It was eight years ago today (jo, faktiskt, exakt så)
Eftersom pophistoriens sextiotal är det bästa decenniet så kommer jubiléerna efter varandra kan man tycka. Att vi kommer att uppmärksamma en speciell LP nästa vecka kan nog läsaren räkna ut.
Inte fullt så viktigt, populärmusikhistoriskt sett, men ändå inte att förglömma är ett annat jubileum: denna vecka är det åtta år sedan vår blogg så dagens ljus! Jo, det är sant. Kolla arkivet ovan, leta fram det första inlägget och det är från 26 maj 2009.
Vi firar det med att upprepa var sitt inlägg från tidigare. När jag bläddrar i arkivet fann jag detta från april 2010. Det hade rubriken ”Spotify, kan det va nått? Sju år senare kan konstateras att skivindustrin klarar sig bättre än vad jag trodde då. Men inlägget känns fortfarande aktuellt:
xx
Jag minns inte hur vädret var den dagen men jag minns känslan när jag den 10 september 1963 åkte rulltrapporna upp till översta våningen på varuhuset Domus i Umeå. Där, längst upp, fanns skivavdelningen och i fickan mödosamt ihopsparade veckopengar som nu skulle omvandlas till mitt livs första skiva.
En känsla av triumf fyllde mig när jag därefter tog mig över Rådhustorget mot den östra stadsdelen där jag bodde. I handen en påse och i den EPn "On the air" med dåvarande idolerna the Spotnicks. Väl hemma på Storgatan lyftes locket av på den av storsyrran lånade plastgrammofonen och stiftet sattes ned i den roterande vinylskivan.
Den hade legat i en fyrkantigt omslag med klara färger runt en bild av gruppen i svartvitt, givetvis med sina instrument och iklädda rymddräkterna. På baksidan en teckning och en kort text på svenska som jag läste, säkert mer än en gång. Jag höll omslaget varsamt men bestämt. Det kändes konstigt speciellt i handen.
Skivan fick en hedersplats i bokhyllen. Snart skulle en andra skiva göra den sällskap. Så ännu en till. Med åren har det blivit ganska många "till". Skivsamlingen är långt från den största jag känner till men ändå: en livsgärning.
Jag brukar tänka "jag lyssnar inte på musik - jag lyssnar på skivor". Visst händer det att en och annan låt från radio eller TV råkar slinka in genom öronen och visst blir det en och annan konsert. Men i lyssnartid jämförelsevis begränsat. Jag hanterar inte något instrument så övertygande bra men känner mig som en mästare vid grammofonen.
Omslaget viks upp (CD) eller innerpåsen dras fram (LP). Skivan förs till spelaren som startas. Omslagen betraktas. CD-skivorna har ett lågmäld klapprande ljud när man bläddrar, LP-omslagen är tystare. Musiken startar.
Det är dumt att bli nostalgisk i överdrift. De känslor jag ovan beskrivit kommer snart att vara historia. Ingen kommer att sakna dom för ingen kommer att förstå att dom en gång fanns.
Men jag tror ni förstår att jag har tvekat länge innan jag slutligen installerat Spotify i min dator. Självklart är det svåremotståndligt att med några enkla mustryckningar kunna få fram det mesta av den musik man letar efter. Det dåliga ljudet i datorns högtalare kan förbättras med bättre högtalare eller koppling till stereon.
För mig är det inte ett dugg lockande att ha Spotify för att leta bland 60-talets artister. Däremot har jag inget problem med att söka nya artister på Spotify. (Även om jag nyss upptäckte att Joanna Newsom inte fanns där. Synd) Skivor med 00-talets artister är kul att höra på för att lite grann hänga med bland det nya men de behöver inte ta plats bland de äldre i samlingen. Ett par genomlyssningar för att skapa en uppfattning och sedan byts dom på skivbörsen, det är min melodi!
Då duger Spotify fint. Att lägga ut 170 spänn för en artist som man inte vet om man egentligen är så intresserad av - bara lite nyfiken - det kan man ju spara in.
Men när det kommer en liten ask med Laura Nyros fem första LP för 225 spänn - då kan Spotify slängas i väggen! Eller en box med Caravan där gruppens bästa låtar återges på CD, med en skitsnygg design och välskrivet texthäfte - vad kan Spotify eller andra datoriserade kanaler sätta emot det?
Skivor är mycket, mycket mer än musiken de kan återge. De är föremål som man pryder hyllor med, sorterar, lyfter fram, stoppar tillbaka, läser texterna på, tittar på de snygga omslagen, känner på bara för att det ger en sådan härlig känsla att veta "äntligen har jag fått tag på den här".
Så är det.
Denna text är skriven när skivan "Live from Madison Square Garden" med Steve Winwood och Eric Clapton snurrar i CD-spelaren. En liveinspelning från förra året som visar att de gamla hjältarna är minst lika bra som förr. TACK, för lånet, Tom av skivan.
SKIVAN!
Per
xx
Lars inlägg kommer om två veckor. men nästa vecka, som sagt, en annan sak,
Per
en annan som fixade bra låtar
Förra veckan skrev jag om Clint Ballard Jr, en av sextiotalets duktiga kompositörer som stod närmast bakom scenen och lät andra ta berömmet för musiken de uppfann. Här en kollega till honom.
Graham Gouldman föddes 1946 i en judisk familj och började tidigt spela i band i Manchester. Till Mockingbirds skrev han en låt som skivbolaget inte ville ge ut som singel. Ingen större skada skedd, låten skickades vidare och kom att bli listgenombrottet för en grupp som just tack vare den framgången fick interna problem.
https://www.youtube.com/watch?v=pn6cxaKRwtk
Graham skrev också Heart Full of Soul och Evil Hearted you för the Yardbirds. Visst går det är länka till dom också men det blir nästan för mycket av det goda. Jag måste ju, liksom i det föregående inlägget, få plats med the Hollies. Graham Gouldman skrev två av gruppens vassaste hits. Först kom Look Through any Window.
https://www.youtube.com/watch?v=3B2_OTRpPd4
Bara gitarrintrot är ju en jättehit! Gouldman lyfte sig ännu ett snäpp och gruppen toppade listan 1966 med underbara Bus Stop, kolla texten, ett rart tonårsdrama:
https://www.youtube.com/watch?v=It75wQ0JypA
“Some day, my name and her´s are going to be the same”. Javisst, inte kan det sluta på annat sätt i en sextiotalslåt inte!
Till en annan Manchestergrupp, Hermans Hermits, skrev han deras bästa, eller åtminstone näst bästa, låt:
https://www.youtube.com/watch?v=LesWfbkJJlQ
Mindre känd är förmodligen Tallyman som Jeff Beck gav ut som uppföljare till sin solohit Hi ho Silver Lining. Jag tycker Gouldmans låt är bättre. Här finns den där säkra melodin tillsammans med gitarrfiguren och utrymmet för solot som Beck naturligtvis hanterar elegant.
https://www.youtube.com/watch?v=vo4Rp1fXfYk
Graham Gouldman spelade 1968 i The Mindbenders men det var först på sjuttiotalet som han slog som musikant i 10 cc, men det är, som det brukar heta, en annan historia liksom hans sejour i åttiotalsgruppen Wax som jag tror de flesta har glömt.
Graham Gouldmans låtlista må vara lite kortare än Clint Ballard Jrs, men kvalitén på pärlorna ni fått länkat till här, går inte att ifrågasätta. Vi som aldrig slutar älska den här musiken kan bara ta av oss hatten.
Per
De som fixade låtarna
För några veckor sedan hade Lars vänligheten att här uppmärksamma boken om rockens historia som jag satt ihop. Han gjorde en anmärkning som var alldeles korrekt: Boken uppmärksammar inte särskilt mycket de många bakom artisterna förutan det inte hade blivit någon rockhistoria överhuvudtaget. Visst förekommer managers, skivbolag och t o m någon radiopratare men bara i förbigående.
Som Lars tycker jag att kompositörerna förtjänar uppmärksamhet. I sextiotalsrockens historia har gänget som i New York samlades i den sk Brill Building uppmärksammats välförtjänt. Det var verkligen en låtfabrik som under några gyllene år levererade klassiker på löpande band. På denna blogg hyllades de i november 2010 med anledning av en bra bok:
http://perolarssextiotal.blogg.se/2010/november/
Jerry Leiber och Mike Stoller
Burt Bacharach och Hal David
Neil Sedaka och Howard Greenfield
Barry Mann och Cynthia Weil
Gerry Goffin och Carole King
Doc Pomus och Mort Shuman
Jeff Barry och Ellie Greenwich
Sju par som skrivit SÅ många SÅ bra låtar. Men då de redan uppmärksammats, om än för några år sedan, hoppar vi över de denna gång.
Vi som lyssnade på radion i mitten av sextiotalet noterade inte bara att Lennon-McCartney hade skrivit Beatles hits, eller Nanker-Phelge Stones-låtar eller att vissa Hollieslåtar var signerade R Ransford. De två senare här, som vi vet, pseudonymer för gruppmedlemmar. Det fanns också de som arbetade självständigt och som genom andra grupper lämnade outplånliga spår i vårt musikminne. I dag presenteras en av dessa. Om två veckor en annan.
Om Clint Ballard Jr visste vi inte något då, det enda var att hans namn stod i parentesen med mycket liten stil under namnet på låten på 45-varvaren. Inför det här inlägget kopplar jag upp Wikopedia och får veta att han var amerikan som föddes 1931 och växte upp i Texas. Han skrev musikaler och hade hits redan på femtiotalet.
Men sånt visste vi inte då och kan strunta i nu också. Det var den här musiken som fick namnet Clint Ballard jr att komma in i oss popälskares medvetande:
https://www.youtube.com/watch?v=NvEDAuO-Row
Tänk, antalet grupper som Lars o jag INTE hunnit skriva om under bloggens 8 år känns oändligt. Swinging Blue Jeans var tidiga idoler för mig, ja de spelade faktiskt i Umeå sporthall 1964. Numera har de kommit lite i glömskan men You´re no Good förblir en pärla. Det var också gruppens sista hit i England. Bara vi fans förstod att följa gruppen och köpte den här underbara balladen sommaren 1965.
https://www.youtube.com/watch?v=1Tc4ffIWmSg
Hur It isnt there kunde undvika listorna över världen förblir ett mysterium för mig. Han kunde skriva låtar, denne Clint från Texas!
Nästa You tube-länk är den låt som jag menar minst lika mycket som någon annan, uttrycker ALLT som sextiotalspopen hade när det var som bäst: livsglädjen, optimismen, ungdomligheten. Här med smattrande trumintro, driv i kompet, läckert solo och snygg stämsång. OK det var inte kompositören utan the Hollies som fixade det, men Ballard Jr skrev en snygg melodi, en kraftfull refräng och den härliga texten om att NU har jag, efter att ha varit tämligen nere, äntligen hittar drömtjejen, I´m Alive!
https://www.youtube.com/watch?v=i0KykiHXhB4
Tro mig läsare, en favoritlåt är en favoritlåt är en favoritlåt. Så är det bara.
Listan över Ballards låtverk får en att slicka sig om munnen. Den här har inte blivit så ihågkommen, faktiskt. Men den toppade USA-listan
https://www.youtube.com/watch?v=7RgXQSd9ojA
Jag vet inte riktigt varför Wayne Fontana & the Mindbenders från Manchester har försvunnit från historien som de kort. (Nu anar den kunniga läsaren en koppling till nästa blogginlägg från mig). Här en annan fin sak av Ballard de spelade in
https://www.youtube.com/watch?v=J5Rgl3yczN8
Nej, inlägget måste sluta någon gång och när jag inser att favoritgruppen Zombies är med på den långa listan över band som spelat in Clint Ballard Jr blir sista länken ganska given. Inte en hit men en bra låt, vi spelar bara låtar här på bloggen, det vet du som läser.
https://www.youtube.com/watch?v=SHlj5pjTkLI
Artisterna som spelat in Clint Ballard Jr inkluderar Johnny Burnette, Connie Francis, Ricky Nelson, Louis Prima, Jan & Dean. Ja, ni fattar, Clint Ballard Jr var en av männen som mer än de flesta gjorde sextiotalspopen så underbar. Han avled 2008
Per
Americana part II
I förra veckan skrev jag om Rays både nostalgiska kärlek till USA och den mer realistiska syn han fick när han växte upp och kom att bo i USA. Hans betraktande av hans eget åldrande kom – naturligtvis - också fram. Men albumet innehåller lite mer att kommentera.
”A place in tour heart” är starkt country-influerad med en lite ironisk ton. Den studsar och hoppar och som för tankarna till Kinks senare låtar när de lämnat ”You really got me-riffet” bakom sig. Lika skickligt som Ray tog till sig och bearbetade music-hall-traditionen tar han sig på samma sätt countryn. Jag tycker att man då och då i Kinks tidigare låtar hittar lite blinkningar åt countryn men dessa drunknade i rocken och r&b:n. Det känns nästan som att han har längtat efter att få göra den här låten. Först ett mycket kort rockintro innan han släpper loss hästarna. Undertexten berättar nog en smula om hur det är att lämna hustru och familj på långa turnéer långt hemifrån.
https://www.youtube.com/watch?v=YfBLyjETspc
Men är det någon kvar från Kinks då? Inte mycket faktiskt. Det närmaste man kan komma är kanske ”The man upstairs”/ I heard that beat before” som faktiskt inleds med några kända Kinks-riff men sedan är vi tillbaka i det gungande jazzdoftande beatet igen efter e minut och 38 sekunders talking blues. Det rör sig om två låtar som ligger efter varandra på albumet och som jag första gången jag hörde albumet och jag tycker de hör ihop inte minst beroende av att de handlar om grannar som påverkar hans liv. Han, liksom Nils Ferlin vet hur det kan vara att filosofera över boende i flerfamiljshus. Detta är Nils infall:
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
https://www.youtube.com/watch?v=xNw4G9YQ9kc
https://www.youtube.com/watch?v=bQwbTPZHdJg
Lite rockballad med kärlekstema blir det förstås. Men nu är de testosteronfyllda tonåren lång bort. Nu är det den mogna kärleken som hyllas om än med det ständigt närvarande tvivlet. Både ”I heard that beat before” och ”Wings of fantasy” tror jag ligger nära det självupplevda. Hans privatliv bestod bland annat i tre äktenskap om vilka vi inte vet så mycket om, bortsett från att de säkert utsattes för prövningar med en sådan stjärna som Ray som part.
https://www.youtube.com/watch?v=5g4RzzNOgKw
En farit som håller på att växa fram hos mig i den, som jag inledningsvis i vart fall tyckte, tungfotade bluesen ”Change for change”. Kanske för att texten uppenbarligen är Dylaninspirerad, kanske för de nästan hypnotiska tamburinen långt fram i ljudbilden, kanske för Rays nästan monotona röstläge. Den är inte lika optimistisk som ”The times They are a´changing”, tvärtom andas den nästa uppgivenhet och är nästan lite dystopisk. Ingen frustande framtidstro alls, bara offer för händelserna.
https://www.youtube.com/watch?v=QvgsrxMyhz0
Men det är nästan synd att ta låtarna en och en men jag blev fascinerad av plattan. Men den ska avnjutas som en helhet en höstkväll med regn på tvären och med enda sällskap av en droppe Laphroaig. Eller en vårkväll i maj med en färskpressade apelsinjuice.
Nåja, men bara för jämförelsens skull. Så här låt Ray när det begav sig på sextiotalet.
https://www.youtube.com/watch?v=F4DV-5d6a5g
Nästan så man undrar, eller hur? Vad hände? Ungdom mot äldre? Ljuvt mot bittert? Naivt mot erfaret? Mognad?
Kanske som han själv formulerat det:
”I don't live life, life lives me
Always has, always will
Lars
