Gott nytt år – 1969 var det väl?
Jubiléer är något det är lätt att vara svag för. Under det gångna år 2018 har det känts naturligt att återvända till 1968 på olika sätt. Femtio år, ett halvt sekel, är ju värt att uppmärksamma, eller hur? Tänk bara på femtioårskalas, det brukar vara rejäla fester det!
Det småkonstiga är att nu börjar det ta slut för denna blogg med dessa halvsekelsjubiléer. Bara ett år är kvar av det sextiotal vi skriver om här.
Men allt måste inte vara femtio år gammalt. Det kan verka lite förmätet men denna blogg firar tioårsjubiléum i maj. DET kommer vi att fira – vara alldeles säker på det käre läsare! Betydligt dystrare är att det den 3 februari blir 60 år sedan Buddy Holly lämnade jordelivet. Annars var väl inte 1959 direkt något år att återvända till, som jag snabbt minns saken.
Men 1969 hade ju, minst sagt, en hel del. Som det största under året står såklart Woodstock. Från festivalen har kommit flera skivor och ett rykte gick tidigare att hela festivalens över 30 timmar musik kommer att utges på skiva 2019. Tvivlar för egen del men man vet ju aldrig.
Jag har inte läst något om att Abbey Road skulle få en jubileumsutgåva på liknande sätt som Stg Pepper och Vita albumet. Det vore onekligen kul om det gjordes ett genomtänkt försök att ge ut de inspelningar Beatles gjorde innan dess under våren 1969, det som till stor del blev Let it Be-LPn året därpå. Filmen Let it Be lär vara på gång att återutges, det vore något för oss Beatles-nördar som inte har den.
På tal om dödsfall var det 1969 som Brian Jones gick ur tiden men Rolling Stones kom igen starkt med Mick Taylor och LPn Let it Bleed. Honky Tonk Women blev ännu en klassiker. Ännu ett uppslag för Lars eller mig.
Nejdå, uppslag saknas verkligen inte om vi vill gå tillbaka till året 1969. Dubbel-LPn Tommy placerade jag tvåa på listan över decenniets bästa LP. The Who är ju bara ännu ett namn som vi skrivit alldeles för lite om här. Elvis slog med Suspicious Minds, är det hans allra bästa låt måntro?
https://www.youtube.com/watch?v=RxOBOhRECoo
Annars var det inte så gott om bra hits det året. Mina listdykningar lär återkomma men känns inte riktigt lika angelägna som tidigare. Men när jag gluttar lite på den första singel-listan för året från New Musical Express ser jag ett par låtar som känns skönt att länka till.
Fleetwood Macs – eller snarare Peter Greens – underbara Albatross låg 8a på NMEs lista den 4 januari 1969. Tre veckor senare toppade den för den första av tre veckor. En unik låt som bygger på ett gitarrsound som svävar lika majestätiskt som fågel i titeln.
https://www.youtube.com/watch?v=QVwZqoyLsw4
Dusty Springfield lyckades inte lika bra med underbara Son of a Preacher Man. Den startade året på 17e plats men kom aldrig högre än 10a. Visst är det märkligt?
https://www.youtube.com/watch?v=DjydOI4MEIw
Ännu sämre gick det faktiskt för Diana Ross & the Surpremes tunga Love Child. Den kom bara till 11e plats. Surpremes glömmer vi aldrig. Den här samhällsmedvetna låten tillhör definitivt deras bättre.
https://www.youtube.com/watch?v=JdmGO-GvHyo
När detta publiceras har vi bara ett par dagar kvar av 2018. Lars och jag hoppas att ni haft ett gott år och att ett minst lika bra väntar framför er. Vi ska fortsätta att ge er texter och länkar som vi hoppas ska falla er i smaken. Glöm inte att kommentera och kritisera. Vi tål det!
Undertecknad kommer att dra ned på skrivandet under ett par månader. Jag kommer att hålla i en serie föredrag för Uppsala senioruniversitet som handlar om Rockens historia, notabelt nog samma tidsperiod som denna blogg behandlar. Det, och andra engagemang, gör att det kommer att bli mindre chans att formulera inlägg här. Är du 65+ och kan ta dig till Uppsala utan bekymmer kan du kolla in senioruniversitets hemsida om du är intresserad. Anmälningstiden går ut 11 januari.
Ni som följer bloggen kommer knappast att märka min frånvaro då Lars ser till att här publiceras inlägg varje vecka, precis som vi gjort sedan år 2009. Jag är tillbaka i god tid före vårt JUBILÉUM i maj, lita på det!
Per
God Jul önskar vi alla läsare. Förstås.
Denna tid på året ska ägnas åt umgänge med nära och kära, god mat och dryck och i förekommande fall julklappsrim. Bara på marginalen bör man ägna sig åt bloggar och annat så därför blir denna julhälsning lika kort som en sådan bör vara. Så vi instämmer med våra valda artister och upprepar vår önskan. För egen del vore det omöjligt att inte låta Beatles vara med. Och till skillnad från vårt inlägg så blir musiken lång – ett helt album.
https://www.youtube.com/watch?v=CxsoGsyQMZ8
Så, ha det så gott i jul på alla sätt och vis.
Lars
Jultiden har inneburit många låtar som är ganska bra. Jag har dock länge irriterats varje Jul åt att artisterna som spelats alla haft betydligt bättre låtar som sällan spelats, vilken tid det än är av året.
Tidigare arbetskamraten Jan Höijer är en hejare på att samla skivor och när vi gjorde program tillsammans med Radio Uppland kom han upp med flera inslag. Lyssna på den här pärlan:
https://www.youtube.com/watch?v=vq0ncaMfAbs
Dora Bryan är ett namn vi aldrig hört, eller hur? Hon föddes 1923 och avled 2014 efter en karriär som skådespelerska. Han medverkade i musikaler, även på Broadway, men hennes text i Wikipedia säger inget om skivinspelningar. Kul låt är det hur som helst.
Inte lika kul, betydligt mer allvarligt, men fortfarande bra är det här julbidraget från Ms Dynamite, Brenda Lee.
https://www.youtube.com/watch?v=rkixi9_XSkM
Christmas will be just another lonely day. Nej, det får vi verkligen inte hoppas att du som läser känner det. Min tveksamhet till jullåtar är en bagatell i sammanhanget. Jul är kul, eller hur?
Per
Recension: Beach Boys
Jo, jag vet. Julen närmar sig. Radiokanalerna har redan börjat spela det begränsade utbud av samma låtar vi hört i flera år nu. Nej, jag är INTE entusiastisk. För tre år sedan presenterade vi här på bloggen den enda Jul-LP som behöver spelas. Ni som vill ha ett Julinlägg ska läsa arkivet december 2015.
Nåväl, till saken, dvs veckans inlägg som alltså handlar om det som är lite av vinterns absoluta motsats: Beach Boys. Ett gäng som alltid är så underbart att återvända till. Det som de gjorde, särskilt de första åren, förknippar vi främst med sommaren men bra musik är ju bra musik året om!
Rubriken kanske förvånar. Nej, undret har inte inträffat. Brian Wilson och Mike Love har inte samlats för att spela in en ny skiva. Den fina som kom 2012 förblir ett undantag i den konflikt som pågått så länge att vi glömt när och hur den började.
Men har man ett fiffigt skivbolag så kan den rika katalogen utnyttjas. I strandpojkarnas fall har det gjorts rejält och ofta skickligt. Inte så konstigt med en sådan katalog, måste ju tilläggas. Ta gruppens 50 bästa låtar och du kan blanda dom nästan hur som helst och få en bra platta. Bra musik dör aldrig, så enkelt är det.
Det senaste vi fått är en platta med 16 låtar där Royal Philharmonic Orchestra lagt på nya stämmor på de tidigare inspelningarna. Den släpptes för tag sedan men först nu har den nått min CD-spelare tack vare vännen Peter Lindberg. Så kan det gå det när det inte längre finns aktiva skivaffärer tillräckligt nära dig.
Man kan naturligtvis ställa sig frågan: Behövs den här skivan? Under åren har så väldigt många samlingar släppts att låtlistan känns igen hela vägen även för den som inte är närmare bekant med gruppen. Undantaget är den inledande California Suite som är en kort instrumentalsvit, gissningsvis specialskriven för skivan.
Men sedan kommer California Girls och kända låtar fram till Good Vibrations. Sättet som arrangemangen gjorts är intressanta och inbjudande. Från originalinspelningarna har en del komp behållits men mycket är tillagt, ibland så snyggt att man inte tänker på att det är nytt. Det betyder att vi får låtarna ganska lika originalet men ändå inte.
Lyssna t ex på den nya inledningen av God Only Knows. När sången kommer igång känner vi igen det men en snygg stråkbakgrund berikar. Kan lägga till att det är kanske den allra bästa låten av gruppen i mina personliga öron.
https://www.youtube.com/watch?v=uz4HsZqWy3Q
Vi hör ännu mer av orkestern i Sloop John B. Åter en ny inledning.
https://www.youtube.com/watch?v=WGyrcSx35rQ&list=RDrQUevuu0FYE&index=5
Många BB-låtar har alltid känts så fulländade, så perfekta att man aldrig tänkt på att de kunde bli bättre så här. Jag tycker att RPO lyfter en pärla som In My Room ännu högre
https://www.youtube.com/watch?v=0CPWnv0GYvU
Sista länken måste så klart bli Good Vibrations. Nja, inte lyfts den av orkestern men en bra låt är ju en bra låt, som det heter.
https://www.youtube.com/watch?v=5DkXR-CbPE0&list=RDrQUevuu0FYE&start_radio=1
Detta exempel visar skivans begränsning. Beach Boys gjorde ju så snygga arrangemang på sina låtar att de knappast kan bli bättre. Men notera att arrangören varit försiktig. Jag kan faktiskt inte finna ett enda spår på plattan där orkestern sänker låten.
Tyvärr har man inte tagit med Surfs Up, det hade kunnat bli verkligen bra. Men man kan ju inte få allt! Slutintrycket blir ändå att för en BB-fantast är detta är skiva som väl kan läggas till samlingens övriga.
Per
Den klassiska pop-gruppen dissekerad.
Solo- komp- och basgitarr. Till detta en trummis. Et voilà – den klassiska pop & rockgruppen. Lanserad tidigt och har över tid stått sig väl om än utvecklats i takt med att musiken gjort det. Men stommen är och förblir den i många av de bästa banden under sextiotalet. Denna musikaliska verktygslåda blev en ljudmässig enhet, ofta med fantastiska resultat. Men, för att citera Lenin, hur kan hela havet vara rent om inte varje enskild droppe är det? Eller i vårt sammanhang – hur kan en grupp bli bra om inte varje medlem är det? Denna lilla filosofering ledde till en fundering och en fråga. Vilka var de enskilt bästa instrumentalisterna i de olika rollerna i sextiotalets popband? ”Bästa” är förstås ett pretentiöst begrepp att använda eftersom det inte enbart handlar om teknisk skicklighet utan också, till exempel, att vara nyskapande i hur man använder sitt instrument och för all del också om man är en multiinstrumentalist. Och tycke och smak, förstås. Så jag nöjer mig alltså, nu när jag ger mig i kast med att plocka mina favoriter, med att säga att det är dem jag uppskattar mest, inte att de är bäst. Och jag kanske ändrar mig. Har gjort det förr.
Så med detta långa intro tar jag itu med basisten, du vet den som står lite bakom och inte får några tjejer. Det finns förstås en uppsjö av dessa. Paul, Bill, John E, Pete Q, John McN, Jet, Ronnie L, Noel R, med flera med flera (testa gärna dina kunskaper här). Mina tre rankar jag på följande sätt.
På tredje plats Jet harris som var den som först egentligen uppmärksammade mig på vad en bas kunde göra och fick mig att lyssna in särskilt på detta spel. Jag är osäker på vilka gitarrer han använde men enligt vad jag förstått så hade han både fyr- och sexsträngade gitarrer av Fendertyp enligt hans hemsida. I vart fall både en Fender Precision Bass Sunburst, dels en Fender Bass VI. Den första låt som väckte mitt intresse för basgångens möjligheter var denna. Denna låter sexsträngad.
https://www.youtube.com/watch?v=-cOFU6qwItQ
Redan nu ångrar jag detta mitt projekt. Hemmagjorda listor av alla slag är en slags förbannelse för mig eftersom jag alltid velar. Nu velar jag mellan de två, i min mening, bästa vilka å andra sidan tycks mig ganska självklara. Nå det får gå som det går. På andra plats:
Bill Wyman som jag tycker tillhör de mest underskattade i denna genre. I sin vildsint utagerande miljö stod han lugn och tillbakadragen med, i denna video, sin Framus 51/50 Star Bass De Lux, uppdragen i 73 graders vinkel. Bill var kanske inte den mest nyskapande och det var inte ofta han fick beröm för sitt basspel. En av de fåtaliga gångerna rörde faktiskt inspelningen av ”Jumping Jack Flash”, men då var det Keith som spelade basen. Men han hade något som gjorde honom viktig i det ostyriga bandet och det var hans förmåga att hålla takten. Charlie har flera gånger vittnat om när musiken drunknade i publikvrålen och Keith och Mick flippade ur taktmässigt så höll Charlie koll på Bill och läste av hans rytm.
https://www.youtube.com/watch?v=kvIIM2AZgCA
Många, som känner min lätta förtjusning inför The Beatles, tror säkert att jag låtit mig färgas av detta vid mitt val av Paul som basens främste utövare. Så kan det vara, men det är dock många som håller med mig i detta mest för att han, som det sägs, uppfann ”den vandrande basen”. Med detta menas en bas som närmast spelar en melodislinga nästan som en kontrapunkt och det långt fram i ljudbilden. Det är dock inte fråga om något slags solo-spel som i Jets fall utan mer ett kompinstrument som fått en tydligare och lekfullare roll och som därmed tillfört något alldeles nytt och spännande. Om hans välkända gitarr och ofta använda, Höfner 500/1, behöver inte ordas. Lyssna här hur elegant Paul följer Georges solospel och håller ihop låten tematiskt med eleganta utvikningar. Elegant, som sagt.
https://www.youtube.com/watch?v=R1TLj9-jdLs
Nästa inlägg blir om trummisar. Kanske blir det en supergrupp till slut?
Lars
