perolarssextiotal

Mitt förra inlägg handlade om långa episka låtar. Ofta med många och knepiga ackord.

Så jag säger bara - Gud välsigne Chuck Berry!

När vi de tidiga tonåren tjatat oss till vår första, begagnade, akustiska gitarr och satte oss ner för att forma de första trevande ackorden var singersongwriters som Chucken en välsignelse. Här slösades inte med ackorden. Tre räckte nästan jämt för att hjälpligt, jag stryker under hjälpligt, ackompanjera den spruckna tonårsröstens fåfänga försök att återge bluesartistens djupa stämma. Ett öppet E – piece of cake! Ett öppet A – också en bit kaka! Det enda som ställde till problem var det öppna H7 som skulle runda av triaden. Men till slut gick också det och därmed var man hjälpligt rustad för att ta sig an en stor del av sextiotalspopens katalog. Först något senare och då med en hyfsad Fender-kopia insåg man problemen med att lira på samma sätt som Chucken. Hans sätt att behandla dom där tre ynka ackorden krävde mer övning än de tillsmugna stunderna mellan skola, läxor, fotboll, mopeden och tjejer gav utrymme för. Men trots den virtuositet han visade så tog det inte gadden ur oss – det trogna gitarristgäng som gång på gång lyssnade genom plattorna och skrev ner ackordföljderna som vi trodde oss höra dem och sedan skred till verket med att imponera på vår omgivning. Omgivningen bestod av kompisar, flickvänner och totalt oförstående föräldrar som inte kunde förstå att man totalt ignorerade de dyrbara pianolektioner som bestods för att istället troget spela ”negermusik” (jo, det kunde heta så på den tiden) på gitarr.

Tre ackord. Till outsinlig glädjer för oss. Fast vi aldrig skulle bli sådana ekvilibrister som Chucken själv. Förstås.

Ja, du kan ju försöka gör efter det här själv. Men det är egentligen bara tre ackord det handlar om för en finnig tonåring.

http://www.youtube.com/watch?v=6ofD9t_sULM

Vägen låg därmed öppen. Med dessa tre ackord i sin hand kunde man snart, återigen hjälpligt, återge sin favoritmusik för dennna ibland uppskattande, ibland oförstående publik.

Men sedan hände det – balladsuget kom. Dom lite rockigare låtarna besvärades oftast inte av några onödiga ackord, men så fort du närmade dig en ballad var du nästan rökt direkt. I dessa hade någon illvillig kompositör stoppat in ett mollackord. Då var rockfesten slut och det var bara att återigen, med blödande fingertoppar, ta sig an nästa prövning – barréackordet. Du vet ett sådant när man lägger hela pekfingret över greppbrädan och formar ackordet med resten av fingrarna. Det är nästan omöjligt att få ihop en vettig ballad med bara öppna ackord. Men jag var bara tvungen att lära mig spela Richie Valens tolkning av Donna. Och då krävdes ett förbannat F i min tolkning. Barré. Låter såhär:

 http://www.youtube.com/watch?v=CHPBObnlmuk

Sådär – C-Am-F-G och du är redo för mollballaden.

Så – innan detta inlägg förlorar sig helt i amatörgitarristens klagan – Ett par riktigt korta! Och bra!

Hippy hippy shake med Swinging blue jeans

No paricular place to go med och av Chucken

Och

Tribute till Byddy Holly jag är ganska förjust I Hep Stars tolkning fast då måste du in med det välsignade moll-ackordet.

Keep rocking

Lars

Så här innan året hunnit bli alltför långt gånget kan det vara läge att uttrycka lite förhoppningar för vad som ska hända. Jag skippar konserterna. Det vore kul om Paul McCartney kom till Stockholm eller Stones eller Who men det är ju ganska triviala önskningar.

Nej, jag vill ha fler och bra boxar, boxar, BOXAR! Det finns få saker som får en att känna sig så rik och lyxig som när man triumfatorisk kommer hem med en rejäl, och gärna snygg, låda under armen fylld av mysig musik.

Det har kommit en hel del boxar under åren men tro inte att jag är nöjd. Det finns ganska många boxar man kan tänka sig som resp skivbolag ännu inte levererat. Här en önskelista.

Vi måste så klart få den kompletta Buddy Holly-lådan. Tidigare kom en rejäl låda med allt som Hank Williams gjort på 10 cd. Bara 2 innehöll skivinspelningar. Resten var demos, radioinspelniongar etc. Holly levde bara två år på topp så hans samlade produktion borde inte ta större plats. Varför inte med en bonus-CD med några av de bästa covers som gjorts på hans låtar. Inklusive Beatles och Hollies så klart!

Det har kommit en suveränt fin samling på Everly Brothers, 2 cd med 50 låtar. Ändå skulle jag vilja ha en bra box med åtminstone 4 cd som ger det bästa med duon. Inte minst gjorde de ju inspelningar på 60-talet som är svåra att hitta för den som inte samlar riktigt aktivt. De, och Holly, var enorma förebilder för Beatles, aldrig att glömma.

På tal om Beatles önskar jag Merseybeatboxen. Liverpool hade Beatles, Searchers, Gerry & the Pacemakers, Swinging blue jeans och några till man minns och har skivor med. Men flera andra band spelade in singlar utan att slå. Framförallt hade dessa grupper ett i mycket gemensamt sound som motiverar en samlande box med gruppernas bästa låtar. Ett par Beatles-låtar får gärna vara med och piffa upp boxen.

I höstas kom en ny Woodstock-box. Men det är åratal sedan det kom en Monterey-box. Den kan ju återutges (jag saknar den!) eller så gör man ett nytt försök att boxa denna festival som var två år före Woodstock och hippieerans första stora samlingspunkt. Inte bara Hendrix och Who spelade där utan även Joplin, Mamas and Papas, Buffalo Springfield och många fler av tidens stora.

På tal om hippieran undrar jag om en box som återger Jefferson Airplane komplett skulle behöva särskilt många cd. Bra musik skulle det vara hur som helst. Det finns många namn från sextiotalet som verkar ha försvunnit oförtjänt i historien. Jefferson Airplane är ett exempel. OK, det instrumentala samspelet var inte alltid slipat men Grace Slick var en härlig sångerska. Somebody to love, vilken låt!

Inlägget gör ett mellanspel i hemlandet: Boxen Swedish instrumentals måste ju fram! Låtarna var korta så 4 cd borde räcka bra. En cd med det bästa av Spotnicks, en drygt halv cd med Violents, sedan allt intrumentalt Shanes gjorde (10 toppenlåtar). Streaplers och många andra kommer också att få plats. Sedan vore det kul om t ex alla vokala låtar som kom på tio-i-topp med den sk popbandsvågen (Hep Stars, Tages etc) kunde dras ihop i en och samma låda. Har inte räknat hur många låtar det blir men för många blir det inte!

Åter tll England: En bra box med Pink Floyd kommer att domineras av annat än 60-tal men bra musik blir det hur som helst. Om mitt inlägg lite halkar bortanför 1970 kan ju nämnas att vi fortfarande inte sett den definitiva boxen med vare sig Bruce Springsteen eller Madonna. Eller Prince för att ta ett namn som känns än mer angeläget.

Tillbaka till sextiotalet: varför inte den kompletta Small Faces-lådan? En självklarhet vid första eftertanke. Och varför inte den riktiga Animals-boxen där vi inte vara får allt med den första gruppen utan även det som Eric Burdon gjorde med sitt nya Animals i USA.

Vi kan sluta här. För denna gång. Leonard Cohen. Joni Mitchel. Den här artikeln skulle kunna hålla på länge. Boxar är något att längta efter när de inte finns. Att tråna efter i skivaffärens fönster när de kommit och man funderar över statusen på bankkontot. Att berusas av när man äntligen blir dess ägare. Att ge skivhyllan en adekvat status av rikedom och prakt.

Om någon läsare känner någon på ett skivbolag kan du väl tipsa om det här inlägget. Snälla!

Per

För den som läste mitt senaste inlägg där bland annat Bobby Gentry´s Ode to Billy Joe nämndes kan lyssna till Dylans lite sura parafras på låten här. Jag tycker den är både elak och platt och kanske - inte uteslutet om man studerat Dylan - bottnande i avunsjuka över Gentry´s fascinerande ballad. Dylans kommentar finns på Basement tapes från 1967.

http://www.youtube.com/watch?v=D15uhE3aFd8

Lars

Då och då har jag på bloggen berört hur mångfacetterad sextiotalsmusiken är. Den innehåller många stilar och genrer. Populärmusiken har väl förresten aldrig på ett motsvarande sätt gått igenom en sådan utveckling som under sextiotalet. Från den lättillgängliga rocken från slutet av femtiotalet (ja, jag är ingen puritan – det musikalsiska sextiotalet sträckte sig i min värld från mitten av femtiotalet till tidigt sjuttiotal) till den psykedeliska popen och den av Beatles utvecklade symfoniska koncept - popen. Texterna spelar förstås en viktig roll i denna utveckling. Och oavsett om det rörde sig om långa berättande texter eller om närmast nonsenslyrik så kunde det bli hur bra som helst. Så nu följer två inlägg som behandlar dessa ytterligheter. Idag den episka texten.

 Här finns många bra exempel men jag skall begränsa mig till tre låtar som jag tycker har det lilla extra som på lite olika sätt fångar mig.

Först Animals med ”The story of Bo Diddley”.  Låten I sig är en parafras på Diddley´s egen musik och beskriver på ett personligt sätt både dennes karriär och avslutas med en meta - sektion som beskriver hur Diddley tillsammans med sin syster och en av sina musiker besöker en spelning med Animals och den korta och mycket kärnfulla konversation som följer. Eric ger också lite slängar till sina engelska kollegor i pop-branschen. Distanserat, kul o väldigt bra och jag undrar alltid hur sann biten om mötet är. Här kommer den:

 http://www.youtube.com/watch?v=swPzNFxsghc 

Och så en låt som fortfarande, efter tusentals lyssningar, ger mig rysningar. Redan de inledande ackorden förflyttar mig ner till sydstaternas svettiga värme. Den stumhet och ytlighet som präglar middagskonversationen där man undviker eller inte bryr sig om den tragiska händelsen vid Tallahatchie Bridge understryks också av videon. Nästan lite spökligt. Och så texten! Gåtan om vilken relation jaget i sången har till Billy Joe framgår inte mer än antydningsvis. Och vad var det dom kastade från bron!? Nästan lite obehagligt men fantasieggande. Det har spekulerats livligt om det är en självbiografisk berättelse av Bobbie Gentry. Låten har emellertid för alltid etsat sig in i mitt musikaliska minne. Hoppas du gillar den.

http://www.youtube.com/watch?v=CZt5Q-u4crc

Höjdpunkten får emellertid bli ”Road to Cairo” med Julie Driscoll med Brian Auger på orgel. Bägge är ju skickliga jazzmusiker och det framgår inte minst här. Gruppen de bildade, Trinity, är väl mest känd för sin tolkning av Dylan´s ”This wheel´s on fire” men jag menar att denna låt är juvelen i kronan. Texten är lite mystisk och nästan magisk. Vem är hon och var har hon varit? Varför reste hon från sina barn? Varför hoppar hon har liften strax innan hon kommer fram och säjer att hon skall gå siste biten? Tänker hon verkligen återvända eller sviker modet?

Den musikaliska avslutningen är minst sagt magnifik. Julies röst slingrar sig förföriskt runt Brians orgelspel och slutar i ett nästan orgiastiskt crescendo. Lyssna själv.

http://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw

Nästa gång jag skriver blir det nonsens och högst tre ackord. Men bra då också!

Lars  

I dag - den 8 januari - för exakt 75 år sedan föddes Elvis Aron Presley i Tupalo, Mississippi. 21 år senare skulle han få sitt nationella genombrott med Heartbreak hotel. Därmed fick den då alldeles nya rockmusiken sin första stora idol. Elvis skulle inte leva mer än ytterligare 21 år men det han åstadkom under den tiden var något som idag, 33 år senare, hyllas och beundras över världen på ett sätt ingen kunde ana när han levde.

Han sålde ca 300 miljoner skivor under sin livstid men har sålt mer än det dubbla därefter. Antalet hyllningsshower och artister som försöker efterlikna honom kan ingen hålla räkningen på. Bara i Uppsala kan vi glädjas åt Kent Wennman som i många år givit suveräna shower med Elvis musik.

Fram till han åkte in i lumpen 1958 toppade Elvis USA-listan i 56 veckor, alltså mer än ett år. Av rockens andra tidiga stjärnor var det bara Bill Haley och Buddy Holly som överhuvudtaget nådde förstaplatsen, och då med bara en låt var. Det om något illustrerar hans betydelse för rockens genombrott.

Men han var inte bara viktig på skiva. Hans scenshower var banbrytande med ett energiskt, ungdomligt uttryck som var helt nytt. Elvis blev en idol som orsakade hysterier ingen hade varit med om tidigare. Att tusentals skrek "I love you" på showerna påverkade säkert många unga grabbars val att satsa på rocken. John Lennon, Elton John och Buddy Holly är bara tre av dom som sagt att Elvis var avgörande för dom. Utan Elvis, inget Beatles, är en tanke att suga på för oss sextiotalister.

Men framförallt var han historiens bästa sångare, alla kategorier. OK, det är mitt eget påstående men många håller med och jag vågar påstå att jag hört det mesta och vet skillnaden mellan en bra sångare, en fantastisk sångare och Elvis som är så bra att orden liksom inte räcker till riktigt.

Elvis kunde sjunga precis allt och få det rätt. Rock, country, gospel, blues, religiösa sånger, schlager. Han skrev inte en textrad eller komponerade en enda ton, men hans sätt att ta sig an en sång var unikt. Han fick alltid låten att låta som en typisk Elvis-låt. Det förklarar att såpass få av hans mest kända låtar spelats in av andra artister - hans version må ha varit den första men också den slutgiltiga.

Eftersom denna blogg fokuserar på 60-talet ska i ärlighetens namn sägas att det decenniet inte var så bra för Elvis. Han började visserligen med en storsäljare, men It´s now or never förblir en schlagerlåt i mina öron. Det var ju också så att Elvis medvetet ville nå en äldre, och köpstarkare publik.

Han stod inte på scenen hela 7 år under sextiotalet för att hinna göra över 30 filmer. Men när han väl kom tillbaka 1968 med sin julshow gjorde han det med besked. I vevan gjorde han också härliga LPn In Memphis och sin av många betraktad som allra bästa låt, Suspicious minds.

Därefter blev det ett 70-tal med över 1.000 shower i Las Vegas-stil. Inte direkt ungdomsmusik i tidens anda men föreställningar som visade en enastående artist och entertainer. Tack o lov finns det många inspelningar som vi idag och framöver kan njuta av.

Oavsett hans 60-tal är Elvis en artist som alla musikfans måste hylla. I min bok är han rockhistoriens näst störste (efter Beatles). Han bar rockens genombrott. Han visade hur rockmusik skulle sjungas och scengestaltas. Han efterlämnade en katalog med tjogtals av låtpärlor som kommer att älskas i generationer framöver.

Vilken var bäst, förresten? Kanske en dum fråga för då skulle ju de andra pärlorna inte vara riktigt lika bra. Fraseringen i Heartbreak hotel är oöverträffad. Svänget i Don´t be Cruel otroligt. Men visst är väl ändå Jailhouse rock den TOTALA rocklåten?

GRATTIS Elvis och tack för att du fanns.

Per

Grattis på födelsedagen! Ja, sextiotalet alltså. Livets middagshöjd kallades det förr i tiden. Numer är det väl lite mindre dramatiskt men en viss mognad får väl ändå en femtioåring anses besitta. Och i detta fall en särdeles vital sådan. Inte bara lever den med oss som upplevde den live så att säga, utan den återupptäcks hela tiden av nya generationer. Till detta skall läggas att varje skval-kanal med självrespekt håller sig åtminstone med ett minimum av dagligen spelade klassiker från detta årtionde. Som sagt en vital femtioåring. Men varför? Sjuttiotals-proggen och punken har ju inte alls visat samma överlevnadsförmåga. Hårdrocken kan man väl lyfta lite på kepsen för men har ju aldrig nått samma folkkära bredd. Synten skall vi inte ens nämna i detta sammanhang. Och vad var nittiotalet egentligen? Enstaka stjärnor från de senaste decennierna lyser väl klart som Madonna och tja, vem mer…..? Michael Jackson var ju en sextiotalsartist. Nej, ska man fylla Ullevi krävs det Rolling Stones eller Bruce (en annan sextiotalsartist).

Vad var det då som var så speciellt med musiken från sextiotalet?

Ett svar är väl att den var så mångfacetterad. Om man ser på utvecklingen från lättsam Twist och schlagerpop från decenniets början till den psykedeliska popen och Zappa vid slutet så finns det väl nästan något för alla. Och i ärlighetens namn skall väl sägas att det är rätt sällan man hör Vanilla Fudge eller Zappa i P4.

Jag märker redan här det omöjliga för mig att skriva ett vettigt blogginlägg på dettas tema. Det finns för många stickspår. Vad innehåller egentligen ordet ”sextiotalsmusik” som jag så vidlyftigt använder mig av. Per och jag har då och då försökt reda ut begreppen ”rock” och ”pop” och hur de förhåller sig till varandra och nästan genast blir diskussionen nära nog metafysisk. Många har gjort försök att analysera sextiotalspopens olika riktningar men just nu kan jag faktiskt inte komma på någon riktigt, riktigt bra. Kanske får Per o jag ta tag i den frågan någon gång här på bloggen.

Något måste ändå sägas om Lennon - McCartney. Deras genialitet kan nog inte överskattas. Det är svårt, eller hur, att tänka sig ett sextiotal utan Beatles? Jag är ingen vän av kontrafaktisk historieskrivning men ett sextiotal utan Beatles skulle väl vara …. ja, väldigt annorlunda. Eller hur?

Nåja, nu ska du inte – Sextiotalet – låta detta kantiga och ofullgångna blogginlägg störa festen. På med party - hatten och än en gång Grattis!

Och så lite musik: http://www.youtube.com/watch?v=glNjsOHiBYs&feature=PlayList&p=BCFD0A67A1DADD4C&playnext=1&playnext_from=PL&index=1

Lars