perolarssextiotal

Yepp, så är det. Veckorna tycks kortare och kortare. Kanske beror det av åldern, inte vet jag. Denna tidens flykt har förstås uppmärksammats i populärmusiken och satt outplånliga spår i vår musikhistoria. Så här kommer några gamla vänner på detta tema. Och varför inte börja där det börjar? John Phillips sång är det inget att klaga på och han skrev dessutom deras stora hit, men det som verkligen fastnar är väl ändå körandet med Mama Cass i spetsen. Stämsång som den ska låta.

https://www.youtube.com/watch?v=h81Ojd3d2rY

Tisdagar kanske inte var så populära, så här får jag gena en smula. De flesta menar att det egentligen är en komposition av Richards och Jones så Mick hade inte så mycket att göra med komponerandet, men han älskade att framföra den. Den var B-sida på singeln Let´s spend the night together men fick mycket mer radiotid än A-sidan eftersom man ansåg denna var för utmanande. Och den har ju tisdag i titeln, så det får gå.

https://www.youtube.com/watch?v=2PIRzqDrbLQ

Söndagar, då? Ja hur tillbringar man en lat söndag eftermiddag? Med groovin´förstås. Young Rascals både skrev och framförde den själva, men den kom att bli inspelade av många fler, bland annat Aretha Franklin och Marvin Gaye. Låten kom att representera det som kallades blue-eyed soul. Inte så dumt. Felix Cavalieri får väl betraktas som gruppens ledare. Han var också med och skrev låten som blev etta både i USA och UK. Den har, i min mening, den där magin som några, men inte alla, poplåtar från det gyllene decenniet har. Ledig söndag eftermiddag med flickvännen. Kan det bli bättre? Dessutom lite fågelsång i introt.  

https://www.youtube.com/watch?v=4JIq8Zn0AJE

Onsdagar var väl inte så populära, men Simon & Garfunkel uppmärksammade i alla fall denna så kallade piglördag. Den dystra texten handlar om en man som i vargtimmen ångrar det brott han begått. En lite bortglömd pärla ur duons rikliga katalog.  

https://www.youtube.com/watch?v=ocO23eFrSAw

Till och med lördagar kan kännas ensamma och det visste Sam Cooke och han formulerar det så väl i denna låt. För en gångs skull så måste jag också skriva något, inte bara om låten, utan också den vidhängande videon. Denna är lysande med sin distinkta femtiotalskänsla som jag ofta förknippar med Sams låtar.

https://www.youtube.com/watch?v=0O8m0mMDpHw

Och ja, det är väl oundvikligt.

https://www.youtube.com/watch?v=dnqxbdnzlhw

Lars

Charlie Watts är väl numera känd som en av de skickligaste batteristerna från vår era. Hans bakgrund i jazzen gav honom ett karaktäristiskt sound och en följsamhet som var – elegant är nog ordet jag söker. Han menade dock själv att han inte kunde spela rock när han kom med i bandet och att det egentligen var Mick Jagger som lärde honom grunderna. En blygsamhet som får en att tänka på Ringos. Att han senare kom att bidra starkt till Rolling Stones sound och inte tycktes väja för de mer akrobatiska virvlar som uppdrogs honom så medgav han bara att det var vid en inspelning han fick ge upp.

På You Can´t Always Get What You Want från Albumet Let It bleed fick han inte till det när han skulle prestera det ”groove” som gick i backbeat-stil. Efter många försök så erbjöd sig producenten, Jimmy Miller, att visa Charlie hur han tänkt det sig. Det föll inte i god jord utan han, Charlie, reste sig och överlämnade pinnarna till Jimmy och sa åt honom – ”Why don´t you play it then?” och lämnade lokalen och kom inte tillbaka förrän inspelningen var klar. Så här kommer låten med Jimmy Miller spelandes ”groovet”.

https://www.youtube.com/watch?v=krxU5Y9lCS8

Inte heller Ringo saknade problem. Vid inspelningen av ”Abbey Rd” så skulle han försöka få till rytmen i den rytmiskt komplicerade låten ”Something”. George hade varit i Indien och spelat med musiker som Ravi Shankar och lagt sig till med indisk melodistil vilket inte var den reguljära 4/4-beaten så när han skulle ge instruktioner till Ringo sa han att låten går delvis i 7/2 rytm. Ringo sa senare att George lika gärna hade kunnat talat arabiska till honom, men fick till slut ihop det på ett lyckat sätt, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=UelDrZ1aFeY

En annan låt från samma album ställde också till det för honom erkände han senare. Maxwells silver hammer fick han streta med liksom övriga bandmedlemmar, förutom Paul får man anta. En i mina ögon en av de bäst producerade låtarna i hela deras katalog. Trots eller tack vare allt besvär. Fast George hatade låten.

https://www.youtube.com/watch?v=3HuXFfq79I8

Nåja, allt var ju inte elände. Några trummisar hade låtar som i deras egna ögon var deras Magnus Opus så det ska vi också ha ett smakprov på. Ringo var och är ju en mycket ödmjuk musiker och han har vid flera intervjutillfällen sagt att han alltid betraktat sig som en habil, men inte mycket mer än så, trummis. Men tillägger han inte sällan, så är det ju förstås Rain och det är inte svårt att förstå att han godkänner sin insats med råge. Jag håller bara delvis med honom. Han var och är så mycket mer än en habil trummis så det omdömet delar jag inte. Men å andra sidan så håller jag med om att just Rain kanske är hans mäktigaste ögonblick. Här spelar inte trummorna någon bakgrundsroll som takthållare utan Ringos spel driver hela låten framåt och uppåt samtidigt som de skapar det åskmuller som jag uppfattar går hand i hand med regnet. Genialt, sa Bill!

https://www.youtube.com/watch?v=cK5G8fPmWeA

Lars  

Den 2 april var lite av en högtidsdag för oss sextiotalsmusikälskare. Åtminstone en högtidskväll för då spelade självaste Animals på Katalin i Uppsala. Kvar från ursprungssättningen är fortfarande John Steele. Han har tryggt suttit bakom trummorna sedan bandet bildades!

Dagens blogginlägg återger våra intryck. Först Per.

Att Animals med bara trummisen kvar sedan många år inte är det samma som gruppen med Eric Burdon behöver inte sägas. Förväntningarna var alltså ganska lågt ställda. Men de överträffades med marginal.

Spelningen inleddes med en gungande version av Baby Let me Take You Home. Ett bra val, Animals första singel och en perfekt showstarter.

Kvartetten med sångaren/gitarristen Danny Handley i spetsen bjöd på en rejäl rockshow. Vi fick samtliga hits från sextiotalet vilket inbjöd till allsång något som Handley snyggt dirigerade. Till det några tunga blueslåtar som de fyra tänjde ut rejält med bra solon. Bright Lights, Big City och Bo Diddley var båda höjdpunkter. I den senare bjöd Handley på en springrunda ute i publiken och hördes bra även utan mikrofon. Att det inte var fler än en handfull som dansade framme vid scenen ska tillskrivas publikens ålder och inte bandet

Att välja en länk – naturligtvis en mer den ”riktiga kvintetten – känns enkelt. Don´t let me be Misunderstood blev direkt en favorit när den kom. I tisdags hörde vi den i en rejält förlängd version där dagens Animals visade att det är ett mer än godkänt scenband.

https://www.youtube.com/watch?v=_2sz_YwwwQ4

Så var det min, Lars, tur. I stort sett kan jag instämma med Per, men lämnar ett par egna kommentarer.

Detta med bandrester som turnerar med bara en eller ett par originalmedlemmar kan man diskutera. Är dom duktiga, vilket dom oftast är, så blir nostalgifaktorn hög och det är ju ofta den som publiken är ute efter, trots att på denna konsert så fanns det en hel del ungdomar i publiken. Men att få fram det där originalsoundet är en annan femma, i synnerhet om sångaren, som i detta fall, saknas är minst sagt knepigt. Inte minst är problemet stort om sångaren har en egen karaktäristisk pipa. Det kan alltså inte hjälpas att man gör en jämförelse mellan sångarna eftersom Erics röst är så karaktäristisk. Han kunde verkligen sjunga r&b utan att skrika, vilket till och från var svårt nog för Danny. Det gick bäst i de uttalade rocklåtarna som Bright lights och sämre i en av mina personliga favoriter I put a spell on you. Som ju är mer av en slow blues med tydliga sydstatstoner.

Sammantaget dock en habil konsert och vi fick sjunga oss hesa och njuta av de gamla odödliga hitsen och det var ju hela vitsen med besöket.

Jag avslutar med min favorit i det skick den ska låta.

https://www.youtube.com/watch?v=kBUICBz2-L4