perolarssextiotal

Det blir många runor nu. Den bästa hyllningen till Gary och Keith Reid, som också texten, är väl att säga några ord om A Whiter Shade Of Pale, som till skillnad från Gary är odödlig.

 

Tio miljoner sålda singlar. BBC:s mest spelade låt. Mer än tusen covers. Etta i UK, Australien och Canada, till exempel. Dock ej, av någon outgrundlig anledning, i Sverige. Det säger väl något? Man ska inte slösa med uttryck som klassiker, men här är det motiverat.

 

Musiken bygger, som väl alla vet, på Bachs Orkestersvit i D-dur. Den har en svävande, luftig ton som skapar en stämning någonstans mellan vemod och längtan. Hammondorgeln är det instrument som, med framgång, ersätter Bachs orkester. Med bakgrunden i den klassiska musiken hade den stått sig väl som ett textlöst stycke, men det var nog Keiths mystiska text som lyfte den till de höjder den nådde. Många har försökt förstå vad den egentliga handlar om och det finns kanske finns lika många tolkningar som försök. Något kan man väl i vart fall utläsa – och resten får man gissa sig till.

 

Något som förefaller klart är att vad det nu var som hände, gjorde det på en båt. Enligt uppgift på färjan mellan Dover-Calais. Keith själv har sagt att han, på ett party, hörde någon säga om en dam att hon ”turned a whiter shade of pale” och att meningen bara fastnade i hans huvud. Andra påstår att texten handlar om ett fylleslag på färjan vilket slutar i en spritdränkt förförelseakt och att bleknaden är en överkonsumtion. Radions Thomas Nordegren har i ett program påstått att ”cartwheels” är slang för amfetamin. ”The miller told his tale” lär vara en blinkning till mjölnaren i Canterbury Tales. Du ser – texten ger sken av ledtrådar, men de är så många att det är omöjligt att veta vem som leder rätt.

 

Nå det är väl dags att återigen lyssna på låten. Den tycks inte kunna bli sönderspelad.         

 

https://www.youtube.com/watch?v=CJxpKlTID2Q

 

Många betraktar Procul Harum som ett one-hit-wonder band, men inget kan vara felaktigare. Redan uppföljaren, Homburg, som inte nådde samma kultstatus som föregångaren, men som jag är lika förtjust i har samma kvalitét. Samma stämning och de inledande raderna leder nästan till tanken att det är en fortsättning på vad föregångaren låten berättade.

 

”Your multilingual business friend
Has packed her bags and fled
Leaving only ash-filled ashtrays
And the lipsticked unmade bed”

 

De svårtolkade texterna för nästan tankarna till Dylansk mystik som i All Along The Watchtower. Såhär låter Homburg:

 

https://www.youtube.com/watch?v=S-KWrD6p7lo

 

Men allting har förstås en början, liksom ett slut. Garys debutband och debutlåt gjorde ingen större succé. Gruppen hette The Paramounts och Stones var faktiskt stora fans. Deras första skiva var en cover på Poison Ivy och den kom 1963.

 

https://www.youtube.com/watch?v=EJw2RBASTCk

 

Och resten är historia.

 

Lars

 

Äntligen så kommer vårens lyssnarcirkel på Uppsala senioruniversitet igång nästa vecka. Som tidigare kommer jag att inför de sex träffarna skriva här om den artist eller grupp som är aktuell. Nu handlar det om den särskilda scen som präglades av den sk hippiekulturen och som hade främst inflytande på den amerikanska västkusten från 1966 och framåt. Den legendariska Woodstockfestivalen 1969 var på sitt sätt en kulmen. Kulturen fanns kvar men det musikaliska inflytandet försvann bland allt annat som hände på 70-talet.

 

1967 brukar kallas The Summer of Love. Långt hår, både på killar och tjejer, oblygt drogbruk och färgglada kläder var kännetecken. Rörelsen handlade om droger, kritik mot Vietnamkriget och en friare syn på sex. Det fanns en dröm att hoppa av – ”drop out”, eller som LSD-förespråkaren Timothy Leary mässade: ”Turn on, tune in, drop out”.

 

Scott McKenzie kom 4a på listan med en låt som beskrev det hela. Länkens bilder ger lite av hippiekulturen. Tyvärr i svartvitt, dock.

 

San Francisco - Scott McKenzie - YouTube

 

Låten skrevs av John Phillips, ledaren för Mamas & Papas. Den kvartetten var också en av de många aktörerna på denna scen så här måste vi ju länka till deras STORA låt.

 

The Mamas & the Papas - California Dreamin' - YouTube

 

På den här scenen spelade åtskilliga band vars musik hade olika influenser. Ett gemensamt drag för många var en nervös, intensiv musik. Kanske en bakgrund var Vietnamkriget och protesterna mot det. USA har aldrig haft obligatorisk värnplikt men nu tvånginkallades tusentals ungdomar. Denna laddade stämning reflekterades i en delvis hårdare, men också mer sökande musik.

 

Grateful Dead räknas bland de verkligt stora banden i amerikansk rockhistoria. I början var de något av ett husband vid de första s.k. tripptesterna i Kalifornien. Där lät Ken Kesey, författaren till Gökboet, deltagarnas sinnen flöda fritt under påverkan av LSD. Här blandades konst, ljusshower och film med musik och långa monologer. Gränsen mellan åskådare och uppträdande var inte alltid tydlig.

 

Gruppens ledare var Jerry Garcia som avled 1995 vilket blev gruppens slut. Då hade de spelat live för fler besökare än något annat band i USA. Någon har räknat ut att de spelade 2318 konserter på 30 år. Jag länkar till en låt som i en 23-minutersversion dominerande den legendariska dubbel-LPn Live Dead 1970. Här den mer behändiga singelversionen. Lite flummig kan man väl säga!

 

Dark Star (2015 Remaster) - YouTube

 

Jefferson Airplane var en stor attraktion på många festivaler ända in på 70-talet. Sångerskan Grace Slick hade bra röst framför ett lite rufsigt komp. "Kontrollerad desperation" är en fyndig etikett på deras musik.’Somebody to Love’ är klassiker.

 

Somebody to Love - YouTube  

 

Vid sidan av dessa fanns det flera som gjorde scenen spännande. Quicksilver Messenger Service, It's a Beautiful Day, Moby Grape, Canned Heat, Love, Buffalo Springfield och Santana, för nu bara nämna några. Hmm, ett ganska imponerande gäng, eller hur?

 

Självklart påverkades även den brittiska scenen. Omslaget till Sgt Pepper och de fyra Beatles-medlemmarnas sätt av klä och behåra sig är ett tydligt exempel. Pink Floyd slog igenom som ett psykeliskt band med egen ljusshow. Traffics genombrott ’Paper Sun’ är ett annat exempel på psykedelisk musik liksom Donovans stora hit ’Sunshine Superman’.

 

En central del av hippiekulturen var popfestivalerna. Den första var i Monterey, utanför Los Angeles, i juni 1967. Woodstockfestivalen 15-17 augusti 1969 är rockhistoriens mest omtalade happening över huvud taget. Om den skrev både Lars och jag 2019 vid 50-årsjubiléet. Klicka på raden till höger, augusti 2019. Här en kortversion.

 

400 000 är den vanligaste uppskattningen av publikmängden. Totalt spelade 30 artister eller grupper. Santana, Joe Cocker och Ten Years After fick sina genombrott. Vi som inte var där fick se en långfilm som visades på biografer över världen. Den och de återkommande skivutgivningarna är grunden för festivalens historiska status. Två album, en trippel och en dubbel, gavs ut och blev för oss långt därifrån ett manifest i skivsamlingen över det spännande som hände i USA. När minnet av festivalen fyllde 50 år kunde de lyckliga 1.969 som var snabbast byta ca 1.000 dollar mot en rejäl låda med 38 CD som återger ALLT som spelades på festivalen. Klart att man valde just den begränsningen av upplagan!

 

I Europa var Isle of Wight 1969 den mest kända festivalen. Festivalkulturen fortsatte in på 70-talet. Den största publik­mässigt, med över 600 000 besökare, var i Watkins Glen 1973. Självklart måste vi ha i alla fall EN länk från Woodstock med bild och musik. Tror att det mest klassiska är Jimi Hendrix instrumentala version av den amerikanska nationalsången. Någon skrev att den här skruvade versionen var en större protest mot Vietnamkriget än någonting annat.

 

Jimi Hendrix - National Anthem U.S.A (Woodstock 1969) - YouTube

 

Den här kulturen var en färggrann kulmen på 60-talets resa mot större respekt för ungdomen. Ja, vi kan nog säga en bättre demokrati i stora delar av världen. Lägg till detta härlig musik som kommer att leva länge och vi kan bara känna varm tacksamhet.

Per

Inget är roligare än att röja runt i en samling låtar av bästa kvalité. Hur många inlägg vi gjort om Beatles i olika varianter – skivor, medlemmar etc. – har vi tappat räkningen på. Det kan helt enkelt aldrig bli för mycket Beatles.

 

Beatles släppte 210 låtar på skiva fram till 1970. Dussintals kan kallas klassiker, en handfull är, ärligt talat, ganska dåliga och resten riktigt bra. Inget namn i pophistorien kan matcha den genomsnittliga kvalitén!

 

Men: Vilka är de tre bästa? En given utmaning för oss som skriver denna blogg!

 

Vi börjar med Pers topp-3:

 

1.      Penny Lane

Jo, den låten är bäst i en ofattbart hård konkurrens. Efter ett par år struntade gruppen i Merseybeatpopen begränsningar. In med orkester och fram för musik som tilltalar alla åldrar! Snyggare arrad poplåt är svår att finna. Underbar melodi och personlig text.  

 

Penny Lane (Remastered 2009) - YouTube

 

2.      She Loves You

Att Beatles 1963 erövrade tonårsvärldens hjärtan begriper man direkt när man hör denna låt. Kan något bli mer positivt än 3 x Yeah?! Drivet i gitarrerna, trummorna för att inte tala om sången är underbart.

 

She Loves You (Remastered 2009) - YouTube

 

3.      Ticket to Ride

Ett drygt år efter She Loves you hade gruppen och producenten George Martin förfinat sin studiokompetens. Soundet växer med malande gitarrer och trumspel. John sjunger som den bäste i världen. Popmusikens kvalite lyfter

 

Ticket To Ride (Remastered 2015) - YouTube

 

Och så Lars, med samma vånda som Per inför detta inlägg. För tillfället (Panta rei) så ser min lista ut såhär:

 

Paul var kanske den bäste balladsnickraren, men när John släppte fram sin mjuka sida visade han baklyktorna för Paul. Texten är så smart och melodin klarar balansen fint mellan ballad och pekoral.

 

1.      Girl

 

https://www.youtube.com/watch?v=-8l3ntDR_lI

 

Men Paul kunde förstås också. Denna var, enligt uppgift, skriven i sömnen, liksom Keith skrev riffet till I can´t get no satisfaktion. Men Keith var förstås skitfull. Det var inte Paul och kanske blev den därför lite mildare? Och baserad på Bach. Texten är så rörande.

 

2.      Blackbird

 

https://www.youtube.com/watch?v=aHsk8MWF7N8

 

Någon rocklåt vill jag förstås också ha med. Ett perfekt samarbete mellan Paul och John när John föreslog ett byte i texten från ”She was just seventeen, never been a beuty queen” till det lite saltare ”She was just seventeen, you know what I mean”. En perfekt rocklåt.

 

3.       I saw her standing there

 

https://www.youtube.com/watch?v=mwBdWVTR-o8

 

Lars o Per

 

 

 

 

 

 

Ibland tar jag till olika temata i mina inlägg, något som den trogne läsaren säkert noterat. Denna veckas inlägg kretsar kring skrattet. En del säkert konstruerade och en del säkert äkta och något som jag inte är riktigt säker på.

 

En låt som jag är ganska säker på har ett äkta skratt är den då Beach Boys förtvivlat försöker hitta en vettig avslutning på låten och då drar det iväg ordentligt. Vi får vänta till slutet, men det är det väl värt? Och medge att det är smittande!

 

https://www.youtube.com/watch?v=SWwBNSP5B34

 

Här är en grupp som gjorde det inledande skrattet till något av ett kännemärke. Det är inte bara i den här låten som det återfinns, utan också i Point Panic. The Surfaris var på många sätt en lättsam grupp över huvud taget. Här kommer deras största hit. Jodå, med skratt. Och i högt tonläge.

 

https://www.youtube.com/watch?v=p13yZAjhU0M

 

Jag har alltid undrat över denna skrattfyllda låt. Är det på allvar eller spelar Elvis oss ett spratt? Å andra sidan kan jag nästan förstå honom när en doa går i spinn. Men man ser viss tvekan i publiken, men låten har blivit ikonisk.

 

https://www.youtube.com/watch?v=8oK0Wl7_MXk

 

I nästa låta har också skrattet en framträdande roll, om än på gränsen till, ja över, det hysteriska. Baksidan på singeln var samma låt fast baklänges. Galet? Ja, i alla bemärkelser. Låten fick ett svar genom Josephine XV där hon deklarera att hon är glad över att de tog iväg honom. Då vet du vilken det är, väl?

 

https://www.youtube.com/watch?v=hnzHtm1jhL4

 

Lite allvar får väl ändå också smita in i denna glada katalog. Men har man en miljonsäljare som heter Laughing. Länge sedan du hörde den, väl? Det är nästan en Göteborgsvits när jag frågar vilka du gissar det är.

 

https://www.youtube.com/watch?v=5MyeHH5uJzY  

 

Avslutningsvis en låt, numera sällan hörd, där artisten själv inte står för skratten. Det gör istället publiken och kanske du? För min del var det ett glatt återhörande. Hoppas det är det för dig också.

 

https://www.youtube.com/watch?v=B3kDy6b7UwA

 

Lars