2022: Ett Nytt år att hoppas på!
Så stundas år 2022. Lite högtidligt även om en vanekänsla blivit allt starkare med åren. En lite sorglig tanke dyker upp: Hur många av våra hjältar finns ännu kvar på jorden? Men också ett litet hopp: Kan vi tro att de har något att förgylla det instundande året med?
Börjar man tänka efter är det förstås många som ännu går på vår jord men det är ju den andra frågan som är intressant. Huruvida Jerry Lee Lewis ger ut något eller ger en konsert nästa år är inte direkt något som fyller ens funderande. Men visst är det lite läskigt att han är närapå den ende som är kvar av 50-talets rockare.
Men det finns en som håller på. Wanda Jackson valdes 2009 in i Rock ´n´Roll Hall of Fame och har släppt fem LP sedan sekelskiftet. Detta år kom Encore, 32a albumet från 84-åringen. Vi kollar in en låt med Joan Jet.
Wanda Jackson - Treat Me Like A Lady (Audio) ft. Joan Jett - YouTube
Från det sextiotal som är vår bloggs fokus är det många hjältar som inte bara står på benen utan också på scen och i studion. Två grupper som fortfarande håller fanan högt är Rolling Stones och Who. Ärligt talat fyller inte längtan efter nya studioproduktioner våra tankar men ett konsertbesök i Sverige vore inte så dumt! Deras senaste skivsläpp från 2016 resp 2019 satte inte musikvärlden i brand vilket mer handlar om den okontrollerbara konkurrensen i dagens mediavärld än om dålig kvalité. Kolla här att de fortfarande kan:
The Who - All This Music Must Fade (New Song) - YouTube
Min personliga idol Neil Young fortsätter 55 år efter debuten med Buffalo Springfield som han alltid gjort. För ett par veckor sedan kom LPn Barn, jag har tappat räkningen på vilken i ordningen den är. Rösten saknar lite av den en gång unga energin men viljan att rocka på med distade gitarrer är kvar.
Neil Young & Crazy Horse - Human Race (Official Music Video) - YouTube
Nu är det inte nytt material vi behöver utan en fortsättning på Neil Youngs arkivserie. Läste någonstans att vol III skulle täcka perioden 1976-89. Jag längtar men vet också att väntan säkert blir lång.
I senaste numret av alltid läsvärda Rock n Roll Magazine berättade Rod Stewart att en ny LP med Faces var på gång. Med tre av fem fortfarande kvar och spelsugna kan det kanske bli något även om sångrösten inte har riktigt samma energi som för 50 år sedan när de fick första hiten, Stay with me.
I förra inlägget på Julaftonen uppmärksammade Lars att John Fogerty kommer till Uppsala den 5 juni. Sedan har vi Eric Clapton, Van Morrison, Joan Baez, Brian Wilson och andra som kan leverera. Kanske något nytt med återförenade Zombies? För att nu naturligtvis inte glömma Paul och Ringo. Eller Bob Dylan. Jag tror att 2022 kan bli ett fint år!
Så vänner: 2022 är i faggorna när detta publiceras på nyårsaftonen och kanske har startat när du läser. Vi håller alla tummarna för ännu ett fint år med vår älskade musik. Rock ´n´Roll will never die. Never!
Per
En julklapp i till Uppsala
Jag är uppvuxen i Göteborg på sextiotalet, med all vad det innebar. Alla band kom till ”Liverborg” som stan kom att kallas. Jag minns knappt alla stora band och artister som jag såg på konserthus och i små lokaler. The Who, Kinks, PJ Proby och andra storheter. Nå, sextiotalet försvann och det gjorde jag också. Jag till Uppsala av studieskäl och har blivit kvar i diasporan. Men allt var inte förlorat. Uppsala har blivit en magnet för stora artister som besöker vår Botaniska trädgård. I år är julklappen beskedet att John Fogerty spelar där den 5 juni. Gissa om jag kommer att vara där?
John var ju som bekant den musikaliska motorn och frontmannen i Creedence Clearawater Revival som ju radade upp rockhits som inte stod någon efter. CCR slets ju sönder av inre stridigheter vilket ju inte är så ovanligt bland rockband (Beatles, Kinks, Oasis m. fl.), men han fick en inte oäven solokarriär efter gruppens uppbrott 1972.
Så – i väntan på sommarkonserten – några höjdpunkter från hans karriär.
Den första hitten vara faktiskt en cover, vilket är en smula överraskande med tanke kompositionsförmågan. Men så var det faktiskt. Dale Hawkins skrev den men CCR gjorde den till en hit.
https://www.youtube.com/watch?v=18kqUNG9mO4
Den första egna hitten blev tvåa på Billboard, Proud Mary. Jag kappseglar och en av våra lånebåtar fick namn efter låten, om än en smula justerat. Hon, alla båtar är kvinnor, fick bära den stolta titeln ”Blyga (pryda) Marie”. Låten lär dessutom vara skriven på ångbåten ”Mary Elisabeth” vilket ökar den maritima kontakten, eller hur? Tyngre gung än såhär blir det inte.
https://www.youtube.com/watch?v=XfyEpmQM7bw
Som så många bra musikstilar var CCR:s influerade av många andra. Här fanns förstås de tydliga rockriffen, men också den mer drömska och poetiska sydstatsrocken. Inte minst texterna gav sydstatsvibbar som inslag om bayous, catfish och annat. Så varför inte lyssna på en låt där denna sköna mix kommer till uttryck? Jag ska inte neka till att sydstatsrock alltid legat mitt hjärta nära.
https://www.youtube.com/watch?v=iv_gXt1cCI8
Nå, allt gott kommer till ett slut, så också CCR. Gruppen upplöstes något år efter att Johns bror lämnat gruppen. Johan fortsatte en solokarriär, som varar till denna dag parallellt med många inslag av domstolsbråk med hans tidigare skivbolag.
Samma höjdpunkter som han nådde med CCR kom han väl inte tillbaka till, men några ikoniska hits följde i spåren av solokarriären. Vi avlutar med den kanske mest ikoniska av dem alla.
https://www.youtube.com/watch?v=fEUP5yjIOB8
God Jul från Per och mig.
Lars
Julklappstips
OK, lite i senaste laget, medges i alla fall för de läsare som i likhet med oss i Uppsala inte har en riktig skivaffär. Det tar lite tid att få en postleverans men ett litet kuvert som bekräftar beställningen kan väl din närstående lägga under julgranen, eller hur! Här två tips om vad du kan önska:
Då jag häromveckan skrev negativt om Beatles Let it Be är det roligt att få hylla en annan box som kom i höstas. I volym 16 av den till synes oändliga The Bootleg Series möter vi Bob Dylan under den första halvan av 80-talet. ”Springtime in New York” heter boxen som är lika snyggt förpackad som volymerna 12 – 15, dvs en låda i samma format med en välskriven bok. Står snyggt tillsammans i hyllan!
5 CD. De två första fokuserar på de första åren kring LPn Shot of Love. De nästa två kring 1983 års Infidels och den sista kring LPn Empire Burlesque. Inte ett enda spår tidigare utgivet. Av totalt 57 spår är 31 alternativa tagningar av låtar vi hört. Vi får också 10 Dylanlåtar vi inte hört och 14 covers. Dessutom 2 liveupptagningar.
Det som gör boxen så bra är framförallt den energi som Bobs utstrålar och den lekfullhet som hela ensemblen visar upp. Utan att direkt hunnit jämföra får man känslan att de alternativa versionerna är minst lika bra som de utgivna. Men det roligaste är förstås de covers av andras kända låtar som rivs av på typiskt Dylan-vis. Versionen av Mystery Train är kanske inte den bästa som gjorts men en nödvändighet för den som gillar Dylan, På trummor Jim Keltner och – just det – vår älskade Ringo Starr. Bara en sån sak!
Bob Dylan Mystery Train Rehearsal 1981 - YouTube
Duetten med Clydie King på den fina Abraham, Martin and John är också en pärla.
ABRAHAM, MARTIN AND JOHN - YouTube
Tyvärr ger inte vår annars så generösa You Tube nämnvärt fler chanser att länka här. Mer finns på Spotify men du ska så klart önska boxen!
Riktiga skivaffärer finns ännu i vår huvudstad och häromdagen gjorde jag ett boxfynd som direkt är kvalificerad till topp-10 på min boxtopplista: Aretha heter den och presenterar souldrottningen på ett sätt som knappast kan överträffas.
Boxens fyra CD inleds med 14 spår inspelade innan hon fick skivkontrakt med Atlantic, inkl några producerade av legenden John Hammond som signade henne för Columbia. Först ligger hennes allra första inspelning från 1956. Jodå, den kan vi länka till.
Aretha Franklin - Never Grow Old (young Aretha) - YouTube
Boxen fortsätter med ett urval av hennes hits. Vi har ju redan dessa i skivhyllan så att några saknas gör inget. Istället får vi flera mer udda inspelningar, tex duetter med Tom Jones och andra.
Vi får den långa versionen av Bridge over Troubled Water. När Paul Simon satte ihop en samling med sina bästa låtar valde han inte sin egen version med Art utan Arethas för han tyckte den var bättre. Jag förstår honom.
Sista länken är given får mig. Kära lyssnare: Här kommer opera. Just det, OPERA! 1998 skulle Pavarotti sjunga vid grammisutdelningen men blev sjuk. Men Aretha fanns på plats och hoppade in och gjorde en Pucciniaria från Turandot med en pondus som bara hon hade. Att den finns med i boxen är för mig ett bevis på att detta är bland de bästa boxar som gjorts. Skynda till affären (om du är lycklig att ha någon välsorterad i närheten) eller beordra tomten att beställa!
Aretha Franklin "Nessun Dorma" Liveᴴᴰ (Grammy Awards) - YouTube
Om en vecka är det detta år extra fin Julafton. Det är ju en fredag så förutom tomten kommer vi med ännu ett inlägg här på bloggen!!
Per
Flugor och gitarrer
Har du någon gång tänkt att den där gången skulle jag ha velat vara en fluga i taket och sett och hört vad som hände? För egen del hade jag gärna suttit i taket när Keith Richards skrev riffet till Can´t get no satisfaction i sömnen i hans lägenhet i Carlton Hills och att Mick skrev texten bara fyra dagar innan de spelad in den. Intressant vore också att vara närvarande när Paul McCartney skrev Yesterday – också i sömnen – hemma hos dåvarande flickvännen Jane Asher.
Men.
Helst av allt skulle jag ha varit närvarande den 20 juli 1965 på Kopparslagaregatan 12 i Göteborg. Där bodde Bo Winberg i en villa och fint besök väntade resten av Spotnicks som också var där. Snart anlände Bruce Welch, John Rostill och Brian Bennet från The Shadows som hade haft en spelning i Lisebergs konserthall tillsammans med Cliff som dock stannade på hotellrummet. Lite senare anlände också Hank B Marvin som dock varit upptagen med någon ung dam efter konserten.
Det finns inga inspelningar från det jam som utbröt men den borde ha varit utomjordisk. Men det ledde mig till lite funderingar kring ståltrådsmusiken. Giganterna var i min värld då Shadows och Spotnicks. Ventures får ursäkta, även om deras version av Apache är bättre än Shadows.
Nåja, ska man jämföra mina idoler inom ståltrådsmusiken så blir det alltså Shadows och Spotnicks. Mycket bygger förstås på sologitarristens ekvilibristik och där är det svårt att skilja dem åt.
Bo Winberg var en teknikfantast. Hans Strata byggdes om allteftersom och han bytte stämskruvarna till Yamaha och andra delar till Kinmann HX.SC så det blev nästan en egenkomponerad gitarr. Man blästrade dessutom bort Sunburst-färgen. Resultatet blev inte illa, eller vad sägs?
https://www.youtube.com/watch?v=T2VercIKNc4
När Hank B Marvin började med Cliff så hade han en usel – enligt Cliff – japansk gitarr, så han köpte en Strata till Hank. En 1959 Fiesta Red. Det märket kom väl att för alltid att förknippas med honom, men han bytte märken flera gånger under karriären, Les Paul, Roland och Giffen Custom, specialbyggd för Hank. Men det mest noterbara var väl när han bytte till en Burns när Shadows spelade in sin bästa låt som du får lyssna till här.
https://www.youtube.com/watch?v=g9SSw6o3sOY
Så vilken grupp var bäst?
Svaret är The Shadows men det har inte så mycket att föra med sologitarristerna. Den stora skillnaden är kompgitarristen Bruce Welch. Hans förmåga att linda in den ganska hårda sologitarristen i en mjuk bakgrund är oöverträffad.
Lyssna noga på kompet nästa gång du spelar Shadows och kom ihåg att Bruce ofta använde en akustisk gitarr vid skivinspelningarna. Det har har min gode vän och en av landets bästa kännare av Shadows, Peter F. informerat mig om.
Lars
Varför inte ett inlägg på ett katt-tema?
Jag äger en katt som heter Kajsa. Eller, för att ta det ur hennes perspektiv, så är jag inneboende hos henne med skyldigheter rörande mat, vatten, ren kattlåda och kel när hon har lust. Jag har alltid gillat katter för deras självständighet och outgrundlighet. Kajsa är en civiliserad innekatt och skulle aldrig drömma om att bli en gränd-katt. Så hon har säkert inget till över för min första låt på det katt-tema som detta inlägg har. Siw Malmkvist tolkar den danske kompositören Bent Fabric här är det, till skillnad från originalet, med text.
https://www.youtube.com/watch?v=IVHbMgrol3E
”Well, there's thirteen hundred and fifty two
Guitar pickers in Nashville”
Här är det väl mer frågan om katter – ”cats” – i en mer överförd bemärkelse, närmast begreppet ”cool cats”. Den här så typiska Spoonful-låten kom 1966 efter ett antal hits och innan Zal Yanowski lämnade gruppen och efter det att han lämnat blev den aldrig sig själv igen. John Sebastian var förstås fronfigur, men Zal var gruppens själ och musikaliska motor. Men här är låten om coola katter från Nashville.
https://www.youtube.com/watch?v=P4p7prURvIk&t=3s
Petula Clark beskriver i denna lite okända sång det inre livet hos en katt som sitter i ett fönster och betraktar de flygande stekar som passerar utan att kunna nå dem. Jag känner igen beteendet hos Kajsa som gör underliga ljud när hon ser bofinkarna landa på balkongräcket. Hon önskade säkert att hon hade vingar, hon också.
https://www.youtube.com/watch?v=UIltVhwpKzg
Man behöver inte skriva om katter för att platsa i detta inlägg, man kan heta det också, det räcker. Nåja, heter och heter, han är född Stephen Demetre Georgiou, bytte till Yusuf Islam, men mellan dessa namn kallade han sig – just det – Cat Stevens. Den här låten känner du nog bättre till i P.P Arnolds version men här är hans liten innerligare tolkning av hans egna komposition.
https://www.youtube.com/watch?v=aBccr-aLu4I
Kinks skrev en låt om en katt som har vissa gemensamma drag med Kajsa, lätt övervikt. Men Kinks katt tar sig samman och överger sin osunda diet och klättrar upp i ett träd och mediterar (om jag tolkar den underfundiga texten rätt). Från deras från början sorgligt underskattade album The Kinks Are the Village Green Preservation Society från -68. Gissar att det var ett tag sedan du hörde denna låt, if ever?
https://www.youtube.com/watch?v=2rOjt2h1Gr8
Mjau på dig.
Lars
