perolarssextiotal

Lata sommardagar. Sol och bad eller coola uteserveringar i något trevligt city. Allt efter smak och ledighet. För oss i kalla norden sägs sommar och sommarledighet ha en särskild betydelse med en flod av sånger och melodier som hyllar denna årstid. Men det är inte bara nordens folk och det är inte bara nutid. Dagens inlägg blir en hyllning till lata sommardagar men förstås inte hämtade från nutid och inte från Sverige. Istället ett litet knippe sommardrömmar från det gyllene musikdecenniet. Och de flesta är självklara, eller hur?

Kinks är ju, som du vet, en favoritgrupp. De förvaltar den engelska vaudeville-traditionen väl kombinerad med ett socialt engagemang. De var också tidiga med videos till sin musik. De var först med att få en sådan förbjuden av BBC – ”Dead end street”. Den som jag valt att visa rönte inte samma olyckliga öde. Det är en av Kinks finaste sommarlåtar, främst kanske beroende av den mjuka ”somriga” känslan i musiken än på texten även om titeln ger en ledtråd – ”Sunny afternoon”. Texten är annars inte så lite dyster med problem med allt från skattmasen (jämför ”Taxman”) och att bruden har stuckit. Men glöm det och gunga iväg till en lat och solig eftermiddag med Kinks.

http://www.youtube.com/watch?v=1h1oRP7FfBw

Loving spoonful har producerat mängder av sommarlåtar. ”Daydream” och, ”Rain on the roof” är ett par exempel. Men om man lämnar de pastorala för det lite mer hektiska city-livet är förstås ”Summer in the city” från -66 juvelen i kronan. Man känner nästan lukten av het asfalt och hur svetten rinner i nacken till dess aftonens svalka kommer. ”Solot” i mitten av låten inleds med tutan från en folkvagn typ bubbla och avslutas med en hammare som man rev asfalt med förut. Låten är från året innan ”Zal” Yanowski lämnade gruppen. Därmed blev inget sig likt för gruppen och den upplöstes följaktligen året efter. ”Zal” (i hatten) menar jag var minst – minst! – lika betydelsefull som John Sebastian för den magi gruppen utstrålade. Här är dom som bäst.    

http://www.youtube.com/watch?v=zWXcjYNZais   

1969 konserterade Janis Joplin på Gröna lund. Den lär ha varit fantastisk och klippet nedan motsäger inte ryktet. Jag var helt fokuserad på att resa till huvudstaden från Göteborg och se den, men arméchefen tyckte att jag istället skulle öva upprättande av bataljonsförbandsplats i någon gudsförgäten skogsglänta. Jag har aldrig riktigt förlåtit honom för det. Det måste ha varit något fantastiskt att uppleva. Janis på toppen av sin förskräckligt korta karriär bara ett år innan hon så tragiskt gick bort.  

http://www.youtube.com/watch?v=mzNEgcqWDG4

Och avslutningsvis lite cockney och lite mer brittiska vaudeville. Inte så lite inspirerat av Kinks? Videon också kanske? Låten är en bagatell om gruppens problem med att komma överens med sina grannar när de, gruppens medlemmar, var för högljudda för omgivningens smak. En bagatell visserligen, men med det typiska Small Faces soundet, inte så litet att tillskriva Steve Marriot. Här är det fågelsång som beledsagar musiken. Vilka fåglar det är vete fåglarna. En bagatell som blivit en klassiker, inte minst bland alla lata-dagar-låtar.

http://www.youtube.com/watch?v=yhyEMZkfLMo 

Njut vidare av lata dagar. På landet eller i stan. Själv njuter jag av kappsegling just nu.

Lars

 

Dags att sätta punkt för denna serie. Du hittar de tidigare genom spalten till höger och arkiven för november, februari och mars. Det åttonde och sista inlägget handlar om min största idol, alla kategorier.

Det var sommaren 1970. I 7 veckor var jag i USA. 3 veckor hos en rik knös i Plymoth, Massachusetts. Fru och 16-årig dotter och alla tre hade var sin stor bil. Personer kom och skötte gården och städade. De var svarta. Sedan bodde jag 3 veckor i Northhampton, hos ett par i 25-årsåldern som arbetade på universitetet i Springfield, Massachusetts näst största stad efter Boston. En liten tråkåk mitt i stan. Den hade två våningar med varsin liten lägenhet. I den under bodde ett par - 22 och 23 år - som också jobbade på universitetet. I trapphuset växte en mariuanaplanta som de fyra delade broderligt på. De ägde gemensamt en rostig Saab från 1957.

Två bilder av USA anno 1970. En morgon i Northhampton väcktes jag av att min värd Bob testade sina nyinköpta, läckra högtalare. De såg ut som mindre öltunnor i fomen, ljudet kom ut i locket så att säga. Nu var det inte ljudet som imponerade på mig utan musiken. Som testskiva hade han nämligen köpt in LPn Everybody knows this is nowwhere med Neil Young. Så gick Cinnamon girl i gång. Den följdes av titellåten.

Jag knäcktes. Så ärlig rockmusik, sådan känsla hade jag inte hört förr. Den gick rakt till mitt hjärta genom en kanal som inte funnits där förut. Neil Young hade spelat med Buffalo Springfield så namnet var bekant. Men detta var något helt annat.

Senare samma höst släpptes Youngs nästa LP, After the Goldrush. Där kombineras de råa gitarrerna jag redan hört med ackustiska låtar och ibland snygg stämsång. Låtar som Only love can break your heart, Birds och många fler har förblivit favoriter. Den kommer alltid vara min favorit-LP nr One.

Det blev som ett kärleksförhållande. Varenda platta - och de har blivit några stycken med åren! - har inköpts och vördats. Många har inte varit bra. 1986 skrev jag t o m ett avskedsbrev i Kuriren till idolen när han släppt den fruktansvärda Landing on Water. Men det var bara en kort svacka. Året därpå kom den underkattade Life och några år senare skrev världens rockskribenter att Young var Father of the Grunge när Nirvana och de andra slog igenom.

Grungevågen försvann snart men Neil fortsätter att turnera och ge ut plattor. Egentligen behöver han inte släppa nya skivor eftersom har redan gjort så mycket bra musik och det är de äldra låtarna han spelar på sina konserter.
Det är inte lätt att beskriva en musikalisk kärleksupplevelse utan att radda floskler. Neil Youngs musik känns mer naken och ärlig än det allra mesta. Hudlös är ett bra adjektiv om honom. Han har en personlig spelstil vare sig gitarren är elektrisk eller akustisk. Han kan ösa på med hög volym och också vara ömsint lågmäld. Få om ens någon artist äger en så distingt egen stil.

Nu finns det hur mycket Neil Young som helst på nätet men det är väl en bra vana Lars o jag har att lägga in minst en länk till det vi skriver om.

Neil Young har gjort den bästa protestlåten som finns. När man kallade in soldater mot demonstranter i maj 1970 för att stilla protesterna mot USAs invarsion av Cambodia sköts 4 studenter på Kent state university i Ohio ihjäl. Protesterna blev starka och tidningen Times omslag hade en klassisk bild. Young skrev den här låten som Crosby, Stills, Nash & Young snabbt spelade in. David Crosby föll i tårar i slutet av den laddade inspelningen. Den 19 maj 2010 gör Neil Young den ensam, fortfarande med känsla.

 http://www.youtube.com/watch?v=JVdNoWcCidw

Per

 

Tommy eller Elvis? Det var inte ovanligt att den frågan var den första som ställdes i ett möte mellan ungdomar i slutet av femtiotalet. Beroende av rätt eller fel svar kunde vänskap växa eller slagsmål utbryta (det senare om det rörde sig om gossar). Annars var väl könsstereotypen flickorna för Tommy och gossarna för Elvis. Vad jag minns så satte jag mina pengar på Elvis, kanske mer av skälet att (om jag minns rätt) min några år äldre syster följde könsstereotypen och tog Tommy till sitt hjärta. Vilken lillebror med självaktning skulle då inte inta motsatt position? Men viken fucking Tommy då utbrister nu den fåkunnige? Jo, den här blir då mitt svar:

Thomas William Hicks föddes 17 december 1936 i London. Blev inledningsvis en mångsysslare med dragning åt det maritima. Sjöman var hans huvudsakliga sysselsättning men med ett brinnande musikintresse, stimulerat av den brittiska skiffle-vågen. När han fick höra Buddy Holly så bytte hans musiksmak rikting mot det rockiga. Tommy bildade en egen grupp, ”The Steelemen” i vilken han själv var den självklare frontmannen. Gruppen och Tommy fick sitt genombrott med ”Rock with the caveman” 1956.

http://www.youtube.com/watch?v=y4yC70AJxnA&feature=PlayList&p=9E654974127C30F5&playnext_from=PL&playnext=1&index=106

Senare samma år nådde Steelmen första plats i UK med ”Singin the blues”. Denna framgång förde honom bland annat till Sverige varifrån detta klipp är hämtat. Beatleshysteri före Beatles, eller hur? Och klassisk Haley-sättning i bandet.

http://www.youtube.com/watch?v=AU_atFdI89I

Senare skapade han sig en karriär som soloartist i rocksvängen som blev framgångsrik. Då blev det också flera filmer, oftast musikaliska komedier tillsammans med karaktärsskådespelare som Eric Sykes och mer lättsamma figurer som Benny Hill. Denna hans solokarriär blev emellertid inte lika beständig som Elvis. Tommy fadade ut från popscenen för att inleda en minst lika framgångsrik och mycket mer långvarig som en av Englands mest framgångsrika musikalartister.

Trots att jag landade i Elvisfacket har jag alltid haft en böjelse för Tommy Steeles ljusa, lite Bryan Ferry-bräckliga röst. Rösten hade inte tillräckligt med tryck för att räcka till för rocken, men för popen (nu är vi där igen, Per!). Han är tonsäker och den litet pojkaktiga rösten ger en rätt smaklig inramning åt hittar som ”Nairobi”, Water,water” och som sagt ”Singing the blues”. Låten blev inte direkt en standard och pauls framförande är nog rätt udda:

http://www.youtube.com/watch?v=TS2k9jQpuLY&NR=1 

Tommy som popartist levde både som en motpol till och i skuggan av Elvis och kontakten mellan dem – om det fanns någon – vet vi mycket lite om. Elvis lär ju bara vid ett tillfälle satt sin fot i England då hans militärflygplan tankade i Skottland när han var på väg hem från militärtjänsten i Västtyskland. Nu sprids emellertid uppgiften att han tillbringade en dag tillsammans i London med Tommy som guide. Uppgiften har inte förnekats av Tommy som istället säger sig ha lovat Elvis att inte avslöja några detaljer från deras möte. Tja, vad ska man tro? Mystiken tätnar.

Nåväl – Tommy var en spännande och viktig del i sextiotalsmusikens utveckling. Det nödvändiga klivet från skiffle och vaudeville till pop togs av, inte minst, Tommy. Tack för det!

Mitt nästa inlägg skall handla om lata dagar i musiken.

Passande, eller hur?

Lars

 

 

HJÄLP!

Jo, detta inlägg kommer att handla om behov av hjälp. Jag fattar inte hur det funkar, men precis närsomhelst utan att man anar det så dyker den upp i skallen.

Låten.

Det är väl OK att ens hjärna per automatik tar upp en bra sextiotalslåt. Problemet är att det är samma låt varenda eviga gång.

"Wow, here it comes" hörs rösten sjunga inne i skallen. Sedan kommer en bus-snygg femtoners gitarrslinga. Och så rösten igen: "Here comes the ni-ight. Oh-o-oh-o-oh-o-ye-ah" och sedan gitarren igen, nu med en annan slinga.

Nu är det inte alltid så det låter i huvet. I bland kan det vara ett utdrag ur det läckra gitarrsolot. En annan gång kan jag komma på mig själv att spela lufttrumma (det här hänt mer än en gång i korridoren på jobbet!) till vilken del av låten som helst.

OK - det är en himla bra låt men skulle jag få bestämma vad som ska dyka upp i huvudet så finns det ju säkert 100 låtar som är ännu bättre. Och det är just det som är så irriterande. Här har man stora delar av rockhistorien åtminstone i småbitar i skallen men just den där förbaskade låten har liksom tagit monopol på utrymmet för spontanlåtar man har mellan tinnarna.

Men låt oss inte förneka att låten är bra. Inte många sångare är bättre än Van Morrison. Låten har ett snyggt arr och ett sound som är så typiskt sextiotal som ett sound kan vara. Här kommer den för den som vill klicka på länken:

http://www.youtube.com/watch?v=MzMZGL-Z2E4

Jag valde ett youtube-klipp som ger låten som den hörs på skiva. Liksom i radio 1965 när den spelades i de program vi lyssnade på varje vecka. Det känns riktigast så - det är ju den versionen som jag lider av.

Them var en grupp från Irland som faktiskt inte hade så många fler hits, ingen alls lika stor. Men det gjorde ett par bra LP-skivor och i dag vet vi att deras musik hållit bättre än mycket samtida. Att de kommits ihåg beror så klart till stor del på sångarens imponerande solokarriär från 1967 och framåt. Men också för att den är bra och tidlös.

Men nu var det inte om Them denna text handlade. Vet någon läsare vet hur man kan få bort en låt som suttit i skallen i säkert ett år? Någonstans i hjärnans många vindlingar har den gömt för att hoppa fram när jag är minst förberedd.

Har funderat på att spela den på repeat tusen gånger i rad på högsta volym för att kunna liksom kräkas ut den. Men är rädd för att effekten kan bli att den bara dyker upp oftare i framtiden.

Jag vill byta ut den! Går det att fixa ett slags system så att låten inne i skallen byts ut ungeför var fjortonde dag?

Alla läsartips välkomnas! Jag vill ha HJÄLP!

Per

Per är på semester. Därför blir det ett litet hack i skivan på vårt annars så regelbundna varannanveckas - bloggande. Men nästa vecka är han tillbaka, säkert både utvilad och laddad. Till dess kan du få dela mina funderingar om trummisar.

Ja, vad ska man skriva trummisar? Finns det några intressanta trummisar? Det flesta häckar ju i någon slags halvanonymitet bakom gitarrister och sångare. För att då och då brista ut i ett solo som alla bara väntar på att det ska ta slut.

Tja, några profiler finns ju ändå.

Ringo Starr är väl den mest kände från den tidsepok vi rör oss i. Ringo hamnade ju i en grupp med så geniala multiinstrumentalister att det skulle kunna knäcka självförtroendet på vem som helst. Inte blev det väl bättre heller när han redan i början fick konkurrera med studiomusiker (ja, du kommer väl ihåg historien med Andy White och första LP:n?) och att Paul gärna tog över Ringos jobb i senare produktioner. Han hade själv en väldigt balanserad inställning till sin förmåga som trummis, men sa en gång i en intervju ungefär att ”Jag vet mina begränsningar som batterist. Men så är det ju ”Rain””. Låten spelades in april 1966 i Abbey Rd studion och har väl mest blivit känd för att Paul här, på allvar, utvecklar sin basstil som också ligger långt fram i ljudbilden. John, som skrivit låten, hade en LSD-period ur vilken ”Rain” är sprungen (och visst är det sådär typiskt Lennon när han i låten brister ut: ”Can you heeeeaaaar me?”). Jag tycker emellertid att det är Ringo som gör och driver hela produktionen. Hans spel är nästan löjligt exakt och gifter sig väl med Pauls ljusa bas. Eller vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=TwSUlgJ0css&NR=1     

En annan väkänd profil är förstås Charlie Watts. Mr Ödmjuk himself. Har aldrig betraktat sig som någon stjärna utan uttrycker ofta i intervjuer att trummisar bara är en del av gruppen och bara som sådana kan vara bra. Samtidigt hyser han stor beundran för sina egna idoler inom jazz-musiken, som ju är hans egentliga område. Han har varit Stones trogen under hela deras karriär men, som när han kommer åt, alltid återvänder till jazzen genom inhopp och hobbyband. Han har sagt att skillnaden mellan att spela jazz och rock är att i jazzen måste man vara uttrycksfull utan att spela högt. I rocken kan man också spela högt vilket förenklar saken. Säger han.

Jag har då och då funderat på om denna hans jazz-teknik teknik hörs också på plattorna med Stones. Att han är skicklig hörs ju direkt även om han på sedvanligt sätt förnekar att han är tekniskt skicklig eftersom han är självlärd. Men finns jazz-tekniken? Ja, vill jag säja – särskilt i deras blues-covers. Eller vad säjs om den lilla röda tuppen? Charlies ansats på trummorna luktar väl jazz lång väg?.

http://www.youtube.com/watch?v=OfJVeHKVcE8   

Om Charlie var finstämd och uttrycksfull i sitt spel så var väl Dave Clark raka motsatsen. Fram med trummorna både på scenen och i ljudbilden var mottot för Dave Clark Five. Rytmiskt och taktfast så det förslår. Och ett satans tryck! Men tänker han banka livet ur skinnen? Vi avslutar med lite tungfotad Tottenham-pop. Med dans. Eller vad vi nu kan kalla det:

http://www.youtube.com/watch?v=XoRLIJJSG4o

Lars