perolarssextiotal

Duell-idén var Lars´. Onödig inledning kanske men det känns nästan som man vill skylla ifrån sig. Herman´s Hermit´s på vår blogg?!? Bandet som gjorde några töntiga singlar och inte en enda LP man minns. Som knappt någon kommit på att uppmärksamma, de höll liksom inte.

Eller?

Nu fattar ni ännu bättre varför denna blogg behövs: Vi skriver om sånt som andra glömmer, om band och artister som vi gillade lite mer än vi idag kommer i håg. OK, Hermans var inte mina favvo men visst gillade man flera av deras hits. De hade - håll i er nu - 10 topp-tio-hits i England och 11 i USA 1964 - 70. I´m into something good toppade i hemlandet och både I´m Henry VIII, I am och den oförglömliga Mrs Brown you´got a lovely daughter i staterna. De två sista underbara exempel på pop som kunde kännas töntig men som bara inte går att ogilla.

Men Peter Noone och hans kompisar (att det lär ha varit studiomusiker som spelade på plattorna hoppar vi över) gjorde några låtar som inte skäms det minsta att nämna, pärlor kort sagt. Jag nämner inte fler - Lars måste ha lite replikammunition - men från första ackordet älskade jag PF Sloans A Must to Avoid. En melodi som Shanes snodde till Chris Craft no 9 (bandets klart bästa med Lennart Grahn), en verkligt fulländad pophit. Varsågod:

http://www.youtube.com/watch?v=Zu9mH4bLuV0

Per

Men hallå, Per!

HH är ju urtypen för den lättsamma engelska pop som är så charmig. Dom hade dessutom ett par Billboardettor och ett antal besök på Tio i topp. De gjorde också ett par långfilmer och lämnade en lång rad hitsinglar, Så deras popularitet är väl oomstridd och de tillhör ju de grupper som fortfarande spelas ofta på radio. Slutligen – det finns mer att säga – låg de näst längst på Tio i topp. Nitton veckor med ”Sleepy Joe”! Efter din sågning ville jag ge dom lite upprättelse rent statistiskt, alldeles bortsett från att jag själv gillar dom skarpt.

Hitsen var många och jag ska inte trötta dej med en uppräkning, men konsultera listorna från Tio i topp så ska du se att du kan nynna de flesta.

Vilka HH:s förebilder var vet jag inte, men nog låter det väl en hel del Buddy Holly om till exempel ”Can´t You hear my heartbeat?” Och sämre förebild kan man väl i så fall ha? Och Monkees lyssnade nog inte bara till Beatles utan säker också lite till HH…

HH:s hits var inte heller enahanda även om de präglades av ett omisskännligt återkommande sound. Från den lustigt ”dialektala” monsterhiten Mrs Brown, You´ve got a lovly daugther, till den mer melankoliska texten i No milk today. Och tight producerad – måste vara Micky Most. Lite åt det mer eftertänksamma hållet är min favorit, som låter såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=S9VaNoGscYo

Lars

 

Den här bloggen har fokus ligger på musik som är relaterad till 60-talet. Det märks redan av namnet perolarssextiotal. Att äldre rock- och popmusik har en stor publik förstår vi genom t ex alla de utländska musikmagasin vi kan köpa i Pressbyrån. Det är egentligen märkligt hur ofta omslaget till Mojo, Q-magazine, Uncut, Rolling Stone och andra pryds av hjältar från "vår" tid. Då ska vi inte tala om Classic Rock, en relativt ny tidning som håller på att bli riktigt stor med en inriktning som inte behöver förklaras.

Det här utbudet av utländska tidningar gör att vår bild av rockhistorien blir allt mer Brittisk. Jag tänker på att jag kan rabbla upp låtordningen på alla Beatles LP, men då handlar det om LP-skivorna som gavs ut i England. OK samma skivor kom även här men vi fick också en och annan utgåva här hemma. Som ni märker har jag inte helt koll. Jag vet vilka Beatles-låtar som inte gavs ut i England men som låg på Tio-i-topp här men fråga mig om baksidorna på de svenska utgåvorna och jag går bet.

Stor var därför glädjen när jag hittade ett nummer av Nostalgia som hade en special om rocken i Sverige på äldre tid (bild ovan). Det numret sålde tydligen bra för nu har förlaget bakom beslutat sig för att sex gånger per år ge ut Nostalgia Rock´n´roll magazine. Jämfört med vår blogg väljer man ett lite bredare fokus och tar även med 70-talet. Det innebär att man siktar på en målgrupp med en halv miljon intresserade, vilket är vad redaktören Jörgen Holmkvist tror är den potentiella målgruppen när jag frågar honom.

Anslaget är brett med musiken i fokus. Senaste numret (bild nedan. Den finns att köpa ännu) har artiklar om jukeboxsamlare, Hagströmgitarrer, piratradiostationerna tillsammans med mer väntade inslag om Kinks och Deep Purple men också en aktuell artist som Cherry Tess som naturligtvis kommer med för att hon sjunger rockabilly.

Som läsare får man flera aha-upplevelser, "ja, just det, så var det". Tidningens hittills vassaste sida är ändå bilderna tillsammans med en inbjudande layout. Här finns också annonser som ger tips.

När det gäller nästa år går det ett rykte om att en av denna bloggs läsare ska medverka med bidrag om intressanta artister - se där ett extra skäl att skaffa tidningen!

Man kan bara hoppas att idén visar sig så hållbar som redaktionen hoppas på. Om inte annat är tidningen ett vettigt komplement till perolarssextiotal.blogg.se!

Per

Vi har definierat vårt eget sextiotal här på bloggen med att det började 1954 och pågick till och med 1972. Det innebär ju inte att vi är förbjudna att skriva om annat. I detta inlägg ska jag ställa en fråga som läsaren kanske tror har ett självklart svar i dessa spalter:

- vilket decennium var bättre, 60-talet eller 70-talet?

Undertecknad har tidigare snuddat vid ämnet i inlägget "Vilken fantastisk musikscen" (se arkivet augusti 2010). Då gick jag igenom en del av allt fantastiskt som fanns 1969 och konstaterade att i stort sett allt som gjorde 70-talet intressant fanns där, innan 70-talet hade hunnit börja.

Men det är inte svaret på frågan. Som rockhistoriker gillar jag att fundera över detta. En sak är tveklös: 60-talet var ROLIGARE. Det var då låtarna fanns. Gör en lista över de 100 bästa och 60-talet dominerar och inte bara på listor gjorda av oss som var tonåringar på den tiden. Det var med tre effektiva minuter som det nya kom. Hitsen slogs om platserna på Tio-i-topp och andra listor vi lyssnade på.

Roligare, men bättre?

1968 såldes det fler LP-skivor än singlar i England. Beatles Stg pepper symboliserar förändringen. Från och med då var det LP-släppen som markerade det intressanta. När det viktigaste formatet blev runt 40 minuter istället för tre fanns där utrymme för flera olika sorters låtar och även för långa låtar. Självklart påverkades rockmusiken radikalt.

Det roliga försvann lite när 70-talet blev LP-skivans decennium. Men kvalitétsmässigt blev det bättre. Rock och pop började stavas konst och kultur. Visst vill man hålla på sin tonårstids 60-tal men raden av underbara LP som kom decennniet därpå talar ett övertygande språk. After the goldrush, Dark side of the moon, Goodbye yellow brick road, med mera, med mera. Det är löjligt att fortsätta, listan blir lätt otroligt lång.

Visst hade 60-talet några vassa LP. Revolver, Pet Sounds, Tommy. Det fanns kanske några till som kan konkurrera med 70-talets toppar, men inte på långt när så många.

70-talet var ett musikaliskt rikare decennium, det går inte att komma i från. En förklaring är viktig: Skivförsäljningen i Sverige var år 1977 fem gånger större än den hade varit 1965. Säkert var utvecklingen i den västvärld som var rockmusikens kommersiella bas liknande. Det betydde att antalet grupper och artister som det blev lönsamt för bolagen att satsa på blev fem gånger så många. Följden brev en enorm bredd i utbudet.

Hårdrocken kom och segrade. Singer/songwriters, synfonirock, glamrock är bara tre av stilarna i 70-talets början. I den svarta musiken tog funken plats och reggaen blev en del av rockkulturen. Diskon var stor. Den tyska kroutrocken var inte stor men ett utropstecken som satte en musikalisk knorr. De sista åren kom punken, med nya vågen i efterföljd, rockhistoriens sista verkliga revolution. För att här bara nämna något av vad decenniet bjöd på.

Bakom varje genrenamn fanns många bra grupper/artister, åtskilliga härliga LP och ofta - jodå - läckra låtar.

Jag tror att just denna myllrande mångfald gör att vi i jämförelse gillar 60-talet därför att då var musikscenen smalare och vi som gillade den gillade närapå allt som fanns på den. Vi var på något sätt ett glad men avgränsad familj, vi fans. Men den känslan har ju inget att göra med musikens kvalité.

Kul om jag retat upp någon nu! Så vad säger du, käre läsare: Håller du med om att 70-talet hade bättre musik?

Per