perolarssextiotal

Cream var det första band att kallas supergrupp men det var egentligen bara Clapton som var riktigt känd av de tre. En helt annan sak var det när Stephen Stills från Buffalo Springfield och David Crosby från Byrds träffade Graham Nash från Hollies. Stephen och David var hemma hos Mama Cass och testade en ny låt. Graham var också där och lade till en tredje sångstämma. Ett historiskt möte som skapade ett band som skulle lysa högt och klart på pophimlen i några år.

Kombinationen av Stills breda musikaliska allmänbildning med botten i blues, Crosbys insikter i folkmusik och fallenhet för lite skruvade melodier och Nashs känsla för popmelodier och harmonier var oslagbar. Första LPn hette enkelt ”Crosby, Stills and Nash”. Namnen talade fullt tillräckligt för sig själva.

Stills var motorn i gänget, han spelade alla gitarrerna och bas och hade flest kompositioner på plattan .Men det är framförallt den snygga balansen mellan de tre olika profilerna som gör plattan så bra.

Inledande Suite: Judy Blue Eyes är ett sju och en halv minut långt mästerverk, Ett snyggt akustiskt riff inleder och de tre stämmorna sitter som klistrade direkt. Mot slutet mattas tempot av och låten får lite dramatisk karaktär innan tempot går upp igen i ett läckert avslut med stämmorna som sjunger di-di-ditt, di-di-ditt.

Nash pigga, lite småsöta Marrakesh Express fortsätter före Crosbys långsamma, melankoliska Guinnevere. Två låtar som i ett annat sammanhang inte skulle fungera lika bra men här känns självklara. De snygga sångstämmorna bär hela vägen, stämmor som skulle göra vilken musik som helst hörvärd, känns det som. Med den öppningstrion har LPn redan besegrat lyssnaren. Men här finns fler gobitar.

Helplessly Hoping har LP:ns mest briljanta stämmor. Det var låten som testades hemma hos Mama Cass. Long Time Gone är en perfekt passionerad, protestlåt som bara David Crosby kan göra. Han är ingen skönsångare men känslorna flödar verkligen. Wooden Ships känns som den ultimata hippelåten. Stills levererar några snygga jazziga gitarrimprovisationer, melodin känns som framlekt under ett rus men med sådana stämmor blir det bara vackert.

OM något skulle vara tråkigt med LP:n är det att den är så briljant att alla plattor trion gjort därefter bleknar i jämförelse. Det inkluderar även de gånger Neil Young gjorde C,S,N till en kvartett.

Crosby, Stills, Nash är en milstolpe där rocken mötte folkmusiken i Vietnamprotesternas USA med sångharmonier vars like har förblivit förbluffande sällsynt. Den var ytterligare ett manifest för det konstnärliga lyft som det sena 60-talet hade så mycket av. Den är decenniets näst, näst bästa LP.

Per

1968 kom Beatles-filmen "Yellow submarine", en animerad film med Beatles musik. Många tycks fortfarande tro att beatlarna själva medverkade med sina röster men alla animerad figurer har skådespelarröster. Beatles själva medverkar bara en kort snutt i slutet och förstås i musiken.

Storyn är närmast en lätt bisarr historia om kampen mot "de blå elakingarna" tydligt inspirerad både av engelsk sagotradition och Monty Python-serien. I mångt och mycket betraktas den som en barnfilm och för oss som ser om den idag är den i vart fall tidvis rätt tröttande och seg. Men det är ju musiken som är det viktiga. Och den är långt ifrån barnslig. Visserligen inleds filmen – förstås – med just låten Yellow submarine som blivit en riktig dagishit, men sedan kommer det musikaliska allvaret.

Eleanor Rigby hör definitivt inte till dagisgenren. Denna kända hit bygger snarast på ren socialrealism, om än inte lika tydlig som i Kinkskatalogens "Dead end street". Ska man dela in de låtar som finns i filmens soundtrack så är "When I´m 64", "Lucy in the sky with diamonds" och "All together now" till det lättsammare slaget som säkert tilltalar barnpubliken. De har nog svårare att uppskatta "Only a northern song" och Harrissons "Too much". Soundtracket tycks inte särskilt genomtänkt utan mer slumpmässigt och har väl valts lite grand med hänsyn till vad gruppen producerat nyligen vid den här tiden.

Förutom dessa låtar finns ett stort antal snuttar från övrig musik av gruppen i form av blinkningar. En kul sådan är när skepparen på den gula "undervattningsbåten" är på jakt efter hjälp mot den elaka blåingarna och står utanför ett hus där Beatlarna befinner sig och ropar "Help! I need somebody!" samtidigt som han semaforerar på samma sätt som Beatles gör på omslaget till albumet. Kul är också när man i båten planlöst trycker på olika knappar för att undkomma en fiende och det plötsligt fälls ut en banderoll med texten "Rolling stones" och man genast ropar "Oops fel knapp"!

När jag såg om filmen häromdagen så var behållningen, förutom musiken förstås, dessa blinkningar som det finns ett otal av. Och den är värd att ses igen.

Lars

För ett par år sedan blev det klart att Sverige skulle få vår motsvarighet till Rock and Roll Hall of Fame. Det skulle samordnas med det ABBA-museum som nu är på plats. Självklart lanserade vi på bloggen våra bidrag till en sådan viktig institution. Det blev en serie inlägg mellan juni och december 2012. I svenska Rock and Roll Hall of Fame ville vi se

Spotnicks, Jerry Williams, Shanes, Hep Stars, Tages, Pugh Rogefäldt och Hansson & Karlsson

Säg emot oss, den som kan!.

I förra veckan lanserades då äntligen Music Hall of Fame med följande namn

ABBA, Ebba Grön, Latin Kings, Eva Dahlgren, Jan Johansson, Nationalteatern, Stina Nordenstam, Roxette, Monica Zetterlund, Entombed, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube

En tung lista, onekligen! Jag undrar över hur Michael Wiehe känner att hans Hoola Bandola band fick stå åt sidan för Nationalteatern, ett enda namn jag något ifrågasätter liksom Stina Nordenstam. Men proggrörelsen skulle tydligen representeras (en slags senkommen handutsträckning efter 70-talets bittra krig från Rörelsen mot ABBA??) och juryn har varit noga med könsbalansen. Fem kvinnor av tolv var säkert nödvändigt för att vara politiskt korrekt.

Nejdå, inget gnäll här, juryn har gjort ett bra jobb och de som står bakom Polarpriset borde rodna. Detta urval är kvalité! Skönt också att man tagit bort det begränsande ordet ”rock” samtidigt som jag helt håller med Nils Hansson i Dagens Nyheter att det är tragiskt man inte kan ha ett svensk namn på en så tydligt blågul institution. Vi kan alltså räkna med namn som Franz Berwald, Calle Jularbo, Alice Babs etcetera i kommande inval. Helt OK för mig.

Men var tog namnen på vår lista vägen? OK, våra namn ter sig lite av en andra division här. Men, Stopp!, inte riktigt! Visst sjutton förtjänar Spotnicks – ja, även Pugh Rogefäldt – en plats före Stina och Nationalteatern??!

Spotnicks var först med en  - minst sagt – originell men läcker kostymering. Gruppen hade ett gitarrsound som var, och fortfarande är, unikt. De var tidiga i att hänga på teknikens utveckling. De var första svenska band att komma på englandslistan. Självklart ska de med i Music Hall of Fame! Juryn ska ha beröm men denna miss måste rättas till i nästa inval.

Med länken kommer du till där vi lanserade dom.

http://perolarssextiotal.blogg.se/2012/june/

´Per

Bilden ovan är på Hans Sidéns fantastiska bok från 1991 med titeln "60-talspop i Göteborg". Boken är ett oundgängligt standardverk för oss som musikintresserade växte upp i Sveriges riktiga pophuvudstad. På insidan av pärmen ser du ett urval av utbudet av de fantastiska musikställen som stan erbjöd. Hvita Dufvan, The Owl club (där Doris debuterade) och Klubb Karl var några favoriter. Que Club har väl nästan blivit mytisk. Ett riktigt "Klubbland" för att citera HH. Och utbudet av grupper var..eh…obegränsat är nog ordet jag söker. Med Tages i täten förstås. Men om Tages var mer Beatles till sin natur så fanns det ett band som mer tog sig an Rolling Stones image – Shakers.

Bandet startade (i flera olika versioner kan tilläggas) i slutet på sextiotalet och följde den tidiga popbandstraditionen med ideliga byten av medlemmar. De inledande åren var de dessutom mer ett dansband och kompade bland andra Ray Adams och Yvonne Norrman. Parallellt med de tidiga versionerna av Strangers hade Tommy Rander (också han en förnämlig pop-historisk författare till "Rockens roll") ett band, Rangers som sedermera tog över namnet Shakers. Och det var strax efter det som det lossnade för gruppen.

Rivaliteten med tages var tydlig. Shakarna var vilda och lite halvdana instrumentalister med Tagarna hade en mjuk framtoning och tidigt mycket säkra musikaliskt.

1964 gjorde Shakers sin första skivinspelning som på grund av en artiststrejk aldrig gavs ut för efter strejken hann Malmöbandet Namelosers emellan med sin version. Shakers skrev då ner ett antal låtnamn på en lista och kastade pil på den vilket avgjorde att deras första singel blev "Too much monkey business", den gamla Berry-låten. Texthäfte saknades så man fick lyssna in sig på originalet och göra vad man kunde. Det blev en säregen upplevelse på en engelska som var någonstans mellan konstig och obegriplig. Försök själv förstå…

http://open.spotify.com/track/066MEKkB7JvP38PHVgwaZt

Denna språkliga härdsmälta hindrade emellertid inte att låten hamnade på Tio i topp. Och svänget var det ju inget fel på.

Gruppen fortsatte sin tradition med ständiga byten av medlemmar, kanske som ett resultat av ett maniskt turnerande och, säger en del, lika maniskt festande. 1966 samlade ihop sig och fick sin andra listplacering med en betydligt bättre producerad singel. Och med texthäfte. Här kommer den med originalknaster och allt:

http://www.youtube.com/watch?v=zg1a1xkTXCE

Det maniska turnerandet fortsatte till nyårsafton 1968 då bandet upplöstes.

Tommy Rander, bandets obestridlige frontman, fortsatte senare med musik och drog politiskt åt vänster. Var med och startade tidningen Musikens Makt och skivbolaget Nacksving i Göteborg. Därefter svängde det mot idrott, både som radio- och TV-producent och som ledare i speedwaylaget kaparna från Göteborg.

Jämfört med Tages var Shakers en eller ett par divisioner under. Men som live-band kunde dom konkurrera med sin energi.

Jag vet, ty jag var där.

Lars