboardlistan i USA och Lonnie Donegan skifflade "My ol´man´s a dustman" på Record retailer i England. Elvis var visserligen tillbaka och hade sina tre bästa år framför sig, men i övrigt lugnt. I Sverige lyssnade en miljonpublik till "Lasse direkt på Grönan" och lika många på "Karusellen" med Lennart Hyland.  Den rockande samen hade stora framgångar med "Vid foten av fjället"! Så om sextiotalspopen kom att revolutionera musik så var det i vart fall inte år 1960. Man kan nog säga att det som skedde, det skedde i relativ tysthet. För under ytan hade det börja koka så smått.

Rockscenen höll så smått på att återhämta sig efter payola-skandalen, den tragiska flygolyckan 1959 och andra trista händelser. Populärmusiken hade några år dominerats av Bobbiesar och Billiesar med massproducerad musik från Brill building som mestadels var ganska platt. Men som sagt i tysthet.....

John Lennon köpte sin första Rickenbacker (Capri 325) mellan spelningarna på Indra Club ii Hamburg där han och de övriga Beatlarna, utan att låta tala nämnvärt om sig, slipade på tekniken.

Aretha Franklin lämnade för första gången den rena gospeln och spelade in sin första skiva med världslig musik, bland annat den sorgligt bortglömda "Today I sing the blues".

Sam Cooke skrev kontrakt med RCA Records, där han senare skulle få en rad av sina största hits.

Så mycket var på gång under ytan.

Men visst såg 1960 några låtar som redan nu hade fångat mycket av det vi skulle komma att förknippa den tidiga sextiotalsmusiken med. En personlig favorit är "Shaking all over" med Johnny Kidd and the Pirates. Låten blev en livestandard för många band, exempelvis The Who, Susie Quatro och Swinging Blue Jeans. För att plocka ännu en - lite mer oförtjänt bortglömd - riktigt bra pop-låt från 1960 så får det bli Everly Brothers och deras "Cathys clown" inspelad i april.

Sammanfattningsvis - det skulle inte förvånad mig om Per blir lite mer systematisk i sin nästa fredagsblogg som också behandlar året 1960 - så var väl ändå sextiotalet i startgroparna år 1960. Och snart skulle startskottet gå på allvar.

Till detta åter kommer vi, Per och jag.

Glöm inte att lyssna på låtarna på Youtube. Filmen med Connie Francis är bara underbar!

Lars

Mitt sextiotal. Mitt sextiotal? Tja, Per målade i sitt första inlägg med den breda historiska penseln   så  jag tänkte bli lite mer personlig. Inte nostalgisk! Många tror att när man älskar musiken från sextiotalet och själv är i den åldern att man upplevde den "live", så att säga, så rör det sig om nostalgi. Visst förknippar man vissa låtar med trevliga minnen, men lika ofta kommer man ihåg en situation för att det var första gången man hörde en viss låt. Så bara nostalgi är det inte. Icke. Kärleken till musiken är ogrumlad av sådant.

Särskilt har jag en böjelse för episk musik, den som berättar en historia. Och resten av detta inlägg borde du läsa med din IE öppen så du kan lyssna på låtarna jag nämner på Youtube, förstås (jag är osäker på om man av rent upphovsrättsliga skäl kan länka direkt - någon som vet?). Alltså riktiga höjdpunkter hittar i jag fall när en bra historia paras med en magisk röst.

Först ut och kanske störst i denna kategori "episk magi", blir Julie Driscoll, som fick sitt genombrott i Steampacket där hon sjöng med sådana storheter som Rod Stewart och Long John Baldry. När vi dessutom konstaterar att var Brian Auger med så har vi förstås en supergrupp! När den resan tog slut bildade hon och Brian gruppen Trinity som hade sin stora hit med Dylans "This wheel´s on fire". Men höjdpunkten är i min värld ändå "Road to Cairo" från -68. En mystisk, fantasieggande text och Augers geniala orgel (han var ju egentligen jazz-kille och de hörs) och till det Julies varma, lite hesa röst gör låten överjordisk. Men ta och lyssna på den nu. Jag lovar dej en serie rysningar av välbehag som kulminerar i det nästan orgiastiska klimaxen när Augers orgel och Julies röst nästan slingrar sig om varandra mot oanade höjder.....

Puh. Vilken resa va!?

Dags att coola ner sig lite efter det? Lite sval Mississippi-baserad bluespop kanske? Bobby Gentry har sina rötter i deltat och hon lyckas förvalta detta bluesarv och ge det en poppig och fräsch form utan att det underliggande vemodet förskingras. I "Ode to Billy Joe" gör hon en country-blues med en berättelse som nästan är en deckare. Vad hade flickan i sången ihop med Joe? Vad kastade dom från bron? Var det verkligen dom? Och varför hoppade han? Du hittar förstås också denna på tuben och filmklippet är i all sin enkelhet nästan lika fantasieggande som storyn. Och det är verkligen inget fel på hennes röst heller...... Kasta dig in i gåtan om Billy Joes tragiska öde....

Vill du slutlige kyla ner dig ytterligare lite grann så föreslår jag att du gör det tillsammans med videon till Jeannie C. Rileys (ja det var ju förstås Tom T. Hall som skrev den) "Harper valley P.T.A." Jeannie blev första kvinnliga artist att toppa både pop- och country listan i Billboard med den här lite roliga berättelsen om småstadsbigotteri och en cool och uppkäftig mamma. Njutbar countrypop, eller hur?

Slut för denna fredag. Men nästa börjar Per o jag att beta av det musikaliska sextiotalet med början år 1960. Nästa fredag blir jag först ut. Så var beredd med tuben då också.

Lars