perolarssextiotal

Lyssnade av dubbel-Lp:n The Beatles häromdagen och förvånades som vanligt över den varierande kvalitéten på låtarna. Men jag lyssnade lite mer noga och med hörlurar än jag brukade och hittade en del saker som jag inte märkt tidigare. Så är det ofta med Beatles musik för mig. En låt som lämnat mig ganska sval tidigare blev tydligare efter ett par omlyssningar. Happiness is a warm gun har jag ofta gått förbi utan närmare reflexion, men när jag, styrkt av en droppe Laphroaig, hört den ett par gånger så slogs jag av dess komplexitet. Den är verkligen mörk, till och med för att vara John. Börjar lite folkmusik-artat, går över i lite blues-anstrykning och närmar sig sedan ren rock. Märkligt nog blev den förbjuden av BBC eftersom man där ansåg att det fanns tydliga sex-anspelningar som jag emellertid missade. Titelinspirationen sägs vara en annons för American National Rifle Association som ha reagerade mot, med typ ”Ett varmt vapen – det tyder ju på att man just skjutit någon?”. Som vanligt mystifierar John oss men fick mig att fundera över vad det finns för låtar med vapen i texten?

https://www.youtube.com/watch?v=vdvnOH060Qg

Av lite äldre datum är denna, där huvudpersonen tvingas till äktenskap. Ett högt pris för ett utomäktenskapligt äventyr. Han försökte fly stan men flickans mamma jagade ikapp honom och hennes pappa övervakade giftermålet med en, gissar jag, laddad dubbelpipig hagelbössa. Händelser som dessa var tydligen inte så ovanliga så att numera omfattar begreppet shotgun wedding de flesta tvångsäktenskap. 1965 kom låten och det är upphovsmannen som sjunger.

https://www.youtube.com/watch?v=bkVLhZklVdc

Den fridfulle Cat Stevens som senare konverterade till den lika fridfulla muslimska riktningen Sufismen under namnet Yusuf Islam, hade i vart fall i mitten av sextiotalet en tuffare sida. I dagens dystra omvärld med skjutningar av alla slag är sången närmast profetisk. Eller vad sägs om dessa textrader:

”I'm gonna get me a gun
And all those people who put me down
You better get ready to run”

Den nådde högt på engelska listan och på en senare utgåva på CD av hans album Matthew And Son kom den med som ett bonusspår.

https://www.youtube.com/watch?v=IIHhuhwwnsE

1961 fick han välja mellan fängelse och armén, så han tog värvning och hamnade inte varsomhelst utan i den legendariska 101:st Airborne division. Han skrev på för tre år, men var ute igen efter drygt ett. Skälen till detta är höljda i myternas dimma men det florerar rykten både om homosexuella tendenser och att han var en allmänt usel soldat. Hur det är än är med den saken så uppförde han Machine gun på Filmore East där han härmade slagfältets ljud med en dedikation:  ”To all the troops fighting in Harlem, Chicago and, oh yes, Vietnam.” Så typiskt Hendrix!

https://www.youtube.com/watch?v=W-M16K6UlQg&list=PL-uuGx_W4lSBZvaJnxDpMsglS_M8JbHuT

Jag har avstått från alla Western-filmer och serier. Kanske kommer jag tillbaka till dem.

Lars

Med tiden har det blivit mer sällan anledning att i denna blogg uppmärksamma nya skivsläpp. Ny musik kommer sällan från våra åldrade idoler. Det är väl också så att nästan alla spännande artister från den epok vi koncentrerar oss på har de senaste 30 åren släppt så många samlingar och återutgivningar så det intressanta kommer allt mer sällan. Men det händer ännu och här vill jag uppmärksamma två aktuella släpp som – självklart! – landat i min CD-hylla.

De senaste 30 åren har Bob Dylan släppt hela 15 numrerade arkivrensningar från sin makalöst långa och spännande bana. Den suveräna Bootleg series. Genomtänkta och snygga utgåvor, mums för oss samlare!

Jag vet inte varför ”Bob Dylan 1970” inte fått nummer 16. Den verkar vara i högsta grad officiell.  Intressant och i högsta grad rekommendabel för oss som vill ha vår Dylan-samling så komplett som möjligt. På 3 CD får vi inspelningar gjorda vid 10 sessions mars – augusti 1970. Flera låtar kom samma år på den legendariska (den var ju så usel!) Self Portrait, 4 månader senare på New Morning eller 2013 I 13e upplagen av Bootleg series.

Detta gränsar onekligen mot överkurs men den som önskar drygt tre timmars spelglädje med Dylan i bästa form blir belönad. 7 låtar är nedslag i hans tidigare utgivning. Vi får gamla popklassiker som All I Have to do is Dream och Cupid. För att inte tala om den här klassikern

(582) George Harrison & Bob Dylan - Yesterday (1970) - YouTube

Totalt 74 spår och 50 låtar. Av dubbletterna kan nämnas att vi får 7 spår med Sign on the Window resp If not for you och 5 av Went to See the Gypsy. Kan verka lite tjatigt men det är kul att höra experimenten med olika tempo och arr.

Med sig har han ett par gäng som hänger med i de ofta spontana tagningarna. Mest intressant är att George Harrison medverkar. Omslaget skriver att detta är allt han spelade in med Bob. Det kan vara sant. På totalt 9 låtar kan vi höra hans snygga gitarrlicks och ibland en lite trevande andrastämma. Själv undrar jag över omslagets redovisning. Ovan länk har med Harrison men enligt CD-omslaget inte. George insats är överlag ganska blygsam men versionen av I Don´t Believe You har snygga licks.

Som sagt, en överkurs för den vanlige lyssnaren. Men en Bob som sjunger med frenesi som här är ju alltid hörvärd.

Den frågan ställde jag mig efter att ha läst om den nyutkomna boken Staffan & Beatles skriven av den dubble vinnaren av tiotusenkronorsfrågan i just ämnet The Beatles och eftertänksamt betraktat min bokhylla. Jag är glad över att jag bestämde mig för att det behövdes.

Jag kände förstås till Staffan Olander, inte minst från hans bok Piraterna på Öresund vi minns Radio Syd – Skånes egna radio, men karln är ju något av en renässansperson. Författare, piratradioutvecklare, radiopratare 1973-2019, kompositör, skivbolagsdirektör och tekniskt geni samtidigt som han gjorde en framgångsrik karriär inom banken. Till det var han medarrangör till många hyllningskonserter och utställningar till och om Beatles. Här träffar han Cynthia vid ett av dessa tillfällen.

https://www.youtube.com/watch?v=XVBZ4Kgotzo

Boken börjar med en berättelse om hans uppväxt, vilket gav många igenkänningar om man, som jag, är generationskamrat med honom. Sedan kommer hans långa resa i Beatles fotspår och, det intressantaste av allt, hans nära vänskap med George Martin. Han kom att röra sig i den pop-värld som uppstått under sextiotalet och beskriver möten med många artister som Ringo Starr (som han samarbetade med), Paul McCartney, Petula Clark, Georgie Fame, Eric Clapton och många fler. Det finns också en uppsjö av saker om Beatles som jag (och kanske du?) inte hade en aning om. Anekdoterna avlöser varandra. En gång i London träffade han musikförläggaren Dick James som var med och startade Northern Songs med Beatles och som påstod att Paul McCartney inte skrivit Yesterday, utan det hade Michael Carr gjort!?

Ett av hans intressen var att leta upp av Beatles bortgivna låtar som de själva inte spelat in. Här kom det lite mer nytt för mig. Som den här från 1964.

https://www.youtube.com/watch?v=1wxDDCqot0A

På det egna skivbolaget gav han som första platta ute en livekonsert med The Hollies i Malmö 1969. Jodå han hade lyckats trixa till sig ett tillstånd.

Vad gäller tiotusenkronorsfrågan, den andra, så bjöd den förstås på en slamkrypare. Staffan blev underkänd på sitt svar om vem som spelar Hammond-orgel på I wanna be your man. På baksidan av skivomslaget står det att John gjorde det, men Staffan svarade George Martin. Han hade förstås rätt vilket därefter bekräftades av sagde George som inte var nöjd med Johns spel utan hade ersatt det med ett eget pålägg!

Sammantaget en fantastisk resa tillsammans med Staffan. Det mest bestående minnet är det personliga porträttet av George Martin som framträder precis som den sympatiske gentleman man har intryck av att han var.

Boken rekommenderas å det varmaste.

Lars

Så har vi årets Påskhelg bakom oss. Nu är det vårens tid. Lite beroende på var vi hör hemma i vårt avlånga land kan det upplevas lite olika. Här i mellansverige kan det fortfarande komma snö eller vara 15 grader på plussidan. Men blommorna dyker upp i våra gräsmattor och det blir snabbt ljusare varje dag. Underbart!

Detta måste vi uppmärksamma i denna blogg. Den första låten känns ofrånkomlig. Ni har hört originalet tusen gånger men det finns ju andra inspelningar av Harrisons underbara Here Comes the Sun och Youtube har liveklipp. Här en namnkunnig trio som bara inte kan göra något dåligt.

(551) Here Comes the Sun (Live with David Crosby & Graham Nash) by Paul Simon - YouTube

Precis som när jag gjorde en genomgång av vinterlåtar för ett par månader sedan så kom Simon & Garfunkel upp i skallen. Paul Simon har en särskilt förmåga att fånga den typ av känslor som årstider kan skapa och måste få komma igen här. På LPn Sounds of Silence finns denna lilla pärla med Paul ensam

(551) Simon & Garfunkel - April Come She Will - YouTube

När det gäller den varmare delen av året går det alltid att vända sig till Beach Boys för att få extra solljus i musiken. Den här låten är från LPn som kom detta sekel men det är ju Beach Boys!

(551) Spring Vacation - The Beach Boys - YouTube

När man vandrar i vårens ljuva vindar är det lätt att börja drömma för sig själv, dagdrömmar. Om det gjorde Lovin´Spoonful en av 60-talets många klassiker.

(551) The Lovin' Spoonful - Daydream (Audio) - YouTube

Donovan är en annan artist man gärna återvänder till. Inte för halvslött bakgrundsspelande eller att dansa till. Utan för att lugnt sjunka ned i fåtöljen och stilla njuta av. Hans LP A Gift From a Flower to a Garden skulle jag gärna vilja äga. Här finns denna gobit.

(551) The Lullaby Of Spring - YouTube

Nog med länkar, måste ju gå utanför dörren för att uppleva våren på riktigt! Jodå, idag 8 april skiner solen! Springtime in Alaska med Johnny Horton känns lite långt borta. Den kanske får bli med någon annan gång.

Per

Påsken är, som bekant, en central högtid inom kristenheten och eftersom vi på bloggen försöker knyta an till samtiden trots vår populärarkeologiska approach så jag ska närma mig det religiösa. Det är svårt att hitta musik om Påsken och ganska svårt att hitta religiösa temata ur dem musikkällor jag öser. Men de finns förstås. Så här kommer några smakprov på sådan musik som dessutom är mycket bra.

Domedagen är förstås inte något kärt tema för popmusiker, men det finns en hel vetenskap som ägnar sig om The Very Last Day, eskatologi. Och det är inte bara inom den kristna rörelsen som den föreställningen återfinns. Både inom Islam och Judendom finns den. För att inte tala om Ragnarök. Nåja. The Hollies går rakt på sak, inget snack om saken – Domedagen. En frän rockare om när allt går åt helvete. Men introt är Gudomligt, helst på banjo. Ljudet är lite taffligt när dom pratar, men blir bättre sedan.

https://www.youtube.com/watch?v=Yw7-wA42g5g

Det är inte så ofta, i detta sammanhang, som texter ur Bibeln tonsätts, men just denna låt är en sådan. Text alltså Predikaren 3:1 – 8 nästan ordagrant och musik Pete Seeger. Den finns inspelad i flera versioner, men The Byrds version är nog, på goda grunder, den mest kända. Och de goda grunderna är förstås Roger McGuinn och hans tolvsträngade Rickenbacker (det är alltid prat om Fender och Les Paul, men många av de främsta körde just Rickenbacker). Ett skäl till det klassiska ringande soundet var att han börjat köra sin gitarr genom, inte bara en, utan två kompressorer. Det blev ett helt nytt sound som kom att prägla deras musik. Såhär låter det i Turn, turn, turn.

https://www.youtube.com/watch?v=CHuAmsEGdGU

Ja, jag vet, Per. Jag kliver över vår tidsgräns här, men bara med ett ynka år och saken är god, eller hur? För visst måste den här låten vara med. Ursprungligen skriven för en Westernfilm, Pat Garret & Billy The Kid, kom den att bli en av de mest ikoniska låtarna från den tiden. Dylan var och är kanske något av en religiös grubblare. Hans konvertering från Judendomen till Kristendomen var en lång och plågsam process för honom vilket jag också tycker man hör i texten.

https://www.youtube.com/watch?v=yjR7_U2u3sM

Nästa låt ligger nära gospeln (vilken den ursprungligen var) men Nina Simone lyfter tempot och den musikaliska bakgrunden närmare r & b, eller jazz? Det är en så kallad trad som ofta sjöngs på väckelsemöten där man gavs tillfälle att bikta sig. Själv var Nina i sin barndom ofta med på metodistmöten där den var populär. Ge dig tid att lyssna igenom den. Den här versionen är tio minuter lång och avnjuts bäst i din favoritstol med en tvåfingrars Laphroaig till hands. Den blir alltmer hypnotisk och meditativ.

https://www.youtube.com/watch?v=QH3Fx41Jpl4

Glad Påsk

Lars