perolarssextiotal

Efter tio år tyckte vi att det var dags att visa ansiktena bakom raderna du läser. Per o Lars alltså. Per till vänster.

Då bloggen nu har funnits i hela tio år är det självklart att vi firar det rejält. Vi gör det med fem inlägg de närmaste veckorna som har sammanfattning som övergripande tema. Här inleder vi med att ge våra personliga bilder av 60-talet. Nästa vecka kommenterar Lars den LP-lista Per publicerade den 15 mars i år och gör sin egen som Per kommenterar veckan därpå. Sedan ger vi oss på den eviga, och alltid lika roliga, diskussionen: Vilka var sextiotalet bästa låtar? Håll tillgodo och fira sommaren med oss, kära vänner!

Här kommer varsitt avsnitt

Per o Lars

Lars 60-tal

När Per kläckte idén för vårt jubileumstema om vad ”sextiotalet betytt för mig” så var jag initialt tveksam. Svaret på frågan skulle verkligen kunnat bli hur långt som helst eftersom det för vår generation kanske var den mest formbara tiden från barndom till i vart fall någon i formell mening vuxenhet. Men, när jag funderat en smula, så kom jag på hur jag enkelt kunde sammanfatta tiden för mig.

Frihet.

Jag var tolv när sextiotalet inleddes. Barndom i femtiotalet och ungdom i sextiotalet. Två skilda världar skulle det visa sig. Det som med det tidiga sextiotalet inleddes var, i allt stigande grad, frihet. Föräldrakontrollen (i vart fall för oss som var gossar) blev över tid mindre stark. Att bli tonåring blev en egen identitet i den rådande tidsandan. När jag blev femton fick jag en moped. Vit begagnad Crescent med en Sachs-motor som tog andan ur mig och tog mig vart jag ville i världen. Frihet. En skolvärld öppnade sig från läroverk till gymnasium och vidgade mina vyer och fick mig att tro att jag kunde bli vad jag än ville (även om den medfödda lättjan då och då lade hinder i vägen).  

Vid sexton öppnades vägen till körkort för lätt MC. Runt sjutton den första rejäla flickvännen som definitivt befriade mig från pojklekarnas monotoni. Sommarjobb som gav egna pengar på fickan. Frihet. Studentexamen öppnade praktiskt taget alla högre utbildningsvägar och den första egna lägenheten i ett ganska nedgånget Haga i Göteborg gav erfarenheter bortom förhoppningarna, med Damer, Dåligheter och Dylan. Frihet. Körkort. Lumpen kanske inte upplevdes som frihet av många, men för mig var det en befrielse att lämna ett familjeliv som alltför mycket präglades av min gamla roll som barn. Eget ansvar. Frihet.

Sedan musiken. Och kläderna. Och kulturen. Och den välsignade upplösningen av de av femtiotalet präglade normerna. Och musiken igen. Undra på att allt från Buddy Holly till The Beatles blev The Soundtracks of our lives.

Mitt sextiotal var en allt växande frihet.

Och en låt ska jag väl spela. Och då måste det bli denna som i så mycket fångade hur vi såg på oss själva och livet. Naivt? Visst! Men ändå …

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Pers 60-tal

1960-69. Från 10-åring i fjärde klass till studerande på högskola. En tioårsperiod av större personlig utveckling än någon annan i livet.

Musiken var med på hela resan. 1960 hade storsyrran lämnat den gemensamma barnkammaren och tagit med sig sina Elvis-EP. I detta vakuum dyker snart Tio-i-Topp upp och de läckra, lockande och framförallt ungdomliga låtarna. Jag minns inte när den första egna grammofonen var på plats men första platta minns jag fortfarande var, när och hur jag köpte. Spotnicks in the Air hette EPn Det var den 13 september 1963.

1964 var brytningsåret. Började läsa New Musical Express och hörde ”pop 64” varenda gång det sändes. Den lilla samlingen 45-varvsskivor ökade sakta. Ingen föräldrasponsring. Pappa, som satt i kulturnämnden, kostade på sig ett ”dom kan ju i alla fall sjunga, det är mer än vad man kan säga dom den där Elvis” när han såg Beatles i TV. Det var det närmaste mina föräldrar kom sonens snart brinnande intresse. Men till Julen fanns ett paket under granen med ett extra spännande format. Javisst, mitt livs första LP! It´s the Searchers har jag inte kunnat spela sedan sommaren 1970 då solexponering gjorde den vind. Men självklart är klenoden kvar i hyllan.

Innan grundskolan var över 1966 hade jag skrivit mina första artiklar i Västerbottens-Kuriren. Den första hade rubriken ”Ny skiva med Small faces”. Gissningsvis hade jag sett den i fönstret på Burmans musik, en skivaffär som, faktiskt, när detta skrivs fortfarande existerar.  Så kunde det går till på den tiden.

Därmed var man fast. Denna blogg är bara ett av uttrycken för hur gärna man vill dela med sig av den underbara musik som fastnade i hjärtat i de unga åren. En livslång kärlek som inneburit skivsamlande, skrivande, läsande, konserter och så vidare. Kanske mest av allt alla härliga samtal med likasinnade, ”Har du hört det här?”, ”Detta är ju kanonbra”. Denna alltid levande upptäckarglädje. Men också alla de oändliga möjligheter som finns att bara ta fram en låt eller LP man vet är bra från samlingen och stillsamt, fokuserat NJUTA.

Ja, vad vore livet utan 60-talsmusik?? Ganska dåligt, om ni frågar mig.

I min personliga värld finns det en låt som bättre än någon annan speglar 60-talet. Ungdomligheten, energin, tempot, men också allt härligt denna låt bjuder på rent musikaliskt. Hollies och I´m Alive.

https://www.youtube.com/watch?v=leU5AvubeUg

Nu närmar sig jubileumsavsnitten med stormsteg. Det blir inga tioåriga repriser av gamla inlägg utan nytt och fräscht, som det ska vara. Men jag kunde inte låta bli att scrolla ner en smula till några av mina tidigare inlägg därbortom Kambrium, Jura och Krita för att se hur tankarna gick då i några slumpmässiga nedslag. Det blev lite blandade resultat men, av naturliga skäl, så var det musik som jag gillar skarpt. Ibland lite mer udda och ibland mer main-stream. Så varsågod.

För tio år sedan skrev jag om att jag gillade episk musik, låtar som berättar en historia och som jag också gav exempel på. Så här kommer en låt som har något att säga, oklar vad dock.

Julie Driscolls mest kända låt är väl Dylans ”This wheel´s on fire” men jag har alltid satt ”Road to Cairo” högst, kanske för att den är så mystisk och fantasieggande. Vem är hon, var har hon varit och vad hände när hon nådde sitt slutmål? Eller kom hon aldrig fram?

Låt dig förföras av mystiken och hennes röst som slingrar sig kring orgeln som en orm. För att komma från ett så tidigt inlägg så skäms det inte för sig, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw

I maj 2012 hamnade jag förstås i bloggens treårsjubileum. Jag uppmärksammade i det inlägget den fantastiska sångerskan i Shocking Blue, Mariska Veres. Låten jag lade ut var förstås den ikoniska ”Venus” som är byggd på bara tre ackord, Em och A bortsett från den inledande gitarrexplosionen på ett B sus 4. Mariska var en helylletjej som vare sig rökte, drack eller pysslade med droger. Cancern tog henne trots det 2006, men hennes röst och låten är odödliga.

https://www.youtube.com/watch?v=aPEhQugz-Ew

I Maj 2015 blev jag lika pretentiös som titeln på inlägget lät – ”Samhällskritiken i sextiotalspopen”. Det blev en betraktelse över den socialrealistiska genre som senare övergick i samhällskritisk progg och punk. Dessutom gjorde jag en rätt poängfylld iakttagelse (om jag får säga det själv) att vi som betraktade oss som Mods här i Sverige snarare kom ur en välmående medelklass än ur den arbetarklass som födde rörelsen i England. Kinks var tidigt ute med att kritiskt kommentera orättvisor och ett samhälle som fortfarande präglades av en kvävande form i vilken man måste inordna sig. Rolling Stones såg igenom allt detta och tog upp ett så kontroversiellt ämne som nedtryckta husmödrar som småknarkade för att få livet att fungera.

https://www.youtube.com/watch?v=OusADDs_3ps

2017 uppmärksammade jag Ray Davies platta ”Americana”, hans hyllning till den amerikanska kultur som han älskade och växte upp med. Det kan sägas att denna nostalgiska syn på USA senare blev betydligt mer realistisk, när han väl kom att bo där. När jag skriver detta har jag LP:n på spelaren och kommer ihåg hur bra jag gillar den. Min favorit blev och är fortfarande denna studsande Country-pastisch som påminner om Kinks musik post – You really got me – riffet.   

https://www.youtube.com/watch?v=YfBLyjETspc

Men nu blir det snart Jubileums-inlägg!

Häng på!

Lars

I min barndom var dragspel det minst coola instrument som fanns, tolererbart bara i samband med bryggdanser och Lasse Dahlkvist. När då munspelet samma tid kom att kallas ”fattigmans dragspel”, så kan du ju gissa hur o-coolt det var. Det blev dessutom ofta ett väsande och skränande framfört av mer eller mindre kunniga gårdsmusikanter. Detta var långt innan min generation hade hört talas om bluesen och hur viktigt munspelet var i denna musikstil. Men allt skulle ändras snabbt, och naturligtvis var det Beatles och Dylan som återupprättade munspelet för min generation.

1962 hörde jag för första gången ett munspel i ett sammanhang som jag uppskattade. John hade tidigt kunskap om munspelet, men kanske fick han en idé om hur det skulle kunna användas när Beatles var förband till Bruce Channel (nån som kommer ihåg?) som backades bland andra av Delbert McClinton som var en rackare på munspel. Myten säger att han lärde John, men själv säger han att det bara var några tips och att John redan behärskade grundspelet.

Här är introt som ökande munspelsförsäljningen dramatiskt runt om i världen.       

https://www.youtube.com/watch?v=1Au_QW5MJNI

Utanför rocken och inte minst i countryn och bluesen, hade munspelet en längre tradition och det var ingen slump att Dylan tidigt bekantat sig med instrumentet. Och apropå cool – jag säger bara den där ställningen han hade när hans spelade munspel OCH gitarr samtidigt! Också ståltrådsställningen blev förstås stilbildande och togs upp av många andra som exempelvis Donovan.

Här en tidig munspels-Dylan, från den tid då han nedlät sig till att ha lite kontakt med publiken.

https://www.youtube.com/watch?v=OeP4FFr88SQ

Men munspelstradition gick alltså längre tillbaka. Bob och Dylan nyintroducerade instrumentet och satte det i en ny och, för Johns del, i en poppigare kontext. Rötterna går lång väg för instrumentet, men jag stannar vid en virtuos som tidigt kom att revolutionera hanteringen av ett munspel, Little Walter.

Han började som gitarrist eftersom han upplevde det som mer lönsamt när han tog sig an musikeryrket i Chicago, dit han kom 1945. Men kärleken till det lilla blåsinstrumentet blev övermäktig och hans skicklighet tog honom först till spel med några av de största bluesartisterna och en framgångsrik solokarriär under femtiotalet.

Tillsammans med Sonny Boy Williamson räknas han fortfarande till de främsta. Eller vad tycker du? Från 1967.

https://www.youtube.com/watch?v=6dlZM_zJzh0

Detta inlägg skulle egentligen handla om Toots Thielemans, vars musik jag uppskattar svårartat, men när jag lyssnade tillbaka inför skrivandet så slog det mig att vi nog inte haft med något om munspelare över huvud taget i bloggen. Hög tid alltså och ämnet växte, men Toots måste bara vara med. Den lille belgaren visslade, sjöng, spelade gitarr och munspelade sig in hos jazzens stora. Har man spelat med Quincy Jones, Miles Davies och Charlie Parker så behöver man väl inte så mycket mer på sitt c.v.

Jag avslutar med hans egenkomponerade Bluesette. Bara för att den är så förskräckligt bra! Och att den har så mycket Svensk Sommarnatt i sig att den ligger i nivå med de bästa som Lars Erik Larsson och Evert Taube.

https://www.youtube.com/watch?v=yKnG_9q4crA

Lars