En sorgligt glömd LP
Känns omslaget igen? Tja, för en kännare säkert. Vi var några stycken som, med all rätt, gillade Zombies när det begav sig, dvs åren 65 – 68. När gruppen gjort den med tiden allt mer hyllade LPn Odessey & Oracle och fått en hit med Time of the Season i USA upplöstes den precis i tid för att missa en USA-turné. Vi var några stycken som undrade vad som skulle hända.
Rod Argent var gruppens musikaliska motor. Kompositören och keyboardspelaren med så många läckra solon. Det var speciellt hans framtid man undrade över så när en ny konstellation som hette just Argent uppenbarade sig sprang man till affären. Inte för att man lät skivomslagen påverka sina köp, men visst är det snyggt?! Rod hade kring sig samlat gitarristen Russ Ballard, basisten Jim Rodford och trummisen Robert Henrit. Tillsammans skulle de den första halvan av åren på 70-talet släppa 8 LP varav en live. Så mycket av hits blev det inte. Hold your Head Up kom topp fem i England men sist när den testade till Tio-i-topp.
Häromdagen plockade jag fram debut-LPn och lyssnade på den för första gången på många år. Hoppsan! blev reaktionen. Här är ju en pärla som försvunnit alldeles för långt bort i den kollektiva minnet! Så häng med här på några You Tube-klipp som får dig att hålla med mig! LPn öppnar med Like Honey. Tung inledning. Det är Rod vid sångmicken.
Låten är skriven av paret Argent-White. Vi som kan vårt Zombies vet att medan Rod skrev de flesta av gruppens a-sidor skrev basisten Chris White de ofta underfundiga baksidorna. Hur det kom sig att Chris inte var med i Argent samtidigt som han med Rod skrev sju av debut-LPns låtar vet jag inte. Russ Ballard skrev de övriga tre. Två av dessa blev gruppens första singlar. Liar var den första.
Någon listplacering blev det inte för de första singlarna men amerikanska Three Dog Night tog Liar till sjunde plats i USA. Kanske var låtarna lite för elegant välgjorda för att bli hits. Det samma gällde ju högsta grad för Zombies. Schoolgirl var den andra singeln.
LPn har tio spår så låt oss återvända till Argent-White materialet. Mellan de nyss länkade lade man in Be Free. Visst känns det som Zombies och vilken skön orgel!
Det måste bli en femte länk. Nu är det elpianot i förgrunden. Stäng inte av utan kolla in det korta körpartiet och sedan orgelsolot. Visst var Rod Argent enastående?!
Russ Ballard kom att efter tiden i Argent göra sig ett namn som duktig låtskrivare åt olika artister. Många låtar blev det för t ex Agnetha Fältskogh och Anne-Frid Lyngstad. Bara en sådan sak att han redan 1965 skrev Lost City år idolerna The Shadows måste förstås nämnas här!
Jim Rodford såg Lars och jag när han spelade med Zombies i Uppsala i mars 2009 (tyvärr innan vi började bloggen så leta inte efter en recension). Tyvärr gick han bort 2018. Flera år som basist i Kinks räcker för en snygg CV.
Rod Argent är däremot fortfarande aktiv. Efter 10 soloalbum 1978 – 98 är hans fokus numera det återförenade Zombies som spelar i Stockholm den 4 september.
Per
Allt tål inte tidens tand.
Den som tänker tillbaka på sextiotalets musik landar vanligen i den brittiska och amerikanska popen. Det vi minns är stunderna framför radion under Tio i topp eller Radio Luxembourg på någon knastrig kristallmottagare sent söndag kväll. Men så var utbudet faktiskt inte som regel för radiolyssnaren. Sextiotalet var också visans årtionde, framför allt den hemstöpta. Men vem under sextio minns idag sådana storheter som Povel Ramel, Cornelius V, Lasse Dahlkvist, Olle Adolphson med flera? Inte ens på den annars så förträffliga radiokanalen P4+ dyker de upp särskilt ofta. Men i detta inlägg kommer några av dem till heders.
Cornelis Vreeswijk kom att dominera visscenen under lång tid med sina visor som var en blandning av roliga och samhällskritiska alster. 1964 kom hans svenska debutalbum, Ballader och oförskämdheter och som också blev en succé. Från detta album hämtar vi en låt om en figur som kom att återkomma i fler låtar, Polaren Per. Det får också bli en hyllning till min bloggpolare Per (även om texten inte på något sätt har med denne att göra, min polare är en hedersman och definitivt inte försvunnen).
https://www.youtube.com/watch?v=S0eTZvbsFK8
Lika tyst är det numera om den som kanske var den svenska visans mästare, Povel Ramel. Hans musik lutade knappast åt det samhällskritiska utan just lustiga visor var hans specialitet. Hans snillrika visor om kokosnötter, båtresor mot Curacao och ruelsefyllda måndagsmorgnar är nu borta från alla tablåer. En genialisk musik-snickare och under sin tid omåttligt populär. Han hördes så ofta att många, liksom jag, per automatik fortfarande kan många av hans texter utantill. Såhär föddes gammaldansen.
https://www.youtube.com/watch?v=NEQG6Fh0yDI
För oss göteborgare står Lasse Dahlquist våra hjärtan nära. Det han är mest ihågkommen för är väl de sjömansvisor som han med sådan schwung tolkade även om han också sjöng en odödlig sång om en gammal indian. Urgöteborgare var han inte med sin uppväxt på Lidingö, men kom ändå att förknippas med staden. Sjöman blev han också på riktigt. Jag har själv dansat på Brännö brygga. Minns mest en blondin och en FÖRBANNAD MASSA mygg.
https://www.youtube.com/watch?v=tVwoOOV15uI
Olle Adolphson tillhör också ikonerna i vistraditionen. Hans samarbete med Beppe Wolgers resulterade bland annat i visor som Det gåtfulla folket och Mitt land. Många av hans visor har tolkats av andra sångare, som Håkan Hellström, Freddie Wadling och Mauro Scocco och har på så sätt överlevt även när hans egna framföranden glömts. Han kunde konsten att berätta en historia i visform som inte stod någon efter. Den bästa historien har Monica Zetterlund spelat in. Lyssna bara på den geniala texten.
https://www.youtube.com/watch?v=C1E5iY6n1xk
Lars
Den 13 januari 1962
På denna blogg har jag med ojämna mellanrum tittat tillbaka på Englandslistan för först 50 men numera 60 år sedan. Vårt kära sextiotal försvinner ju så sakteliga bakåt i tiden!
Jag tittar på New Musical Express lista för 60 år sedan och – hoppsan! – direkt, ja, just det, direkt in på första plats rusar en av pophistoriens mest ikoniska låtar. Sällan illustreras naiv ungdomlig kärlek mer rart och både musikaliskt och lyriskt elegant som i Cliff Richard & the Shadows The Young Ones. Måste medge att jag inte är helt säker men klippet måste komma från filmen med samma namn, på svenska Alla är vi unga.
Cliff Richard - The Young Ones - YouTube
Detta var tiden innan Beatles. Den inledande rockexplosionen hade sedan några år övergått till gulligare popmusik. Listan hade också instrumentalmusik som inte kom från The Shadows gitarrer. Klarinettisten Acker Bilk var framgångsrik. Denna vecka föll han ned till andra plats men mycket mer notabelt är att han fyra månader senare skulle bli den förste brittiske artisten att toppa den amerikanska Billboardlistan med denna låt. Kanske inte den vassaste låt vi spelar här men historisk och – tycker jag – småmysig, inte minst med de bilder som följer här.
Stranger On The Shore - Acker Bilk - YouTube
Mer musikhistoria: In på topp-tio kommer denna vecka den låt som mer än alla andra symboliserar den våg av olika dansflugor som en kort tid var så uppmärksammad. I Sverige dansade ”alla” twist ofta till Chubby Checkers oförglömliga Let´s Twist again. Fyra veckor etta på vår Tio-i-Topp-lista. Ni som inte vet hur man dansade kan kolla in här.
Let's Twist Again - Chubby Checker - YouTube
Englandslistan för 60 år sedan har flera artister som vi minns så länge vi lever därför att de gjorde låtar som sällan var historiska men hade en charmig oemotståndlighet som gör att vi drar upp mungiporna när vi hör dom än i dag. Jag låter denna genomgång stanna vid topp-tio. Det betyder att här lämnas Bobby Vee, Del Shannon, Petula Clark, Helen Shapiro och Bobby Darin åt sidan. Hmm, 1962 hade bara börjat och så mycket godis redan!
Jag länkar till Liverpoolsonen Billy Furys I´d Never Find Another you på fjärde plats. Bara en av hans 16 låtar på topp-30
Billy Fury I'd Never Find Another You - YouTube
Sist ut här Neil Sedaka och en till låt vi aldrig glömmer. Vi använder ofta ordet klassiker när vi snackar om dessa låtar. Varför inte?
Happy Birthday, Sweet Sixteen (Remastered) - YouTube
Vi får se när det är dags för nästa genomgång. Att det finns bra låtar att minnas vilken gammal topp-30 för 60 år sedan man än väljer behöver vi aldrig fundera över.
Per
På med lurar och maxa volymen, för nu åker vi...
För några inlägg sedan tog sig Polaren Per sig friheten att lägga ut ett inlägg som inte låg inom den tidsram som vi bestämt för vår blogg. Och ett som vanligt förstås intressant inlägg. Det ger mig nu utrymme Quid pro quo att för en gångs skull också hoppa över stängslet. Och det ska bli ett rent nöje när jag nu, utan tidsbegränsningar, presenterarar de bästa rocklåtarna någonsin. Saken kan förstås diskuteras, men här är mina val. Så på med hörlurar och volymknapp.
Den första är en tolkning av en låt som i sig själv platsar högt på denna sextiotalslista, men som jag tycker får en extra krydda i denna version. Kinks låt ger mig fortfarande rysningar, men när Van Halen tar sig an den vrider de upp den från orkan till tyfon och det mår den inte illa av. Så, britpop möter amerikansk hårdrock i skön förening. Juckande likt magdans kan bli en konstart.
https://www.youtube.com/watch?v=9X6e7uctAww
Sydstatspop har jag, som den minnesgode läsaren vet att jag skrivit om tidigare, en stor plats i mitt hjärta. Och den främsta platsen innehar Lynyrd Skynyrd som med sin upp och ner karriär förde gruppen till toppen med denna låt. Låten skrevs som ett svar på Neil Youngs Southern man och missförstods länge som en hyllning till Alabamas djupt konservative guvernör. 1977 tog äventyret för originalmedlemmarna slut i en flygkrasch, men gruppen har fortsatt med olika sättningar. Man måste bara älska en låt som kräver minst två sologitarrister och ett gung utöver det vanliga.
https://www.youtube.com/watch?v=6GxWmSVv-cY
Ytterligare en låt som platsar av sig själv. Sextiotalspop, javisst, men i 90-talsversion som en pizza med extra allt. Stones bästa låt och det bästa framförandet jag hittat på nätet. De riktiga Stones alltså med både Charlie Watts och Bill Wyman, bägge coola som vanligt. Tyvärr missade jag Stones. Har inte sett dem live, men skulle jag sett dem hade det gärna varit på denna konsert. Keith spelar med öppen G-stämning och Mick är värsta Duracell-kaninen. Rock i monumentalformat blir inte bättre än såhär.
https://www.youtube.com/watch?v=CqVdRS3FCf8
Men. Det behöver inte alltid vara i monumentalformat och Uppblåsbara Barbara för att vara bra. Det räcker med ett vanligt rockband och en sångerska och en fräck text för att nå höjderna. Joan började sin karriär i ett punkband, The Runaways, bestående av bara tonårstjejer, ett statement så gott som något. Solokarriären tog fart när gruppen upplöstes med hits som Bad Reputation (som hörs inledningsvis i videon) och inte minst denna nästan minimalistiska rockrökare. Hennes bästa och en av de bästa rocklåtarna i min bok. Feminism som den ska vara. Punk eller rock? Vem bryr sig.
https://www.youtube.com/watch?v=jUxsP8ED_cM
Nå, det behöver vara sig vara maffigt med blås eller långt för att bli bra rock. Inspirerade av New york Dolls skapade de något, om jag förstår saker rätt, något som kom att kallas pre-punk. För mig är det ren punk som jag egentligen inte riktigt är överens med, men dessa korta, hårdföra låtar går det inte att värja sig mot. Det är verkligen rock ner på benknotorna utan fjäsk eller inställsamheten. Like it? Don´t? We don´t give a shit! This is our way. And I like it. Rock in a nutshell. One, two, three
https://www.youtube.com/watch?v=268C3N2dDYk
Lars
