Snacka om att sluta på topp!
Vi närmar oss slutet av femtiotalsjubileerna och förbereder oss sextioårsjubileerna, så några ord måste sägas om Abbey Road-albumet som släpptes den 26 september 1969. Deras elfte studioalbum och som jag ser det deras fjärde bästa efter Pepper, Rubber och Revolver. Det är egentligen en smula egendomligt givet att, med ett understatement, stämning inte varit så god under en tid i gruppen. Det var till och med så att George Martin var mycket tveksam till att producera albumet eftersom ”they all seemed to hate each other”. Alla visste att det gemensamma äventyret var över och var på olika sätt på väg mot olika mål, såväl inom musiken som privat.
Ändå blev det så bra. Stämningen på albumet saknar helt den bitterhet som något och ett par år senare skulle manifestera sig mellan John och Paul.
Generöst nog fick Harrison med hela två låtar på LP:n och han tackade för förtroendet genom att leverera två av sina bästa, den makalöst vackra kärlekssången Something och den elegant optimistiska Here comes the sun. Egentligen var det tre låtar eftersom Octopus´s garden som tillskrevs Ringo till melodidelen mest var Harrison. Jag spelar Something för att den är så vacker och bara ackordföljden är rent magisk och genial. Man kan lyssna bara på ackorden i inledningen efter intron och bara njuta: C – Cmaj7- C7 – F.
https://www.youtube.com/watch?v=MZ3Vh8jZFdE
Albumet känns inte som ett koncept-album utan snarare som om de bjöd på alla de spretande musikstilar som var hämtade från deras tidigare karriär. Pauls Oh! Darling brukar beskrivas som Zappa-do-wop men jag tycker snarare den leder tankarna till deras tidigare covers med Harrisons klatschiga gitarr och Pauls Little Richard-ylande.
https://www.youtube.com/watch?v=9BznFjbcBVs
John var totalt sett inne i en av sina lata perioder och hans värld rörde sig huvudsakligen kring Yoko som alltid var närvarande vid hans inspelningar. Drogreferenser är vanliga i texten i Come together som”Jo Jo eyes” och mycket ger intryck av att vara iakttaget ur en tripp och låten blev förstås genast populär som tolkningsobjekt i underground- och universitetskretsar. Men vilken melodi och vilket spel! Lite udda är att den första raden i sången kom att spela roll i myten om Pauls död. Han sas ha omkommit i en bilolycka till följd av svåra skallskador. Därav ”old flat top”. Jag tycker dock inte text och musik harmonierar särskilt bra utan skulle gärna hört en text som mer rimmar med titeln. Jag brukar mentalt koppla ur texten sånär som refrängen när jag lyssnar. John berömde i efterhand Paul för dennes bas- och pianospel, vilket var anmärkningsvärt, givet Johns snålhet med att ge andra erkänsla.
https://www.youtube.com/watch?v=l3SBBWIxGZA
Men John kunde annat också. En av honom signerad och en av världens mest minimalistiska och vackra kärlekssång landade i albumet. Textmässigt är den väl inte någon höjdare. Eller? Har han inte kokat ner kärleken eller förälskelsens i dess djupast och enklaste beståndsdel? Behöver egentligen något mer sägas? Ulf Lundel var ute efter något liknande i Oh la la jag vill ha dig (jättebra försök) men jämfört med Johns text blir Lundells ofokuserad.
https://www.youtube.com/watch?v=tAe2Q_LhY8g
För helhetens skull ska vi väl också lyssna på Ringos bidrag. Det sägs att han fick inspirationen till texten efter att han semestrat på Sardinien med familjen och av en lokal fiskare fått reda på att bläckfiskar samlar stenar och blänkande föremål och bygger ”trädgårdar” på havsbottnen. Låten har country-rötter och jag vill karaktärisera Ringos sång som dyster men munterom du förstår hur jag menar? Faktiskt riktigt bra även om konkurrensen är stenhård på en Beatles-platta.
https://www.youtube.com/watch?v=De1LCQvbqV4
Lars
Buddy Holly – grunden för så mycket
I några inlägg har jag tagit upp den otäcka flygolyckan den 3 februari 1959, ”The day the music died”. Den så klart främsta anledningen till att händelsen är så viktig i berättelsen om rockmusikens historia är förstås att Buddy Holly lämnade jordelivet på ett så dramatiskt sätt, blott 22 år gammal efter en karriär som bara varade ett par år men ändå starkt kom att förändra musikhistorien.
Han föddes den 7 september 1936 som Charles Hardin Holley och växte upp i Lubbock, Texas där han kallades Buddy i plugget. Han var 11 innan han lärde sig spela ett instrument. Det började med piano men storbrorsans gitarr lockade och vid 13 kunde han flera Hank Williams-låtar. Han började tidigt härma Hanks sätt att sjunga med ett lite hickande i rösten, ett kännetecken han skulle behålla och vårda.
1954 formade han duon Buddy and Bob med Bob Montgomery, en skolkamrat. En gång spelade dom före Elvis Presley och den snart blivande King of Rock ´n´Roll bjöds på en guidad tur i Lubbock. Men det var en spelning med Bill Haley som väckte uppmärksamheten som ledde till skivkontrakt. Där stavades hans namn fel till Holly men Buddy lät det vara. Skivbolaget ville inte ha med Bob på kontraktet. Bob accepterade det. Buddy fick ihop ett lokalt kompband, inklusive trummisen Jerry Allison. Broder Larry lånade ut pengar till en Fender Stratocaster. 1956 såg ut att bli ett bra år.
Första singeln, Blue Days, Black Nights blev ingen hit. Men vi måste ju kolla in den.
https://www.youtube.com/watch?v=qJK_RReJl2U
Det spelade in ett par singlar till, inkl en version av That´ll be the Day, men när de också floppade bröts skivkontraktet.
Det visade sig vara ett lyckokast. För när Buddy kämpade vidare kom han i kontakt med Norman Petty som han skulle komma att göra det mesta av sin snart framgångsrika musik med. Petty gav Buddy den musikaliska frihet han behövde för att skapa sin egen stil. Nu hade han en komptrio, the Crickets. Två gitarrer, bas och trummor blev den sättning åtskilliga sextiotalsband skulle följa.
Det blev ett nytt skivkontrakt. Första utgivningen var en nyinspelning av That´ll be the Day. OK, ni kan den utan o innan men ett blogginlägg om Buddy utan den låten fungerar ju bara inte!
https://www.youtube.com/watch?v=eq9FCBatl3A
Första plats på listan kan man kalla rejält genombrott och nu följde en rad singlar som alltjämt tillhör de främsta i pophistoriens kanon. Uppföljaren floppade visserligen men The Beatles gjorde en cover så lik originalet att jag aldrig gillat den som Beatles-låt. Men visst är det en bra låt.
https://www.youtube.com/watch?v=ZcuojSU_hOY
Efter den floppen kom dock revanschen, en låt väl så klassisk som That´ll be the Day. Vi kan aldrig glömma Allisons läckra, stilbildande trumspel på Peggy Sue. 3a på listan.
https://www.youtube.com/watch?v=OUesbTObC9A
Att fylla detta blogginlägg med gobitar är hur enkelt som helst, men du har säkert en samling eller kanske fler LP med Buddy Holly i hyllan. Bara att ta fram och spela! Själv är jag extra svag för den genialt enkla balladen som var baksida till Peggy Sue, Everyday
https://www.youtube.com/watch?v=GMezwtB1oCU
Det blev ett hektiskt 1957 för kvartetten. Det ofta visade inslaget i Ed Sullivans show den 1 december var kronan på verket. Men det hårda arbetet slet och andre gitarristen Neil Sullivan hoppade av. Istället för att dela inkomsterna på fyra tog nu Buddy hälften och de andra fick var sin fjärdedel.
Nu väntade spelningar i Australien och Europa. Samtidigt började Buddy spela med andra musiker och hans förälskelse i Maria Elena, som ledde till bröllop i augusti 1958, förbättrade inte relationen med de gamla kompisarna i Crickets. I slutet av året kom splittringen. Då hade Buddy upptäckt att hans ekonomi var illa skött. Det saknades pengar och när förslaget kom att göra The Winter Dance party kände han sig tvungen att säga ja och satte ihop ett nytt kompband.
Innan dess blev det dock ett sista besök i en skivstudio den 21 oktober 1958. Det ledde till en inspelning som kläddes med stråkar och blev en hit, etta i England.
https://www.youtube.com/watch?v=ygBo9Fmq5l4
It doesn´t Matter Any More. Få titlar känns mer fel. För Buddys musik kom att vara väl så viktig för sextiotalets popmusik som t ex Chuck Berrys. Han visade att en grupp skulle ha två gitarrer, bas och trummor. Han var tidig med att spela in sig själv i stämmor. Hans skrev sina egna låtar och var en duktig gitarrist. Men framförallt låg hans musik i det mellanläge mellan rock och pop som skulle förbli en framgångsformel för musiken i decennier.
Buddys begravdes i Lubbock. Kistan bars av fyra som spelat med Crickets, Phil Everly och Bob Montgomery.
Den 6 februari 2016 gjorde the Crickets, med originaltrummisen Jerry Allison, sin sista spelning. Plats: Clear Lake, Iowa. Onekligen ett bra sätt att markera ett avslut.
Per
Bäst år 1970 - 72.
När Lars o jag firade 10 års bloggande med topplistor blev jag lite ”lurad” av min vän. Han satte upp en LP från 1970 på sin bästalista. Inte vilken som helst utan den bästa live-LPn någonsin, the Who´s Live at Leeds. Snopen fick jag acceptera att jag glömt att i denna blogg definierar vi våra gränser för sextiotalet till 1954 – 72. Hade jag tänkt så det vet jag inte riktigt hur min LP-lista blivit!
Jag har tidigare skrivit om hur sextiotalets sista år blev en ingång till det sjuttiotal som även en sextiotalsfantast måste medge var väl så rikt på fin rockmusik, om än kanske inte lika kul. Så låt mig här presentera de bästa från decenniets tre första år. Eftersom det handlar om tre år, och inte 10 (eller 18) blir det fem LP och fem låtar.
Först LP. Det var ju så att LP-skivan redan hade passerat singeln i försäljning, inte bara i pengar utan i antal för att inte tala om betydelse. 33orna hade blivit en mycket viktigare bärare av ny och spännande musik än 45-orna.
1. Neil Young: After the Goldrush
Bäst?? Nej, jag vet inte det men i mitt hjärta förblir detta den främsta favoriten i hela skivsamlingen. LPn som frälste mig som Young-fan. Jag är det fortfarande och brukar säga att man har en idol när man accepterar även dennes dåliga musik. På senare tid har Neil prövat tålamodet på oss fans rejält. 49 år sedan befäste han här sin hjältestatus med sitt personliga spel på rockare som Southern Man och intensiva röst i ballader som Only Love Can break Your Heart.
https://www.youtube.com/watch?v=364qY0Oz-xs
2. The Who: Who´s Next
Nej, den där live-LPn kommer inte med på topp fem. Här är konkurrensen så himla hård. Men den tuffa kvartetten blir tvåa här med sin bästa LP. Nu hade den vildvuxna energin mognat och arrangemangen var mer genomarbetade. Från första spåret till det sista en fullmogen men samtidigt blytung, aggressiv rock. Just nu kommer jag inte på en annan LP som slutar lika tungt.
https://www.youtube.com/watch?v=SHhrZgojY1Q
3. Rolling Stones: Sticky Fingers
Stones bästa LP någonsin. Bara Wild Horses räcker som motivering men här finns också Brown Sugar och Sway. Snacka om öppningstrio! Sitt nu ner och njut, käre läsare!
https://www.youtube.com/watch?v=UFLJFl7ws_0
4. Led Zeppelin: 4
LPn som inte har ett eget namn har inte bara LÅTEN – se nedan – utan fullblodsrockare som Black Dog och Rock and Roll. En öppning som följs av Battle of Evermore med gästsång av självaste Sandy Denny. Om inte den öppningen var stark kommer den bästa låten därefter.
5. Yes: Close to the Edge
Åter ett mer personligt val. För den kommande punkvägen var den pompösa musiken som influerades av klassisk musik avskyvärd. Men jag föll pladask och njuter fortfarande av de geniala, ursnygga harmonierna och vändningarna. Av LPns tre spår är detta det kortaste, ”bara” 10 minuter!
https://www.youtube.com/watch?v=H-rdL2KkvzY
Ingen enkel lista att få till. Här en liten glimt av konkurrensen: John Lennons två första solo-LP, Doors: Morrison Hotel, Carole King: Tapestry, Joni Mitchel: Blue, Marvin Gaye: What´s Going on, Deep Purple: Made in Japan. Och då kom alltså inte heller Live at Leeds med!!
Låtar
1. Led Zeppelin: Stairway to Heaven
Ofrånkomlig etta. Odödlig. 8 minuter som inleds med snygg gitarrgång. Därefter växer och VÄXER låten för att till slut explodera. Rockmusiken har mycket sällan känts STÖRRE än så här.
https://www.youtube.com/watch?v=D9ioyEvdggk
2. Derek and the Dominoes: Layla
Ännu en lång låt men det går ju att tona den andra delen. Egentligen är det svårt att förklara vad som är bra med Layla. Den har bara ett sånt ofattbart drag med det där riffet i botten.
https://www.youtube.com/watch?v=uSquiIVLhrQ
3. Beatles: Let it Be
Inget känns mer självklart än att en av Beatles 10 bästa låtar måste vara med.
https://www.youtube.com/watch?v=QDYfEBY9NM4
4. Elton John: Your Song
”It´s a little bit funny, this feeling inside”. Hur många gånger har vi inte gnolat de inledningsorden från en nästan unikt hållbar, klassisk låt.
https://www.youtube.com/watch?v=SOUVuviI3pM
5. Rod Stewart: Maggie May
Sällan har väl en inledning varit så snygg och originell? När sedan Roddan tar över med ”Wake up, Maggie” är det bara att hänga med.
https://www.youtube.com/watch?v=EOl7dh7a-6g
Även här finns onekligen konkurrens men dessa fem fick det bli. Har du bättre listor är du välkommen att kommentera!
Per
Ett besök i bokhyllan.
Som bloggare besöker man förstås då och då sina hyllmetrar med litteratur man samlat på sig över åren. Tänkte jag skulle kunna ge lite rekommendationer om, i min värld, livsnödvändig litteratur.
Musikillustrationen slog jag på måfå upp i boken, blundade och pekade. Tiondeplats 20 september 1969. Den hörde man inte igår!
https://www.youtube.com/watch?v=0VpZCaAAhw8
https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg
https://www.oppetarkiv.se/video/2270092
Hågkomster från sextiotalet i bokform vimlar det av, mer eller mindre sanningsenliga. En av de bästa är Bill Wymans berättelse om livet i Rolling Stones och troligen en av de mer trovärdiga eftersom han närmast fanatiskt förde anteckningar över deras turnéliv. Varenda spelning är dokumenterad liksom de framträdanden de gjorde i TV och på film. Intressantast tycker jag är att följa maktkampen mellan Brian Jones och Mick Jagger och Jones tragiska livsöde. Bill är, får man intryck av, helt öppenhjärtig och väjer inte för vare sig det mer kamratliga eller det mer småskurna klimatet inom gruppen. Boken är dessutom välskriven och översättningen riktig bra. Så för den som vill veta mer om Stones är denna bok en nödvändighet. Bill var och är dessutom en av de absolut bästa basisterna från sextiotalets pop-era. Vilket bevisas här där han visar baklyktorna åt Paul McCartney:
https://www.youtube.com/watch?v=0VIrCCL0XqY
En av de mer kända lögnhalsarna (eller med dåligt minne belastad) är John Lennon. Jag har en komplicerad relation till Lennon. Han är extremt svår att skapa sig en bild av hur han var som människa om man inte kan acceptera att han är något av en Jekyll & Hyde-typ, vilket också många som kände honom tyckte. Ena ögonblicket otroligt charmig och lättillgänglig och i nästa rent elak. Han skapade sig också en myt både under Beatles-tiden och efteråt som han tycktes vilja torgföra för att öka förvirringen om hans sanna natur. Denna motsättning kommer också till uttryck i boken John Lennons brev. Hans kärleksfulla, nästan ömsinta relation till släkt och nära vänner kombineras med hans likgiltighet inför sin egen familj, Cynthia och Julian, som han nästan över en dag lämnade. Mot dem var han kall och inte minst snål (ett annat av hans mindre trevliga drag). Men vill du komma Johns natur så nära det går, tror jag det bästa sättet är att läsa hans brevsamling, sammanställd av Hunter Davies. Något ska vi väl spela också. Kanske borde han ha lyssnat noggrannare till sin egen text?
https://www.youtube.com/watch?v=0yU0JuE1jTk
Lars
