Släpper inte taget om George Harrisson...
Mot slutet av 1967 var George butter, trött och innesluten i sig själv. Det piggade emellertid upp honom att han fick erbjudande om att skriva musiken till en nu sorgligt glömd film, "Wonderwall" med bland andra Jane Birkin. Han blev så uppiggad att han återvände till sitt andra hemland, Indien, och samlade ihop ett stort antal indiska musiker i EMI:s studio i Bombay när hans spelade in mängder av bakgrunder tillsammans med dessa. Materialet tog han med till Abbey Rd. Och satte igång med låtskrivandet. Ett av resultaten blev b-sidan till Lady Madonna eftersom de övriga beatlarna, som annars inte delade George´s fascination för det indiska, tyckte "Inner light" var bra. Kritikerna delade denna uppfattning.
Texten avfärdas väl idag som flummig, influerad som den är av taoistisk filosofi, men den skapar ändå en drömsk syntes med sitharen som nu George på allvar kommit tillrätta med.
http://www.youtube.com/watch?v=7oSuzEqHOcE
Jag har tidigare blogginlägg talat om George´s ojämnhet men på albumet "The Beatles" ligger ett av hans främsta mästerverk. Ursprungligen komponerad på akustisk gitarr vid ett besök hos Maharishi i Indien fick den sin slutliga utformning i London. Han, George, arbetade dygnsvis för att få till den som han ville och det lönade sig – tillsammans med "Something" är den juvelen i hans krona. Det fantastiska gråtande ljudet i gitarren behövde han emellertid hjälp med, det är Eric Clapton som spelar det på en Gibson Les Paul.
Det är en perfekt låt i mina ögon sånär som på andra raden i första versen. Vaddå osopade golv i denna drömska (återigen), meditativa text? Behövde han bara ett rim på weaping!?
http://www.youtube.com/watch?v=ebktutYO7cw
Sa jag ojämn? På samma album som "While my guitar gentley weeps" så finner vi "Piggies". Borta är toleransen, borta det passiva, borta förståelsen… Här är det fråga om rått och framför allt bittert hat mot "vanligt folk". Texten är obehaglig och den blir inte bättre av att bli en inspirationskälla (tillsammans med "Helter Skelter") för Charlie Manson. På den makabra brottsplatsen hittades inte bara Sharon Tate utan också Lena LaBianca död med en gaffel stucken i magen. På väggen stod "Death to pigs" skrivet i blod. Det är inte svårt att finna kopplingen till den sista versen. Georges Karma borde ha fått en riktig törn…
Musikalisk är den dessutom tungfotad och trist. Grisarnas grymtningar passar bra.
http://www.youtube.com/watch?v=QnlijUAuna0
Lars
Hatten av för Cohen!
Det har gått en vecka nu men den tiden behövdes för att komma över det faktum att 45 minuters försenad start och en dålig tågservice mellan Stockholm och Uppsala gjorde att jag missade den sista delen av Leonard Cohens konsert i Globen den 15 augusti.
Men vi talar om en legend som vi lärde känna på 60-talet så det är klart att denna blogg måste publicera en kommentar.
79 år. Jo, just det: Leonard Cohen är 79 år gammal. Att rocken sedan länge inte är en musik mest för unga hindrar inte att man måste notera det faktum att här, kanske inte direkt springer, men småjoggar en man som levt så länge in på scenen och sjunger med en röst som nästan alla yngre bara kan avundas.
Med på scenen hade han till vänster en tjejkör på tre som lät inte mindre än rent gudomligt skön. Ursnygga harmonier och rösterna så där perfekt softa. Våra svenska stoltheter First Aid Kid, som jag också hört i sommar, framstår direkt bleka i jämförelse.
Sex musiker. En trummis som perfekt klarade den nästan omänskliga uppgiften att spela lagomt mycket när musiken ofta inte alls behöver rytminstrument. Till höger tre ärrade gentlemän – alla i hatt liksom Cohen själv –på var sin stol. En gitarrist, en violinist och en på gitarr och luta. Alla stod för solon som i början lät lite överspelade men snart var kalas. Vilka gubbar!
Cohen själv hade i början lite problem med sången. I tredje låten, Bird on a Wire, märkte man tydligt att timingen inte var perfekt. Men snart satt allting rätt och hans basregister är ju rent otroligt.
Den visuella inramningen kunde inte varit bättre med scendekor som lyste enfärgat i röd, blått etc vilket varierades för varje låt. Kanske mest imponerande var ändå det mjuka, sköna ljudet som gjorde konserten till en behaglig upplevelse oavsett vilken låt som framfördes.
Låtarna ja. Självklart fick vi de kända. Var på väg att skriva ”hits” men sådana hade ju inte Leonard Cohen. Istället en samling låtar som med åren bara blivit bättre och bättre. Kvällens höjdpunkt var tveklöst Suzanne. Cohen spelade gitarr och levererade med stor inlevelse. Ståpäls!
Efter några låtar hade man helt glömt alla funderingar på hans ålder. Det var en härligt konsert där en stark repertoar fick bästa möjliga inramning och framföranden.
Hatten av!
Per
Rod Stewarts memoarer värda att läsa
Boken hade lika gärna kunnat heta "Sjung till du stupar". Den har nämligen flera beröringspunkter med Tommy Körbergs självbiografiska bok. Det självutlämnande, ogenerat malliga och det finurliga är några.
Låt mig först säga att jag inte är eller har varit något stort fan av RS. Konstigt nog egentligen eftersom jag har en böjelse för dom här slitna, lite raspiga rösterna men hos honom saknar jag den nerv som den måste vara kombinerad med, som hos Janis Joplin, Eric Burdon och Joe Cocker. Inte heller Faces var någon favorit. Det var omöjligt att inte jämföra dem med Small faces där Steve Merriot överglänste Rod. Nåja, memoarerna då?
Det är inte angivet någon journalist eller spökskrivare och man får verkligen intrycket att han suttit själv och knappat. Stilen är omisskännlig – rapp, rolig och detaljrik. Han måste ha fört dagbok för hans minne för konsertdatum och annat kan bara inte vara så bra. Det är egentligen bara Bill Wymans "Inside Rolling stones" som har lika mycket exakta detaljer med. Öppenhjärtligheten är det verkligen inte något fel på, hans böjelse för långbenta blondiner, alkohol och kokain redovisas öppet. Långbenta blondiner ja, det är en enorm rad av kända och okända sexpartners som passerar revy. RS har bara gott att säga om de alla men det verkar som han säjer samma snälla saker om alla så de flyter nästa ihop till en enda långbent. Tyvärr lite på bekostnad av miljö- och personskildringar som är så kul för oss som har ett brett musikintresse från den tiden. Long John Baldrey var en slags mentor för Roddan och god vän med Elton John och Ron Wood var och är han men mycket mer än så blir det inte, supfesterna med Faces borträknat. Beatles nämns över huvud taget inte vilket inte är ovanligt i sådana sammanhang. Ett nämnande av dem leder förstås till en jämförelse vilket kanske inte är så bra…
Som låtskrivare tycker jag också han har sina brister. Prova att nynna på en låt av honom och du hamnar väl i Maggie May eller Do ya think I´m sexy? Eller hur? Och då ska man bära i minnet att den senare är snodd. Lyssna bara:
http://www.youtube.com/watch?v=WYOojpMqQSQ
Lite nytt fick jag veta om RS. Den långlivade myten om att han jobbat som dödgrävare avlivar han. Hans böjelse för att bygga tågbanor var okänd för mig liksom det faktum är att han är född och uppvuxen i London. Jag har alltid trott han var skotte, men den identiteten har bara adopterad från sin far.
Jag vill trots min nyanserad recension varm rekommendera boken till läsning. Den har förutom öppenhjärtligheten och detaljrikedomen något som många memoarer saknar – humor. Han är både lurig och rolig och leenden o småskratt avlöser varandra under läsningen.
Nu ska jag ta itu med Ron Woods memoarer.
Lars
Bästa LPskivorna (10) – Omslaget!
Efter Lars mäktiga genomgång av sextiotalets bästa låtar här på bloggen var det så klart bara en tidsfråga innan jag skulle ta upp den givna nästa listan: Decenniets bästa LP. Sextiotalet var låtarnas årtionde men många bra LP kom också. Så många att sätta ihop denna lista var en rejält svettig utmaning!
Listan är personlig. Många för andra givna saknas och här finns LP som inte återfinns på de listor som ibland dyker upp i etablerad musikpress. Det är min lista och ingen annans!
Längst ned på plats 10 just en sådan platta. Ärligt talat skulle den inte komma med om vi bara tog hänsyn till det musikaliska innehållet. Visst har den en plats i mitt hjärta som mitt livs tredje LP inköp min egen samling men det är framförallt en annan sak som motiverar listplaceringen:
Omslaget.
Mitt favoritomslag alla kategorier. Redan 1962 hade The Shadows visat vägen med omslaget till Out of The Shadows med kvartetten stadigt tittande mot kameran från en mörk bakgrund. Beatles gjorde en ännu snyggare variant på With the ett år senare och Stones hade ett par bra bilder på sina två första.
Men ingen slår Kinks debut-LP. På senare utgåvor är bilden tyvärr blekare men de fyras hårda blickar kan ingen missa. Färgskalan går i rödbrunt, en färgnyans som för alltid är kopplad till Kinks. Gruppnamnets fem bokstäver dominerar bestämt och stadigt bildens övre del. Inga avrundade hörn här inte! Det är inget snack om att här kommer ett hårt gäng.
Det ska inte förnekas att låtlistan har ett par inslag som drar ned. Versionen av Too Much Monkeybusiness är t ex knappast den bästa men härligt rå – jämför t ex med Hollies inspelning, fjantar!
Men här finns Ray Davies fina So Mystifying (Hep Stars version dömde den gruppen till att aldrig vara Sverigebäst i min bok) och Stop your Sobbin (Som Pretenders gjorde mycket bra). Inledande Beatutiful Delilah är kanske inte så elegant men har just den där brutala attacken man väntar sig efter att öppnad omslaget.
Så förstås You Really Got me, låten som avslutar första sidan. Den har alltsedan den kom hösten 1964 varit en klassiker. Det brutala gitarrljudet som var så unikt och stilbildande, de två malande ackorden, Rays läckra stämma. Sedan gitarrsolot, så krossande hårt och snabbt att det tog experterna decennier att gå med på att det verkligen var Dave Davies som spelade och inte studiemusikern Jimmy Page.
Som sagt, vissa spår är svaga. Experter brukar framhålla andra Kinks-LP som bättre men det köper jag inte. En LP är inte bara låtarna, den är ett samlat paket och med det omslaget är Kinks första LP en av de tio bästa från 60-talet.
Musiksugen! Här ett par av låtarna
http://www.youtube.com/watch?v=dk3Ei_yoI4c
http://www.youtube.com/watch?v=GZQUKN5G9xk
http://www.youtube.com/watch?v=7itoJE439bA
Vidare i George Harrissons musik hos The Beatles...
Detta är mitt tredje inlägg om George Harrisson bidrag till Beatles musik. I tidigare inlägg skrev jag om hans bidrag på Revolver. Här kommer fortsättningen.
"Only a northern song" hamnade på soundtracket till Yellow subamrine efter att ha legat oanvänd en tid. Harrisson säger själv att den var inspelad som ett skämt. Inte så särskilt kul i så fall. Han är tillbaka i sitt dystra tillstånd och enligt ryktet och kanske titeln så skrevs den bara för att uppfylla kontraktet med bolaget Northern songs som ägdes av Lennon och McCartney. Ett av harrissons tydligaste bottennapp.
http://www.youtube.com/watch?v=I9GrVpchgf4
På samma LP hamnade "It´s all too much". Den är ett typiskt - om än långt ifrån ett av de bästa – exempel på brittisk psykedelisk musik. Harrisson var ordentligt påtänd av LSD under tillkomsten av låten och det hörs, på gott och ont. I min värld en bagatell. Roligast är att han mot slutet snott ett par rader från The Merseys "Sorrow" vilket är en av mina favoritlåtar i genren lättpop.
http://www.youtube.com/watch?v=0Oes9_poAIg
"Only a northern song" ratades till Sgt Peppers-LP:n (tack för det) och istället kom en klassisk Harrisson-predikan i form av "Within you without you" med. Den ska kommit till efter en middag med Klaus Voorman med djupa samtal om samhällets tillstånd. Som statement är den tidstypisk i den meningen att kritiken av det materialistiska samhället och avståndet mellan människorna. För den som gillar harrissons indiska sida är den en pärla. Texten kan idag tyckas banal men här visar han att han fått kläm på sitharspelet.
http://www.youtube.com/watch?v=p4G2RlBKbrM
Till Magical mystery tour skrev George "Blue Jay way". Det borde han inte ha gjort…
http://www.youtube.com/watch?v=MNLcXj5yR68
Lars
